Adam och Eva, de pissa i en stäfva

Folkdikten väjer inte för det groteska, fula och icke passande. Snarare tvärtom! Den dras till det utmanande och tänjer gränser.

När folkminnessamlaren Eva Wigström för över 100 år sedan samlade in berättelser i Skåne anmärkte hon att  “det var inga granna historier”. Berättaren svarade: “Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar ta dem rå upp ur alekärret.”

Jag tänker på det här när jag sitter på Landsbiblioteket i Växjö och tittar igenom George Stephens efterlämnade papper.  Stephens samarbetade med Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och tillsammans gav de på 1840-talet ut den första representativa svenska sagosamlingen. Jag hittar ett litet rim:

Adam och Eva
de pissa i en stäfva,
när stäfvan var full
slog Adam den omkull.

Stephens skriver förstås inte pissa, utan p–a. När jag kommer hem tittar jag i Johan Nordlanders samling Svenska barnvisor och barnrim från 1886 (finns i nyutgåva 1975) och hittar fler varianter på det här rimmet.

Adam å Eva
pissa i stäfva;
När stäfva blef full,
trilla Adam, Eva å stäfva omkull.

Och andra om Adam och Eva:

Adam i Paradis
slakta sin julegris;
köttet det sålde han,
fläsket det behålde han.

Och så kort och koncist, rakt på sak:

Adam och Ewa
dhe bakade stora lefwa,
när Adam blef dödh,
bakade Ewa mindre brödh.

Små barn kring treårsåldern rimmar hejdlöst. Orden behöver inte ha någon betydelse, bara det finns rytm och rim. Hur tar vi till vara den här språkliga fantasin? Stoppar vi in mer bränsle i elden och låter lågan brinna länge? Eller tuktar skolan den språkliga virtuositeten?

Jag minns från min egen barndom hur vi diktade:

Jesus för världen give sitt liv
när han på cykel ihjälkörde sig,
o vilken kurva underbar sann
aldrig har någon sladdat som han!

Per Gustavsson