Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

”Stängt mellan hägg och syren”

DSC_0089

Ja, denna fantastiska tid på året, perioden mellan blomningstiden för hägg och syren, när allt i naturen vaknar upp, när fåglar försöker överträffa varandra i skönsång och vi vänder våra vintertrötta ansikten upp emot solen närhelst den visar sig, då borde vi entledigas från våra värv för att bara kunna vara ute och njuta av undret som sker framför våra ögon varje år.

Själv följer jag ivrigt flyttfåglarnas ankomst. Min far lyfte på (den tänkta) hatten när den förste staren visade sig och den traditionen upprätthåller jag nogsamt.

En vårfågel med ett märkligt läte är enkelbeckasinen. När den faller i luften, åstadkoms ett ljud när luften pressas genom de yttersta  stjärtfjädrarna, det låter som den ropar hehehe-rarna. (here = småländska för pojke). Enligt folktro i Västbo var det en vallpojke som fått till uppgift att valla getter. Men han var både lat och elak, han byggde en liten inhägnad till getterna och i den fick de tillbringa dagarna medan han själv latade sig. Varje kväll drev han hem getterna med en grov käpp och hindrade dem från att stanna och beta. Men en dag när han kom och skulle föra hem getterna var de döda allihop. Han förstod inte det utan trodde att de sov. Med hårda slag försökte han väcka  dem. Då ingrep Vår Herre.  Som straff för att han plågat getterna dömdes han till  att flyga utan att någonsin få sätta sig på marken. När vi ser fågeln störtdyka i luften och hör det karaktäristiska ljudet, betyder det att han hoppas på att han avtjänat sitt straff, men inte förrän han har flugit i etthundra år för varje get som han slog ihjäl har han sonat sitt brott.  Så han måste återta sitt eviga flygande.

Denna sägen och många andra kan läsas i Ingvar Svanbergs bok Fåglar i svensk folklig tradition (Dialogos förlag, 2013).

Uttrycket ”Stängt mellan hägg och syren” hänförs till den årliga period då skomakargesäller enligt skråbestämmelser skulle friställas för att ge sig ut på vandring. Vissa skomakerier stängde verksamheten under gesällens frånvaro och det kunde då tydas som att skomakaren stängt för att njuta av den bästa tiden på året (källa Wikipedia)

/Saga Alexandersson

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Julbocken

När Gud hade skapat alla djuren bad Djävulen att han också skulle få skapa ett djur. Så blev geten till. Den djävulska getabocken levde länge kvar i julens utklädningsupptåg. Sen flyttade bocken av halm in i husen och blev en prydnad vid julgranen. Nu mest trevlig och snäll. Så här ser den julbock ut som blivit populär de senaste åren.

DSC01190

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Juhl-bocken

Förr var olika utklädningsupptåg populära under julhelgen. Ungdomar samlade in mat, brännvin och pengar till fattiga eller till julgillena. Staffanstågen gick omkring med stjärna och en person var utklädd till julbock. På sina håll gick det våldsamt till med bus och fylleri och myndigheter ingrep mot vad de ansåg vara ett ofog. Den 16 decmber 1721 blev det förbjudet att gå med julbocken i Stockholm.

julbock

Alldenstund man fast ogierna och med största missnöije månde förnimma huru såsom i stället för det, at hwar och en med innerlig hiertans andacht borde sig bereda, att rätteligen kunna och fira den instundande frögdefulla Jule-högtiden, en part sielfswåldige gåssar och andre lösa personer sälla sig tilsammans, och löpa omkring gator och gränder, samt inkomma uti husen, med de så kallade Juhl-bocken, Stiernan och andre fåfängligheter, hwarunder icke allenast en och annan vanständighet föröfwas, utan ock som aldrawärst är, blifwer der wid Guds heliga Ord och Namn obetäncksamt missbrukat;

Alt derföre ock emedan et sådant sielfswåld oskick och missbruk ingalunda kan tålas eller tillåtas, utan bör så mycket mera hämmas och afstraffas, som det hos de rättsinte och wälbetänckte ingen ringa förargelse upwäcker, hafwer hans Grefl. Excellence Riks-Rådet, Fältmarskalken och Öfwerståthållaren tillika med Magistraten funnit nödigt, här med allmänneligen kundgiöra, at eho som understår sig hädan efter, löpa omkring på Gator, Gränder, eller inkomma i husen, den samma skal genast fasttagen warda, och med behörig näpst blifwa ansedd, hwilket hwar och en som wederbör, har att ställa til hörsam rättelse och efterlefnad.
Stockholms Rådhus den 16 Decembris 1721.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Cup song

Har du hört du hört och sett cup song? Likt en löpeld har den spridit sig under det senaste året. På skolgårdar, i klassrum och på fikabord görs numera denna ekvilibristiska övning. Det är en kombination av sång, klapplek och muggjonglering. Leken har spridits över stora delar av världen genom att vandra från mun till mun och från hand till hand.

Men hur började det? Olika klapplekar, där även redskap ingått, är något som funnits i alla tider. Just den aktuella leken och sången kommer från filmen Pitch Perfect. Där är det skådespelerskan Anna Kendrick som framträder med mugg och sång. Jag är dock övertygad om att de flesta skolbarn som leker och utvecklar cup song inte vet något om varken filmen eller Anna Kendrick. Leken lever sitt eget liv, utvecklas och vandrar vidare från person till person precis så som lekar, berättelser och sånger alltid gjort. Numera hjälper dock webben till med spridningen. Nedan ser ni först orginalet och sedan några av de varianter som finns på webben. Vill du se fler versioner? Då rekommenderar jag att du går till en skola nära dig eller frågar en släkting i skolåldern. Säkert får du då många fler varianter på denna populära lek och sång. Varför inte prova själv?

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Hembygdens berättelser

oovj_linjebild

Under den rubriken gör jag och Siw Svensson allt fler berättarföreställningar i Kronobergs skolor.
Jag brukar inleda med orden:
”Nu skall jag berätta gamla historier från platser som ni känner väl. Men jag kommer inte från er ort, nä, inte ens från Småland. Hur kommer det sig då att jag kan berätta berättelser härifrån?”
Svaret på den frågan blir berättelsen om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och om hur han tidigt samlade in och skrev ner berättelser från barnens hembygd.  Därefter blir det den ena lokala sägnen efter den andra. Mellan berättelserna fälls kommentarer och frågor som.
”Där har jag varit” 
”En sådan har jag sett”
”Är den sann?”

Mot slutet av berättarstunden tar vi oss an någon eller några av de berättelser som är fragmentariska. Senast lät det så här:
”En kväll när några unga män satt på en kulle i Ramnåsa såg de en drake. Den visade sig aldrig igen”
– Var kom draken ifrån? Vad gjorde männen när de sett draken? och hur slutade det? frågade jag och tillade: ingen vet, så vi får försöka hitta på svaren själva.
Barnen nappade snabbt på den idén och snart hade vi tillsammans byggt en betydligt längre historia med drakens hem, skatter och en dramatiskt strid.

Besöken avslutas med att Jag ber barnen om sina hembygds berättelser. Händelser som de själva varit med om eller hört någon annan berätta. På det viset knyts allt samman och vi avlutar förhoppningsvis med insikten att hembygdens berättelser har alltid funnits,kommer alltid att finnas och de kommer ständigt nya, åtmistonde så länge det finns människor som kan berätta dem.

 

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Berätta om Halloween

imagehandlingDialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg genomför i höst ett större insamlingsprojekt rörande tankar om och firandet av Hallonween. Du kan bidra med dina egna upplevelser och tankar och på så sätt ge en bild av traditionen i Sverige i dag.

Läs mer om insamlingen här.

foto: Fredrik Skott

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En kulturhistorisk vandring i Angelstad socken

Hembygdsrunda reklambladBerättandet spirar i vårt land. I går skrev jag om ett exempel där berättandet används för att levandegöra en gårds och en bys historia.

Ett annat inspirerande initiativ är Angelstads hembygdsförenings kulturhistoriska hembygdsrunda. Angelstad ligger en mil väster om Ljungby. Rundan är 6,5 kilometer och på 15 platser berättar texter i vackra skyltskåp om personer som levt på platsen och om minnesvärda händelser. Visserligen handlar det om skrivna berättelser men dessa bygger till stora delar på muntligt traderade historier.

Här möter besökaren den legendariska friskytten Löparen, som historierna är otaliga om. Mer bortglömd men lika fascinerad var den trollkunnige Busenkiss som gick årsgång och skådade in i framtiden. Mickel i Långhult har lånat hans namn till en av sina sagohjältar. Vid Älanele, dvs. Erland le, grind, bodde Erland Plits som en julnatt sett julljusets låga dela sig i två, när tolvslaget förkunnade att Jesusbarnet föddes. Hans systers vård visade sig förresten i Bruadungen, samma höst hon blev överkörd av tåget.

Den här hembygdsrundan är perfekt för en vandring eller en cykeltur med kaffekorg och går delvis på en av de vackraste vägarna i Kronobergs län.

Läs mer om rundan på hembygdsföreningens hemsida.

Har du själv exempel på berättarinitiativ i det fördolda, så skriv gärna en kommentar och berätta, till glädje för oss alla som gärna besöker bygder där berättelsen lyfts fram.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Att vandra i kulturlandskapet – exemplet Backgården i Lavad

IMG_1268Ingbritt vid den gamla hålvägen. Det kunde hända att hästen tappade en sko. Den här från 1600-t har sex spikhål.

Jag har varit i Lavad nära Lidköping och berättat. Där träffade jag Ingbritt Johansson som är en eldsjäl som vill lyfta fram det lokala berättandet i bygden. På släktgården Backgården som varit i familjens ägo sedan 1600-talet har hon skapat en vacker vandringsled som tar besökaren med genom historien från laga skifte till nutid.

I mulet och regnigt väder vandrar jag tillsammans med Ingbritt genom det kuperade landskapet med gamla askar, ålderstigna syrenbuskage och gamla boplatser. Ingbritt berättar och fram träder de personer som en gång bott och verkat här. Vallpojken som gömmer sig under bron med en bok och som sedermera blir lektor i Skara. Sven och Johanna som på ålderns höst flyttar till fattigstugan. De bevarar polkagriskarameller i en glasburk det varit skosvärta i och sugar ibland på dem. Besökare i stugan får också suga en stund på en karamell.

Ingbritt bjuder mig en karamell ur en gammal burk med Vikings skosvärta, men jag avstår från att suga på den. Jag vet nämligen att Ingbritt har många besökare som njuter av att vandra och lyssna på hennes berättelser, så polkagrisarna är nog väl insugna. Däremot dricker jag gärna av syrensaften (inte visste jag att man kunde göra saft på syrenklasarna) när vi kommer till syrenbuskaget och äter den goda havrekakan, efter ett gammalt släktrecept.

Ingbritt har verkligen lagt ner ett stort arbete på sin vandringsled. Inte bara all den tid som forskningen om gårdens och traktens historia tagit, utan också genom att till exempel bygga en ny bro (på samma ställe som den gamla) över Storebergsån och även återskapa kyrkstockarna, som en del kyrkobesökare vandrade över på vägen till den gamla medeltida kyrkan.

Ingbritts vandringsled är ett fint exempel på hur berättandet levandegör ett värdefullt kulturarv och väver ihop natur, historia och turism. Vill du veta mer om Ingbritts arbete kan du besöka hennes hemsida.

IMG_1271

Den gamla apeln vid fattigstugan

IMG_1269Lavads medeltida kyrka en regnig dag. I förgrunden syns den mörka Storebergsån, där en skatt lär finnas.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Sagor i skogen

007
Barnen lägger grankottar runt fröken

Denna rubrik är en ny produkt som Sagomuseet säljer in till skolor.
Så här kan ett program se ut.
Jag förbereder mig genom att besöka skogen. Undersöker vilka träd och stenar som finns, eldstad, vilka djur bo här, myror, ekorrar, fåglar.
När barnen kommer har jag förvandlat mig till trollmor. Möter barnen innan de går in i skogen.
Vi smyger runt en liten bergsknalle, där berättar jag första sagan om trollen som bor i berget. Om trollens krafter och skatter.
Vi människor använder ordspråk som: När man talar om trollen står de i farstun! Rik som ett troll! Samtalar med barnen om detta.
Vi vandrar sedan bort sjungande till eldstaden där jag förberett med ved och stickor. Vi hjälps åt att tända elden, känna värmen. Vi pratar om tändstickorna, vad kommer de ifrån?
Känner alla till några träd: Spring till en björk, sedan till en tall, sedan till en gran. Hur känns dessa på barken?
Tar upp grankotten, vilket djur äter grankottar? Visar en som ekorren ätit, visar fröna. Visste ni att: Ekorren äter under en kall vinterdag 100 grankottar. Barnen får nu plockar 10 högar med kottar, tio stycken i varje hög, lika med 100. En pedagog får lägga sig ner på marken, ut med armar och ben. Nu lägger barnen de kottar som plockats runt pedagogen. Räckte det med 100 grankottar? Pedagogen ställer sig upp så vi alla kan se kroppens kontur.
Så fortsätter lektionen, jag varvar med berättelser, lek, matte, sång och läran om naturen.
Att få vara ute i naturen är guld värt. Man blir varm i kroppen när man ser så många glada barn.
Siw på Sagomuseet

4 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Klövasten i Glemminge

IMG_1223

Ett av Sveriges mest omtalade jättekast är Klövasten i Glemminge socken. I förra veckan passade jag på att leta upp den och se den för första gången. Stenen är lätt att hitta där den ligger strax söder om Glemmingebro precis bredvid landsvägen mot Ystad.

I förra veckan kritiserade jag Länsstyrelsen i Skåne för dålig skyltning av kulturarvsplatser. Vid Klövastenen finns en bra, om än lite sliten skylt, som informerar om sägnerna bakom Klövastenen. Jag gissar att skylten kommit upp för länge sedan på initiativ av människor i Glemmingebro, eftersom stenen kan sägas vara en symbol för samhället.

Det ska ha varit en jättekvinna på Bornholm som band sitt strumpeband om den här stenen och slungade den mot Glemminge kyrka för att tysta den förhatliga klockklangen. Men just då steg solen upp och jättekvinnan förlorade lite av sin styrka och kastet blev dåligt. Stenen hamnade en bit från kyrkan. Strumpebandet drogs åt vid kastet, så att stenen klövs mitt itu då den föll ner på åkern.

Till  stenen knyts också en rad andra sägner och föreställningar. Det är en vanlig föreställning att ett jättekast snurrar när den känner lukten av nybakat bröd. När Klövastenen luktar nybakat bröd eller ärtsoppa går bitarna samman.

IMG_1225Jag uppskattar att mer skämtsamma små historier också återges.

En gång befann sig en skräddare i gången mellan bitarna just som dessa slogs ihop. Han blev platt som en pannkaka. Hans barn kallas sedan för plättarna.

Jag kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att gå genom gången mellan stenarna, trots att det sägs att den som gör det får synen förvänd. Det har hänt att en moder inte kände igen sitt eget barn och en karl gick och la sig med grannens hustru. För säkerhets skull gick jag genom klyftan i motsatt riktning på en gång. Det upphäver förtrollningen.

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner