by | 13 november 2013 · 21:50

Himmel och helvete

himmel-och-helveteNästa år arrangerar Sagomuseet en islandsresa och därför läser jag isländska romaner. Jag vill gärna dela med mig av ännu en läsupplevelse där ordet och berättelsen står i centrum. Det är Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete. På en vidunderlig vacker prosa, ren och avskalad, där nästan varje ord bär på en mening, skildrar han Pojken, ja han kallas bara så, som är utkastad i en grym och kall värld, där fisket betyder både liv och död. ”Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte varför jag finns till. Och jag är inte säker på att jag hinner hitta ett svar.”, säger pojken.

Pojkens far är en av dem som havet tog. Familjen splittras. Modern skriver breven till Pojken.

Hon beskrev hans far så att han inte skulle glömmas bort, så att han skulle leva vidare i sonens tankar, ett ljus att värma sig vid, ett ljus att sakna, hon skrev för att rädda sin make undan glömskan. Hon beskrev hur de brukade prata med varann, läsa tillsammans hurdan han var mot barnen, vilka smeknamn han gav dem, vad han sjöng för dem, hurdan han var när han stod ensam i kanten av tunet och tittade ut över omgivningarna …

Det vi som berättar fram romanen, kanske romanens alla gestalter, kanske författaren och de som han gör sig till språkrör för, kanske jag som läser och innesluts i detta vi, säger:

Vi vill berätta om dem som levde på vår tid, eller för mer än hundra år sen, och som för dig inte är mycket mer än namn på sneda kors och spruckna gravstenar. Liv och minnen som gick under enligt tidens obönhörliga logik. Det där vill vi ändra på. Våra ord är ett slags räddningsstyrkor på ständig utryckning; de ska rädda forna händelser och slocknade liv ur glömskans dunkla grotta och den uppgiften är verkligen inte liten, men de får gärna påträffa några svar också och sen ta oss härifrån innan det är för sent. Men detta får duga så länge, vi skickar i väg orden till dig, dessa vilsna utspridda räddningsstyrkor; de är osäkra på sitt uppdrag, alla kompasser visar fel, kartorna är trasiga eller ogiltiga, men du kan väl ändå ta emot dem. Så får vi se vad som händer.

Vi får se vad som händer! Är det det vi kan hoppas på? Men kanske kan det ändå bli så som vi drömmer om och längtar efter att det ska bli. Så, det är nog säkrast att ändå berätta vidare. För vem vet vad som händer? Och vad händer om vi inte berättar`

Himmel och helvete är första delen i en triologi, som fortsätter med Änglarnas sorg och Människohjärtat.

4 kommentarer

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som ,

by | 12 november 2013 · 19:07

Det funkar!

Det fina med muntligt berättande är att det fungerar i alla sammanhang. Det fick jag åter bekräftat i dag, när jag berättade för små barn i Jönköpings kommun.

På förmiddagen besökte jag Råslätts fina bibliotek och berättade för 80 barn som var 3-5 år gamla. Många av barnen har rötter i andra kulturer. Jag är noga med att berätta långsamt och uttala alla ord tydligt. Jag använder vardagliga föremål och tygtrasor som rekvisita. Jag står på en liten förhöjd scen vilket underlättar kontakten. Då och då går jag ner mellan barnen med min lilla mus och min kungsfågel, för att fånga upp de barn som behöver lite extra uppmärksamhet. Barnen är aktiva i upprepningssagorna. Vi har en riktigt rolig stund tillsammans, närmare bestämt i 35 minuter. Jag är upprymd efteråt. Det funkar med 80 små barn!

På eftermiddagen går turen till Bankeryds bibliotek. Klockan är 15. För sent för att förskolorna ska komma som grupp. Men biblioteket vill erbjuda en upplevelse utanför förskolan, på fritiden. En möjlighet för barn, föräldrar och mor- och farföräldrar att få en gemensam stund tillsammans i sagovärlden. En mamma kommer med tre barn, varav den minsta är ett år. Vi sitter på mina trasmattor, nära varandra. Det blir ett lågmält berättande, ungefär som att berätta för mina egna barnbarn där hemma. Det blir väldigt annorlunda jämfört med förmiddagen, men det funkar bra med tre små barn också.

Det viktiga är att jag som berättare i varje situation berättar på allvar, ger av mig själv, då spelar 80 eller 3 barn ingen roll. Eller rättare sagt, det är de 83 barnen som spelar huvudrollen.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 10 november 2013 · 20:45

Kan man tro på en sagoberättare?

Som sagoberättare berättar jag fantasiberättare. En del mer realistiska sagor ligger nära skrönor. Mina lyssnare förväntar sig inte sanna berättelser. Det är ett problem ibland.

För ett tiotal år sedan var jag på väg till Älghult nordost om Växjö för att berätta tillsammans med en kamrat. Precis intill byskylten Älghult står tre älgar på vägen. Jag ser dem i god tid och saktar in bilen. De har inte bråttom.Jag beundrar dem ett bra tag innan de försvinner in i skogen. Exalterad berättar jag för min kamrat vad som hade hänt. ”Tre älgar vid skylten med namnet Älghult.” Hon trodde inte på mig. Än i dag tvivlar hon på sanningshalten i min berättelse.

När jag nu ska berätta vad som hände mig i lördags är jag därför luttrad. På eftermiddagen ringde dörrklockan. När jag öppnade stod en stor kör på gårdsplanen och sjöng så vackert. Den första tanke som flög genom min frus huvud var att vi hade betalt TV-licensen. Besöket slutade med att hela kören i vårt kök sjöng en gripande tolkning av en dikt skriven av Cletus Nelson Nwadike. I vårt kök! Ja, i köket. Vi var omtumlade och upplyfta efter besöket. Midnattskören från Lund hade sjungit just för oss. Här i skogen. Sånt händer bara inte! Men ändå hade det gjort det.

Jag vet inte om du tror på mig. Men jag har faktiskt bildbevis på händelsen, men eftersom jag inte bad om tillstånd att publicera fotot offentligt kan jag inte lägga ut det här på bloggen.

Den här lördagen fick jag också reda på att jultomten inte kommer med släde. Nej, jultomten kommer i fallskärm från himlen. Det är också sant.

1 kommentar

Under Att berätta

by | 06 november 2013 · 9:29

”Berätta för mig!”

MSMargareta Strömstedt är en av de mest älskade deltagarna genom åren på Ljungby berättarfestival. Ja, jag vågar använda ordet älskade, för som lyssnare och läsare av hennes böcker känns det som om man blir sedd, hon skapar kontakt och berör. Hon berättar och skriver inte bara för sin egen skull, utan i högsta grad för vår skull. I hennes erfarenheter känner vi igen våra egna. Hennes reflexioner hjälper oss i våra egna tankebanor.

Nu har hon nyligen kommit ut med en ny bok, Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte. En hel del av det hon skriver om här har hon behandlat i tidigare böcker. Men jag läser det gärna igen, det är igenkänningens glädje och det samtal hon inbjuder till är väsentligt. Den glasklara stilen och enkelheten i orden borrar djupt ner i det att vara människa.

Jag vill gärna citera ett brev hennes älskade far August, predikanten, skrev till sitt barnbarn, Margaretas dotter, när hon skulle börja skolan.

Min första skoldag kommer jag ihåg. Då berättade min lärarinna om den stora syndafloden då alla människor utom Noa och hans familj förgicks. Jag var så gripen. Jag sprang hem från skolan den dagen. Jag trodde att min far och mor och mina systrar inte visste någonting om denna syndaflod. Min far var ute på åkern och plöjde. Jag följde honom fram och åter på åkern och berättade om denna fantastiska syndaflod. Far var gripen av min stora nyhet och tackade för allt han fick veta. Jag måste lova att jag, som nu skulle få lära mig så mycket, skulle berätta för honom varje dag, så att han också kunde få lära sig.

Margareta Strömstedt skriver;

Jag hade velat träffa denna underbara farfar, som så intuitivt förstod vad ett barn behöver höra för att vilja lära sig nya saker och sammanhang. ”Berätta för mig!” behöver barnet höra av sina föräldrar. ”Berätta för mig, så att jag också få lära mig!” Att vara älskad kan betyda att man får ett språk i gåva, ett språk så att man kan berätta vidare själv.

Margareta Strömstedt orkar förföra.

Margareta Strömstedt: Jag skulle så gärna förföra dig – men jag orkar inte. Bonniers förlag, 2013. ISBN 978-91-0-013573-7

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som ,

by | 05 november 2013 · 19:40

Hembygdens berättelser

oovj_linjebild

Under den rubriken gör jag och Siw Svensson allt fler berättarföreställningar i Kronobergs skolor.
Jag brukar inleda med orden:
”Nu skall jag berätta gamla historier från platser som ni känner väl. Men jag kommer inte från er ort, nä, inte ens från Småland. Hur kommer det sig då att jag kan berätta berättelser härifrån?”
Svaret på den frågan blir berättelsen om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och om hur han tidigt samlade in och skrev ner berättelser från barnens hembygd.  Därefter blir det den ena lokala sägnen efter den andra. Mellan berättelserna fälls kommentarer och frågor som.
”Där har jag varit” 
”En sådan har jag sett”
”Är den sann?”

Mot slutet av berättarstunden tar vi oss an någon eller några av de berättelser som är fragmentariska. Senast lät det så här:
”En kväll när några unga män satt på en kulle i Ramnåsa såg de en drake. Den visade sig aldrig igen”
– Var kom draken ifrån? Vad gjorde männen när de sett draken? och hur slutade det? frågade jag och tillade: ingen vet, så vi får försöka hitta på svaren själva.
Barnen nappade snabbt på den idén och snart hade vi tillsammans byggt en betydligt längre historia med drakens hem, skatter och en dramatiskt strid.

Besöken avslutas med att Jag ber barnen om sina hembygds berättelser. Händelser som de själva varit med om eller hört någon annan berätta. På det viset knyts allt samman och vi avlutar förhoppningsvis med insikten att hembygdens berättelser har alltid funnits,kommer alltid att finnas och de kommer ständigt nya, åtmistonde så länge det finns människor som kan berätta dem.

 

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

by | 31 oktober 2013 · 18:15

Anansi – spindel, gudason och man

I Ghana berättar man gärna sagor om Anansi, varelsen som är både spindel, människa och gud. Han är son till himmelens härskare Nyame och jordens gudinna Asase Ya. Någon gång i tidernas begynnelse blev Anansi utslängd ifrån gudavärlden. Han ställde till för mycket oreda med alla sina idéer och galna påhitt. Nu blev han skickad till människornas värld, satt att leva där.

När Anansi väl funnit sig tillrätta tyckte han inte det var så dumt. Han fortsatte besöka sin far, himlaguden. Med sin osynliga tråd kunde han snabbt och behändigt röra sig mellan världarna. Anansi kom därför att bli ett slags människornas ombud hos himmelens härskare. Det var mycket som behövde rättas till.

Jorden var en eländig plats på den tiden. Det rådde mörker och inget regn föll. Människor och djur led svårt. Anansi svingade sig upp till himlaguden, med lock och pock lyckades han förhandla sig till att det blev natt och dag och att vi fick årstider i världen. Han lärde människorna bruka jorden, visade hur man bygger de runda husen och naturligtvis, gav han oss även vävkonsten.

Men Anansi är i grund och botten inte god. Han hjälper oss människor bara när det passar honom. Anansi är full av motsägelser. Gudason och spindel, och samtidigt människa med en människas svagheter. Han är hjälten som med list och knep besegrar fiender mycket större och farligare än han själv. Han är även trixaren som överskrider alla gränser, full av tokiga infall och spratt. Ibland beter sig Anansi så korttänkt och korkat att han hamnar rejält i klistret:

Hur Anansi fick sina långa ben

Anansi älskar mat, det vet alla. Trots att han får rikligt att äta hemma är han ständigt på vandring för att se om hans grannar är i färd med att laga något gott. En dag kom han förbi Kanins hus. Där doftade härligt av kokt kål. Kanin, hans gode vän, bjöd honom stiga in. ”Men maten är inte riktigt klar”, sa Kanin, vill du inte sitta ner och vänta”? Det ville Anansi inte. Kanin skulle bara sätta honom i arbete, det hade hänt förr. Men han fick en idé. ”Jag kan spinna en tråd, fästa ena änden hos dig och den andra i mitt ben. Så rycker du till när maten är klar och då kommer jag”.

Ananasi gick vidare. Då kom en mäktig doft av bönor i kryddig sås emot honom, det var från broder Apas hus. Samma sak, han var så välkommen men maten var ännu inte färdig. Aanansi spann en ny tråd, satte fast den hos Apan och vid sitt andra ben. Strax därpå kände han – alldeles tydligt – att det luktade sötpotatis lagad i honung, och där var ju Grisens hus! Anansi var vid det här laget ordentligt hungrig, men maten var inte klar. Han fick spinna ännu en tråd och den fäste han vid sitt tredje ben. Alla grannarna höll visst på att laga mat! Från ett ställe doftade det hirsgröt – underbart – och på ett annat ställe höll man på att rosta kött. Anansi gick till alla husen, spann fler och fler trådar. Nu hade han en tråd kopplad till vart och ett av sina åtta ben. Det var bara att vänta! Mycket belåten slog han sig ner vid flodbädden och drömde om alla de ljuvligheter han skulle få smaka.

Nu ryckte det till i första tråden – Kanins kålsoppa var färdig! Strax drog det också i andra tråden och i och tredje, det var broder Apa och fru Gris. Så den fjärde och den femte…. All mat hade visst blivit färdig samtidigt! Det ryckte och rev i alla hans åtta ben, Anansi for fram och tillbaka, ramlade omkull, han var nära att slitas itu. För att rädda sitt liv slängde han sig i floden och då löstes spindeltrådarna upp av vattnet. Men hans ben hade tänjts ut, blivit ordentligt långa och smala och så har de förblivit sedan dess.

Den här dagen fick Anansi vara utan mat.

 

                                                        

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 31 oktober 2013 · 17:23

Afrikansk afton

Afrikansk-afton_1

I tisdags hade vi en härlig afrikansk afton på Sagomuseet. Sophie Åström berättade om sitt arbete i Bolgatanga i norra Ghana, där berättarentusiaster arrangerat World Storytellingday tre gånger. Nu vill museet och kulturcentrat söka sig ut på landsbygden och spela in de gamla berättelserna. Anna Liljequist och Meg Nömgård berättade afrikanska sagor och så åt vi afrikansk pumpasoppa. Till efterrätt blev det läckra afrikanska varianter på våra munkar, bara så mycket vackrare och godare.

Afrikansk-afton_2

foto: Björn Gullander

1 kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Taggat som ,

by | 29 oktober 2013 · 9:20

Nu åker vi till Island!

Med jämna mellanrum arrangerar Berättarnätet Kronoberg sagoresor för våra medlemmar. Vi har rest till Norge, Tyskland, Frankrike och Färöarna. Det har varit fantastiska resor där vi lärt känna ländernas sagor och berättelser och träffat många gästfria och härliga personer. I Norge och på Färöarna berättade vi också flitigt och knöt värdefulla kontakter för vårt fortsatta arbete.

 

Island har länge stått på vår önskelista. Äntligen! Nästa år åker vi dit. Du har möjlighet att följa med! Läs allt om vår resa i sagatraditionens spår här.

IMG_3145

Gullfoss, februari 2012. Foto: Nanna Hermansson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Taggat som ,

by | 28 oktober 2013 · 8:08

Berättelser en del av det immateriella kulturavet

Sverige har ratificerat UNESCOS deklaration om det immateriella kulturarvet. Berättarnätet Kronoberg är representerad i den centrala arbetsgruppen som utvecklar arbetet med tillämpningen av deklarationen. Vi sitter också med i den specialgrupp, nod, som rör muntliga traditioner och uttryck. sociala sedvänjor, riter och traditioner. Vår representant i arbetet har varit Per Gustavsson, som i år ersatts av museichef Meg Nömgård. Meg skriver här om arbetet.

Spåren av tidigare generationer är vi vana vid att se i form av materiella lämningar som husgrunder, stensättningar, kvarnar, slott, torp eller t.ex. ålderstigna föremål och konstobjekt, alla är de på sitt sätt spår av mänsklig aktivitet under olika tider. Vårt kulturarv består dock av ytterligare en dimension nämligen det immateriella kulturarvet. En del av det arvet är våra förfäders tro och tankar, deras berättelser, traditioner, sägner och andra muntliga berättelser. Det immateriella kulturarvet har ofta haft en blygsam position i jämförelse med det materiella. Idag har dock det immateriella hamnat allt mer i fokus. Sverige har sedan två år tillbaka ratificerat Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet.

Den Unesco konvention inom kulturområdet som många känner till är den sk Världsarvskonventionen. Idag finns över 900 världsarven exempel är Egyptens pyramider, Kinesisk muren, Machu Picchu och Drottningholms slott (Sverige har idag 15 världsarv). I världsarvsarbetet har en europeisk och nordamerikansk kulturarvsuppfattning varit rådande, vilket också har visats genom att vissa länder, främst i Europa, har flest världsarv. Detta faktum orsakade ogillande från andra medlemsstater och i slutet av 1970-talet påbörjades en diskussion om det immateriella kulturarvet. Länder i Afrika och Asien var aktiva och framträdande i den debatt som fördes. År 2003 kom så Konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet, vilken trädde i kraft 2006, då även 30 länder ratificerade den. Sverige kom att ratificera konventionen den 26 januari 2011, då som 134:e land.

Det immateriella kulturarvet består främst av icke materiella kulturella komponenter. Unescos konvention definierar kulturarvet som sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskap, färdigheter men även tillhörande verktyg, föremål, artefakter och kulturella platser, t.ex. lokalsamhällen som grupper och i vissa fall enskilda personer erkänner som en del av sitt kulturarv. Dessa immateriella kulturarv, vilka överförs från generation till generation, återskapas fortlöpande av lokalsamhällen och grupper i samspel med omgivningen och ger dessa grupper en känsla av identitet och kontinuitet.

I konventionen beskrivs det immateriella kulturarvet som en kraft som överförs från generation till generation och som återskapas i samklang med människans sociala och fysiska miljö. Denna beskrivning passar som hand i handske på våra sägner och folksagor!

Regeringen gav Institutet för språk och folkminnen i uppdrag att arbeta med implementeringen av konventionen i Sverige under tre års tid. Uppdraget sker i samverkan med andra berörda aktörer, Sagomuseet är en, och utifrån de remissvar som inkommit på rapporten  Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet. En delrapport för arbetet kom i juni 2012 och kring årsskiftet kommer en slutrapport att komma, vilken vi ser mycket fram emot. Glada är vi över att det immateriella har lyfts upp på internationell och nationell nivå, och vi hoppas att alla landets regioner och kommuner ska förstå vikten av detta kulturarv, och i slutänden nå samma status där som det materiella kulturarvet, men dit är nog ännu en väg att vandra.

Läs mer på: http://www.unesco.org/culture/ich/ och  www.sofi.se

Meg Nömgård

Har du frågor, synpunkter och idéer, hör gärna av dig till Sagomuseet och Meg: meg.nomgard@sagobygden.se

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Taggat som , , ,

by | 27 oktober 2013 · 14:48

Berätta om Halloween

imagehandlingDialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg genomför i höst ett större insamlingsprojekt rörande tankar om och firandet av Hallonween. Du kan bidra med dina egna upplevelser och tankar och på så sätt ge en bild av traditionen i Sverige i dag.

Läs mer om insamlingen här.

foto: Fredrik Skott

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som