by | 19 december 2011 · 8:40

Berättandets magi i radio 1

Utbildningsradions julklapp till alla berättarintresserade är en fängslande serie om svensk folktro, producerad av Anders Edgren.

Anders Edgren är radioproducent på UR, barn- och ungdomsavdelningen. Driver bland annat projektet Radioskrivarklubben i P4 och har skrivit manus till Tro och väsen, en radioserie mellan tro och verklighet som han producerar tillsammans med kollegan Micke Olsson. Tro och väsen sänds i Barnradion P4, vardagar kl 17.45 med start 27 december och omfattar följande tio program; Tomten, Älvan, Mylingen, Näcken, Skogsrået, Jätten, Lyktgubben, Maran, Trollet och Vätten.

Läs mer om programserien här.

Bakgrunden till programserien Tro och väsen är signaler från landets lärare att man önskar mer och bättre material om folktro och övernaturliga väsen. Redan när idén kom upp till diskussion 2010 klack det till i mig och jag visste direkt hur jag ville att programmen skulle låta.

I juni 2011 gick jag in i manusskrivarfasen och som ett led i det åkte jag till Berättarfestivalen i Ljungby för att inspirera mig. Jag sökte inspiration kring berättandets magi, hur en duktig berättare kan förtrolla sin publik och i Ljungby lyssnade jag på många duktiga berättare och jag minns särskilt Kate Corkerys framträdande som gjorde ett djupt intryck på mig.

I radio är det viktigt att skapa en trovärdig, spänstig ram – vem är det som berättar, för vem och varför?

Jag minns min barndom då jag andäktigt väntade på att min far skulle komma hem från jobbet på lördagarna. Då brukade han slå sig ner i sin favoritfåtölj, jag tog plats på fotpallen och sen började han berätta om förr i tiden, om när han var liten med stor inlevelse och mycket fantasi. En del var nog sant, men det mesta hittade han på i ögonblicket. Jag njöt av hans berättelser och blev alltid lite irriterad när han slutade med ”och fortsättning följer nästa lördag”.

I Tro och väsen valde jag att skapa en mångsysslande morfar med stor berättartalang och barnbarnet Elin, en enveten, nyfiken flicka som älskar att lyssna på hans mustiga historier om våra gamla svenska folktroväsen. Men är det riktigt sant?

Vi har handplockat alla skådespelare till programserien och som morfar valde vi Pale Olofsson, med förflutet i Nationalteatern bland annat. På ett fantastiskt sätt gestaltar Pale just berättandets glädje och magi. I en kaffepaus i manusskrivandet lyssnade jag på radio och hamnade i programmet P4 Junior. Där var en liten tjej som gjorde en så kallad busringning i programmet. Jag stannade upp och tänkte – det är ju hon, det är ju min Elin! Kontaktade producenten och fick mobilnumret till Eira Uddenmyr Strand, en talangfull flicka på 13 år som låter betydligt yngre.

Pale och Eira fungerar fantastiskt bra tillsammans och bildar en rolig, ibland lite skruvad, ram kring dramatiseringarna där lyssnaren faktiskt får möta näcken, mylingen, lyktgubben och de andra väsendena.

Hur vi valt att gestalta dem i radio ska jag berätta mer om i mitt nästa blogginlägg om några dagar.

Anders Edgren

Foto: Erik Amkoff/UR

3 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 18 december 2011 · 10:06

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 16 december 2011 · 10:31

Julklappstips VII

Kulturjournalisten Anna-Pia Åhslund tipsar om en av årets mest fascinerande böcker, Kerstin Ekman & Gunnar Eriksson: Se blomman (Albert Bonniers förlag).

Kerstin Ekman, en av våra mest älskade romanförfattare, överraskade för några år sedan med att ge ut en egensinnig försvarsskrift för den naturligt växande skogen. Herrarna i skogen, från 2007, var dock mycket mer än en pamflett för trädkramare. I trettio år hade Ekman samlat material och antecknat sina ”skogsfunderingar”. Resultatet blev en inspirerande essäsamling, på en gång lärd och personlig, litterär och miljöpolitisk.

I våras kom uppföljaren ut. Se blomman är titeln, och denna gång har Kerstin Ekman fått en medförfattare, idé- och lärdomshistorikern Gunnar Eriksson. Han har tidigare skrivit bland annat om Carl von Linné och Olof Rudbeck och om botanikens historia före år 1800.

Kerstin och Gunnar har alltså fattat tycke för varandra och slagit följe ut på nya äventyr i naturen. ”Framåtböjda, liksom nosande går vi ut i sommargrönskan… Vi söker namn, vi hittar spår, vi anar hur vi hänger ihop med det levande och med det förflutna i vetenskap och dikt. Djupsinniga lyckas vi aldrig bli men vi har nog ganska roligt.”

Så beskriver Ekman och Eriksson sitt samarbete i förordet. Och den glädje de båda har av sina upptäckter i växternas rike är smittsam. Som läsare lockas jag gärna med ut på deras upptäcktsfärder i skogen – men också på fjäll och i ängsmark, och dessutom i mer oväntade växtmiljöer som storstaden, kalhyggen, kraftverksgator, soptippar och skjutfält.

Överallt är det den enskilda blomman de söker. Att verkligen ”se blomman” på sin rätta plats i naturen och sedan hemma vid köksbordet undersöka, fundera och bläddra ”i flororna” för att lära känna växterna – både till namn och till gestalt – är för dem båda en passion.

”Se blomman” tar läsaren med ut i allt vidare banor i den svenska botanikens historia. Vi får följa Olof Rudbeck, som utforskade fjällväxterna kring det mäktiga Sulitelmafjället redan på 1600-talet och Linné som skrev lyriskt om ”Lapplands blomstergudinna” på 1700-talet.

Sten Selander i mitten av 1900-talet är en smått komisk bekantskap, som beskriver insektsplågan på fjället mer teatralt än någon annan. Hans ögon är igensvullna, fingrarna som sprängfärdiga prinskorvar, benen tunga som mjölsäckar. Men samtidigt ser han sig själv som en stolt erövrare av jungfruligt land. Han tycker sig vara den förste som verkligen ser brandspiran på fjället – ”ty en lapp som är ute och letar efter renar ser inte blommor”!

Som motvikt till de många manliga conquistadorerna på botanikens domäner, lyfts också fram en linje av kvinnliga botanister. Den börjar med Linnés dotter, Sophia Elisabeth – som aldrig blev utbildad – men som var botaniskt kunnig och skrev en uppsats ”Om den indianska krassens blickande” till Vetenskapsakademiens handlingar. Hon var den första kvinnliga svenska botanisten, menar Ekman och Eriksson.

Se blomman är en av årets mest fascinerande böcker, tycker jag. Kerstin Ekmans samarbete med Gunnar Eriksson har resulterat i en sällsynt lyckad hybrid av vetenskap, dikt, myt, folkloristik och personlig betraktelse. I dessa tider, då man lätt fastnar i ofruktbar skräck för en världsomspännande miljökollaps, är den ömsinta inställning till naturen som Se blomman ger uttryck för en källa att hämta kraft ur.

Anna Pia Åhslund

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Taggat som , ,

by | 14 december 2011 · 8:42

Julklappstips VI

Berättaren och ”sagolekaren” Eva Skantze tipsare om Träd i marker och myter av Jan Danielson. Svenska förlaget, 2002.

Om man vill skapa sina egna sagor eller få lite ”undertext” i sina muntliga framställningar är den här boken ett inspirerande komplement.

Man kan mycket väl läsa den från pärm till pärm, lättsam och informativ som den är. Men bara genom att slå upp boken här eller där fastnar man för texter att fördjupa sig i.

Ju mer du läser ju mer går tankarna till dina ”egna” träd. Och minnena får en ny färgnyans och ett nytt djup.

Hemmeströ i december 2011

Eva Skantze

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Taggat som , ,

by | 13 december 2011 · 16:42

Sankt Nikolaus milda sida

I den rumänska folktraditionen har 6 december en speciell betydelse. Den symboliserar det godas seger över det onda, ljusets triumf över mörkret. Denna natt kommer Sankt Nikolaus, en vittskäggig gammal man, till mänskornas hus ridandes på en vit häst, fast ingen ser honom. Den vita hästen hänvisar till den första snö som faller i början på vintern. Bland Sankt Nikolaus attribut räknas sådana som visar hans stora godhet: han räddar skepparna undan drunkning, värnar soldaterna i krig, skyddar barnen och änkorna samt hjälper de giftasvuxna flickorna. Till grund för var och en av dessa drag ligger en eller flera legender. En gång hörde jag en historia som kan vara upprinnelsen till just den sista egenskap som jag nämnde.

Det sägs att det fanns för länge sedan en änkeman som bodde tillsammans med sina tre döttrar. Familjen var så fattig att fadern inte såg annan utväg ur fattigdom än att sälja flickorna. De grät och bad om att få slippa en sådan skam, men mannen var okuvlig i sitt beslut. En rik man som bodde på samma ort fick veta om eländet som höll på att inträffa. Han bestämde sig för att hjälpa de arma flickorna. På natten, i mörkrets skydd, gick han till mannens stuga och skänkte en penningpåse till den äldsta flickan. Tack vare det lyckades hon gifta sig snart efteråt. Följande år gjorde den rike mannen likadant för att hjälpa de andra två systrarna. Även de lyckades gifta sig lyckliga och därmed slapp de förnedringen att bli sålda av sin far.

Namnet på rikemannen var Nikolaus och på grund av sin barmhärtighet var han kallad helig redan före sin död. Hans goda gärning gav upphov till en sed som är mycket älskad av barnen i Rumänien: På kvällen till 6 december ställer de fram sina skor invid ingången i hopp om att under natten Sankt Nikolaus kommer och lägger små presenter där. Nästa morgon rusar de till sina skor och hittar godis, choklad, äpple eller småmynt instoppade. Men ibland händer det att de upptäcker ett ris! Detta betyder att det barnet inte var snällt och lydigt under året som gått. Denna detalj har att göra med Sankt Nikolaus stränga sida som jag tänker redogöra för en annan gång.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 13 december 2011 · 7:40

Julklappstips V

”Innan människorna kom, fanns jättar i Junsele. De var enormt stora. De kunde stå grensle över Ångermanälven.”

Så börjar Bo R Holmberg sin bok Jättarnas brudkrona – och andra sägner från Junsele. Det här är en bok att läsa högt ur för hela familjen, för Bo R Holmberg, som fått många priser för sina barn- och ungdomsböcker, har förmågan att återberätta de gamla sägnerna på ett levande sätt. Det är friskt och fängslande.

Låt er inte avskräckas av att sägnerna är hämtade i ett mycket geografiskt begränsat område. För den folkliga sägentraditionen är rik i den här delen av Ångermanland och flera av sägnerna hör till de mest kända i Sverige, t ex sägenkomplexen om den märkliga kvinnan Gunnel den snälla (Gunnil Snälla) och den beryktade trollkunnige prästen Spå-Herr-Ola. Titelberättelsen om jättarnas brudkrona tål väl att berättas, det har jag själv gjort många gånger.

Boken är är utgiven på Ord&Visor förlag 2011 och illustrerad av Björn Nordin.. ISBN 9789186621186.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur

Taggat som , , , ,

by | 12 december 2011 · 7:45

Tingeling 5

Så har jag varit för sista gången på Tingeling. Nej jag är inte ledsen. Har nämligen fått lov att komma och berätta mer på vårterminen.

Det var en liten skara som samlades kring mig, flera var sjuka, men entusiasmen var lika stor som vanligt. Och jag började:

”Det var en gång en … en?” ”Mamma” fyllde en av de stora (= ej fyllda 3) i. ”som hade en trädgård. ”Nam-nam” ropade en av de små som just fick syn på påsen i min korg och kom ihåg gurkan. Så tog vi oss igenom hela sagan med hjälp av de två ”stora” barnen som fyllde i med ord. Jag vet inte varför vi skollärare är så fixerade av vikten av ord. För visst talade de små också, de använde kroppsspråket med stor skicklighet. Det borde vi lärare se till att de inte tappar för det talade ordet. Att se ansiktena förvridas i tyst gråt på de små och fröknarna, sekunderna innan det var dags för något djur att sätta sig ner och gråta, är en hjärtevärmande fröjd för min själ. Jag är övertygad om att Gud Fader själv sitter med i bakgrunden och småskrattar. Jag blev så till mig av barnens medverkan att jag tog i lite väl mycket när bocken stångade den lilla musen. Resultatet av det blev att en av de ”stora” satte händerna för öronen varje gång det var dags för bocken att stångas. Getabocken fick verkligen använda hornen den här gången, han har knappt hämtat sig än. Det var stor glädje när barnen med sin egna armar instuckna i handdockan fick bocken att stångas.

Den stackars getingen däremot var helt bortglömd, petad från hitlistan låg den gömd under min stol. Hur han hamnat där har jag ingen aning om.

När jag började berättandet på Tingeling hade jag några frågor jag vill ha svar på. Nu inser jag att det var ovanligt dumma frågor. Endast en av dem kan jag stå för idag. ”Betyder berättaren något”

Jag har många gånger frågat mig vad det är lyssnaren ser när han/hon håller blicken så fäst vid mig. Jag har förstått att det är sagan de tittar på, jag/berättaren är bara ett redskap. De första gångerna med de här barnen var jag ingenting, inte ens Alex farmor. Jag var redskapet som lockade fram sagan. Först efter tredje gången började några förstå att det var jag/berättaren som bar på sagan. Det syntes på deras sätt att ta emot mig, de ville så gärna att jag skulle se dem.

Idag när jag kom som farmor för att hämta barnbarnet fick en av de små flickorna se mig genom glasrutan. Hon tryckte näsan mot glaset och knackade med den lilla näven. När han var säker på att ha min uppmärksamhet utförde hon en liten sirlig dans. Jag och sagan tog emot dansen som den stora gåva det var.

Nu väntar jag bara på den 13 december då jag som inbjuden gäst ska få vara med om Älvans luciatåg. Vadå? Det är klart jag är mallig.

Monika Eriksson

4 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Taggat som

by | 11 december 2011 · 12:34

Från en plattform i trädkronorna

Detta var rena Brusewitzidyllen – eller? Bryggan som ledde ut i vassen knirrade hemtrevligt och de förtöjda båtarna kluckade stilla i den svaga vinden.

Sa jag vassen? Papyrus menade jag, papyrusbältet med flodhästkanaler och krokodilstigar. Jag hade visst nickat till lite i den sköna safaristolen på plattformen uppe i trädkronorna. Anteckningsbok och penna hade fallit på golvet.

I den tryckande hettan kom tröttheten behagligt smygande. Jag kände fortfarande av anspänningen efter gårdagens många flygningar, den sista i sexsitsigt plan som skuttade över trädtoppar och elefantsnablar – in över Okawangodeltat i Botswana.   Det var där jag nu befann mig, i väglöst land, i afrikansk vildmark!

Jag satt och tänkte på den uniformerade mannen som under mig hade sopat bort några nygjorda elefantbajsar strax innan planet sänkte sig ner för landning. I ett skjul i skuggan i kanten av gräsplätten, landningsbanan, väntade den uniformerade mannen på oss och vi blev vänligt tillfrågade varifrån vi kom. ”Sweden” upprepade vi några gånger. Mannen såg frågande ut.”From Europe?” undrade han. ”Yes, yes” svarade vi och  ”aah, welcome” fick vi till svar och kördes så med jeep några hundra meter med bagaget till lodgen.

”Är ni fågelskådare har ni kommit vid rätt tid”, sa han.”Nu i december har alla flyttfåglarna kommit från norr.”

Från jeepen kunde vi ana genom grusvägens dammoln de första lejonen! på en avlägsen kulle i skuggan under ett ensamt träd.

Jag såg ner från plattformen genom det skuggande lövverket.  Över papyrusen kretsade två sadelnäbbade storkar tillsammans med några sagolikt vackert  mörkröda karminbiätare som fångade insekter. En av storkarna fällde på bryggan alldeles under mig. Vilken mäktig fågel, blodröd sadel över knallgul näbb.

Ovanför mig i en klyka i trädkronan upptäckte jag en go-away-bird. Den långa gråa stjärten stack ut från ett stort risbo, alltså låg fågeln på bo. Hannen kom med jämna mellanrum flygande och satte sig på grenen bredvid och sjöng  sitt högljudda go-away, go-away  för honan.

På den torra marken under träden rörde sig en liten robin. Den lyste vackert orange med vitt ögonstreck mot de vissna bruna löven. I buskagen runt omkring mig hoppade blåglänsande starar och bulbyler med citrongul undergump.

Jag antecknade och ritade så pennan glödde. En crested barbet med yvig tofs i nacken satt nära och två morningdoves parade sig ovanför huvudet på mig.

På en död gren i närheten satte sig något litet, oansenligt grått och välbekant. En helt vanlig liten grå flugsnappare. Kanske var det just den som häckade i min trädgård i somras.”Hej på dig du. Så det är så här du bor på vintern!”

Kikaren riktade jag mest mot himmelen och trädkronorna, men när jag sänkte kikaren såg jag att det rörde sig långt borta i kanten av galleriskogen. En flock elefanter  passerade på väg mot vattnet för att dricka.

Helena Heyman, i Botswana vid jultid.

Tack Helena, för att vi fått följa dig i din berättarvärld. Efter jul bjuder vi på nya spännande gästbloggare.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 09 december 2011 · 14:50

Vildhjärta: Konung av Arborien

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 08 december 2011 · 17:19

Mannen dödad av sin egen gris

Det låter som en vandringssägen, men det är faktiskt sant. Hjälten för denna händelse, som ägde rum förra veckan på den rumänska orten Călimăneşti, hette Gheorghe Cocoş och var 49 år gammal. Eller kanske grisen var hjälten och mannen offret.

Händelseförloppet var följande, enligt kommunens polischef: Mannen kallade några grannar för att slakta sin gris, enligt den lokala seden. De hjälpte till att fälla djuret på marken och ägaren förberedde sig att blota den. Just då slog det tilltänkta offret med sin fot handen som mannen höll kniven i. Dess egg träffade honom i halsen och mannen dog på fläcken. Ambulanspersonalen som blev ditkallad kunde inte göra annat än att konstatera mannens död.

Historien blev riksnyhet efter att den rapporterades av landets tidningar och tv-stationer.

Daniel Onaca

3 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , ,