Kategoriarkiv: Att berätta

Vi far längs södra stranden av sjön Malgomaj, nordväst om Vilhelmina. Uppåt bär det, upp mot fjällvärlden. Slutet av september och naturen bara strålar av färg, guldgult, gröngult och orange mot granarnas dova svartgröna. Vid horisonten skimrar turkosblått, där borta ligger fjällen. Strax söder om Rönnäs, där Kvarnbäcken rinner ut i sjön får jag se skylten ”Sagostig” och hojtar till. Detta får jag kolla upp.
Stigen bär rakt ut i vilda skogen. Det är mörkt, för mörkt för att få vettiga bilder. Men flera fina skulpturer i trä står här, målningar och en halvt nedrasad stuga, där en riktig döing sägs hålla till. På flera ställen skyltar som berättar om traktens folktro. På en av skyltarna står att läsa om Vittran. Visst är det lite annat häruppe i norr….

Vittran
Från sekelskiftet och framåt har det berättats om vitterfolket och dess härjningar, framför allt i urskogslandet med närhet till fjällen och gles bebyggelse. Månget ofog lär den ha haft för sig. Hon rumsterade om i ladugårdar. Förutom att fläta manen på gårdens hästar, stampade hon fast dynggrepar inunder taket och slet till sig hucklet från kvinnans huvud. Hon lossade kons bindslen och gjorde mängder av fula spratt. Över vittror fick ingen svära. Men över missdåden som den gjorde var det alltför svårt att hålla inne, med påföljd att den genast kom till bestraffning.
Det har berättats om nybyggaren Amos som ovetande om vittrans beteende byggt bro och förstuga över vittervägen. Så fort bygget stod klart begynte eländet. Ytterkläderna han hängt in i farstun bars bort och packades ner i kokgrytan, som överbyggd av ”bakeved” användes enkom för byk av kläder och kok av sörpa till djuren i ladugården. Han beklagade sig storligen för en långväga gäst på besök i stugan. ”Jag tror mig veta att du byggt farstun i vittervägen”, sa han. ”Flytta på den och slut fred med anden vittra.”
Sagt och gjort, Amos lydde rådet. Han rev och byggde om och allt oknytt föll sen i glömska. Ända tills den dag gamle Amos låg för döden. Den kvällen var min man vidtalad att sitta vid Amos sjukbädd. Den kvällen kom vittra tillbaka. En hel hop vackra flickor, klädda i vitt och det ljusa, långa håret böljande runt så att aska och flagor rök. Försvann ut gjorde de först när Amos drog sista sucken. Alla som hörde talas om händelsen tog det som ett tecken på vittrans tack till gamle Amos, han som varit god nog att flytta farstun ur vittervägen.
Många är de historier som finns att berätta om fenomenet vittra. Detta var en av dem.
Linnea Fjällstedt
Fotnot: Linnea Fjällstedt, född i Stalon 1926 är bildkonstnär och författare till flera böcker.’
      Anna Lilljequist

 Sektionschef eller Kannibal?

En av mina favorithistorier på senare tid är denna:

I Kronoberg har fem kannibaler anställts som handläggare av sjukvårdsärenden..
Första arbetsdagen säger chefen:
-Ni har nu fast arbete, tjänar bra och kan äta i vår matsal, så låt de andra vara ifred, OK?
Kannibalerna lovar att inte röra kollegerna.
Efter fyra veckor kommer chefen igen och säger:
-Det saknas en städerska. Är det någon av er som vet var det har blivit av henne?
Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra. När chefen har gått vänder sig en av kannibalerna om till de andra:
-Okej, vem av er miffon har käkat upp städtanten?
Den bakersta kannibalen svarar med låg röst och skuld i blicken:
– Det var jag..
-IDIOT! säger den förste, -De sista fyra veckorna har vi ätit avdelningsdirektörer, sektionschefer, teamleaders, projektledare och konsulter utan att någon har märkt det, och så skulle du prompt sätta i dig städerskan!!!

Varför jag gillar den? Jo, den är rolig, aktuell, politisk och en utmaning att berätta.

Fast det är ju en vits förstås. Som muntlig berättare har jag alltid försökt att hålla mig ifrån vitsar.
Varför då?
Jo, Jag har länge tyckt att de är osmakliga, karaktärslösa och för simpla. Ett annat viktigt skäl har varit att vitsar är det enda som vanligt folk berättar numera. Jag har velat visa på att det också finns andra typer av muntliga berättelser.

Med åren har jag dock ändrat min uppfattning om vitsar. Visst är många osmakliga, men det finns gott om exempel på motsatsen. Alla är inte heller simpla i bemärkelsen att de är lätta att berätta. Tvärtom kan en vits vara väl så svår att framföra. Den kräver ofta en helt annan berättarteknik än en folksaga, tajming är extremt viktigt. Vitsarna kommenterar dessutom vår samtid på ett sätt som få andra muntliga berättelser gör.
Hur är det då med argumentet att vitsarna berättas så mycket ändå att de verkligen inte behöver spridas av oss muntliga berättare?
Nja, jag tror inte det håller längre. Även vitsarna håller på att dö ut som muntliga berättelser. Numera sprids dem mest i skriftlig form via nätet med mera. Så, med andra ord, låt oss fortsätta berätta sagor, sägner och myter, men glöm för guds skull inte vitsarna.

Nu är Halloween och spökenas natt. Många menar att det här med spöken och gastar bara är fantasier och påhitt. Då kan det passa att avsluta den här lilla miniserien med spökhistorier på bloggen med en historia om en flicka som absolut inte trodde på spöken. Fler spökisar kan du lyssna på i Sagommuseets Berättarskatten.

En flicka trodde inte alls på gastar och gengångare.
Hon hade enkla förklaringar till det som kallas för spökerier.
Att det hördes konstiga ljud från gamla hus var väl inte så konstigt.
Virket i gamla trähus rör sig när det blir kallt och när det bli varmt.
Då knäpper det och låter underligt.
Konstiga ljud uppe på vinden
är bara möss som springer omkring
och fladdermöss som flyger.

Att det finns en vit fru på ett slott är inte heller konstigt.
Salarna är stora och korridorerna långa.
Är man mörkrädd är det kusligt att gå i ett slott om natten.
Då är det inte underligt att man inbillar sig en massa saker
och ser sådant som inte finns.
Det kanske bara är en gardin som fladdrar
när vinden drar genom springorna i väggen.
Att saker försvinner spårlöst är vanligt.
Vi glömmer var vi lagt nycklar, glasögon och annat.
Då är det lätt att skylla på ett spöke.

Annat är bara drömmar.
Just i det ögonblicket när man vaknar
kan det vara svårt att skilja på vad som är dröm och verklighet.
Då kan man få för sig att en skepnad står vid sängkanten.

Ja, så tänkte den här flickan.
– Förresten, sa hon, är mycket bara bus.
Folk älskar att klä ut sig till spöken och skrämma sina vänner.

En kväll var hon på väg hem.
Då fick hon se en vit varelse komma emot henne.
Hon blev snarare arg än rädd
och när skepnaden kom närmare såg hon
att det var en karl svept i ett stort vitt lakan.
Han försökte skrämma henne.
Men det gick inte.
Flickan ryckte till sig lakanet
och utan att vända sig om en endaste gång fortsatte hon raskt hem.
Men då hon kom in i huset,
sa hennes syster att lakanet luktade lik.
Flickan stoppade lakanet i soptunnan.

Den natten vaknade flickan av att husdörren for upp med en smäll.
Snart hörde hon fotsteg i trappan.
Vem var det som kom?
Alla i huset låg ju i sina sängar och sov.
Underligt att någon var uppe så här sent.
Fotstegen stannade utanför dörren till flickans sovrum.
Så gick dörren till sovrummet upp
och med ens blev det kallt och fuktigt i rummet,
som i en gammal matkällare.
En kylig vind svepte igenom rummet och ryckte till sig flickans lakan.
När lakanet for ut genom dörren hörde flickan ett ihåligt skratt:
– Ha, ha, ha! Ha,ha, ha!
Du tog min vita svepning, nu tar jag din.
Nu ska du få känna på en gastakyss och en gastakram!

Flickan låg där alldeles naken i sängen.
Hon brukade sova utan nattlinne.
Det blev hennes räddning,
för nakenhet skyddar mot spöken.
När spöket upptäckte att flickan låg naken i sängen
kunde han inte göra henne illa.

Samtidigt som dörren slog igen
hörde flickan hur någon skrattade och ropade:
– Ha, ha, ha! Ha, ha, ha! Hon tror att spöken inte finns!

text: Per Gustavsson, pergustavsson.nu

bild: Per Gustavsson, pergustavsson.se

Ur vår bok Gastar och gengångare, Alfabeta 2012