Kategoriarkiv: Att berätta

I Idemåla by, Södra Sandsjö socken, öster om Tingsryd, i södra Småland har byföreningen rustat upp ett gammalt soldattorp. Varje skärtorsdagskväll sedan några år tillbaka anordnar socknens LRF-föreningen en berättarkväll i torpet. Det ryms bara 25 personer i stugan så det gäller att anmäla sig fort till kvällen för att komma med. I år var det min tur att få berätta. Nu var det inte bara skärtorsdag utan också första april, en bättre dag för både lögnaktiga och sanna historier kan väl knappast tänkas.

Många i publiken kände förstås varandra, men det fanns även plats för nya besökare. Mellan mina historier åt vi landgång, drack lite gott ur en och annan medhavd butelj, språkade med bordsgrannarna och lärde känna varandra, drack kaffe med kaka, köpte lotter och blev glada vinnare, lyssnare blev till berättare och allt var mycket trivsamt. Gösta, en nittioårig man, som jag satt bredvid berättade att än i dag kallas en liten göl där i skogen för Petter-Eriks göl. Dit ledde Petter-Erik kon för att dricka. Petter-Erik var min frus morfar, vilken dog innan hon föddes. Så steg en gestalt fram ur historien.

Glada och berikade körde vi hem i den sena kvällen, medan övriga besökare dröjde sig kvar ännu ett tag i glatt samspråk.

Svaret på rubriken blir: I Idemåla soldattorp en skärtorsdagskväll.

Men kanske är frågan fel ställd. En berättarkväll ska nog inte graderas i bra och dålig. Så här ska jag nog uttrycka mig: Jag själv trivs bäst med att berätta, när berättare och lyssnare blir till en enhet som harmonierar i en givande anspråkslöshet.

Per Gustavsson

På Blåvingarnas julfest 1948 eller 49 fick jag ett litet paket med två små löv klippta ur tunn mässing För mig var det en underbar present. Så nära skulle jag aldrig mer komma ”de sjungande löven”. Jag visste också vilken flicka som haft paketet med sig. Hon hade lockigt ljust hår, var alltid snäll och ganska blyg, i mitt tycke så lik en prinsessa en blåvinge i Växjö bara kan vara. Så jag förstod varför just hon haft ”de sjungande löven” med sig.

När jag nu tänker tillbaka på den här händelsen, så ser jag mig som en liten flicka som redan läst Sven Sederströms ”Prins Hatt under jorden” ett flertal gånger. Jag hade läst om prinsessan som gifte med en man hon inte får se, föder honom tre barn och luras till att svika honom. Då försvinner de vackra salarna och hon står ensam med sina barn och en blind make i mörker och kyla. Hon flyr inte hem till sina föräldrar, nej, hon placerar sina barn på trygga ställen. Då hon lämnar det sista barnet ifrån sig, gör sorgen henne ouppmärksam och än en gång sviker hon sin make. Vid det sveket försvinner prins Hatt, ensam får hon nu kämpa vidare ”över berg och dal och skog och fält, över stock och sten och upp på fjället”. Hon möter troll och fula käringar, men med artighet och vänlighet får hon goda råd och kostbara gåvor. Släpande på dessa gåvor når hon till slut sitt mål, häxans boning. Med lugn och tålamod och god marknadsföring lyckas hon köpa tid med sin älskade prins. Den tiden utnyttjar hon genom att tala så vackert om sin kärlek att den förtrollade prinsen till slut förstår vem hon är. Med planlagd list befriar hon så sin make och dödar häxan. Sedan levde hon lycklig med sin nu seende prins och sina barn i all sin tid.

Detta får mig att fundera över hur sagorna danar oss. Är det så, att bara vi som växte upp med folksagor har goda chanser att fira guldbröllop?

Monika Eriksson

Den älskade, ja nästan avgudade magistern var sjuk och den mindre omtyckte, för att inte skriva hatade, rektorn skulle vara hans vikarie. Med en korsning mellan militäriskt taktfasta steg och långa älgkliv gick han, utan ett leende och utan att ödsla en blick på oss prydligt uppställda 3-klassare,  rakt genom klassrummet, fram till den svarta tavlan och skrev: TALA ÄR SILVER, TIGA ÄR GULD. Han skrev med gigantiskt stora blockbokstäver, som om vi alla varit extremt synsvaga. Han hade fel. Jag förlåter honom aldrig.

Mia Einarsdotter

Kom till Sagomuseet torsdagen den 1 april. Ställ dig på ett ben och gal som en tupp. Gör du detta får du en bok gratis. Sagomuseet är öppet 8-16.

Jag har nog hållit på med berättande hela livet utan att riktigt veta vad jag gjort, och är själv idag lite förvånad över mig själv att just berättande har fått en så stor plats i mitt liv. Resan till att kalla mig själv berättare började 2002 då jag läste till Symbolpedagog. Sju veckor fördelat på två år med teman som drömmar, bild, visualisering och berättande. Jag såg fram emot allt i utbildningen, förutom den veckan vi skulle berätta, den skulle bara överstökas. Vi skulle förbereda en berättelse som vi kunde berätta i gruppen, det tog emot, vad skulle jag berätta? Men som den duktiga eleven jag alltid är hittade jag en Nasrudin historia, jag var nervös inför framförandet och anmälde mig frivilligt som första berättare den veckan, så det var gjort. Historien blev mottagen med skratt och bekräftande feedback, de såg mig som en kommande berättare. Wow – det gav blodat tand.

Jag började leta upp kurser, berättarföreställningar och berättare. Ja, jag blev som förbytt. Jag var med när Berättarnät Väst bildades 2004 och i Stockholm 2005, på det allra första mötet när Berättarnätet Sverige bildades. Långsamt men säkert har jag hittat min nisch inom berättande. Då jag jobbar som mental tränare, där jag hjälper människor att förändra negativa tanke- och reaktionsmönster för att ersätta dem med andra som är mer gynnsamma för självkänslan, självförtroendet och förmågan att bli bärare av sin egen process, har jag letat efter en metod att fördjupa samtalen och här har berättelserna kommit in som en fantastisk energi, som ger samtalen en ny dimension. Som Siberian Elder har sagt;

”If we don’t know the trees then we are lost in the forest,

But if we don’t know the stories we are lost in life.”

Tine Winther

Vi på Sagomuseet har glädjen att presentera en ny gästskribent på bloggen. Det är Tine Winther som här får presentera sig själv:

Jag är mental tränare och berätterska, därtill ordförande i Berättarnät Väst och viceordförande/berättarslamansvarig i Berättarnätet Sverige. Berättande har varit en central punkt i hela mitt liv, då jag är uppväxt på ett ålderdomshem i Nordjylland, Danmark (jag är inte Benjamin Button, även om vissa tror det) Jag har upplevt hur helande det kan vara att få berätta och att lyssna på berättelser, detta inspirerar mig i mitt arbete idag, där jag jobbar med unga vuxna med psykisk ohälsa.

Tine Winhter