Kategoriarkiv: Att berätta

by | 15 mars 2010 · 16:09

Sagolek i Helsingborg

 I förra veckan var jag på Helsingborgs stadsbibliotek och lekte Sagan om fåglarna och trollen i Björnberget. Det var en upplevelse! Ja, det är det ju förståss varje gång jag leker sagor med en grupp människor, som jag aldrig tidigare mött. Men den här gången var det en ovanligt stor grupp med både föräldrar och far- och morföräldrar med många och mycket små barn. Även om jag har rutinen och vetskapen om att varje grupp jag möter är unik, kan jag aldrig förutsäga, vad som kommer att hända under lekens gång. De, som kommer till mig, har ingen aning om vad som väntas av dem eller vad som ska hända överhuvudtaget. Osäkerhet och distans blev de inledande känslorna. Men när jag väl berättat sagan och visat runt vad berget och skogen och stranden var placerade, så var det inte svårt att få igång vare sig vuxna eller barn. Med glädje tog de sig an skynken och mössor av alla de slag för att prova sig fram till om man ville vara troll, djur eller fågel. Lek är frivilligt. Flera ville bara titta på. Desto roligare var det att, när leken kommit igång, ville även de motstridiga vara med. Och när leken var slut, ville barnen stanna kvar och pröva på annan utklädsel, klättra in i berget och stampa runt och tjoa som troll eller krypa in i buskarna och leka harar, vargar eller rävar. Alltmedan små ettåringar stapplade omkring med sönderklippta tyllgardiner över axlarna utan att ha en aning om hur söta de var.

 Eva Skantze

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 12 mars 2010 · 18:03

Eva Skantze gästar oss igen

De blyga drakarnas lek

Som alla vet finns det mängder av olika drakar. Alla drakar är olika. Men en sak har de gemensamt. De är mycket blyga och därför är de också mycket ensamma.
Dock!
En dag upptäckte en liten blyg drake att den inte ville vara ensam längre. Den gick till de andra drakarna och sa: Jag vill ha en vän.
– Vadå vän ,sa de andra blyga drakarna. Vi är ju så olika.
– Visst, sa den lille blyge. Alla är vi olika, men jag är lik….. mig själv, för jag har så långa öron.
Alla de blyga drakarna klappade i sina tassar.
Då sa en av de andra blyga drakarna.
– Jag vill vara vän med en som har långa öron, för jag har så slafsiga fötter.
Alla de blyga drakarna klappade i sina tassar.
En annan blyg drake sa då:
– Jag vill vara vän med någon som har slafsiga fötter för jag har en alldeles grön nos.
Så fortsatte de hela eftermiddagen. Den ena efter den andre draken ville ha en vän, fast de var så blyga och olika.
När kvällen kom var alla drakarna vänner.
Och för att fira alla blyga drakars vänskap så dansade de den stora drakdansen.
Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.
 
Lekinstruktion
Den här texten är väl tillräckligt fånig för att man ska förstå att det är en introduktion till en lek?
Barn och vuxna sitter utspridda på golvet.
Lekledare berättar att vi ska leka att vi är blyga drakar. Alla känner sig så ensamma och vill så gärna ha en vän. Men alla är ju så olika och så blyga.
Så reser lekledaren sig upp och säger: Jag vill ha en vän, för jag har så långa öron (eller något annat fånigt. Meningen med leken är bland annat att våga hitta på fåniga saker.)Lekledare går därefter och sätter sig någon annanstans. Någon annan reser då på sig och säger: ”Jag vill vara vän med någon som har långa öron, för jag har så slafsiga fötter.” Och går sedan fram och sätter sig vid sidan om den första.
Allteftersom man säger att man vill ha en vän så reser man sig upp och sätter sig bredvid den utvalde. Det blir liksom en lång orm till slut och när den förste reser sig för att ta den siste i hand så blir det en ring.
Och då kan man dansa.
Hemmeströ i mars 2010
Eva Skantze

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 10 mars 2010 · 21:04

En berättelse vig som en apa i ett träd

Idag har jag varit på Skiftingehus skola i Eskilstuna och berättat för 7-klassare, där entusiastiska lärare jobbar med folksagor. Härligt att möta ungdomar i den här åldern, beredda på att ta till sig mina berättelser och reagera på dem.

På tåget hem läser jag Elisabeth Rynells bok Hitta hem. Det riktigt gnistrar om hennes språk och många formuleringar vill jag gömma i mitt hjärta. Boken griper och manar till eftertanke. Den handlar om två flickor, Hild som växer upp i förorten på 1950- och 60-talen och Mala som lever för 500 år sedan och deras sökande efter en självklar plats och tygghet i livet. Hild är ett utsatt barn. Hon lyssnar till berättelser och läser. Kan mötet mellan berättare och lyssnare beskrivas bättre än så här:

Det gick bra att avbryta och komma med frågor när mamman berättade. Man behövde inte vara sådär på helspänn och lyssna andäktigt och vänta in olika turer och vändningar på historien utan man kunde vara med och sticka in tillägg och kommentarer, mamman tappade inte balansen för det. Man kunde till och med säga emot, att så kunde det väl inte vara heller eller så var det inte förra gången du berättade; det bekom inte henne, hennes berättelse var vig som en apa i ett träd, den slängde sig skickligt från gren till gren och Hild var med i varje kast och ögonblick, följde mamman i berättelsen som i ett stort grenverk.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 09 mars 2010 · 8:07

Adam och Eva, de pissa i en stäfva

Folkdikten väjer inte för det groteska, fula och icke passande. Snarare tvärtom! Den dras till det utmanande och tänjer gränser.

När folkminnessamlaren Eva Wigström för över 100 år sedan samlade in berättelser i Skåne anmärkte hon att  “det var inga granna historier”. Berättaren svarade: “Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar ta dem rå upp ur alekärret.”

Jag tänker på det här när jag sitter på Landsbiblioteket i Växjö och tittar igenom George Stephens efterlämnade papper.  Stephens samarbetade med Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och tillsammans gav de på 1840-talet ut den första representativa svenska sagosamlingen. Jag hittar ett litet rim:

Adam och Eva
de pissa i en stäfva,
när stäfvan var full
slog Adam den omkull.

Stephens skriver förstås inte pissa, utan p–a. När jag kommer hem tittar jag i Johan Nordlanders samling Svenska barnvisor och barnrim från 1886 (finns i nyutgåva 1975) och hittar fler varianter på det här rimmet.

Adam å Eva
pissa i stäfva;
När stäfva blef full,
trilla Adam, Eva å stäfva omkull.

Och andra om Adam och Eva:

Adam i Paradis
slakta sin julegris;
köttet det sålde han,
fläsket det behålde han.

Och så kort och koncist, rakt på sak:

Adam och Ewa
dhe bakade stora lefwa,
när Adam blef dödh,
bakade Ewa mindre brödh.

Små barn kring treårsåldern rimmar hejdlöst. Orden behöver inte ha någon betydelse, bara det finns rytm och rim. Hur tar vi till vara den här språkliga fantasin? Stoppar vi in mer bränsle i elden och låter lågan brinna länge? Eller tuktar skolan den språkliga virtuositeten?

Jag minns från min egen barndom hur vi diktade:

Jesus för världen give sitt liv
när han på cykel ihjälkörde sig,
o vilken kurva underbar sann
aldrig har någon sladdat som han!

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Rim och ramsor

by | 07 mars 2010 · 21:36

En hyllning till sexåringen i oss

Femtio sexåringar rusar in på Sagomuseet. Ögonen lyser, struparna tjuter och jag är säker på att deras hjärtan slår hårt och fort. Några minuter senare, när första sagan har hållt på ett tag, är samma barn så tysta att en knappnål kan höras falla. Munnarna är vidöppna, ögonen som tefat och det är nästan som om de glömmer bort att andas.

– Nu är lindorms sagan slut. Gå ut i museet och leta efter ormar, säger jag. Wrooom! låter det  och så är det full fart på ungarna igen. De hittar ormar högt och lågt och på ställen som inte ens jag kände till.Sedan följer en timmas resande i fantasin . Gång på gång gör dessa underverk i inlevelse och utlevelse  noll till hundra på några sekunder och hundra till noll nästan lika fort.

Jag upphör aldrig att imponeras av barn i sexårsåldern. Deras förmåga att fullständigt leva sig in i berättelsen är fantastisk. Jag vet ingen bättre lyssnarålder. De är gamla nog för att klara av att göra inre bilder,  samtidigt är de så oförstörda att de vågar leva sig in i känslorna, skrika när det är hemskt och skratta högt när det är roligt. Som tur är  finns det människor som fortsätter att var lika goda lyssnare resten av livet. Och jag är övertygad om att de människorna blir allt fler.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 02 mars 2010 · 17:05

Sagomuseet på Lajv!

Som de flesta vet  har det varit sportlov och aktiviteterna har varit i full gång för alla barn och ungdomar. Inför lovet planerade vi på Sagomuseet ett Lajv för barn.  Detta gjorde vi tillsammans med rollspelsföreningen,  DIS.  Vi på museet hade bara hört talas om Lajv lite lätt och hade egentligen ingen direkt uppfattning om hur det går till. Efter många möten med DIS, där vi fick förklarat för oss hur ett Lajv funkar,  skämdes vi nästan för att vi inte fått full kontroll på fenomenet  (i alla fall jag).

Dagen kom då äventyret skulle få sin början.  Vi stod och frös med full mundering av varma kläder och undrade hur vi skulle överleva dagen utan att få kallbrand i både händer och fötter. Men när vi träffade de erfarna lajvarna fick vi genast på oss medeltida kläder och jag märkte hur varmt det faktiskt är med ullklänning i nästan en meter snö.

Lajvet tog nu sin början och barnen kom för att få sina roller som magiker eller äventyrare. De satte sig sedan för att lyssna på oss berättare om landet Falhem och dess hemska historia.  Barnen fick därefter olika uppdrag  och gick in i Falhem för att rädda landet mot den onde härskaren Nedon.

Vi berättare var alldeles för fega för att gå in i Falhem utan kollade istället på avstånd . När vi stod där och såg lajvet pågå insåg man hur häftigt det är för både barnen och de som agerar. Att leva sig in i och verkligen bli sin roll, är en konst jag inte kan.  Jag fick nöja mig med att stå bredvid och beundra.

Dagen slutade med snöiga och glada barn och lajvare hade en liten segerfest med cider i bägare. Efter denna otroliga dag tror jag att vi som var med från Sagomuseet har blivit frälsta på Lajv. Jag ska i alla fall ge mig ut snart och uppleva denna magiska värld med ett eget svärd och karaktär. Tack alla ni från DIS och alla andra från lajvet ”Toner av trolldom”.

Emmy Axelsson

På biden ser du Tommy. En av Sagomuseets unga berättare och Lajvare

Vill du veta mer om Lajv?

Gå in på:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Levande_rollspel

1 kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

by | 27 februari 2010 · 10:20

Guldfåglarna

Det här året var vintern ovanligt sträng. Flickan frös vid sitt fönster. Hon var helt och hållet omgiven av snö. Den ville inte sluta falla. Den virvlade och for, klädde in allting i ett täcke som blev allt tjockare. Träden kved. De gamla taken jämrade sig under tyngden. Alla levande varelser grät.

 Tiden tycktes ha stannat. Solen syntes inte till. Världen var grå och vit. Där flickan satt kunde hon höra snöns röst, att den var vred. Den morrade dovt, ibland skrattade den hånfullt. Eller vrålade i vild triumf och flickan tyckte att hon såg huggtänder i det vita. Då skyndade hon sig att tända brasan och ställde ut stearinljus och små lyktor i alla hörn. Men snön fortsatte att kasta sig mot rutan. Snart skulle den komma och ta henne. 

Flickans rum var högt i tak. Det var nyligen byggt, hon hade bara inte haft tid att måla. Och plötsligt visste hon. Hon skulle göra rummet vitt, så vitt som själva snön. Ont skulle med ont fördrivas. Från hönshuset hämtade hon ägg värpta under en torsdagsmåne. Och satte till gyllenbrun olja av lin som repats under glödheta solar. Hon rörde om, blandade länge och omsorgsfullt. Tog in vitt, så ännu mera vitt. Färgen blev blank och tjock och liknade grädde. När väggarna och taket var färdigstrukna vilade hon och lyssnade. Väntade andlöst, men ingenting. Utanför fortsatte snön att falla.

Men när morgonen kom satt en liten fågel på hennes fönsterbräda och den hade fjädrar av guld. Den lyste så förunderligt varmt gul i det vita och grå. Flickan hade aldrig sett den fågeln förr. Den pickade mot glaset, såg på henne så bedjande med sina svarta knappar till ögon. Den var hungrig förstås.

Nästa morgon fanns där tre fåglar och alla var de gula och alla hade fjädrar av renaste guld. Och nu fick flickan brått. Hon eldade upp stora spisen och lagade till en sockerkaka som flöt av smör och doftade av honung. Mycket försiktigt bar hon ut kakan, varsamt strödde  hon den i små, små bitar.

 Dagen därpå var de en hel skara. Alla åt av sockerkakan, alla såg de på henne med sina små knappögon och hon tyckte att de nickade så vänligt. För varje dag som gick kom det fler och fler gyllene fåglar. För varje dag måste flickan baka allt större sockerkakor. 

 Men en morgon när flickan kom ut brydde sig fåglarna inte om hennes kaka. De var nöjda nu. De hade ätit sig mätta. Hon såg hela skaran lyfta och sväva kring i luften, hörde deras jublande sång. Runt, runt gick det, fortare och fortare, en spiral i gulaste guld. Sedan, som på ett givet tecken steg hela flocken mot himlen, tog kurs mot söder och var borta. En enda gyllene fjäder låg kvar på marken.

 Flickan såg dem försvinna. Hon tog den lilla fjädern och hon visste. De gula fåglarna skulle komma tillbaka och ha solen med sig. Hennes rum skulle bli varmt igen.

 Anna Lilljequist

2 kommentarer

Under Att berätta

by | 25 februari 2010 · 15:37

Sven fyller 200 år

Jag har en vän, Sven,  som fyller 200 år i år. Sven är en mycket god vän och han är sagoberättare. För mig är han naturligtvis nummer ett bland alla sagoberättare. Han har berättat sagor som du alldeles säkert hört och älskat. Men han har också sagor som jag är lika säker på att du aldrig hört. Han har sagor att skratta åt, sagor att förfäras över och sagor att sjunka djupt in i.

En av sagorna är alldeles speciell för barn under 10 år, åtminstone säger min erfarenhet det. Länge trodde jag att det berodde på huvudpersonens namn, Pinkel. Det blir alltid fniss i barngruppen när de hör namnet för första gången. Jag tycker det är ett bra namn på en pigg och modig yngste bror. En gång berättade jag för mitt då åttaåriga barnbarn, att jag skulle berätta hemska sagor i en klass och att jag inte visste vilka sagor jag skulle välja. ”Ta Pinkel”, sa barnbarnet,”den tycker jag är hemsk.” Så lärde jag mig att denna lilla rara barnsaga också kan uppfattas som hemsk-

Här är en bit ur slutet på Svens saga: ”Pinkel och trollkäringens dyrgripar.”

” Pinkel! Är det du?” skrek trollkäringen.

”Ja, mor lilla, det är det.”

”Pinkel, har du tagit min päls?”

”Ja, det har jag, mor lilla.”

”Pinkel, är inte du en odåga!”

”Jo, det är jag, mor lilla.”

”Pinkel! Kommer du igen?”

”Nej, mor lilla, nu kommer jag aldrig mer igen.”

Men jag kommer igen med mer om min vän Sven Sederström, för honom ska vi fira!

Monika Eriksson

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 23 februari 2010 · 14:48

How come stories

”How come strories” är en slags deckargåtor, ofta väldigt korta och alltid med samma fråga på slutet:  hur kunde detta komma sig? Den enda som vet svaret och kan hela historien är berättaren. De övriga i gruppen får försöka lista ut svaret genom att ställa frågor och komma med påståenden. Berättaren svarar ja eller nej, varken mer eller mindre. I denna övning tränar man sig på att stå i centrum inför en grupp. Eleverna får också övning i att lyssna på varandra.

Jag var inne i en mycket speciell klass här om dagen. Eleverna var mellan åtta och tolv år. Den stora ålderspridningen gjorde att jag fick fundera extra över lämpliga berättarövningar.

Jag bestämde mig för att  göra ”how come stories”, något som brukar uppskattas av de flesta från 7  år och uppåt. Först berättade jag en kort som de snart löste. Sedan fick en av eleverna gå fram och berätta följande: ”Nedanför ett högt berg ligger en död man. I ena handen har han en avbruten tändsticka. Hur kan detta komma sig?”

Eleverna löste snart gåtan. Kan du komma på förklaringen till denna märkliga händelse? Vill du läsa svaret och dessutom lära dig fler how come stories?  Gå då in på: http://beatesrasteplass.wordpress.com/how-come-stories/

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 19 februari 2010 · 8:52

Snabbkurs i konsten att hitta sägner PS

Bor du i närheten av Trädet och är nyfiken att höra hur berättarföreställningen blir, så är du välkommen till Trädets bibliotek tisdag 23 februari kl 18.

Mer info på: www.ulricehamn.se/ulh_templates/CalendarEvent.aspx?id=13801

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner