Stilla veckan var en dyster och allvarlig tid. Frid och lugn skulle råda. I kyrkklockan ersattes den vanliga metallkläppen med en av trä, en dymbil, för att ett dovare ljud skulle höras under den vecka då Jesus led så svårt för vår skull. Inga hjul, spinnrockar eller andra saker som gick runt fick vara igång. Till dagarna i veckan var många trosföreställningar knutna. På måndagen, svarta måndag, skulle man i Skåne äta flera sorters kål för att få god hälsa.
På vite tisdag var det i Värmland sed att koka och äta grisfötter. Benen skulle sedan bäras tillbaka till svinstian ett och ett, då fick man god svinlycka.
På dymmelonsdagen gick påskfriden in. Den som högg ved nu, riskerade att ”dymmeln” gick i träet så att det ruttnade eller blev hårt och ohanterligt. Yxorna man använde blev slöa. Om kor gick på spånor som huggits den dagen, fick de en sjukdom som kallades för klöv-älta. Inget granris fick tas hem från skogen, då drog man ormar till gården. Hade man inte sopat bort aska och sopor, blev huset översvämmat av loppor och löss. Allt vinterarbete skulle vara klart till påsk, slarvade man med det drabbades man av allehanda olyckor.
Skärtorsdagens namn kommer från ordet ”skära” som betyder ”göra ren”. Enligt katolsk sed var en tvagningsrit knuten till denna dag. I folkmun associerade man till skärredskap och en del trodde att det var en särskilt bra dag att skära och klippa på. Andra däremot menade att man skulle akta sig för att använda vassa redskap då.
På långfredagens morgon skulle den som först kom ur sängen gå runt och skämtsamt smiska övriga i huset med ris, det kallades ”påskskräcka” (Uppland). Detta för att påminna om Jesu plågor på korset. I senare tid har riset blivit en färgglad dekoration. Det första fjäderprydda riset är känt från Stockholm i slutet av 1800-talet och spred sig sedan över landet under 1920-och 1930-talen. På långfredagen måste man av religiösa skäl hålla sig hemma och utföra så få arbeten som möjligt.
På påskafton tände ungdomar i västra delarna av Sverige påskfyrar, man eldade för att hålla häxor och troll borta.
På påskdagens morgon påstod man att solen dansade av glädje över att frälsaren var uppstånden. Om man ställde sig naken på ett lagårdstak den morgonen och kikade genom ett såll skulle man se att solen dansade i glädje över detta. Då kunde man också se att häxor flög kring solen och försökte trycka ner den, för att förhindra att uppståndelsens morgon skulle gry.
Seden att äta påskägg är utbredd i nästan hela Europa. I många bygder åt man inte ägg förrän på annandag påsk, t.ex. i Skåne, där det hette att om man gjorde det så hittade man aldrig sina djur ute i markerna. Ett skrovmål ägg till påsk gav kraft i benen och skyddade mot onda krafter. Det var dessutom ett av de få färska födoämnen man kunde äta vid denna tid på året.
Långt in i det senare bondesamhället trodde man att påskkäringar och häxor for till djävulens gästabud under påsken. Bondmororna gjorde klokt i att stänga spjäll så att inte omkringflaxande häxor ställde till det med sjukdom på husets folk. På bodar och fähus målades kors av krita eller tjära för att hålla dem borta. De tog nämligen gärna något husdjur för att åka på till Blåkulla. Ville man skrämma bort dem kunde det löna sig att avlossa gevärs- eller sprängskott.
Seden att småflickor klär ut sig till påskkäringar är ganska sen. Traditionen med påskbrev är äldre, den innehåller en teckning, ofta på en häxa, och en skämtsam eller spydig vers:
Sopa, raka, smörjehorn
Ger jag dig till resedon
Far fort, min vän,
kom snart igen
men akta dina långa ben,
för stock och sten.
Fritt efter Ebbe Schöns bok Folktrons ABC, Ebbe Schöns och Carlsson Bokförlag 2004
Saga Alexanderson
