by | 06 februari 2011 · 17:52

Historien om februari

Det var en gång en gammal farbror som hade tolv söner. De hette Januari, Februari, Mars, April och så vidare. Februari barnet vad det minsta av alla; och det mest bortskämda. Gubben ägde en vinodling. När vindruvorna mognade hjälpte hans söner åt att plocka och bära hem druvklasarna. De tänkte pressa dem och samla druvsaften i en tunna. Men innan dess, kom alla överens om att dela vinet mellan sig så att var och en skulle få lika mycket att dricka.

Bröderna tog mått på en stor tunna, delade den i tolv delar och drog streck med krita på den liggande tunnans botten. Elva streck blev det. Sedan satte de en tappningskran mellan varje streck. Det blev tolv stycken under varandra. Den översta tillhörde Januari, som var den äldsta i syskonskara. Den nedersta tilldelades Februari, som var den yngsta av alla. Så var det på den tiden: minstingen hamnade alltid sist. Sedan lade de tunnan i källaren och hällde druvsaften i den. Så gick det ett par månader.

En vacker dag gick Februari ner i källaren. Han vred på sin tappningskran, fyllde en kanna och smakade. Vinet var gott! Han sprang med det glada budet till sina syskon, men dessa ville inte smaka av det ännu. Februari, för sin del, hade en annan inställning i denna fråga. Han började avlägga täta besök i källaren. Varje gång tappade han upp en tillbringare med vin och drack upp den. Sedan var han pratglad och sprallig hela dagen. Hans syskon märkte det och tänkte: ”Drick du bara; snart har du förbrukat din del och då kommer vi att läska dig när vi börjar dricka vår andel.”

Så passerade ytterligare några veckor. En dag fick Januari lust att smaka på vinet han också. Han gick ner i källaren, vred på den översta kranen, som var hans, och väntade. Och väntade. Hans väntan var förgäves för kannan förblev tom. Inte en enda droppe kom ut ur kranen. Förbluffad över vad som hände gick Januari och berättade detta för sina andra bröder. De kom ner och Mars försökte tappa vin i sin kanna, men han lyckades inte bättre. Sedan prövade även de andra syskonen, den ene efter den andre. Resultatet var detsamma. Endast December fick en halv kanna vin, men sedan blev det stopp för honom också. Först då begrep alla, vart vinet tagit vägen.

De blev jättearga på den lille Februari och började jaga honom. Han sprang gråtande iväg, men när hans syskon avbröt förföljelsen, skrattade han igen. Därför säger man att månaden februari kan bli omväxlande: än kylig och dyster, än mild och vacker.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som

by | 04 februari 2011 · 10:57

Guldkorn i Berättarverkstaden

Just nu arbetar jag väldigt mycket med berättarverkstäder. Det betyder att jag är ute i skolor och tränar elever i muntligt berättande.  Det är verkligen en glädje att få se och höra alla dessa barn i olika åldrar. De allra flesta tar sig an sin uppgift med stor entusiasm. De lär sig sagor, tränar framförandet och- inte minst- lyssnandets svåra konst.

 Här om dagen var jag inne i en femte klass som jag sent kommer att glömma. Efter ett tag blev bara stående , helt fashinerad av dessa unga berättare. Flera av eleverna hade en fantastisk inlevelse, kroppspråk och röstbehandling. Jag kunde inte låta bli att tänka att elvaåringar på många sätt är de ultimata berättarna. De är tillräckligt gamla för att ta till sig  instruktioner och kan återberätta relativt långa och komlicerade historier. Samtidigt har de kvar barndomens energi och skaparlust. De har ännu inte drabbats av den förödande rädslan för att göra bort sig. Det är en rädsla som får båda  tonåringar att vuxna att krympa som berättare. Vi vågar helt enkelt inte ta ut svängarna ordentligt. Barnen i nämnda femma däremot, de njuter av att gå loss, variera rösten, förstärka med kroppen och prova nya ord. Jag njuter när jag hör dem och tänker;

– Hoppas de  förblir på detta sätt.  Måtte  inte högstadiet och vuxenvärlden få dem att bli till ett lagom.

En annan annan sak som är spännande med just denna femteklass är att lärarna valt att dela klassen i två grupper.  I den ena gruppen är alla killar och i den andra bara tjejer. Jag tror att detta ytterligare förstärkte elevernas mod och skaparlust.  Särskilt tjejerna tycks få ett befriande nu vågar vi allt- beteende. Jag ser fram emot nästa besök i klassen.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 04 februari 2011 · 9:32

Tibast och vänderot

Nu är det stora knoppar på tibasten. Då tänker jag på en sägen om skogsfrun. Här är en lättläst text av en ganska svår sägen. Den är hämtad ur min bok Skatten i berget och andra folksägner (LL-förlaget 2005).

En karl som varit tillsammans med skogsfrun
har svårt att bli fri från henne.

En gång var det en bonde
som haft ihop det med skogsfrun.
Så fort hon lockade på honom inifrån skogen
skyndade han till henne.
Han lämnade hustru och barn.
Han lämnade allt han hade att göra på gården
och sprang till skogs.
Tillbaka kom han trött och slak,
utan all mannakraft.

Hans hustru tyckte det var eländigt.
En sådan karl var inte mycket att ha.

En dag när han gick i skogen
mötte hon skogsfrun.

– Jag har en tjur därhemma, sade bondkvinnan.
Den springer ständigt och jämt till grannars ladugårdar
och har ihop det med korna.
Hur ska jag få den att stanna hemma?
Har frun något råd?

– Använd tibast och vänderot, svarade skogsfrun.
Det hjälper.

Bondkvinnan tackade för rådet.
Hon gick hem och plockade växterna.
Vem tror ni
att hon gav medicinen.
Ja, inte tjuren.
Men väl till sin karl.
Sedan var det han
som var tvungen att stanna hemma i stugan,
till hustruns stora glädje och förnöjelse.
Aldrig mer försvann han till skogs,
hur mycket skogsfrun än kallade.

I skogen gick skogsfrun ensam och klagade:
– Tibast och vänderot,
tvi vale som lärde dig bot.

Per Gustavsson

illustration: Boel Werner, se www.boelwerner.com

5 kommentarer

Under Folktro och traditioner

by | 03 februari 2011 · 15:34

Glädjens fåglar

Det här hör väl egentligen inte hemma på en blogg om berättande. Men jag kan inte låta bli att lägga in en bild på de stjärtmesar som då och då dyker upp i trädgården. Plötsligt är dessa pigga och roliga fåglar här och lika snabbt är de borta. Men jag blir glad och får kraft att arbeta vidare inomhus vid datorn

I Jämtland, där den är ovanlig, kallas stjärtmesen för  långstylteta. Style betyder stjärt.

Jag har ju ingen bra kamera, men jag hoppas ända att bilden kan förmedla lite härlig glädje. Och kanske väcka ett minne, en berättelse till liv.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Att berätta

by | 01 februari 2011 · 17:10

Den bortskämda geten

 

 

     En gång i tiden var geten mycket omtyckt på gården, där den levde tillsammans med andra djur. Det var, när den heliga Maria skötte en trädgård med alla slags blommor och ett litet grönsaksland.

I Marias täppa växte morötter, persilja, tomater, rädisor, gröna bönor och jag vet inte vad mer. Den helige Josef, Marias man, brukade svalka sig med getens mjölk, trött som han var efter allt slit med sin såg och hyvel. Därför skällde ingen på geten när den, lekandes med fåret, ibland råkade trampa ner blommor och grönsaker. Varje gång, efter en sådan händelse, tog den milde Josef sin verktygslåda och satte igång med att laga staketet där geten slank igenom.

     Fast en dag gick geten för långt. Väl inne i trädgården, trampade den ner massor av blommor. Sedan smakade den på grönsakerna och märkte att de var goda. Då åt geten så mycket den orkade. Om den hade stannat vid det! Men nej, geten klättrade upp i fruktträden och gnagde på frukten. Sedan gav den sig på löven och på de små grenarna. De som inte blev uppätna, bröts ner och föll på marken. Till och med barken på trädstammarna förstördes.

     När den heliga Maria såg allt detta, blev hon både ledsen och arg. Hon kallade geten till sig och förbannade dennes tänder och naglar. Meningen var att, på det viset, hindra den att göra mer skada på träden. Från och med den dagen har geten kluvna tår och saknar tänder på överkäken. Men den glömde aldrig, hur gott frukten och kvistarna på träden i heliga Marias trädgård smakade. Därför fortsätter den att klättra i träden och gnaga på allt den kommer åt, trots sitt lyte.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 31 januari 2011 · 16:03

Fredagskväll i Hagshult

Tänk dig en fredag kväll klockan 19. Arbetsveckan är slut. På spåret och Let´s dance drar mångmiljontittare framför TVn. Sverige spelar semifinal i handbollsVM. Är det en bra kväll för en berättarföreställning?

Ja, åtminstone i Hagshult. Samlingssalen i församlingshemmet, där också det lilla biblioteket ligger, är fullsatt. Över 40 besökare, från 5 till 75 år. Inte bara från by, utan även så långt bortifrån som Jönköping. Jag är tillbaka efter 20 år och det är precis som jag tar vid där föreställningen slutade förra gången. Det är samma värme. samma gemenskap, samma närhet som då. Jag trivs och utan att förhäva mig kan jag säga att publiken trivs. Berättelserna föds i detta möte. Så blir det kaffe och Lilli-Anns hembakade bullar och kakor, tid för småprat, innan jag avslutar med några lagom hemska små spökhistorier.

I berättarrörelsen pratar vi om att utveckla berättandet som scenkonst. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig riktigt förstått det resonemanget. Visst är berättande konst. Precis som teater, litteratur och bilder kan berättandet ge oss skönhet, ifrågasätta vårt sätt att tolka världen och skaka om oss i vårt människovarande. Det är precis som om vi måste använda ordet berättarkonst för att hävda oss i kampen om utrymmet i massmedia och betona vår självklara rätt att få del av samhällets kulturpengar. Men jag tycker att just det genuina mötet, närheten och medskapandet är berättandets styrka. Som det var i Hagshult denna fredagkväll.

Visst står vi på en upphöjd scen då och då. Ibland är detta en rent praktisk fråga för att alla ska se eller för att det bara är den bästa platsen i en lokal som kanske inte är riktigt optimal för berättande. Visst kan jag säga att jag står på en scen även när jag står på samma golv som publiken stolar är placerade på. På det sättet skiljer jag ut mig från åhörarna jämfört med ett berättarcafé där alla inbjuds att berätta.  Men just detta berättare-publikförhållande kan jag försöka motverka i mitt sätt att berätta. När vi sätter ihop scen med konst och med berättande betonar vi språkligt än mer att berättaren är exklusiv, mer än lyssnarna.

Jag tycker ordet berättande räcker långt. Berättarrörelse är ett fint ord. Berättare också.

Sedan är det ju självklart att berättandet kan utvecklas på olika sätt och att vi som berättare är väldigt olika. Det mår berättarrörelsen bra av.

Per Gustavsson

PS Ni som inte tycker att ni hör Hagshult nämnas som Sveriges köldhål lika mycket i väderleksrapporten som tidigare har alldeles rätt. Det har blivit varmare i Hagshult! En man berättade för mig att väderleksstationen har flyttas från myrkanten till en annan plats, och där är det alltid 2 grader varmare.

8 kommentarer

Under Att berätta

by | 25 januari 2011 · 19:11

Läskiga vidunder och sällsamma djur

 

Nu kan du köpa Per Gustavsson bok Läskiga vidunder och sällsamma djur (Alfabeta 2008) till medlemspriset 60:-. Ej medlem betalar 80:-. Ev. frakt tillkommer. Maila din beställning till kontakt@sagomuseet.se   Boken är llustrerad av Augustprisvinnaren Katarina Strömgård.

Förr i tiden var det mycket som skrämde i den mörka skogen, vid de djupa sjöarna och invid den ödsliga kyrkogården om natten. Riktigt vad det var folk hörde och såg visste man inte. Så föddes berättelser om märkliga och farliga odjur. Här får du läsa om varulvar och drakar och en lång rad okända djur såsom nattramnen, gloson, basilisken och spiritusen.

”… förenar vetenskaplig vederhäftighet med fin narrativ känsla. Små mikroberättelser släpper in fiktionen i faktaredovisningen, texten korsbefruktas på ett inspirerat glidande vis. Boken blir så mer än bara fakta, mer än en samling folkloristik. Framställningen får litterärt värde; tankarna går till sådana storheter som Jorge Luis Borges. I det lilla formatet öppnas ögonen för gliporna i tillvaron, utrymmena mellan fantasi och verklighet.”

Per Israelsson, Svenska Dagbladet 090112



 ”Än idag  väcker dessa varelser stort intresse, inte minst bland barn och unga. Det är fantasieggande figurer och flera återfinns numera även i fantasylitteraturen. Vill du få fart på barnens skaparlust och få dem att göra egna berättelser? Då fungerar denna bok utmärkt som inspirationskälla.  Det vet jag av egen erfarenhet.”

Mikael Thomasson, Berättarpedagog på Sagomuseet

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

by | 24 januari 2011 · 8:30

Fårets vapen

 

 

     Fårets leverne var aldrig lätt. Mild och harmlös som det är, blev det ständigt mobbat av de andra djuren. Nötkreaturen jagade bort det, hundarna bet det vargarna rövade bort dess lamm. En dag fick fåret nog och bad Gud att underlätta hennes livsvillkor. Gud lyssnade tålmodigt på fårets klagan och frågade sedan:

     – Jag ser att när jag skapade dig hade du inte fått något att försvara dig med. Vill du att jag förser dig med starka hörntänder?

     – Nej, svarade fåret, med avsmak. Jag vill inte likna rovdjuren.

     – Vill du att jag ger dig ett par vassa klor? frågade Gud igen.

     – Nej, jag vill inte likna en rovfågel, genmälde fåret.

     – Kanske du vill du att jag sätter gift i din mun?

     – Nej, jag vill inte vara som ormarna.

     – Vad säger du om jag byter dina horn mot ett par större och starkare?

     – Inte det heller, svarade fåret. Jag är rädd att jag kommer att stånga ihjäl någon i min närhet.

     Gud tänkte ett tag och talade sedan till fåret så här:

     – Du måste nog välja något  av allt det som jag erbjöd dig, om du vill försvara dig mot de andra djuren.

     – Jag vill försvara mig, svarade fåret, men jag vill inte skada andra. Om det inte finns något annat sätt att skydda mig, då är det bättre att jag förblir så som jag är nu.

     Då tyckte Gud synd om de stackars fåren och ordnade så att de samlades i stora flockar för att bättre kunna motstå hotet från sina fiender. Sedan förstod även människan att de svaga blir starka om de enar sig.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 21 januari 2011 · 13:06

Monika om berättandets kraft

Per Gustavsson har gjort två inlägg om berättandets fantastiska kraft. Här kommer Monika Eriksson med en berättelse på samma tema.

För många år sedan hade jag en elev på lågstadiet som bar på många sorger. Så svåra sorger att han gömt sig en osynlig kupa för att hålla världen utanför. Trots alla mina försök så kunde jag aldrig hjälpa honom. Det smärtade mig då och det smärtar mig nu. När mina elever började trean så läsberättade jag alla tre delarna i Sagan om Ringen. Jag satt med boken i knäet och berättade, då och då läste jag ett noga utvalt stycke ur boken. På schemat var Sagan om Ringen insatt under en timma på fredagarna. Men det blev oftare, både för att berättelsen är lång och för att barnen bad så innerligt. Under den sorgsne pojkens skoltid försökte jag hålla kontakt med honom, men den osynliga kupan blev tjockare och tjockare.

Så försvann han från byn och det gick några år. En dag mötte jag honom, snygg och nästan man. Jag blev så glad och hälsade, men kupan var kvar och han gled förbi mig. Jag stod en stund o tittade efter honom och kände hans sorg. När jag sedan gått vidare ett stycke hörde jag snabba steg bakom mig och där var han igen.

–          Har du skrivit Sagan om Ringen?

–          Nej, det är Tolkien, sa jag.

–          Det vet jag, men har du skrivit den som barnbok?

–          Neej …?

–          Men du läste den för oss.

–          Jag berättade den för er. Jag läste på hemma och sedan berättade jag, förklarade jag.

–          Jag har läst den fyra gånger.

Sedan vände han och skyndade därifrån. Jag stod kvar med tårar i ögonen, under detta korta samtal hade han varit utanför kupan. Och jag tyckte mig förstå att under berättarstunderna i skolan hade han varit utanför sin kupa och sin sorg. Berättandet hade gett honom den lindring som skolläkare och kurator vägrade honom.

Monika Eriksson

4 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

by | 20 januari 2011 · 18:02

Sagan om Crivăţul

 

Den rumänska crivăţul kan liknas vid den skandinaviska nordanvinden. Med skillnaden att där nere, vid Donau, blåser den uteslutande under vintern (och den är en hane).

Från början var Crivăţul alltid på språng någonstans. Där han råkade vistas ställde han till det. I trädgårdarna skakade han av kronbladen på rosorna och bröt påsklijornas stjälkar. Äppelträdets frukt slet han ner och rullade dem i gräset. Päronen och plommonen likaså. På åkrarna mejade han ner veteaxen och spred dess frö i högan sky. Hötapparna välte han omkull. Inte ens kreaturen slapp undan hans upptåg. Han for i fårflocken och spred fåren i alla vädersträck, så att människorna fick slita i timmar för att fösa ihop dem. Överallt där han drog förbi lämnade han kaos efter sig.

Till slut blev människorna trötta på all oreda som han orsakade och klagade hos vindarnas konung. Denne kallade Crivăţul till sig och ställde honom till svars.

– Det var inte meningen att förarga människorna, svarade Crivăţul oskyldigt. Jag ville bara busa lite. Det är väl inte så farligt att larva sig ibland.

– Ibland, ja, svarade vindarnas konung, men inte året om. Därför skall du i fortsättningen blåsa bara på vintern. Då kan du bussa och larva dig hur mycket du vill. Du kan leka med snön och istapparna.

Så blev det också. Från och med den dagen släpper crivăţul loss endast under vintertid. Då virvlar han runt snöflingorna och förflyttar snödrivorna ute på åkrarna. I hans fotspår löper vargarna och flyger de hungriga korparna.

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner