Just nu arbetar jag väldigt mycket med berättarverkstäder. Det betyder att jag är ute i skolor och tränar elever i muntligt berättande. Det är verkligen en glädje att få se och höra alla dessa barn i olika åldrar. De allra flesta tar sig an sin uppgift med stor entusiasm. De lär sig sagor, tränar framförandet och- inte minst- lyssnandets svåra konst.
Här om dagen var jag inne i en femte klass som jag sent kommer att glömma. Efter ett tag blev bara stående , helt fashinerad av dessa unga berättare. Flera av eleverna hade en fantastisk inlevelse, kroppspråk och röstbehandling. Jag kunde inte låta bli att tänka att elvaåringar på många sätt är de ultimata berättarna. De är tillräckligt gamla för att ta till sig instruktioner och kan återberätta relativt långa och komlicerade historier. Samtidigt har de kvar barndomens energi och skaparlust. De har ännu inte drabbats av den förödande rädslan för att göra bort sig. Det är en rädsla som får båda tonåringar att vuxna att krympa som berättare. Vi vågar helt enkelt inte ta ut svängarna ordentligt. Barnen i nämnda femma däremot, de njuter av att gå loss, variera rösten, förstärka med kroppen och prova nya ord. Jag njuter när jag hör dem och tänker;
– Hoppas de förblir på detta sätt. Måtte inte högstadiet och vuxenvärlden få dem att bli till ett lagom.
En annan annan sak som är spännande med just denna femteklass är att lärarna valt att dela klassen i två grupper. I den ena gruppen är alla killar och i den andra bara tjejer. Jag tror att detta ytterligare förstärkte elevernas mod och skaparlust. Särskilt tjejerna tycks få ett befriande nu vågar vi allt- beteende. Jag ser fram emot nästa besök i klassen.
Mikael Thomasson
Sagobygdens Blogg 