Jag åker över Vikbolandet i Östergötland. Här och där glimtar det till av något blått. Ännu en havsvik! Vinden krusar vattnet. Men när jag kommer närmare ser jag att det är ett blommande linfält. Det går upp för mig hur självklart det har varit att komponera en skämtsam saga om folk, som tror att ett blommande linfält just är ett hav. Sagomotivet har ju en fantasifull människa haft framför ögonen.
Här är en variant av sagan just från Östergötland. Den är upptecknad av Gustaf Olsson, 1922, efter f. torparen Per Johan Åström, f. 1842 i Risinge socken. Nordiska museets folkminnessamling. EU 552, s. 22.
Bada i en linåker
Fyra västgötaknallar vandrade genom Östergötland. De kom till en linåker som blommade. De trodde att det hade nått det blå havet och bestämde sig för att vada genom det för att nå andra sidan. När de kommit till andra stranden skulle de se om alla hade kommit över. De hade ju hört att folk drunknat i havet. Var och en räknade, men fick det inte mer än till tre. Det som de fruktat hade hänt, en av dem hade drunknat. De begrep inte att den som räknade glömde att räkna sig själv.
Då fick de se en komocka. De doppade näsorna i komockan och räknade hålen. Det var fyra hål. Ingen hade drunknat.
Efter att ha stannat en bra stund och beundrat denna i dag ovanliga syn, kör jag vidare. Snart passerar jag en vägskykt med ortnamnen Linåker. Dit är det två kilometer.
Sagobygdens Blogg 
En variant stod i den läsebok jag hade i tredje klass, 1953
där var det i stället en smörbytta de stack näsorna i, och en tog miste om mål och stack sin näsa i grannens hål, så de blev samma antal
Det folkliga berättandet brer gärna på lite, komockor blir häftigare än smörbytta. Men i en lärobok för barn måste det vara lite finare, komockor är fult och oanständigt.