Kategoriarkiv: Att berätta

by | 28 december 2011 · 12:55

Året som gick

Så här års är all media full av årlistor.  Som skribent i denna blogg vill jag inte vara sämre. Härmed  sammanfattar  jag mina upplevelser som anställd på Sagomuseet under 2011.  Detta är dock  inte någon årsbästalista, inte heller en fullständig redogörelse av  Sagomuseets verksamhet, bara en uppräkning av saker som jag minns med värme.

 

Resan till Färöarna
Fantastisk natur, härliga människor och inspirerande berättarstunder. Vi var fem  som reste från Sagomuseet och vi fick alla minnen för livet. Fyra av oss syns på bilden ovan och den femte håller i kameran.

 Sanning eller lögn
Under berättarfestivalen deltog K-G Malm, Pelle Olsson, Ida Junker och Monika Eriksson i denna lekfulla föreställning. Den var upplagd som en ljugartävling och allt hölls ihop av Love Ersare. Likt en skicklig matador styrde han dessa berättare till stordåd.
Den månghövdade publiken skrattade högt åt döda som for upp på väggarna och polisingripande som var väl nitiska. Att allt vanns av Sagomuseets egen Monika gjorde inte upplevelsen sämre.

Emil Jensen
Under festivalen rusade en sjuk Emil in på Ljunggården, ställde sig inför en fullsat sal och gav 100%. Vi som satt i publiken häpnade inför denna multibegåvade man.  Det var estrad poesi, stand up och berättande i en härlig blandning. Allra mest var det förstås Emils fantastiska sånger som fick ta plats. Vad han än gjorde lockade han fram både tårar och skratt ur mig och många fler. Efter ca 45 minuter sa Emil tack och lämnade festivalen. Jag hoppas han kommer tillbaka någon gång.

Lägret
I juni månad samlades tjugo ungdomar utanför Ljungby och tränade berättande i tre dygn. De kom från Ljungby i söder till Skellefteå i norr. Åldrarna var från 11-22. Skulle det verkligen fungera med sådan ålderspridning?  Det gick fantastiskt bra. Det visade sig att ålderskillnaden spelade mycket liten roll, man  hade ju berättandet gemensamt.  Lägrets absoluta höjdpunkt var nog när Jack Dalton kom och berättade om varför han blev Storyteller. Att se tjugo ungdomar helt uppslukade av denna mans känsloladdade berättande, gav mig ett minne för livet.

Tekniken
Under hela 2011 har vi arbetat med att med hjälp av digital teknik ytterligare utveckla vår verksamhet. Ny hemsida,  Iphone-App,
Geocache, Digital Storytelling och Berättarskatt är några exempel. Det har varit ett äventyr att jobba med detta. Aldrig någonsin tappar vi bort vad som är syftet med vår digitala revolution; att öka intresset för det muntliga berättandet.

Mötet med barnen
Jag tror sagomuseet har slagit världsrekord i berättarverkstäder under 2011. Hundratals besök har gjorts i södra Sveriges skolor. Museets berättarpedagoger har berättat men framförallt har barnen berättat. Berättelsen om hur Messi blev varulv mitt i en viktig match, är bara en av alla fantastiska sagor vi hört under våra besök.

Mickelpriset
2011 fick Monika Westin och Ida Junker priset för sitt arbete med ungas berättande. Gud, vad glada de blev. Det var ottroligt roligt att få ge dem detta pris.

SUB
Ja, jag kallar dem så, Sagomuseets Unga Berättare. Dessa ungdomar ger mig så mycket glädje och näring.

Jobbarkompisarna
Jag vill tacka för ett år då jag lärt mig massor av er.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 26 december 2011 · 0:29

Han åt upp gröten

–  Vi bor i ett radhusområde, man kan inte ställa ut gröt till tomten här, sa sonen
–  Klart man kan, svarade jag, la gröten i en stor tallrik och gick ut på altanen. Jag ställde  ner Tomtens mat bredvid en sopkvast  som min fru  klätt  med elljus.
– Du e ju knäpp, sa min tolvåring och försäkrade sig om att ingen av hans kompisar såg oss.
–  Jag lovar att tomten äter upp varenda risgryn,  sa jag självsäkert.

Det var vid julklappsutdelningen, någon timma senare, som jag kom på att jag glömt smörklicken.
– Hjälp! Glömmer man smörklicken kan  det gå riktigt illa, skrek jag  och rusade ut för att lägga en klick på sin rätta plats.
Tolvåringen skakade bara på huvudet.

Nästa morgon var gröten uppäten.
–  Där ser du, sa jag. Tomten åt upp
–  Det var katten,  svarade grabben, men jag såg i hans ögon att han också visste sanningen.

Mikael Thomasson

2 kommentarer

Under Att berätta

by | 20 december 2011 · 19:05

Berättandets magi i radio 2

Viveca Jedholm och Daniel Gustavsson gestaltar flera karaktärer. Esmeralda Moberg, sångerska som sjunger och spelar älvor, skogsrå och mara. Christopher Kelly gestaltar mylingen.

I dessa digitala cybertider är berättelserna i Tro och väsen jätteviktiga för den unga generationen.

Det säger skådespelaren Pale Olofsson, som spelar en av huvudrollerna som en mångsysslande, lite disträ morfar med stor berättartalang och mycket fantasi i Utbildningsradions magiska radioserie Tro och väsen. Pale spelar mot 13-åriga talangen Eira Uddenmyr Strand som gestaltar det vetgiriga barnbarnet Elin som älskar att lyssna på berättelser om övernaturliga och mystiska saker.

Många av våra svenska väsen har blivit romantiserade i modern tid. Älvor som bokmärken med blommor i håret, gulliga och snälla. Näcken som sitter fridfullt på sin sten i ån och spelar vacker musik, tomten som kommer på julafton och delar ut julklappar.

I Tro och väsen har vi valt att visa deras rätta sidor – lömska, illasinnade och farliga. Näcken förtrollar en spelman så han inte kan sluta spela, älvorna drar in en ung man i älvdansen och gör honom tokig och galen, lyktgubben lurar ner morfar i vattnet på mossen så han nästan drunknar.

Jag kände när jag i somras skrev manus till serien att det skulle bli bra, att jag hittat rätt i ton och dramatik. När jag nu hör det färdiga resultatet kan jag konstatera att det överträffar mina förväntningar. Alla inblandade – skådespelare, musiker, ljudtekniker och statister – svarar för lysande insatser. Det känns som vi skapat en svensk radioklassiker som kommer att leva länge och kittla fantasin hos många.

Det mest fantastiska, det som gör programmen speciella och magiska är Anders Kampes skräddarsydda musik. Anders Kampe är en synnerligen begåvad elev på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som komponerat all musik till Tro och väsen. När jag skrev manus hade samarbetet med Anders redan pågått i några månader. Därför kunde jag skriva in musiken i varje berättelse, som jag tänkte mig hur den skulle vara. Resultatet är tio program där musiken bär berättelserna, som färgar och förstärker, som skapar en magisk stämning.

Jag vill också lyfta fram skådespelaren Daniel Gustavsson som finns med i samtliga program. Med ackuratess gestaltar han den lömske näcken, ett elakt troll, en illmarig vätte och många andra färgstarka karaktärer. Sist – och faktiskt minst – några ord om 8-årige goss-sopranen Christopher Kelly som i sitt allra första professionella uppdrag sjunger mylingens visa så håret reser sig på lyssnaren.

Den primära målgruppen för Tro och väsen är barn i åldrarna 6-9 år. Men en god historia är en god historia varför berättelserna i serien kan uppskattas av alla oavsett ålder. En mig närstående kvinna i 50-årsåldern fick förhandslyssna på programmet om näcken. Hon skriver i ett mejl några dagar senare:

Anders, det var verkligen magiskt! Jag rördes till tårar och nu kräver jag att du ser till att UR ger ut Tro och väsen som CD-box så att landets alla mor- och farföräldrar kan köpa och spela upp för sina barnbarn.

Anders Edgren

foto: Erik Amkoff/UR (bilden på Esmeralda privat)

Missade du Anders första inlägg om programserien, hittar du det här.

UR producera också en TV-serie med namnet Mytologerna som kommer att sändas i SVT  Barnkanalen med start 10 januari. Samma tio väsen som i radioserien, men gestaltade på ett lite annorlunda vis. I Mytologerna är det två unga superagenter som möter och fångar in elaka, listiga och oförutsägbara väsen i en värld där allt kan hända. Manus och regi Fredde Granberg.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , ,

by | 19 december 2011 · 8:40

Berättandets magi i radio 1

Utbildningsradions julklapp till alla berättarintresserade är en fängslande serie om svensk folktro, producerad av Anders Edgren.

Anders Edgren är radioproducent på UR, barn- och ungdomsavdelningen. Driver bland annat projektet Radioskrivarklubben i P4 och har skrivit manus till Tro och väsen, en radioserie mellan tro och verklighet som han producerar tillsammans med kollegan Micke Olsson. Tro och väsen sänds i Barnradion P4, vardagar kl 17.45 med start 27 december och omfattar följande tio program; Tomten, Älvan, Mylingen, Näcken, Skogsrået, Jätten, Lyktgubben, Maran, Trollet och Vätten.

Läs mer om programserien här.

Bakgrunden till programserien Tro och väsen är signaler från landets lärare att man önskar mer och bättre material om folktro och övernaturliga väsen. Redan när idén kom upp till diskussion 2010 klack det till i mig och jag visste direkt hur jag ville att programmen skulle låta.

I juni 2011 gick jag in i manusskrivarfasen och som ett led i det åkte jag till Berättarfestivalen i Ljungby för att inspirera mig. Jag sökte inspiration kring berättandets magi, hur en duktig berättare kan förtrolla sin publik och i Ljungby lyssnade jag på många duktiga berättare och jag minns särskilt Kate Corkerys framträdande som gjorde ett djupt intryck på mig.

I radio är det viktigt att skapa en trovärdig, spänstig ram – vem är det som berättar, för vem och varför?

Jag minns min barndom då jag andäktigt väntade på att min far skulle komma hem från jobbet på lördagarna. Då brukade han slå sig ner i sin favoritfåtölj, jag tog plats på fotpallen och sen började han berätta om förr i tiden, om när han var liten med stor inlevelse och mycket fantasi. En del var nog sant, men det mesta hittade han på i ögonblicket. Jag njöt av hans berättelser och blev alltid lite irriterad när han slutade med ”och fortsättning följer nästa lördag”.

I Tro och väsen valde jag att skapa en mångsysslande morfar med stor berättartalang och barnbarnet Elin, en enveten, nyfiken flicka som älskar att lyssna på hans mustiga historier om våra gamla svenska folktroväsen. Men är det riktigt sant?

Vi har handplockat alla skådespelare till programserien och som morfar valde vi Pale Olofsson, med förflutet i Nationalteatern bland annat. På ett fantastiskt sätt gestaltar Pale just berättandets glädje och magi. I en kaffepaus i manusskrivandet lyssnade jag på radio och hamnade i programmet P4 Junior. Där var en liten tjej som gjorde en så kallad busringning i programmet. Jag stannade upp och tänkte – det är ju hon, det är ju min Elin! Kontaktade producenten och fick mobilnumret till Eira Uddenmyr Strand, en talangfull flicka på 13 år som låter betydligt yngre.

Pale och Eira fungerar fantastiskt bra tillsammans och bildar en rolig, ibland lite skruvad, ram kring dramatiseringarna där lyssnaren faktiskt får möta näcken, mylingen, lyktgubben och de andra väsendena.

Hur vi valt att gestalta dem i radio ska jag berätta mer om i mitt nästa blogginlägg om några dagar.

Anders Edgren

Foto: Erik Amkoff/UR

3 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 18 december 2011 · 10:06

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 12 december 2011 · 7:45

Tingeling 5

Så har jag varit för sista gången på Tingeling. Nej jag är inte ledsen. Har nämligen fått lov att komma och berätta mer på vårterminen.

Det var en liten skara som samlades kring mig, flera var sjuka, men entusiasmen var lika stor som vanligt. Och jag började:

”Det var en gång en … en?” ”Mamma” fyllde en av de stora (= ej fyllda 3) i. ”som hade en trädgård. ”Nam-nam” ropade en av de små som just fick syn på påsen i min korg och kom ihåg gurkan. Så tog vi oss igenom hela sagan med hjälp av de två ”stora” barnen som fyllde i med ord. Jag vet inte varför vi skollärare är så fixerade av vikten av ord. För visst talade de små också, de använde kroppsspråket med stor skicklighet. Det borde vi lärare se till att de inte tappar för det talade ordet. Att se ansiktena förvridas i tyst gråt på de små och fröknarna, sekunderna innan det var dags för något djur att sätta sig ner och gråta, är en hjärtevärmande fröjd för min själ. Jag är övertygad om att Gud Fader själv sitter med i bakgrunden och småskrattar. Jag blev så till mig av barnens medverkan att jag tog i lite väl mycket när bocken stångade den lilla musen. Resultatet av det blev att en av de ”stora” satte händerna för öronen varje gång det var dags för bocken att stångas. Getabocken fick verkligen använda hornen den här gången, han har knappt hämtat sig än. Det var stor glädje när barnen med sin egna armar instuckna i handdockan fick bocken att stångas.

Den stackars getingen däremot var helt bortglömd, petad från hitlistan låg den gömd under min stol. Hur han hamnat där har jag ingen aning om.

När jag började berättandet på Tingeling hade jag några frågor jag vill ha svar på. Nu inser jag att det var ovanligt dumma frågor. Endast en av dem kan jag stå för idag. ”Betyder berättaren något”

Jag har många gånger frågat mig vad det är lyssnaren ser när han/hon håller blicken så fäst vid mig. Jag har förstått att det är sagan de tittar på, jag/berättaren är bara ett redskap. De första gångerna med de här barnen var jag ingenting, inte ens Alex farmor. Jag var redskapet som lockade fram sagan. Först efter tredje gången började några förstå att det var jag/berättaren som bar på sagan. Det syntes på deras sätt att ta emot mig, de ville så gärna att jag skulle se dem.

Idag när jag kom som farmor för att hämta barnbarnet fick en av de små flickorna se mig genom glasrutan. Hon tryckte näsan mot glaset och knackade med den lilla näven. När han var säker på att ha min uppmärksamhet utförde hon en liten sirlig dans. Jag och sagan tog emot dansen som den stora gåva det var.

Nu väntar jag bara på den 13 december då jag som inbjuden gäst ska få vara med om Älvans luciatåg. Vadå? Det är klart jag är mallig.

Monika Eriksson

4 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Taggat som

by | 11 december 2011 · 12:34

Från en plattform i trädkronorna

Detta var rena Brusewitzidyllen – eller? Bryggan som ledde ut i vassen knirrade hemtrevligt och de förtöjda båtarna kluckade stilla i den svaga vinden.

Sa jag vassen? Papyrus menade jag, papyrusbältet med flodhästkanaler och krokodilstigar. Jag hade visst nickat till lite i den sköna safaristolen på plattformen uppe i trädkronorna. Anteckningsbok och penna hade fallit på golvet.

I den tryckande hettan kom tröttheten behagligt smygande. Jag kände fortfarande av anspänningen efter gårdagens många flygningar, den sista i sexsitsigt plan som skuttade över trädtoppar och elefantsnablar – in över Okawangodeltat i Botswana.   Det var där jag nu befann mig, i väglöst land, i afrikansk vildmark!

Jag satt och tänkte på den uniformerade mannen som under mig hade sopat bort några nygjorda elefantbajsar strax innan planet sänkte sig ner för landning. I ett skjul i skuggan i kanten av gräsplätten, landningsbanan, väntade den uniformerade mannen på oss och vi blev vänligt tillfrågade varifrån vi kom. ”Sweden” upprepade vi några gånger. Mannen såg frågande ut.”From Europe?” undrade han. ”Yes, yes” svarade vi och  ”aah, welcome” fick vi till svar och kördes så med jeep några hundra meter med bagaget till lodgen.

”Är ni fågelskådare har ni kommit vid rätt tid”, sa han.”Nu i december har alla flyttfåglarna kommit från norr.”

Från jeepen kunde vi ana genom grusvägens dammoln de första lejonen! på en avlägsen kulle i skuggan under ett ensamt träd.

Jag såg ner från plattformen genom det skuggande lövverket.  Över papyrusen kretsade två sadelnäbbade storkar tillsammans med några sagolikt vackert  mörkröda karminbiätare som fångade insekter. En av storkarna fällde på bryggan alldeles under mig. Vilken mäktig fågel, blodröd sadel över knallgul näbb.

Ovanför mig i en klyka i trädkronan upptäckte jag en go-away-bird. Den långa gråa stjärten stack ut från ett stort risbo, alltså låg fågeln på bo. Hannen kom med jämna mellanrum flygande och satte sig på grenen bredvid och sjöng  sitt högljudda go-away, go-away  för honan.

På den torra marken under träden rörde sig en liten robin. Den lyste vackert orange med vitt ögonstreck mot de vissna bruna löven. I buskagen runt omkring mig hoppade blåglänsande starar och bulbyler med citrongul undergump.

Jag antecknade och ritade så pennan glödde. En crested barbet med yvig tofs i nacken satt nära och två morningdoves parade sig ovanför huvudet på mig.

På en död gren i närheten satte sig något litet, oansenligt grått och välbekant. En helt vanlig liten grå flugsnappare. Kanske var det just den som häckade i min trädgård i somras.”Hej på dig du. Så det är så här du bor på vintern!”

Kikaren riktade jag mest mot himmelen och trädkronorna, men när jag sänkte kikaren såg jag att det rörde sig långt borta i kanten av galleriskogen. En flock elefanter  passerade på väg mot vattnet för att dricka.

Helena Heyman, i Botswana vid jultid.

Tack Helena, för att vi fått följa dig i din berättarvärld. Efter jul bjuder vi på nya spännande gästbloggare.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 09 december 2011 · 14:50

Vildhjärta: Konung av Arborien

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 08 december 2011 · 17:19

Mannen dödad av sin egen gris

Det låter som en vandringssägen, men det är faktiskt sant. Hjälten för denna händelse, som ägde rum förra veckan på den rumänska orten Călimăneşti, hette Gheorghe Cocoş och var 49 år gammal. Eller kanske grisen var hjälten och mannen offret.

Händelseförloppet var följande, enligt kommunens polischef: Mannen kallade några grannar för att slakta sin gris, enligt den lokala seden. De hjälpte till att fälla djuret på marken och ägaren förberedde sig att blota den. Just då slog det tilltänkta offret med sin fot handen som mannen höll kniven i. Dess egg träffade honom i halsen och mannen dog på fläcken. Ambulanspersonalen som blev ditkallad kunde inte göra annat än att konstatera mannens död.

Historien blev riksnyhet efter att den rapporterades av landets tidningar och tv-stationer.

Daniel Onaca

3 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 07 december 2011 · 10:31

Vinnare korad!

Igår utsågs  Ljungbys bästa pepparkakshus. Vinnare i tävlingen blev Villa Villerkulla. En fantastisk drömkåk i pepparkaka, skapad av Lina Eskilsson och Sanna Andersson. Priset blir en gratis guidning på museet tillsammans med vänner.

I samband med prisutdelningen så var det också berättarkväll med jultema. Sagomuseets berättarpedagoger underhöll med mer eller mindre stämmningsfulla sagor. Detta var den tredje och sista berättarkvällen i höst. Sagomuseet planerar dock att återkomma med liknande kvällar nästa år.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet