Kategoriarkiv: Att berätta

by | 26 januari 2012 · 9:00

Gustaf Ericsson – en berättare

Häromdagen skrev jag om boken Sagor från Södermanland. Gustaf Ericsson skrev i många fall ner samma saga flera gånger. Över 100 sagor finns i tre olika versioner. I sin inledning till boken frågar sig Bengt af Klintberg vilken version som är lämplig att välja för publicering, den äldsta, den som kanske trognast följer sagespersonens återgivning eller den där Gustaf Ericsson framträder som berättare själv. Bengt har stannat vid det tredje alternativet. Ett argument är att när sagorna ”har framförts av en duktig sagoberättare har dramatiken och komiken förstärkts av berättaren med olika stilmedel.”
I bokens sagourval försöker Gustaf Ericsson ”återge hur det kan ha låtit när en saga berättades efter alla konstens regler”.

Det här gillar jag, att perspektivet flyttas från sagan som skriven text till sagan som en ursprungligt muntlig berättad historia, där berättaren sätter sin prägel på historien.

Gustaf Ericsson är inte bara en upptecknare, han är också en traditionsbärare. Så här kan det låta i en kort skämtsaga.

Kärringen som älskar värmen
En kärring låg en gång sjuk, och man nödgades skicka bud till en präst att han skulle gifva henne den tröst på sjuksängen, som bäst kan passa emellan präster och kärringar som hafva samvete.

Ja, prästen efterfrågade huru hon hade sina räkningar ställda emellan sig och världen. Han afmålade för henne den himmelska glädjen såsom bestående af musik och all möjlig glädje.

– Ja, musik och dans, sade kärringen, har jag aldrig älskat i all min dar, huru rart det än låter.

– Men, tillägger prästen. helvitet består af idel brinnande eld och svavel.

– Just dit vill jag komma, menade kärringen, ty jag har varit frusen och mån om värmen i all min dar.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 20 januari 2012 · 9:15

Finns det pump, å?

Berättelsen om Gretas fråga har jag berättat många gånger, men inte förrän nu, snart åtta år senare, börjat jag förstå att en annan tid och därmed ett mycket annorlunda leverne, ryms i den lilla pumpberättelsen. Vet du vad du varit med om innan du berättat om det? Vet du vad du vet innan du berättat om det? Frågor som dessa har följt mig under många år och i kursverksamhet och vardagsliv och just nu kommer det för mig att Gretas fråga tjänar som farstu om vi vill stiga in i förflutenhetens verklighet, ommålad via minnen, föreställningar, kunskap och fördomar.

Det finns i allas våra liv händelser, episoder, som dröjer kvar och blir viloplatser och dungar för eftertanke, ja, de blir tankens redskap för att få reda i en ofta omtumlande och svårgripbar tillvaro. En sådan händelse var jag med om på min namnsdag 2004, det vill säga den 21 mars.

Det var fredag och vårdagjämning och snart nog åtta år sedan. Greta, snart 96, satt på passagerarplatsen i den ljusgröna nya Peugeot 307 Combi och riktigt mös. Färdräknaren visade 6. En enda röd siffra. Jag, bakom ratten, funderade vad den betydde och förstod efter en stund att siffran betydde sex kilometer.

Greta sa flera gånger under den 22 kilometer långa färden från Gävle till Mon vid Dalälvens strand, att bilen går fint och att det var då märkligt så många bilar han hade, han som satt och åt. Ja, det var bilförsäljaren Tomas hon talade om, som när vi kom för att hämta bilen kastade i sig en hamburgare.

– Han säljer bilar, försökte jag.

– Den går ju fint den här, sa Greta för tredje gången och jag höll med.

– Men, kom det sen.

– Ja, undrade jag.

– Men,…

– Ja…?

– Finns det pump, å?

Detta med pump återkom och vid Bomans backe mellan Gävle och Furuvik, ställde Greta frågan för tredje gången och då förstod jag. Greta föddes vid Pingsttid 1907, sju år före första världskrigets utbrott och när hon växte upp var inte vägarna asfalterade och de bilar som började bli någorlunda vanliga när hon var tonåring på 20-talet hade däck som på lättviktare och mopeder och punktering var ingen ovanlighet. Vev för att starta, lagningsgrejer till däck och en pump var då en självklar bilutrustning.

Vad jag svarade? Inte förrän nu, snart åtta år senare, börjar jag förstå omfattningen av de förändringar Greta erfarit under åren från 1910-talet, innan allmän och lika rösträtt införts, innan arbetstiden blivit dräglig, innan alla moderniteter blivit nästan var mänskas egendom – till den där vårdagjämningen för snart åtta år sedan. Gretas oro över att vi skulle bli stående med punktering lång hemifrån förflyttade oss båda till en tid som hon fortfarande hade in på huden och jag försökte föreställa mig och:

– Jo, Greta, det finns pump, å.

Bengt Söderhäll

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som

by | 19 januari 2012 · 11:10

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 17 januari 2012 · 7:59

Blå Fogel

Den här svenska folkboken är en översättning av Madame d´Aulnoys kända fesaga Fågel Blå från 1696. Den har kommit ut i många upplagor i Sverige, den äldst kända är från 1794. Sagan har den långa undertiteln: Huruledes en ung konung blef af ett Troll, genom dess list uti Blå Fogel (till en Papegoja) förwänd, i hvilket tillstånd han uti 7 år uthärda måste; men emedlertid fägnade síg af sin Kärastes Samtal intill dess afunden honom sådant nöje afskar, hwaröfwer han så när kommit om lifwet, dock ändteligen befriad, och kom till sin förra gestalt igen.

Sagans slut återfinns också i en Grimmsaga.

Mitt exemplar är tryckt 1824. Observera bildens likhet med den som prydde sagan om Guldgåsen 14 år senare.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , ,

by | 15 januari 2012 · 17:24

Strimlusen

Alla har skrivit berättelser i skolsammanhang. En och annan har gått skrivarkurser, inte sant? De flesta av oss som skriver har fått höra att det är viktigt att döda sina älsklingar. Ja, det brukar heta ”kill your darlings”. Jag har aldrig tyckt om det där dödandet och det inte enbart för att metaforen är lånad från en rå sida av det mänskliga. Nej, jag tycker inte om uttrycket eftersom jag vill fortsätta att ha mina älsklingar kvar. De är nämligen inte så många. I lönndom har jag bevarat en av mina älsklingar i mer än fyrtio år. Om jag riktigt räknar efter så är det fyrtiofyra år sedan jag ritade mer än skrev ned en rad om en liten rödsvart lus som jag varken visste vad man vi givit den eller vad den skulle vara bra för. ”Snyggt kryp”, så skrev jag och sedan den sommardagen för så många år sedan har den varit mig kär, en älskling jag inte släppt, trots att jag i gymnasiets första år fick höra att den lilla dikt om min nyvunna älskling jag totat ihop inte dög:

Du kryper från strå till strå.

Längtar efter att ni ska bli två

och skaffa en hel rad rödsvarta ungar,

som kan leka i era gräsdungar.

Jag minns att jag blev en smula sårad av lärarens negativa syn på mitt diktverk, men jag kastade inte bort lusen – som var en strimlus. Strimlusen har varit snäll mot mig under åren. Den har funnits vid min sida hela tiden, inte synlig alltid, men när jag behövt den och när jag för drygt ett år sedan började skriva ett slags berättande treradingar, ja, då sjöng den och sången handlade om att den ville vara med. Jag satte mig före att skriva 367 treradingar. Att det blev just 367 har med året och knäppkoftan att göra: en trerading per dag året runt och en extra att knäppa ihop året med – eller knäppa upp – och som jag tänkte mig som en hemstickad kofta i ull färgad av naturens blader och strån.

Under åren hade jag lärt mig att strimlusen är en graphosom och att graphosomerna tillhör skinnbaggarna. Det där graphosom är grekiska och översatt blir det skriftkropp. Se där! En älskling som aldrig dödats kom till hjälp och följde mig genom hela arbetet med treradingarna och när slutet var nära blev det även två treradingar om den där lusen som pockat på uppmärksamhet för fyrtiofyra år sedan.

Kanske blir koltrasten ledsen om jag inte berättar att också hon varit med under detta utforskande av kort poetiskt berättande. Så är det, strimlusen och koltrasten, två skrivbiträden som, levande älsklingar och vänner, starkt bidragit till att berättandet kom igång igen.

 332

en mycket liten gran står där

intill den växer en mycket liten kantarell

på den gula hatten läser vi graphosomens meddelande

342

den kryper omkring med tecken på ryggsköldarna

skinnbaggen strimlus

ovetande om tungomålens mångfald bär den allas skrift

350

koltrasten sätter näbben mot de blottade årsringarna

öppnar gyllene flöjten

sjunger gammelfurans berättelse över kalhygget

(De tre treradingarna är tagna ur diktsamlingen  Spegelskärvor – Poetiska återspeglingar saltando i C-dur, Beijbom Books, 2011)

Bengt Söderhäll

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 11 januari 2012 · 8:03

”Hur jag ser på livet, mormor”

De ligger där, runtomkring oss, berättelserna. De väntar, längtar, de gömmer sig, skriker och viskar. I min tillvaro kröp de in oförhappandes, inte efterfrågade men nödvändiga när barnabenen ännu sprang. De höll sig levande i nära femtio år, men tystnade eller gömde sig eller gick någon annanstans än till mig eller tog slut eller så tappade jag förmågan att höra dem, känna dem, ta emot dem.

Det var smärtsamt, tomt och sorgligt.

Så en dag blev jag bestulen på dator och usb-stickor. Allt jag skrivit under åratal – borta. Där var berättelser, utkast, nästan en hel roman och förteckningar över sagor, sägner, skrönor och allsköns märkligheter, dessutom nedskrivna i kortformat för minneshjälp.

Det gjorde så klart ondare än vad en narkos kan mota bort, men då kom en annan sorts berättande till hjälp, en mer rytmisk form av berättande, ett berättande med långa och breda avstånd mellan ord och ljud: poesin.

En av de böcker som hjälpte mig var – och fortfarande hjälper mig – Rita Mestokoshos Hur jag ser på livet, mormor. Det är en viktig bok inte bara för mig och jag vill ge dig möjlighet att läsa en text jag skrev om den för halvannat år sedan drygt, när jag tagit mig genom den värsta värken efter stölden jag nyss nämnde:

I dag, kort efter avkoloniseringen, är litteraturen ett verktyg för vår tids män och kvinnor att uttrycka sin identitet, att kräva rätten att föra sin talan och i all mångfald göra sin stämma hörd. Utan deras röster, utan deras anrop, skulle vi leva i en tyst värld.

Orden står som efterord i Rita Mestokoshos diktsamling Hur jag ser på livet, mormor, en samling poesi på språken innu, franska och svenska. Citatet är taget ur Jean-Marie Gustave Le Clézios Nobelföreläsningen den 7 december 2008. Le Clézio talade i nämnda föreläsning om ”Rita Mestokosho från Mingan (Quebec) som låter träden och djuren tala” och han beklagade att  ursprungsbefolkningarnas modersmål inte hörs i vår värld.

Visst, vi befinner oss efter avkoloniseringen, efter den kolonisering som med vapen höll folk och nationer nere. När det rör språken och kulturerna finns dock en skevhet, en obalans rörande vilka språk som översätts och vilka som inte översätts.  Vilka språk som hörs och vilka som inte hörs. Förhoppningsvis kan delar av skevheten avhjälpas med framsynt förlagsarbete som Beijbom Books visar prov på i och med utgivningen av Rita Mestoshos dikter.

Den holländska författaren Cees Nooteboom har i flera sammanhang påpekat den obalans som hämmar det litterära och offentliga samtalet. Vid en konferens i London om litteratur och frihet i början av december i fjol uttryckte han sig så här:

I Holland läser vi anglosaxisk litteratur, många gör det och det mesta blir översatt. Det omvända gäller inte. De små språkens författare översätts i ringa utsträckning till engelska. Ta Jean-Marie Gustave Le Clézio. Han hade svårt att få sina böcker publicerade tidigare. Nobelpriset ändrade på det.

Rita Mestokosho skriver på franska. Förläggare Beijbom övertygade författaren att till den nu aktuella trespråkiga diktsamlingen  Hur jag ser på livet, mormor översätta åtta av de tjugo dikterna till innu och något lite lyckas ett litet förlag i norra världen rätta till obalansen mellan världens språk. Egentligen är det en smått galen idé Karl Beijbom genomfört. Att ge ut en diktsamling på tre språk och förmodligen också hoppas på att boken kommer att sälja tyder på en glad optimism som förhoppningsvis besvaras med kärlek av poesiälskare.

Det är nämligen ingenting mindre än en händelse av stor betydelse att denna diktbok blivit till, redan med Facebookgrupp och resonemang i sociala medier om såväl form som innehåll. Och dikterna är av ett slag som med mildhet och vrede sätter sig i kroppen efter en, två eller tre läsningar. Den allra första dikten som satte sig i mig var ”En innus liv” och då särskilt den här raden:

 Just i det ögonblick då de två vägarna möts och löper samman, kommer innun att finna sig själv.

På innu ser en sån mening ut så här, om jag sett rätt:

Tapitikaui e nishiki meshkanaua innu tshika mishkatishu…

Jag tycker att det ser vackert ut och med den svenska tolkningen ringande intill förstår jag snart att en annan poet också varit i de poetiska trakter där Rita Mestokosho sökt självfinnandet: Tomas Tranströmer.

I dikten ”Preludier” (Mörkerseende, 1970) står:

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,

en annan utifrån

och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Det poetiska samtalet vidgas över tid, rum och språk. Innu betyder människa på Rita Mestokoshos modersmål och Tranströmers språk säger att en människa finns än mer när hon möter en annans anlete. Så sker mellan dessa båda diktare liksom mellan diktare och läsare. Om jag lånar några rader från Hannah Arendt i Människans villkor (Daidalos 1998, s 249) blir det nog mer begripligt vad jag menar:

Då människor inte är inkastade hur som helst i världen utan föds av människor in i en redan existerande människovärld, föregår de mänskliga relationernas väv allt enskilt handlande och tal. Nykomlingens ådagaläggande av sig själv i ord och nya början i handling är därför som trådar som träs in i ett redan givet mönster och som förändrar väven, liksom denna å sin sida på ett unikt sätt påverkar alla livstrådar som den kommit i beröring med. 

Hur jag ser på livet, mormor är en diktbok på knappa hundra sidor. Tre språk textade sida vid sida i den smått magiska uppfinningen bok. Ett av språken, innu-indianernas innu-aimun, talas i elva byar av sammantaget femton tusen innu och gnuggar sig nu mot ett relativt litet språk, det svenska och ett världsspråk som franskan. Jag tror att de tre språkens Nukum, grand-mère, mormor ler åt den språkens kör som tolkar innu-indianernas levnadssätt och den mänskliga mångfaldens smittsamma förunderlighet.

Ditt vackra ansikte av tiden fångat

Där tusen kvinnors gåtor döljer sig

Tusen skäl att ge dig hän ditt värv

I en genomskinlig synlig värld.

(Första av fyra strofer i dikten ”Nukum, skogarnas kvinna.)

Bengt Söderhäll

Fakta om boken:

Rita Mestokosho: Hur jag ser på livet, mormor. Dikter på innu, franska och svenska. Tolkning från franska Paul Moerman. Förord av Jean-Marie Gustave Le Clézio. Beijbom Books, 2010.

5 kommentarer

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som , ,

by | 10 januari 2012 · 9:16

Ny gästbloggare: Bengt Söderhäll

Ny gästbloggare under januari månad är Bengt Söderhäll. En del av er känner säkert igen Bengt som berättare på Ljungby berättarfestival. Så här presenterar han sig själv.

Uppväxt i backigt södra Jämtland intill Hoverbergsgubbe och plattlandet i Dalälvsutloppets Älvkarleby kommun.

Drog en och annan historia som barn som ännu inte kommit i mål och startade kurser i Berättardidaktik vid milennieskiftet vid Högskolan i Gävle, där han har sitt värv som lektor i didaktik och det hörs ju i ordet lektor att det förväntas att karln läser ett och annat.

Debut som poet vid 59 års ålder i september 2010 med samlingen ”Speglingar i den långa sjön” och eftersom den poetiska slagrutan drog så starkt blev det fem diktsamlingar på sextioårsdagen vid höstdagjämningen 2011, allt på Beijbom Books.

Eftersom bandymatcher är långa och SkriBengt, ett av karlns många alias, spelte bandy i Skutskär IF i 20 år, hann han hitta på en och annan berättelse och stjäla än fler, som den när 22 spelare under en allsvensk match låg på knä och letade efter backen Rolf Petterssons lins till högra ögat och han, SkriBengt fann den. Så kan det gå.

Bengt Söderhäll

4 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som

by | 09 januari 2012 · 20:49

Vildhjärta

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 03 januari 2012 · 10:52

Vildhjärta

God fortsättning på berättaråret önskar Sagomuseets blogg.

Ett hjärta som klappar för dig, för oss, för alla och för berättelsen.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 28 december 2011 · 12:55

Året som gick

Så här års är all media full av årlistor.  Som skribent i denna blogg vill jag inte vara sämre. Härmed  sammanfattar  jag mina upplevelser som anställd på Sagomuseet under 2011.  Detta är dock  inte någon årsbästalista, inte heller en fullständig redogörelse av  Sagomuseets verksamhet, bara en uppräkning av saker som jag minns med värme.

 

Resan till Färöarna
Fantastisk natur, härliga människor och inspirerande berättarstunder. Vi var fem  som reste från Sagomuseet och vi fick alla minnen för livet. Fyra av oss syns på bilden ovan och den femte håller i kameran.

 Sanning eller lögn
Under berättarfestivalen deltog K-G Malm, Pelle Olsson, Ida Junker och Monika Eriksson i denna lekfulla föreställning. Den var upplagd som en ljugartävling och allt hölls ihop av Love Ersare. Likt en skicklig matador styrde han dessa berättare till stordåd.
Den månghövdade publiken skrattade högt åt döda som for upp på väggarna och polisingripande som var väl nitiska. Att allt vanns av Sagomuseets egen Monika gjorde inte upplevelsen sämre.

Emil Jensen
Under festivalen rusade en sjuk Emil in på Ljunggården, ställde sig inför en fullsat sal och gav 100%. Vi som satt i publiken häpnade inför denna multibegåvade man.  Det var estrad poesi, stand up och berättande i en härlig blandning. Allra mest var det förstås Emils fantastiska sånger som fick ta plats. Vad han än gjorde lockade han fram både tårar och skratt ur mig och många fler. Efter ca 45 minuter sa Emil tack och lämnade festivalen. Jag hoppas han kommer tillbaka någon gång.

Lägret
I juni månad samlades tjugo ungdomar utanför Ljungby och tränade berättande i tre dygn. De kom från Ljungby i söder till Skellefteå i norr. Åldrarna var från 11-22. Skulle det verkligen fungera med sådan ålderspridning?  Det gick fantastiskt bra. Det visade sig att ålderskillnaden spelade mycket liten roll, man  hade ju berättandet gemensamt.  Lägrets absoluta höjdpunkt var nog när Jack Dalton kom och berättade om varför han blev Storyteller. Att se tjugo ungdomar helt uppslukade av denna mans känsloladdade berättande, gav mig ett minne för livet.

Tekniken
Under hela 2011 har vi arbetat med att med hjälp av digital teknik ytterligare utveckla vår verksamhet. Ny hemsida,  Iphone-App,
Geocache, Digital Storytelling och Berättarskatt är några exempel. Det har varit ett äventyr att jobba med detta. Aldrig någonsin tappar vi bort vad som är syftet med vår digitala revolution; att öka intresset för det muntliga berättandet.

Mötet med barnen
Jag tror sagomuseet har slagit världsrekord i berättarverkstäder under 2011. Hundratals besök har gjorts i södra Sveriges skolor. Museets berättarpedagoger har berättat men framförallt har barnen berättat. Berättelsen om hur Messi blev varulv mitt i en viktig match, är bara en av alla fantastiska sagor vi hört under våra besök.

Mickelpriset
2011 fick Monika Westin och Ida Junker priset för sitt arbete med ungas berättande. Gud, vad glada de blev. Det var ottroligt roligt att få ge dem detta pris.

SUB
Ja, jag kallar dem så, Sagomuseets Unga Berättare. Dessa ungdomar ger mig så mycket glädje och näring.

Jobbarkompisarna
Jag vill tacka för ett år då jag lärt mig massor av er.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet