Kulturjournalisten Anna-Pia Åhslund tipsar om en av årets mest fascinerande böcker, Kerstin Ekman & Gunnar Eriksson: Se blomman (Albert Bonniers förlag).
Kerstin Ekman, en av våra mest älskade romanförfattare, överraskade för några år sedan med att ge ut en egensinnig försvarsskrift för den naturligt växande skogen. Herrarna i skogen, från 2007, var dock mycket mer än en pamflett för trädkramare. I trettio år hade Ekman samlat material och antecknat sina ”skogsfunderingar”. Resultatet blev en inspirerande essäsamling, på en gång lärd och personlig, litterär och miljöpolitisk.
I våras kom uppföljaren ut. Se blomman är titeln, och denna gång har Kerstin Ekman fått en medförfattare, idé- och lärdomshistorikern Gunnar Eriksson. Han har tidigare skrivit bland annat om Carl von Linné och Olof Rudbeck och om botanikens historia före år 1800.
Kerstin och Gunnar har alltså fattat tycke för varandra och slagit följe ut på nya äventyr i naturen. ”Framåtböjda, liksom nosande går vi ut i sommargrönskan… Vi söker namn, vi hittar spår, vi anar hur vi hänger ihop med det levande och med det förflutna i vetenskap och dikt. Djupsinniga lyckas vi aldrig bli men vi har nog ganska roligt.”
Så beskriver Ekman och Eriksson sitt samarbete i förordet. Och den glädje de båda har av sina upptäckter i växternas rike är smittsam. Som läsare lockas jag gärna med ut på deras upptäcktsfärder i skogen – men också på fjäll och i ängsmark, och dessutom i mer oväntade växtmiljöer som storstaden, kalhyggen, kraftverksgator, soptippar och skjutfält.
Överallt är det den enskilda blomman de söker. Att verkligen ”se blomman” på sin rätta plats i naturen och sedan hemma vid köksbordet undersöka, fundera och bläddra ”i flororna” för att lära känna växterna – både till namn och till gestalt – är för dem båda en passion.
”Se blomman” tar läsaren med ut i allt vidare banor i den svenska botanikens historia. Vi får följa Olof Rudbeck, som utforskade fjällväxterna kring det mäktiga Sulitelmafjället redan på 1600-talet och Linné som skrev lyriskt om ”Lapplands blomstergudinna” på 1700-talet.
Sten Selander i mitten av 1900-talet är en smått komisk bekantskap, som beskriver insektsplågan på fjället mer teatralt än någon annan. Hans ögon är igensvullna, fingrarna som sprängfärdiga prinskorvar, benen tunga som mjölsäckar. Men samtidigt ser han sig själv som en stolt erövrare av jungfruligt land. Han tycker sig vara den förste som verkligen ser brandspiran på fjället – ”ty en lapp som är ute och letar efter renar ser inte blommor”!
Som motvikt till de många manliga conquistadorerna på botanikens domäner, lyfts också fram en linje av kvinnliga botanister. Den börjar med Linnés dotter, Sophia Elisabeth – som aldrig blev utbildad – men som var botaniskt kunnig och skrev en uppsats ”Om den indianska krassens blickande” till Vetenskapsakademiens handlingar. Hon var den första kvinnliga svenska botanisten, menar Ekman och Eriksson.
Se blomman är en av årets mest fascinerande böcker, tycker jag. Kerstin Ekmans samarbete med Gunnar Eriksson har resulterat i en sällsynt lyckad hybrid av vetenskap, dikt, myt, folkloristik och personlig betraktelse. I dessa tider, då man lätt fastnar i ofruktbar skräck för en världsomspännande miljökollaps, är den ömsinta inställning till naturen som Se blomman ger uttryck för en källa att hämta kraft ur.
Anna Pia Åhslund
Sagobygdens Blogg 