Nya insikter av gammal bok – Mikael Thomasson har läst ur Kvinnornas Litteraturhistoria

Denna sommar har jag legat mycket i sommarstugans hängmatta. Bok efter bok har lästs. Eftersom bokförrådet i stugan inte fyllts på sedan åttiotalet har det blivit en del rätt ålderstigen litteratur. Bland annat hittade jag antologin Kvinnornas Litteraturhistoria, utgiven 1981. I ärlighetens namn hade jag nog inte brytt mig om det inte varit för att ett kapitel hette ”Frälsande flickor – om folksagor”.
När jag nyfiket bläddrade fram till kapitlet så dröjde det inte många minuter förrän jag var helt fängslad av författaren Eva Mattssons text.

Hon berättar på ett mycket levande sätt om sitt förhållande till denna genre. Hur hon som barn greps av flickornas öde i sagor från Sverige och Belgien. Men hon skriver också hur hennes syn på sagorna förändrats sedan hon blivit vuxen.
En del av hennes text handlar om Bruno Bettelheim. Psykologen som skrev: Sagans förtrollade värld: folksagornas innebörd och betydelse.
Eva Mattsson håller visserligen med Bettelheim om att folksagorna speglar tusenåriga insikter, men tillägger hon, de återger också tusenåriga fördomar.
Framförallt är det Folksagans kvinnosyn som kritiseras. Oftast kan kvinnan bli hjälte bara på ett sätt; genom att behaga mannen. Så fort hon tar egna initiativ så leder det till olycka, menar Mattsson.

Det är när jag kommit så långt i texten som jag lägger ifrån mig boken ett tag för att fundera. Folksagor som Prins Hatt under jorden, Östan om sol och västan om måne och Den haltande hunden har jag sett som berättelser om starka kvinnor, men vid närmare eftertanke är det precis som Mattsson säger. I alla tre sagorna går de väl för flickan så länge hon är passiv. Står hon bara ut vid sidan av sitt manliga monster så kan förbannelsen brytas. När hon sedan vill stilla sin nyfikenhet, blir aktiv och tänder ljuset, då går det mycket illa.

Mattsson uttrycker det så här: ”Folksagornas uppmaningar till flickorna är de gamla vanliga. Var snäll och tålig, verka i tysthet och vänj dig vid att lida, underkasta dig din far och make, var följsam och mjuk.”
Samtidigt finns det en kärlek till folksagorna i hennes text. Dels är beskrivningen av barndomens lyssnarupplevelser fyllda av värme, dels avslutar hon med följande ord:
”Folksagorna är fantasieggande och härliga, det vore mig främmande att avråda någon från att läsa och njuta av dem. Sagorna är inte skadligare än Bibeln, Koranen eller de klassiska myterna och dramerna.
…Folksagorna, liksom så mycket annat, kan prägla och leda oss vill, lika mycket som de kan tjusa och frigöra oss”

Jag har funderat en hel del över Eva Mattssons debattinlägg. Hon skrev texten för över trettio år sedan i en tid då folksagan var på väg tillbaka efter många år i frysen. Hennes ord var säkert viktiga då och är det även idag. Hon har fått mig att skärpa blicken och tydligare syna de berättelser som vid första anblicken kan tyckas handla om modiga tjejer.
Gamla frågeställningar dyker upp i mitt huvud:
Hur användbara är dessa gamla berättelser idag?
Duger de till att spegla problem som dagens barn och unga har?
Borde man kanske gå hårdare fram när man bearbetar dessa historier?

Ja, vad säger du? Tyck gärna till i kommentarsfältet.