Sverige har ratificerat UNESCOS deklaration om det immateriella kulturarvet. Berättarnätet Kronoberg är representerad i den centrala arbetsgruppen som utvecklar arbetet med tillämpningen av deklarationen. Vi sitter också med i den specialgrupp, nod, som rör muntliga traditioner och uttryck. sociala sedvänjor, riter och traditioner. Vår representant i arbetet har varit Per Gustavsson, som i år ersatts av museichef Meg Nömgård. Meg skriver här om arbetet.
Spåren av tidigare generationer är vi vana vid att se i form av materiella lämningar som husgrunder, stensättningar, kvarnar, slott, torp eller t.ex. ålderstigna föremål och konstobjekt, alla är de på sitt sätt spår av mänsklig aktivitet under olika tider. Vårt kulturarv består dock av ytterligare en dimension nämligen det immateriella kulturarvet. En del av det arvet är våra förfäders tro och tankar, deras berättelser, traditioner, sägner och andra muntliga berättelser. Det immateriella kulturarvet har ofta haft en blygsam position i jämförelse med det materiella. Idag har dock det immateriella hamnat allt mer i fokus. Sverige har sedan två år tillbaka ratificerat Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet.
Den Unesco konvention inom kulturområdet som många känner till är den sk Världsarvskonventionen. Idag finns över 900 världsarven exempel är Egyptens pyramider, Kinesisk muren, Machu Picchu och Drottningholms slott (Sverige har idag 15 världsarv). I världsarvsarbetet har en europeisk och nordamerikansk kulturarvsuppfattning varit rådande, vilket också har visats genom att vissa länder, främst i Europa, har flest världsarv. Detta faktum orsakade ogillande från andra medlemsstater och i slutet av 1970-talet påbörjades en diskussion om det immateriella kulturarvet. Länder i Afrika och Asien var aktiva och framträdande i den debatt som fördes. År 2003 kom så Konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet, vilken trädde i kraft 2006, då även 30 länder ratificerade den. Sverige kom att ratificera konventionen den 26 januari 2011, då som 134:e land.
Det immateriella kulturarvet består främst av icke materiella kulturella komponenter. Unescos konvention definierar kulturarvet som sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskap, färdigheter men även tillhörande verktyg, föremål, artefakter och kulturella platser, t.ex. lokalsamhällen som grupper och i vissa fall enskilda personer erkänner som en del av sitt kulturarv. Dessa immateriella kulturarv, vilka överförs från generation till generation, återskapas fortlöpande av lokalsamhällen och grupper i samspel med omgivningen och ger dessa grupper en känsla av identitet och kontinuitet.
I konventionen beskrivs det immateriella kulturarvet som en kraft som överförs från generation till generation och som återskapas i samklang med människans sociala och fysiska miljö. Denna beskrivning passar som hand i handske på våra sägner och folksagor!
Regeringen gav Institutet för språk och folkminnen i uppdrag att arbeta med implementeringen av konventionen i Sverige under tre års tid. Uppdraget sker i samverkan med andra berörda aktörer, Sagomuseet är en, och utifrån de remissvar som inkommit på rapporten Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet. En delrapport för arbetet kom i juni 2012 och kring årsskiftet kommer en slutrapport att komma, vilken vi ser mycket fram emot. Glada är vi över att det immateriella har lyfts upp på internationell och nationell nivå, och vi hoppas att alla landets regioner och kommuner ska förstå vikten av detta kulturarv, och i slutänden nå samma status där som det materiella kulturarvet, men dit är nog ännu en väg att vandra.
Läs mer på: http://www.unesco.org/culture/ich/ och www.sofi.se
Meg Nömgård
Har du frågor, synpunkter och idéer, hör gärna av dig till Sagomuseet och Meg: meg.nomgard@sagobygden.se
