Efter många timmars förberedelser är det så dags! ”Berättarhatten” är med, utan den kommer jag inte ihåg ett ord! Många olika tankar far runt i huvudet; Kommer det några åhörare? Är det verkligen någon, som är intresserade av att höra gamla skrönor och berättelser? Det är lite besvärligt att ta sig upp till bergets krön. Det kommer hindra både yngre och äldre människor, som har ”ont för att gå”, som farmor brukade säga, att deltaga. Hur blir vädret egentligen? Ska det fortsätta att blåsa? Det är lite molnigt men ser inte ut som regnmoln i alla fall!
Här står jag nu på det mytomspunna berget, där man i förkristen tid har offrat till asagudar. Där man bränt döda och sedan grävt ner kvarlevorna tillsammans med husgeråd och annat som ska hjälpa dem i den nya världen. Där på bergskrönet, högt ovanför den vackra sjön, som ligger nästan spegelblank, kan jag känna både ”oknytt och lortatyg”, alla dessa härliga väsen, runtomkring mig.
Trollen, som rör sig lite försiktigt bland träden för att inte skrämma någon av åhörarna. Jag skymtar en trollmor. Har hon inte minsann en liten trollunge på armen? ”Månne” hon vill se om det finns något nyfött lite människobarn, som fortfarande är ”hedet” bland deltagarna och som hon kanske skulle kunna byta bort sin unge mot? Skogsrået kikar fram bakom en trädstam! ”Månne” hon vill se om det finns någon tjusig ung man som hon kan passa på att locka med sig in i skogen, efteråt! Jag hör ända upp där jag står, hur näcken nere i sjön stämmer sin fela. ”Månne” han hoppas hitta en ny adept att lära ut sitt fiolspel till? En av sina elever lärde han att spela 11 verser, men sa till eleven att det var förbjudet att spela mer än 10. Så gick det som det gick! Under mig kan jag höra lite dovt hur drakfamiljen skramlar med sin silverskatt djupt därnere i berget. Det är inte varje dag som det kommer nästan 50 varelser, såväl två-benta som fyr-benta uppför berget, så det stör nog drakfamiljen lite grand. Så här dags sover de ju i vanliga fall.
Det är ännu för tidigt på kvällen för att älvorna ska dansa på ”lyckan” intill sjön. Det gör de inte förrän skymningen har lagt sig, men jag vet att de kommer göra det. Vädret är alldeles för fint för att någon gloso ska vara ute, Skönt! Men de ligger gömda och trycker långt därinne i skogen dit solstrålarna aldrig når fram. Har vi tur så visar de sig inte förrän höstregnet börjar.
Plötsligt ser jag en lång, slingrande varelse bland det höga gräset en bit bort! Där varelsen är som tjockast är den lika tjock som ett manslår. Oh nej, säg inte att det är Lindormen som ligger där och lurpassar. Jag närmar mig lite försiktigt. Drar en lättnandes suck, det var bara en gammal lång, förtorkad, krokig trädgren, tack och lov.
Jag ser en vätte med sin gråa luva, som sitter halvgömd bakom en sten. Vi blinkar åt varandra, det här ska bli kul, tycker vi båda. Några av åhörarna har sina hundar med. Plötsligt får en hund vittring på vätten, börjar skälla och sätter iväg bort mot stenen och husse efter!
Förtrollningen är bruten och det är dags att börja berätta!
Efteråt ser jag ett äppleskrutt som ligger där i gräset och minner om tiden när gudinnan Idun varje morgon öppnade sitt skrin av askträd och gav asagudarna ett förgyllt äpple för att de skulle få evig ungdom och hälsa. Jag åker hem och äter ett äpple. Det där med ungdom och hälsa är väl en sak, men kan det bidra till ett bra ”kom-ihåg” till nästa gång det är berättardags, då äter jag gärna ett äpple om dan! Det är ju inte säkert att ”berättarhatten” hjälper till i alla evighet!
Kalvsvik 2015.07.25
Vibeke Hyltén-Cavallius
foto: Agneta Jansson.
Sagobygdens Blogg 