”Min drivkraft har alltid varit att få berätta sagor” säger Margit Sandemo
.
”Verkligheten är så fyrkantig, blank och tråkig men genom att fly in i sagan då och då blir det lättare att hantera den. Den möjligheten vill jag även ge andra. Min drivkraft har alltid varit att få berätta sagor”.
Den som säger det är Margit Sandemo. Och berättat sagor har hon verkligen gjort. Hon har skrivit 182 böcker som tryckts i 37 miljoner exemplar. I dag är hon 90 år men eftersom en norsk healer har förutspått att hon ska bli över 100 år fortsätter hon att skriva.
”Mamma älskade att berätta skrönor för oss när vi var små” säger hennes dotter. ”Hon är en fantastisk berättare” säger hennes norske förlagsredaktör.
Nu kommer hon därför till Ljungby berättarfestival och medverkar på lördagens bokmässa som innebär ett möte mellan fantasy och muntligt berättande. Journalisten Hanna Johansson samtalar med Margit om hennes skrivande. Det blir ett samtal om berättarglädje, obotlig skrivarlust och folktrons betydelse för författarskapet. En kyrkmålning föreställande en kvinna som kärnade smör och där djävulen dyker upp bakom kvinnan satte fart på skrivandet. Sedan dess har magi och trolldom varit ständigt återkommande inslag i hennes böcker.
Margit Sandemo slog igenom hos den breda publiken på 1980-talet med Sagan om Isfolket, som består av 47 delar och utspelar från mitten av 1500-talet till mitten av 1900-talet. Den börjar med att Tengel av Isfolket säljer sin själ till djävulen, ett inte helt obekant motiv i våra svenska sägner. Det straffar sig och en person i varje efterföljande generation drabbas av det onda arvet.
Missa inte detta unika tillfälle att möta en av många högt älskad berättare och reflektera över vad böckerna säger om den tid vi lever i. Är Margit Sandemos böcker vår tids sagor?
Margit samtalspartner Hanna Johansson är frilansjournalist och har i artiklar skildrat sina möten med Margit Sandemo.
Under Att berätta
Ett omöjligt möte blir möjligt på Ljungby Berättarfestival
I ganska många år har vi nu levt sida vid sida med de romska tiggarna i Sverige. De är överallt, i varje gathörn, i varje by. Ibland ger vi, ibland väljer vi att titta bort. Vi lever i samma stadsdel men vi träffas inte. Är det omöjligt att mötas över kulturgränserna? Detta är temat för en berättarföreställning med två scenberättare och en musiker: Hjärtat har sin egen plånbok.
Berättarmusikensemblen bildades våren 2014 med syftet att gemensamt utveckla sin scenkonst och kombinerar de konstnärliga uttrycken – storytelling, teater, musik och improvisation.De behövde ett aktuellt tema att undersöka och valde att ställa frågorna: Varför möts människor? Och varför inte? Detta gjorde att de skapade ett fiktivt möte på scenen mellan en romsk tiggarkvinna från Kosovo och en svensk välbärgad man, en läkemedelskarriärist. Vad som händer mellan Jonatan och Emina kan du se här på Berättarfestivalen på måndag 19.00 på Ljunggården. Det blir ett gastkramande kammarspel om en vänskap över kulturgränserna kryddat med utvisningshot, biljakter och lyriska sagor. Harleen Kalkat och Johan Theodorsson berättar historien om Jonatan och Emina. Självklart blir det också sprakande fiolmusik med både romska och svenska folkmusikinfluenser komponerad och framförd av Andreas Risan. Jörgen Bodner har regisserat föreställningen.
Samisk kultur på festivalen
Cecilia Persson
Den samiska kulturen lyfts fram under årets berättarfestival i Ljungby. Vi börjar redan på lördag. Då medverkar berättaren och skådespelaren Cecilia Perssons med samiska berättelser. Även under söndagen ger hon oss inblick i samisk mytologi och vardag. På måndagen visas filmen Jojk. Via jojkens historia får vi en berättelse om samerna, i en film med personligt tilltal och fantastiska bilder och musik. Innan visning introducerar musikforskaren Mathias Boström filmen om den samiska jojkningen i Sverige. Samma dag framträder Jörgen Stenberg under rubriken Jojk och berättelser från renskogen. Han vann den samiska motsvarigheten till melodifestivalen, Sami Grand Prix, i Kautokeino 2014. Samiska inslag finns under alla festivaldagar.
Läs mer på:
Allmogens Valborgsmässoafton
Valborgseld 2015
Llewellyn Lloyd (1792-1876) var en excentrisk jägare från England som under en nyfikenhetsresa fattade stort tycke för Norden och i synnerhet Sverige, dit han återvände och tillbringade en stor del av sitt liv. Jakt, särskilt på björn, var hans stora passion, men han intresserade sig också för folklore och han samlade material om svenska folklivsseder från olika delar av Sverige. Några år innan har gick bort, 1871, utgavs verket Svenska Allmogens Plägseder. Nedan återges utdrag från kapitel sexton, som handlar om Första Maj.
Den första Maj (Walborgmessdagen) är en stor folkfest i mellersta och södra Sverige. I Skåne och Blekinge är det brukligt att ungdomen mötes på denna afton för att helsa vårens ankomst. De hafva då med sig en bunt ferska björkqvistar, som äro antingen alldeles löfvade eller åtminstone börjat slå ut. Med byns fiolspelare i spetsen tåga de från gård till gård och sjunga ”Majvisor”, hvilkas innehåll är önskemål om gynnande väderlek för den växande grödan, ymnig skörd samt andlig och timlig välfärd. Slutligen blottas alla hufvud, och allas ögon höjas till himmelen. Spelmännen spela då en annan ton och sammankomsten slutar med bönen Fader Vår.
Några bland sällskapet hafva en korg vardera; i denna inläggas ägg och dylika gåfvor, som då insamlas till den blifvande festen. Om de blifvit vänligt emottagna och väl begåfvade, sticka de en löfruska under taket öfver ingångsdörren till huset, buga sig till afsked och gå vidare.
På detta sättet gå de hela natten och återvända icke hem förrän emot morgonen. När de varit i det sista huset sjunga de en afskedssång under hemvägen.
Sjelfva Första Maj, om det är vackert väder, egnas åt förlustelser utomhus. Men bordets nöjen förgätas likväl icke, och kalas, i synnerhet ibland bönderna, hör till ordningen för dagen. I afseende på drickande går det mera rundligt till än efter vanligheten, emedan man går efter ett gammalt ordspråk, som säger, att ”man skall dricka märg i benen”.
Man har allehanda lekar och tidsfördrif, bland vilka många hafva afseende på våren. Olaus Magnus, som lefde i femtonde seklet, berättar om en sed som brukades på hans tid:
”En mängd unga karlar till häst uppställde sig på två linier midt emot hvarandra, då det ena partiet skulle föreställa vintern och det andra sommaren. De förra voro utstyrda med pelsar, och deras beväpning bestod i snöbollar och is. Befälhafvaren för den andra linien – en ”Majgrefve” – var deremot prydd med löf och blommor, och hans folk beväpnadt med löfvade kvistar af björk och lind, som blifvit på sitt sätt drifna med att hafva stått i vatten en tid förut. Vid gifvet tecken börjades en simulacre emellan de båda trupperna. Om väderleken var kall och ruskig, slogs ”vintern” envist, så att segern först syntes luta åt den sidan; men om vädret var mildt och våren kändes hafva infunnit sig, rådde Majgrefven och hans folk genast tydligt. Emellertid, under hvilka omständigheter som helst, förklarade den närvarande skiljedomaren att ”sommaren” var den segrande. Vinterpartiet strödde aska på stället, och slutet på leken blef ett lustigt kalas.
Vidskepelse i afseende på Första Maj saknas icke heller. Så t.ex. är det på den dagen som Påsk-käringarne skicka ut sina ”trollharar” att mjölka andras kor. Derföre håller man allmännast korna den dagen inne i fähuset, der de rökas med svafvel m.m. – Om de utsläppas på bete, går bonden sjelf vall med dem, i stället att barnen eljest hafva denna befattning. Han är nämligen tillförlitligare att vakta dem för elaka väsenden. När boskapen på aftonen hemkommer, undersökas de noga, och om man då finner att någon af dem fått någon ”vålla”, tillskrifves den trollens åtgärd, och man slår då eld öfver djuret. Den antages vara skyddande mot de följder som annars skulle komma.
Denna vidskepelse är mycket gammal. Här är icke utrymme för en förklaring öfver huru detta skrock uppkommit, men att det är djupt rotadt i allmogens öfvertygelse kan jag sjelf bevittna. En gång då jag var på jagt nära Falkenberg sköt jag en hare. Under det att jag åter laddade, kom traktens egare, en bonde, till mig, besåg det skjutna djuret, och yttrade: ”Det der är inte den haren som gjort mig så mycken förtret; den är större. Det hade varit väl om den blifvit skjuten i stället.” På min fråga hvarför han just ville hafva den skjuten, svarade han: ”För det att det är han som mjölkar mina kor om nätterna.”
Tidigt på morgonen Walborgmessdagen svämmas hästarna i något närbeläget vatten. ”Det skall skydda dem emot skabb under loppet af sommaren.
Källa: L. Lloyd, Svenska allmogens plägseder, Resa i Sverige, faksimileutgåva, 1979, Nordiska museet och Liberförlag, Stockholm
Saga Alexanderson
En samekvinnas berättelse
Det hände i Jokkmokk
Denna berättelse grundar sig på en självupplevd händelse. Kvinnan var från Jokkmokk. Låt oss kalla denna person för Ellen. Hon hade vid ett stadsbesök haft en skämmande upplevelse av att någon hade suttit på hennes arm medan hon sov. Hon fick en mycket besvärande värk i armen och begav sig hem till Jokkmokk för att söka upp en botare som hon kände. Andra saker kom emellertid emellan och i samband med en fest där Ellen deltog, trots sin värkande arm, dök plötsligt en stor och okänd svart hud upp. Ingen av de närvarande kände igen hund.
Värdinnan blev mycket uppskakad av hundens närvaro och ville avbryta festen eftersom hon ansåg att det inte rörd sig om någon vanlig hund. De schasades ut men försökte komma in på festen igen. Ellen bad då hunden att ge sig iväg eftersom hunden skrämde dem. Hunden lydde och försvann så småningom, men festen avbröts ändå i förtid. På natten vakande Ellen och märkte att hunden stod vid hennes säng och slickade den värdande armen. Hunden försvann och Ellen sjönk åter ner i sömnen. På morgonen var värken borta och hon fick veta att den botare som son hade tänkt söka upp hade dött för två dagar sedan, det vill säga strax efter det att hon beslutat sig för att söka upp honom.
Historien finns att läsa i boken „Vår tids noaidi” (med undertiteln, „Samisk shamanism”), skriven av Jörgen I Eriksson och publicerad på Rosengårdens förlag och studier AB, Umeå, 2009
Sköldpaddan och jaguaren
(berättad av chiriguanoindianen Yambási)
Följande historia kan jag nästan slå vad om att den inte har någon motsvarighet i det europeiska arvet av folksagor. Den låter så här:
Det var en gång ett stort dryckeslag. Sköldpaddan lille son grät. Då man frågade honom, varför han grät, sade han, att han ville ha jaguarens klor att leka med. Sköldpaddans kvinna sade åt sin man, att han skulle gå och hämta jaguarens klor åt lillen att leka med.
Sköldpaddan gav sig iväg och kom till en stam med stora, vassa taggar. Där stannade han för att vänta på jaguaren. På avstånd hördes dennes rytande. Jaguaren kom närmare, alltjämt rytande och fann sköldpaddan vid foten av trädet.
— Vad gör du här? frågade jaguaren.
— Jag leker, sade sköldpaddan.
— Hur gör du det? sade jaguaren.
— Jag klättrar upp i trädet och så rullar jag ned, sade sköldpaddan.
— Låt se, sade jaguaren, som hade lust att äta upp sköldpaddan.
Denne klättrade upp igen på stammen och rullade ned för densamma utan att skada sig. Detta tyckte jaguaren var roligt och sköldpaddan fick klättra upp igen. Åter rullade denne ned utan att skada sig. Jaguaren skulle också försöka. Han klättrade upp och rullade ned, men slet upp sina inälvor på taggarna, så att han dog.
Sköldpaddan tog jaguarens klor med sig hem till leksaker åt sin lille son.
Denna saga finns med i Erland Nordenskiölds bok som heter Indianliv i Gran Chaco (Syd-Amerika), (sidan 221), utgiven i början av förra seklet i Stockholm, på Ahlén & Åkerlunds förlag
Kejsarkronan gråter
Kejsarkronan står och gråter. Den gråter för den skäms så förfärligt.
En gång växte den i Paradiset – då hade den precis blivit till. Glad och stolt sträckte den sina skimrande blomkalkar, uppåt, uppåt. Mot solen. Allt högre, den blev längre och ståtligare än själva tulpanen. Men vår Herre såg allt och han vredgades. Vad var detta för högmod? Han lyfte sin hand – vips fälldes alla de vackra blomklockorna ner och vände sig mot jorden. Och sådan har kejsarkronan förblivit.
Det gjorde inte saken bättre att kejsarkronan – det var långt senare – begick en annan svår synd. Den var nämligen enda blomman som inte böjde sig upp mot Jesus när han kom vandrande med sitt kors, på väg till Golgata. Nu fick kejsarkronan ännu mer att ångra och sörja.
Där står den nu. Tittar man efter så rinner det droppar på insidan av varje kronblad. Vätskan smakar sött och gott, det är inga salta tårar. Och sin fräcka doft har kejsarkronan behållit. Den luktar nämligen – räv.
text och foto: Anna Lilljequist
Under Att berätta
Räven och jaguaren
En historia berättad av chanéhövdingen Bóyra.
Följande fabel har jag hittat i en gammal reseskildrinsgbok. Det märkliga är att den liknar nästan i detalj en rumänsk skröna där händelserna tillskrivs människor. Jag undrar om den tillhör amerikaindianernas folklore eller om det är fråga om påverkan av den europeiska muntliga traditionen. Jag undrar också om det finns en liknande historia upptecknad i någon svensk sagosamling. Här är berättelsen så som Erland Nordenskiöld skrev ner i sin bok:
En dag träffade räven jaguaren i sin åker. Denne höll på med sin såd. Räven frågade jaguaren om han ville ha hjälp.
— Vill du att jag skall hjälpa dig farbror? Sade räven
— Ja, brorson. Jag ska gå och hämta grävkäpparna.
— Det skall jag göra, sade räven och gick till jaguarens hydda.
När han kom dit, sade han åt jaguarens kvinna:
— Jag skäms för att tala om mitt ärende.
— Hur så?, sade hon.
— Jo, sade räven, jaguaren har skickat mig hit, för att jag skall sova med dig och med dina bägge döttrar.
Det trodde inte jaguarens kvinna.
— Jo, det är sant, sade räven. Du skall få höra vad han säger, och så ropade han: Skall jag taga dem alla?
— Alla! ropade jaguaren till svar.
Räven sov nu först med jaguarens kvinna och sedan med den äldsta dottern och till sist med den yngsta. Räven gick därefter sin väg. Han sprang i gräs, för att inte spåren skulle synas.
Erland Nordenskiölds bok heter Indianliv i Gran Chaco Syd-Amerika (sidan 219), utgiven i början av förra seklet i Stockholm, på Ahlén & Åkerlunds förlag
Under Att berätta
Den underbara gäddan – ny bok om berättande i förskolan
Det finns ett stort intresse för muntligt berättande inom förskolan. Ett tecken på det är att det utkommit tre böcker om berättande i förskolan under det senaste året. Själv har jag skrivit Sagor att berätta och leka (Natur & Kultur 2014,se bloggen här) I höstas utkom Berättande i förskolan (Natur & Kultur, se bloggen här) och nu senast Britta Olofssons Den underbara gäddan – muntligt berättande i förskolan (Lärarförlaget 2015). Böckerna ger tre olika perspektiv på berättandet: sagoberättarens, forskarnas och så den erfarna förskollärarens. Här ska jag ta upp Den underbara gäddan.
I några inledande kapitel behandlar Britta Olofsson sagans betydelse för barns kognitiva utveckling, hur den kan skapa lugn och ro, stark samhörighet i gruppen och ett fruktbart personligt möte, som kan vara av stor betydelse för det enskilda barnets mognad och utveckling. Och så naturligtvis hur sagan väcker lust, glädje och kreativitet.
Den stora behållningen av boken är de följande kapitlen där författaren återberättar flera sagor och tydligt visar hur hon själv förhåller sig till ett traditionellt sagostoff, med förskolans värdegrund i bakhuvudet. Utgångspunkten är att muntligt berättade sagor alltid har förändrats och påverkats av samhällsutvecklingen. Med små ändringar blir Rödluvan stark och mormor påhittig och tillsammans med jägaren oskadliggör de vargen. Men dramatiken i sagan är oförändrad. Avsnittet om djur i sagorna är tankeväckande och visar hur vi oreflekterat tar för givet att björnen, räven, haren och alla de andra djuren i berättelserna är handjur.
Jag tycker om författarens sätt att förmedla berättarteknik genom att helt enkelt ta sagan Tre små grisar och visa hur hon själv tänker när hon återberättar den. Muntligt berättande blir inte något märkvärdigt utan något som alla kan använda sig av. Och ju mer man sedan berättar i förskolan, desto mer levande blir berättande.
Bokens titel trodde jag först kom från Astrid Lindgrens bild av berättelsen som en gädda: först en käft som hugger tag i lyssnaren, så en matnyttig bit och sist en snärtig avslutande svans. Men titeln syftar på en saga från Östergötland, med just det namnet, som återfinns i vårt land första större sagosamling, Svenska folksagor och äfventyr, som utgavs av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och George Stephens 1844-49. Titelvalet fångar bokens innehåll väl: klassiska sagor som inspirerar barnen att fantisera vidare. Brita Olofsson återberättar bara sagans början och leker sedan sagan med barnen och låter dem hitta på fortsättningen. Kapitlet om barns eget berättande är visserligen bara på 30 sidor, men samtidigt genomsyras hela boken just av tilltron till att sagor inspirerar barn att tillägna sig nya ord, språkliga strukturer och lusten att berätta själv.
Britta Olofssons utgångspunkt är att folksagor bättre än många andra typer av berättelser kan hjälpa barn att bearbeta konflikter och skapa hopp. Här lyfter hon fram Bruno Bettelheims tankar i Sagans förtrollade värld, som utkom 1979 på svenska. Hon är kritisk till de realistiska barnböcker som utkom under 1970-talet och tog upp ämnen såsom döden och familjekonflikter. Själv tror jag att vi behöver många olika typer av böcker. Samtidsrealistiska böcker kan vara nog så fantasifulla och sagor kan vara pekpinneaktiga och tråkiga. Slutscenen i boken Lasses farfar är död, som Britta Olofsson nämner, bär jag för alltid med mig i mitt inre och hjälper mig att prata om döden med barn. Lasse vinkar åt blomman som vuxit upp ur marken och säger något som ”Hej då farfar”. Bettelheim var viktigt eftersom han visade hur rik folksagan är, men han bör tas med en stor portion salt. Han menade att Hans och Greta handlar om oralt fixerade barn och Rödluvan är ett barn som kämpar med pubertetsproblem och inte har löst sin oidipuskonflikt. Tänk om sagorna helt enkelt berättades för att vargen kunde vara farlig och att oönskade barn faktiskt sattes ut i skogen. Bettelheim är ute och cyklar när han letar efter den rätta versionen av folksagorna och är emot förändringar av sagorna. Det har alltid funnits många versioner av en och samma sagotyp och de skapas i samspelet mellan berättare och lyssnare. Och just det är Britta Olofssons bok ett bra exempel på. Där säger hon i själva verket emot Bettelheim.
Under Litteratur
