Bokrecension: En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström

en_piga_bland_pigor-nordstrom_ester_blenda-19233671-frntl

 Ester Blenda Nordström skrev för hundra år sedan om sin tid som piga i Sörmland. Nu har boken givits ut på nytt.

 

Ester Blenda (23år) arbetade på Svenska Dagbladet 1914 som journalist. Hon söker arbete som piga på en gård i Sörmland. Meningen är att hon vill göra ett reportage för att skildra pigornas och drängarnas liv på landet. För att inte Ester Blenda ska bli avslöjad, skaffa hon sig ett falskt namn och en förlovningsring. Hon ska nu låtsas ha en fästman.  Hon kan ju inte vara så fin om händerna heller! Då rengör hon en bilmotor dagen innan hon åker. Hon ser till att oljan tränger in i alla porer och nagelrötter.

Bonden Berg ifrån Taninge hämtar henne vid stationen just valborgsmässoafton 1914. Ester Blenda lär nu känna hela hushållet, hon delar säng med pigan Anna som hela tiden ger Ester Blenda order var som ska göras och inte göras. Upp halvfem varje morgon, koka kaffe, mjölka, se till småbarna, städa. Då får hon lära sig att det viktigaste städverktyget är disktrasan! Den används flitigt. Den var tvättlapp åt barnen, man torkade golven, dammade med den, torkade köksbordet…

Ester Blenda förstår att man inte tvättar sig själv varje dag på landet. Hon smyger iväg ner till brunnen för att tvätta sig i smyg. Men då kommer pigan Anna och säger:- Är du tokig, stå här på morgonen och tvätta dig, det är ju bara torsdag idag vet ja! Varför är du så fin å dej?

Ester Blenda beskriver i sitt reportage vad man åt, hur drängar och pigor arbetar, hur man roade sig  på lördagskvällen, om kärlek och livet.

En underbar bok om en annan tid. Om livet på landet för 100 år sedan. Tankeväckande, humoristisk!  När Ester Blenda arbetat en månad på gården så säger hon upp sig.

När boken ”En piga bland pigor” kom ut blev Ester Blenda en kändis. Boken blev både teater och film.

Så här i efterhand så kallas denna metod att ”Wallraffa” troligen så var Ester Blenda den första svensk som gjorde ett sådant reportage. Kanske skulle det istället heta att ”Nordströmma”.

Läst boken har:

Siw Svensson
Under berättarfestivalen håller Siw i en resa i  bland annat Ester Blenda Nordströms fotspår den 16/6. Läs mer om det här

 

 

1 kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Änglar och demoner (1)

Ekoxe

Ekoxen

Det sägs att världen blev skapad av Gud och Lucifer tillsammans. Detta är förklaringen till att det finns både goda och onda ting på jorden. När verket var avslutat gick vår Herre och tvättade sina händer, så som vi alla gör efter arbetet. Av vattenstänken som uppstod vid det tillfället föddes änglarna. Lucifer såg vad som hände och då, tvättade även han sina händer. Avundsjuk och ambitiös, som han är, stänkte han en massa vatten omkring sig. Följden blev att det skapades flera djävlar än änglar.

I början fanns det ingen skilland mellan de två skarorna. Förutom den att änglarna var vita till färgen, och djävlarna var svarta. Alla bodde i himlen och var och en lovprisade sin egen herre. Änglarna tjänade Gud, medan djävlarna prisade den Onde. Då kände vår Herre att Han inte ville att hans folk skulle beblandas med de andra. Därför steg Han upp och bosatte sig i den nionde himlen. Lucifer, som önskade härska över hela jorden, blev kvar med sina hjälpare på första våningen himlen.

Gud, i sin stora barmhärtighet, tilldelade sedan varje människa en skyddsängel. Den skulle lära henne att göra goda gärningar och skyddade henne från onda ting. Vid ett tillfälle, så som alla vet, blev det strid mellan änglar och demoner. Änglarnas antal minskade dramatiskt. Då bestämde Gud att alla barn som dör innan de har hunnit fylla sju år, skulle omvandlas till änglar. För att obehindrat skall stiga upp till himlen, syr de rumänska mammorna barnens skjortor med en smal avlång springa i kragen.

Änglarna som hängde med i Lucifers uppror kastades ner i helvetet. De som vägrade sela hästarna för Elie eldvagn förvandlades till stora hornprydda insekter. En sådan flygande varelse kallas på rumänska rădaşcă eller răgace. På svenska heter den ekoxe.

av insektsamlaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Trollen bor i Hälleberga backe

Hälleberga backe ligger i Göinge, inte så långt från den märkvärdiga tegelkyrkan i Gumlösa. Linné besökte backen 18 maj 1749 under sin skånska resa och noterade att den var ”täckt klädd och beprydd med de härligaste lövträn av bok, ek, avenbok, lind, björk och hassel”. Linné missade att berätta att trollen ansågs bo här. Det är inte så konstigt att trollen trivdes här, då backen har branta sidor, bergsskrevor med stora stenblock och håligheter. Och precis så som många troll är, var de ganska så hyggliga bara människorna var vänliga mot trollen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mer om trollen i Hälleberga backe kan du läsa i min bok Göingesägner (2009).

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Berättelsens kraft

wintersonJag läser Jeanette Wintersons självbiografi Varför vara lycklig när du kan vara normal. Det är en omskakande skildring om uppväxten med en tyranniska moder och en tigande fader. Böcker blir tidigt ett andningshål, en tillflykt och en frihet för det lilla barnet Jeanette. Winterson formulerar målande vad berättelser kan betyda. Här är några citat från boken.

… min mor ville inte att böcker skulle hamna i mina händer. Hon kom aldrig på tanken att det var jag som hamnade i böckerna – att jag placerade mig inne i dem för att ha mig själv i tryggt förvar.

En bok är en förtrolla matta som kan flyga iväg med en någon annanstans. En bok är en dörr. Man öppnar den, man stiger in genom den. Kommer man tillbaka?

Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är. Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

Skönlitteratur och poesi är doser, mediciner. Vad de läker är den ränna som verkligheten tillfogar fantasin.

Berättelsen passerar tröskeln från min värld till din. Vi möts på berättelsens trappsteg.

1 kommentar

Under Att berätta

Berättarlyft i skolan

Morgonnyheterna på radio rapporterar att ett av regeringspartierna vill satsa en halv miljard på ett berättarlyft i skolan. Den ansvarige regeringspolitikern anför att lärarnas kunskaper inom området är bristfälliga och att många skolor inte använder sig av den pedagogiska potential som berättandet utgör. Vi vet ju sedan länge, fortsätter politikern, att berättandet synnerligen kraftfull kan motivera barn i deras läsinlärning och göra många skolämnen fascinerande och spännande.

Jag gnuggar mig i ögonen, sträcker på den trötta kroppen, vaknar till liv och inser att jag fortfarande var kvar i sömnens drömvärld. Jag hörde fel. Ansvarige it-ministern vill införa ett datalyft i skolan.

1 kommentar

Under Pedagogik

Årets första gök

gök

Ser här på bloggen att 2010 hörde jag den första göken här i norra Skåne den 11 maj. I år hörde jag den i morse, alltså två dagar tidigare.

Gökens galande har tolkats på många olika sätt. Här en ramsa från Lycke i Bohuslän.

Om göken gal i nor,

blir säa riktigt gor,

gal göken uti väst.

blir korn och havre bäst.

hoar den i öst,

då blir det allas tröst,

och ropar han i sör,

då spörs det någon dör.

Gor betyder god.

Bild: Mia Einarsdotter ur boken När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur (2007) Finns att köpa på Sagomuseet.

5 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Två rumänska sagor om vårblommor

 

Fåraherdens gåva

En rumänsk legend förtäljer om en prinsessa som var så vacker att till och med solen dröjde sig kvar på himlen för att titta på henne. När flickans mor var gravid med henne, kom en främmande bondkvinna och gav henne ett fång vilda blommor. Drottningen, som älskade blommor, tog emot dem  och luktade ofta på dem. Kanske detta var skälet till att den unga flickan var förtjust i blommor hon också. Hon brukade ofta gå ut och vandra på ängar och i skogen sökandes efter sällsynta växter.

En gång gick prinsessan vilse. Då träffade hon en ung fåraherde som spelade på sin flöjt. Prinsessan bad herden att visa henne vägen tillbaka. När de två kom fram, undrade flickan om hon kunde få hans musikinstrument eftersom hon blev så förtjust i dess toner. Den unge mannen kunde inte vägra prinsessans önskemål. Han ville inte göra henne besviken. Han skänkte henne den och sedan skildes de åt.

 Prinsessan var glad över sina blommor och över herdens gåva, pojken var nöjd över att han gjorde prinsessan glad. Efter ett tag, dock, greps han av en oförklarlig sorg. Ledsnaden växte i hans hjärta dag för dag. Den unge mannen kunde inte säga om det var kärleken till prinsessan eller längtan efter sin flöjt, som gjorde att han kände sig så. Till slut blev smärtan så stor att den överväldigade honom. Pojken fick tårar i ögonen. De trillade nerför hans kinder och föll ner i gräset. Där försvann de inte, utan förvandlades till små vackra blommor som vi kallar liljekonvaljer.

Liljekonvalj

Kungasonens jakt

En annan legend berättar om en kungason som gick på jakt ut i skogen. På en trädgren någonstans såg han plötsligt en ovanlig fågel. Mărgărit spände bågen och hans pil träffade den. Då började fågeln tala till honom:

— Oh, min käraste, varför sköt du mig? Jag blev lovad dig som hustru och kom just dig till mötes. Men jag hann inte berätta om det förrän du skadadade mig till döds.

Efter detta, släppte den bevingade varelsen ner en vigselring och flög sin väg. Kungasonen följde bloddropparna som den lämnat efter sig och kom fram till en kärr. Där slutade spåren. Den unge mannen satte sig där på stranden och började gråta. Av hans tårar föddes några små vita blommor som på rumänska hetter lăcrimioare (= små tårar) och på svenska liljekonvaljblommor.

Av vårblomsters älskaren Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta

Kloka ord

Talesätt, ordspråk, aforismer och kloka ord är också en del av den muntliga berättartraditionen. Vi trillade över Gustaf Mahlers kloka ord om tradition och blev sugna på att bjuda på fler tänkvärda uttryck. Här är några. Fyll gärna på med fler i kommentarfältet.

Tradition är att hälla lågan vid liv, inte att tillbedja askan/ Gustaf Mahler

Det är bättre att hålla munnen stängd och låta folk tro att man är en idiot, än att öppna den  och visa dem att de har rätt /Mark Twain

Optimisten har lika ofta fel som pessimisten, men han har mycket roligare

Att gå vilse är ett sätt att lära sig hitta./Swahili-ordspråk

Att undervisa är inte att fylla en vas, det är att tända en eld

Att våga är att tappa fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv.

Den som alltid vet bäst lär sig aldrig något.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Möten med minnen

Möte med minnen sagomuseet 29 april-13 (17)Föredragshållarna samlade

Den 29 april var det ett seminarium och workshop på Sagomuseet med namnet Möte med minnen.
Det är bl.a Alzheimerfonden som genomför ett unikt landsomfattande projekt som riktar sig till människor som drabbats av någon form av demenssjukdom.
Projektet kommer att pågå på några utvalda museer i Sverige mellan 2013 och 2015.
Museipersonal kommer att utbildas hur man bemöter demenssjuka och hur man kan specialanpassa programmet så att museibesöket blir en positiv upplevelse och att man genom föremålen kan nå fram till de demenssjuka.
En sådan seminariedag var det på Sagomuseet den 29 april.
Ca 20 personer från olika museum, vården och andra intresserade deltog i seminariet.
Jeanette Rangner Jacobsson , konstpedagog Nationalmuseum presenterade Möte med minne genom att berätta om projektet och hur det kom till Sverige.
Meg Nömgård, museichef på sagomuseet berättade om sina erfarenheter från liknade projekt.
Hon refererade flera gånger till projektet ”Kommer du ihåg” där hon påpekade det viktiga i att alla runt en demenssjuk person är aktiva i arbetet med personen.
Bl.a. berättade hon om hur man i England använder berättelser och gör teater av dem.
Bente Rasmussen, Silviasyster berättade om vad det innebär att leva med en demenssjukdom och hur vi bäst bemöter personer med demensdiagnos.
Hon menade att det är viktigt att man bemöter med respekt, stöttar till självständighet och självbestämmande samt låter den demenssjuke vara delaktig i beslut.
Helena Gustavsson är 54 år och 2012 fick hon diagnosen Alzheimers sjukdom.
Hon var med på Sagomuseet och berättade om hur det är att leva med en demenssjukdom.
Hon beskrev vilket kaos hon hade innan hon fick diagnosen men hur hon idag tack vare struktur på dagen lever ett någorlunda bra liv.
Det är inte bara jag som är drabbad sa Helena utan det är hela min familj som får leva med Alzheimers.
Jeanette Rangner Jacobsson avslutade dagen med workshop för de deltagare som kommer att ha museiguidningar för personer med olika demenssjukdomar.
Några av tipsen vi fick var att förbereda i god tid och försöka hålla en röd tråd genom visningen och informera alla övriga anställda på museet att det är en grupp med demenssjuka som kommer.
Använd inte uttryck som höger och vänster utan visa konkret vad du menar.
Se till att det är lugnt på museet och tala tydligt och långsamt.
Låt besökarna betrakta föremålen och låt det ta tid samt ställ ja och nej frågor.
Glöm inte att ha ögonkontakt med besökarna.
Visa hellre få föremål där det finns plats för diskussioner än många snabba vilket ofta blir förvirrande.
Mycket bättre att det flera bra museibesök än ett långt som oftast blir tröttande för de demenssjuka.
Ja detta var bar en bråkdel av allt som vi deltagare fick med oss från dagen i Möte med minnen.
Nu är det dags för oss på Sagomuseet att arbeta vidare med den kunskap vi fått och bjuda in Kommunen och övriga intresserade att vara med att genom Möten med minnen ge människor med demenssjukdomar ett aktivare och mer stimulerande liv.

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Himlens tullar

Tullen

Varje folkslag har sina egna föreställningar om människans öde efter döden. I den rumänska folkloren sägs det att det finns några osynliga tullportar mellan himmel och jord. Människans själ måste passera dem för att komma till Paradiset. Efter var och en rinner en flod. Det råder delade meningar om deras antal. En del säger att det är 7 stycken, andra påstår att det rör sig om 9, medan ytterligare andra hävdar att floderna är 12 till antalet. De flesta tror att det är 24 floder eller till och med 99.

Portarna är igenbommade och var och en av dem avser en bestämd sorts synder. Så finns till exempel drinkarnas tull, de girigas, lögnhalsarnas, tjuvarnas, mördarnas tull och så vidare. När en människosjäl kommer fram till en av dessa barriärer, poppar det upp några små djävlar och stoppar den. Sedan kommer deras ledare bärandes på en stor liggare. På dess svarta sidor står det skrivet med vitt bläck människans synder som rör just den tullen. Sedan dyker människans skyddsängel upp, som även han bär på en liggare. Den har vita sidor där den dödes goda gärningar står noterade med svarta bokstäver.

Ledardjävulen och ängeln läser ur var sin bok, medan en av de andra djävlarna håller en vågskål och väger människans gärningar. Om hans synder är stora, tar tullens djävlar hans själ och för den till helvetet. Om människan inte hade begått just den sortens synder som förtullas vid respektive gränsport, så släpps den igenom. Innan den reser vidare, måste den sjunka ner i tullens flod för att helt renas. Först efteråt får själen vandra fritt till nästa station. Där blir den utsatt för samma byråkratiska procedur.

Om själen har klarat alla tullarna, återstår en sista prövning och den svåraste av alla. Den måste gå över himlens spång som leder till Paradisets Port. Den är smal som fingernageln och vass som knivsudden. I fall att någon syndig själ lyckades blir släppt genom tullstationerna ändå, blir den definitivt stoppad här och störtas ner i avgrunden. Där hörs drakarnas och bestarnas vrål. De står och stampar därnere, intill en dånande, svavelluktande gejser som utgör ingången till helvetet.

Om människan var oskyldig undgår hans själ fallet, men helt utan bekymmer går den inte heller. Vid halva vägen på spången möts den av en katt och en hund. Katten antastar själen med avsikt att fördärva den genom att fresta den med världsliga nöjen. Hunden däremot kommer till själens undsättning och försöker hindra kattens uppsåt.

Till sist kommer en himmelsvakt fram och synar själen. Om den har ett mynt med sig, släpps den fri till Paradisets Port som vaktas av Sankte Per. Detta är anledningen till att rumänerna brukar stoppa ett mynt och ett vaxljus mellan den dödes fingrar. Myntet är till för att ”muta” vakten och ljuset för att den skulle se den smala spången över helvetets gap. Väl inne i Paradiset, ser själen en vattenbrunn, under ett majestätiskt äppelträd som alltid står i full blom. Bredvid brunnen sitter Gudsmoder och bjuder själen att dricka ur glömskans vatten för att slippa bli plågad av längtan efter jordelivet.

Av jordresenären Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner