Så heter en nyutkommen bok av etnobiologen Ingvar Svanberg. Vi gav boken till berättaren och ornitologen Helena Heyman.
För en muntlig berättare låter titeln på Ingvar Svanbergs bok verkligen spännande. Här kan jag säkert få nya uppslag till fågelberättelser tänker jag.
Boken tillhör genren fakta och utgår från den relativt nya disciplinen etnobiologi, som utforskar folklig biologi i historia och nutid, alltså det samspel som uppstår mellan människor och den biologiska närmiljön.
Svanberg beskriver här samspelet mellan människor och fåglar under svensk förindustriell tid under 1700-och början på 1800-talet, så kallat folklig ornitologi.
I förord och inledning lyfter Svanberg fram det biologiska kulturarvet som ytterligt värdefullt att förvalta. Han nämner etnobiologins klassiker Birds of My Kalam Country (1977) som handlar om folklig ornitologi på Papua Nya Guinea. Svanberg ser paralleller mellan djungelfolkets iakttagelser och uppfattningar om fåglarna i närmiljön med vår svenska allmoges föreställningar och nyttjande av fåglarna. Tyvärr blir jag lite frågande och fundersam när Svanberg, som jag uppfattar det, närmast raljerar över naturvetenskapens exakta ornitologiska kunskaper vad gäller fåglars systematik, fysiologi, ekologi, etologi och de vedertagliga nationella fågelnamnen.
Svanberg har valt ut 74 olika fågelarter som han menar var vanliga under 1700-talet. En del arter är i dag i Sverige fortfarande mycket vanliga, andra ytterst sällsynta.
I varje fågelkapitel redogörs för olika benämningar, föreställningar och exploateringsområden och några berättelser kan man också finna.
Fåglarna är ordnade i bokstavsordning, vilket jag upplever som rörigt. För mig hade den gängse systematiska ordningen känts mer naturlig, som dessutom borde kompletterats med de latinska namnen. Ibland är det tydligt och klart vilken art som avses, som bofink, grönsiska, sädesärla ock gulärla, gråsparv till exempel. Men ibland väljer Svanberg ett samlingsnamn som rubrik, uggla, svan, örn, beckasin,grissla till exempel. Man får leta i texten efter vilken art som menas.
Varje kapitel innehåller ett myller av lokala artbenämningar och även namn på platser och namn på uppgiftslämnarna. Intressant om man vill slå upp något särskilt. Man får en inblick i allmogens föreställningar kring den aktuella arten beroende på fågelns olika läten, beteenden och utseenden.
Till exempel visste samerna, som var väl fötrogna med fjälltraktens blåhake att sol var att vänta när fågeln sjöng, men att kallt väder närmade sig när fågeln var tyst eftersom hans tunga blev stel av kylan. Åska och regn, solsken och torka, storm och oväder, viktiga företeelser i allmogens vardag. Många fåglar kopplades samman med vädret. Spillkråkan varnade för regn, stormsvalan för storm, tranan förebådade ljus och värme.
Att lika botar lika var en vanlig princip i den folkliga medicinen. För att bota gulsot ansågs det tillrådligt att äta torkade och söndersmulade gulsparvar eller gulärlor. Olycka, krig, sjukdom och död förebådades ofta av de nattligt aktiva fåglarna. Berguvens dova rop från något stup kändes hotfullt och kattugglans klävitt förebådade vit liksvepning. Nattskärran surrade över mörka hyggen. Det var den farliga skogsfrun som spann.
I några kapitel kan man läsa längre berättelser som till exempel kungsfågeln som vann över kungsörnen, göken som blev en hök, prästfrun som förvandlades till en spillkråka och pigan som förvandlades till en ladusvala. För mig nya berättelser är den om beckasinen (menas nog enkelbeckasin), horsgöken, som tidigare varit en stygg vallpojke och även den om den beskäftiga talltitan som trodde att den kunde skrämma iväg en björn.
Vad gäller de olika så kallade exploateringsområdena berättar Svanberg om den folkliga användningen av fåglar och ägg som föda, om dun och fjädrars insamlande, om vad skinn och näbbar, klor och skelett kunde användas till. Under många arter beskrivs synnerligen utstuderade jaktmetoder där fåglarna plågsamt avlivas på ett motbjudande sätt, dessutom med detaljerade teckningar över fångsmetoderna. Snaror, fällor, klubbor, strypanordningar, tjärpinnar, kratskäppar, krokar, den otäcka listan kan bli hur lång som helst.
Även så kallad nöjesjakt beskrivs med hur småpojkar roade sig med att fånga eller skjuta prick på den första lärkan, eller hur de med stor entusiasm fångade snösparvar med fallbräda eller snara. ”För pojkarna var detta den första riktiga jaktpassionen, och att fånga sparvarna kunde bli till en sport och en tävlan.”
Man får också reda på att infångade fåglar kunde vara till hjälp i stugorna för att hålla rent från flugor och andra smådjur. Prästen och naturforskaren Pehr Osbeck citeras om buskskvättan i Halland:”Det är wäl ledsamt att föda foglar i ett rum utan bur, i anseende till deras smuts, men får denna flyga lös, som här sker på ett och annat bondeställe, så skiljer han snart huset wid flugor.”
Även infångade fåglar såldes i bur för sångens eller sällskaps skull, grönsiskor till exempel, som är släkt med kanariefåglar.
Boken är rikt illustrerad med tidstypiska målningar och teckningar. De mycket vackra fågelbilderna ser man gärna länge på. Tyvärr finns inga uppgifter om konstnärerna, men några bilder kan man känna igen, målade av Magnus Körner, välkänd fågelmålare under början av 1800- talet.
Boken avslutas med en gedigen lista över källor, litteratur, och register över folkliga fågelnamn.
Är man etnobiologiskt intresserad, alltså road av att veta mer om människans bruk av och föreställningar om fåglar i det förindustriella svenska samhället är detta en bok väl värd att läsa. Är man däremot mer intresserad av fågelberättelser från den tiden finns det annan mer tilltalande litteratur, tycker jag.
Ingvar Svanberg verkar inte riktigt ha samma hjärta för fåglar som jag, men i kapitlet om nattskärran visar han på fågelpoetisk talang, som värmer.
Om man närmar sig nattskärran ligger den och trycker till allra sista ögonblicket då den likt ett stycke bark eller gren liksom lyfts av vinden och singlar bort och försvinner.
Helena Heyman
Lund 21 maj 2013
Ingvar Svanberg: Fåglar i svensk folklig tradition. Stockholm, 2013. Dialogos förlag. ISBN 978-91-7504-258-9. Boken finns att köpa på Sagomuseet.
Sagobygdens Blogg 