Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

När jag var i Dalsland häromveckan tog jag reda på mer om Sankt Nikolai källa i Edsleskog, som jag skrev om i bloggen den 16 september. Till min glädje fann jag att källan efter arkeologiska utgrävningar rekonstruerats på sin ursprungliga plats och nyinvigts 1991. Så nu går det åter att dricka av det friska vattnet. Jag har lärt mig att inte helt lita på Riksantikvariets fornminnesinventering, som inte alltid är uppdaterade. Och det var just det att sägnen levde kvar i folkminnet, som drev entusiaster att börja leta efter den gömda källan.

Källan ligger nära den gamla prästgården där Anders Fryxell föddes 1795. Han var prost i Sunne och ledamot av Svenska Akademien. Men mest känd är han för sin Berättelser ur svenska historien som kom ut i 46 delar åren 1823 till 1879 och som blev flitigt lästa. Vilhelm Moberg skrev  om Fryxell att han ¨berättade enkelt, klart och livfullt och därför lyckades han – bättre än alla fackmän – få svenskarna att läsa sin egen historia¨ Fryxells omtyckta böcker innehåller även historiska sägner och jag gissar att hans böcker i sin tur också har påverkat vår muntligt berättade historia.

Per Gustavsson

S:t Niclas källa i Edsleskog
Denna vecka går sägenresan till Dalsland. Edsleskog ligger mellan Bengtsfors och Åmål. Kyrkan i Edsleskog är 100 år gammal. Den ersatte en stor kyrka av tegel från 1200-talet. Kyrkan var mycket stor eftersom folk som vallfärdade till Trondheim gjorde uppehåll här. Folktraditionen säger att kyrkan var den äldsta i Dalsland och att det även låg ett kloster här.

En gång var det en munk som hette Niclas som predikade i kyrkan. När mässan var slut och munken skulle bege sig hem mötte han tre drängar, som var försenade till gudstjänsten. Drängarna bad att munken skulle predika för dem, men denne vägrade. Då förföljde drängarna munken och ryckte av honom kappan på den plats som sedan dess kallas för Kapellängen. De ryckte av honom hättan på ett annat gärde, det som nu kallas Munkhättan. Slutligen dräpte de munken. Där munkens blod rann sprang den källa upp som kallas för S:t Niclas källa.

Under århundraden har folk ansett sig kunna bota en rad sjukdomar med källans vatten. Ja, en sådan kraft var det i vattnet att källan blev omtalad över hela världen. Folk reste ända från Jerusalem för att hämta vatten från källan.

Idag syns inte källan. Den förstördes delvis när landsvägen byggdes 1934. Men den syntes fortfarande under vägbanan 1971, då vägen breddades.  Jag kan inte låta bli att tänka, att om man hade hållit sägentraditionen levande, hade källan kanske varit kvar än i dag. Det är ett skäl för att berätta de gamla sägnerna.

Den som vill besöka platsen hittar källan med hjälp av koordinaterna N 59°3’27,61” / E 12°27’39,22. Platsen är också upptagen i fornminnesinventeringen Edsleskog 30:1.

Per Gustavsson

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Sägenresan stannar ännu en gång till i Sagobygden. Det beror på att jag och fotografen Steve Anderson fotograferar sägenplatser till Sagomuseets nya hemsida. Och jag kan inte undanhålla er denna lilla filmsekvens från Rungehall i Torpa socken.

Rungehall är en väldig sten som vilar på en stenhäll. Det är lätt att gunga den stora stenen hit och dit och då dånar det och skakar i marken. På småländska sägs det att det rungar och därför kallas stenen för Rungehall. Det finns fler sådana här stenar runt om i vårt land. Jag har tidigare besökt Runkesten utanför Vimmerby, men det går det inte alls att rubba så som folktraditionen berättar.
Men Rungehall går att sätta i gungning, vilket filmklippet bevisar.

Det finns en välkänd sägen om Rungehall. En gång arbetade några karlar med slåtter på en äng i närheten av stenen. Under middagsrasten kom det överens om att rulla ner den stora stenen från stenhällen. De tog i av alla krafter och stenen vaggade så att de trodde att den i vilket ögonblick som helst skulle rulla iväg. Plötsligt föll en av karlarna död ner på marken. Då förstod man att det var farligt att röra stenen. De sprang rädda därifrån.

Sedan dess har ingen försökt knuffa ner stenen.

Per Gustavsson

Hembygdsforskaren Börje Fransson, Alvesta

För över 10 år sedan visade Börje Fransson mig Flickebacken i Slätthögs socken. Tillsammans med bybor hade han forskat om byarna Vångnäs och Skog och då hade en av byborna, Sven Erik Nilsson, upptecknat en hemsk och tragisk berättelse om just denna plats. Jag återgav berättelsen i Sagomuseets sägenhäfte om Alvesta. Men när jag häromdagen skulle besöka platsen på nytt, hittade jag inte, trots att jag ganska exakt visste var den låg. Jag fick ta hjälp av Börje igen.

Det är just för att underlätta för intresserade att hitta till spännande platser i Sagobygden som Sagomuseet nu arbetar med en ny hemsida. Här ska finnas bra vägbeskrivningar och gps-koordinater för att undvika att besökare blir besvikna när de inte hittar fram. Sagomuseets nya webplats med en massa spännade nyheter blir klar våren 2011.  I väntan på denna går veckans sägenresa till just Flickebacken (N 57°04’10.3” / E 014°31’03.9”)

Flickebacken
I mitten av 1300-talet härjade digerdöden i Sverige. Den stora pesten spred skräck och fasa och i en del byar överlevde inte en enda människa. I trakten kring sjön Fiolen i Moheda socken frågade folk en klok gubbe vad de skulle göra.

– Smittan och sjukdomen stannar först om ni tar och gräver ner två barn levande, sa han.

I kanten av en mosse mellan byarna Vågsnäs och Broaskog grävde några karlar en grav. Sen lockade de ner två små flickor i graven genom att lova de hungriga barnen varsin smörgås. Men när karlarna började kasta ner jord började flickorna gråta.

– Varför kastar ni grus på våra smörgåsar, sa de.

Men det brydde sig karlarna inte om, utan de fyllde igen graven.  Men sen kom aldrig pesten till bygden.

Platsen där flickorna begravdes levande bildar en lite kulle och kallas för Flickebacken.

Per Gustavsson

foto: Steve Anderson

Jättekäringen som skapade en ås i Kristdala socken

På lördag är det pelargondag i Bråbygden (http://www.alltsomsker.nu/evenemang/evenemang11280.aspx). Då ska jag berätta lokala sägner och om blommor och träd. Därför går sägenresan i dag just till denna vackra del av Småland.

Det var en jättekäring som bodde i Döderhultsvik, där Oskarshamn nu ligger. En dag behövde hon grus och sand. Inte vet jag vad hon skulle ha det till, men kanske hade kommunen bestämt att man måste sanda sina egna trottoarer för att slippa betala skadestånd om någon halkade på vintern och bröt benet.

Nu drog jättekäring norrut och västerut och kom till Kristdala socken. Hon tog några nävar med grus och fyllde en säck, som hon slängde upp över axeln. Så gick hon hemåt igen. Men hur det nu kom sig gick det hål på säcken och grus och sand rann ut. Men jättekäringen märkte inte något.

Väl hemma igen upptäckte hon att säcken var tom, sånär som på en stor sten. Hon blev så förgrymmad att hon tog stenen och kastade den allt vad hon kunde ut i havet. Där ligger stenen kvar än och vi kallar den Blå jungfrun.

Grus och sand som rann ut skapade en långsträckt ås. Färdas du från Kristdala till Oskarshamn åker du delvis på den. Hålen som bildades när jättekäringen tog gruset fylldes snart med vatten och blev till sjöarna norr om Kristdala.

Per Gustavsson