Kategoriarkiv: Att berätta

Om konsten att framgångsrikt prata strunt

I sin Nobelföreläsning berättar Mo Yan hur han som liten smet iväg till marknaden för att lyssna på en berättare. Han glömde helt bort att utföra de uppgifter som modern gett honom. På kvällen brukade han återberätta historierna för sin mor. Till en början blev hon irriterad, men hon kunde inte låta bli att fascineras av berättelserna, så när marknadsdagen inföll i fortsättningen fick sonen inga arbetsuppgifter den dagen. Så här berättar Mo Yan:

Mycket snart tillfredsställde det mig inte bara att återge berättarens historier. Medan jag återberättade dem lade jag till och broderade ut innehållet. För att göra mor nöjd brukade jag hitta på egna stycken och ibland ändrade jag historiernas slut. Min publik var inte längre bara mor utan också min storasyster, min faster och min farmor. När mor hade lyssnat färdigt såg hon ibland oroligt på mig och sade, som om hon hade talat till sig själv: ”Min son, vilken sorts man ska du bli när du växer upp? Inte har du väl tänkt försörja dig på att prata strunt?”

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vildhjärta

86RÄDD

Lämna en kommentar

by | 15 december 2012 · 18:26

Vitsar

Vi funderar på att ha en kväll med vitsar under 2013 års berättarfestival i Ljungby.  Ingen av männen här kan tyvärr medverka:

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Julläsning: De forsvundne. Hedens sidste fortællere

Tang

Pottemager Erik Larsen som bl.a. berättade om Rejsen till Troms kirke, en trollkunnig kärings möte med djävulen.

Som berättare har jag under årens lopp haft stor glädje av eventyr och sagn som Evald Tang  Kristensen tecknade upp under sin 50-åriga gärning som folkminnesinsamlare. Tang Kristensen är inte bara Nordens flitigaste upptecknare utan säkert också världens främste insamlare av folkdikt. Han föddes 1843 och dog 1929.

8712046205Nu har etnologen Palle Ove Christiansen skrivit en mycket vacker och fängslande bok om Tang Kristensen insamlingsarbete 1873. Han reser i Tang Kristensens spår och skildrar hans vedermödor och framförallt mötet med folkliga berättare som levde på den jylländska heden belägen mellan Ringkøping och Silkeborg. Boken är rikt illustrerad med samtida målningar och fotografier samt nytagna fotografier avHenrik Saxgren, som visar landskapets förändring.

Ibland sägs det att sagor och sägner berättades av alla och inte diktades av någon särskild person. Det är en sanning med modifikation och i den här boken träder berättare fram som har ett personligt förhållningssätt till folkdikten och vi får lära känna både deras diktande och liv.

Boken är ett fynd för alla som vill ha en lättillgänglig introduktion till folkligt berättande i allmänhet och Tang Kristensens storartade gärning i synnerhet.

Per Gustavsson

Christansen, Palle Ove: De forsvundne. Hedens sidste fortællere. Gads forlag, 2011. ISBN 978-87-12-04620-2

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Litteratur

När minnen väller fram

Varje år gör jag en almanacka som säljs till förmån för Tingsås hembygdsförening. Bilderna ska var från Tingsryd och jag letar hela året efter foton.  Då och då får jag titta i någons album och det är för mig otroligt spännande.  Till augusti 2013 fick jag  ta till mitt eget album och upptäckte att också där finns historier som bör berättas.

Augusti

Jag tog många foton på mina elever. När jag plötsligt upptäckte att jag inte hade bilder så det räckte till årets almanacka, så tittade jag bland mina ”skolfoton”. Det tog tid, för mängder av minnen vällde fram. Alla foton var ordentligt inklistrade och det var bara det här som gick att pilla bort utan att förstöra något.ATT2

Det är länge sedan, Helene och Kristina har egna familjer numera liksom många av deras klasskamrater. Vi höll till i ”Gula paviljongen” en barack som byggdes på 1960-talet för att inrymma en matsal. Senare blev det gymnastiksal, fritidsgård, hemkunskapssalar och till slut lektionssalar för lågstadieelever.

Där snöade in och var kallt, särskilt på golvet, men fördelar fanns och en av dem var att jag kunde klippa av ringledningen så vi fick rast när vi ville. Samma ledning gick till högtalaren så vi behövde aldrig höra rektorns, för oss, meningslösa kommandon.

På bilden har vi utedag, det hade vi varje vecka. Den här gången var det så kallt att vi fick vända och ha utedagen inne. Vi tände en brasa på skolgården, så att de som hade korv med sig kunde grilla.

Du kan se två mindre lådor på bilden, det är barnens akvarier som de skötte själva och studerade. Vi hade också ett större och det var inte alltid fiskar i det. En gång hade vi kräftor och när vi kom tillbaka på måndagen hade kräftorna dött. Stanken var outhärdlig. Vi samlades till råd och en kille (8 år) anmälde sig frivilligt att hjälpa mig att tömma akvariet. De andra gick ut på förlängd rast. Den lille killen letade raskt upp en spann och en slang, släppte ner slangen i det illaluktande vattnet satte spannen under och så hejdade han sig. Han tittade på vattnet, slangen, spannen och så på mig. ”Sug du”, sa han o räckte mig slangen.

Jo, jag lärde mig mycket av barnen i ”Gula paviljongen”. Hoppas de lärde sig något av mig. Men en sak fick jag alldeles utan ansträngning, en stor kärlek till dem alla.

/Monika Eriksson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Vildhjärta

1171lilith

Lämna en kommentar

by | 05 december 2012 · 8:46

Bergtagning i juletid

6115724662_23f1f3c0bd_b

Här kommer en gammal sägen från Hålta socken, i nuvarande Kungälv. Den är ursprungligen berättat av August Hansson, född år 1844 i Hålta/ Mikael

För längesedan var det en flicka som skulle mjölka i skogen. Bäst hon satt där kom det ut en gubbe ut i Pickelhätta och drog henne in i  närmsta berg. Där fick hon va ett helt år  med trollgubben och hans kärring.  Men på julafton släpptes flickan ut för att hon skulle gå efter brännvin till bergsfolket.
Hon fick lova att inte berätta för någon levande människa om var hon varit.
Väl hemma tog hennes fästman emot henne med massor av frågor, men hon svarade  inte, upprepade bara samma ord:
– Ge mig brännvin
Men när gårdens katt  kom fram och strök sig utmed benen, fick flickan  en idé. Hon tog upp  katten i famnen och berättade för honom allt vad hon varit med om. Då hade hon ändå inte berättat för någon levande människa. Folket på gården hörde förstås varenda ord och det bestämdes att tösen skulle stanna inne och inte gå med något brännvin till trollen.

Efter en tid tyckte dock flickan  synd om bergsfolket och gick därför  dit med brännvinet en mörk natt.
– Jag lägger buteljen utanför berget och går hem igen, tänkte hon
Plötsligt kom gubben med pickelhätta ut , fick tag i hennes hand och drog flickan in mot berget. Flickans  fästman hade följt efter och fattade nu tag i hennes andra arm. Det blev det en dragkamp som höll på att klyva tösen på mitten.
Då hördes trollkärringens röst innifrån berget:
– Släpp na!
Gubben med pickelhättan lossade sitt grepp och det unga paret kunde rusa hem.

Flickans hand blev sig dock aldrig lik. Hela livet såg den liksom vissen ut.

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Gumman som skrämde djävulen

Inspirerad av Per Gustavssons uppmaning om att berätta folkliga vitsar vill jag återge en gammal rumänsk historia.

 

I en liten by någonstans levde ett ungt par. Mannen och kvinnan var nygifta och de älskade varandra mycket. Djävulen, avundsjuk som han var, försökte på alla sätt och vis förstöra deras familjelycka, men utan framgång. Medan han satt och funderade, vilken fanskap han ska hitta på råkade en gammal gumma gå förbi. Hon såg honom och frågade hur det var fatt. Då berättade djävulen om sitt bekymmer.

— Det kan inte vara något stort uppgift att lösa, sade kärringen! Om du lovar mig ett par gula skor som lön, hjälper jag dig.

Hin onde gick med på det och gumman släpade sig fram till huset där det nygifta paret bodde. Hon träffade kvinnan i huset och bad om att få tjänst som piga. Matmor tog emot henne. Käringen visade stor iver och hängivenhet i hemmets sysslor. Hon låtsades vara så vänlig att hon vann den unga kvinnans förtroende.

En dag berättade käringen en hemlighet för husfrun: om hon ville att hennes kära man alltid skulle älska henne så som han gjorde nu, då måste hon utföra en viss handling. Hon bör ta en rakkniv och skära bort fyra hårstrån från hans huvud. Dessa hårstrån skulle gumman lägga ut i månljuset och därmed var saken klar! Kvinnan lovade att följa gummans råd. Hon älskade ju sin man och ville bevara hans kärlek för alltid. Samma dag passade satkärringen på och berättade för mannen i huset att hans fru ämnade skära halsen av honom med rakkniven. Mannen trodde henne inte, men gumman svor att hon talade sanning:

— Om du inte tror på mig, låtsas att du sover ikväll, när du lägger dig och du ska själv se, vad som händer, sade gumman!

Mannen gjorde så som hon sade. Han lade sig och låtsades sova, men när han såg att hans kära hustru tog fram rakkniven, satte han sig rakt upp i sängen. Han började skälla ut den stackars kvinnan. Frun i sin tur försökte försvara sig och skrek tillbaka. Därmed var bråket mellan makarna i full gång!

Åldringen lyckades med sitt uppsåt. När djävulen såg hennes listighet, vågade han inte närma sig henne mer. Han fick dock ge käringen de gula skorna som de kom överens om. Då hängde han dem i en lång stör som han räckte fram till henne. Så rädd blev Den onde av den sluga räven till gumma!

 

Det sägs att en av vitsarnas funktion är att ställa saker till rätta genom att göra narr av maktens representanter: präster, domare, bojarer (godsägare) etc. Man undrar, vad man kunde uppnå genom att förlöjliga en gammal kvinna?! Någon skulle svara att i en historia som den här var det inte personen som åsyftas, utan hennes listighet. Då invänder jag: är inte just med listens hjälp som vitsarnas (och sagornas) hjältar lyckas utföra sina uppdrag? Vad ligger då bakom uppkomsten av en sådan typ av vitsar?

Min teori är att vitsarna gör narr inte bara av mäktiga personer, utan även om de svaga! Det kan verka elakt sagt, men jag är nästan övertygad att så är fallet. I byarnas konservativa världsföreställning fanns inte plats för avvikelser. Alla som inte var som de flesta utgjorde potentiella mål för hån. Bland dessa fanns alla slags minoriteter: maktens representanter för det första, men även gamlingar, zigenare, ensamma människor eller personer som led av något slags lyte. Det var inte någon snäll munter värld som gav upphov till dessa folkliga produkter!

av Daniel Onaca,  avvikande Burserydsboende

8 kommentarer

Under Att berätta

Ta en titt på vår verksamhet

Detta bildspel kräver JavaScript.

Berättarnätet Kronoberg och Sagomuseet har en fantastisk verksamhet. Titta på detta bildspel så förstår ni vad vi menar.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

The Story of the Baiji River Dolphin

Häromdagen berättade vi om Andreas Kornevalls miljöarbete och sagor. Här kommer en saga  om floddelfinen i Kina, som utrotades 2006. Så här skriver Andreas om bakgrunden till berättelsen.

I have written this story from a fragment of myth that exists today about the River Dolphin.  It is a tragic event that the River Dolphin of the Yangtze is now extinct, we can keep the Dolphin alive in the story and not forgotten.  Please use this story if it can encourage discussion on the phases of extinctions that are taking place in our children’s world today.

The Story of the Baiji River Dolphin
In the year 300 BC, there was a young Princess who lived on a tall sailing ship called the Dragon of the White Jade.  The ship was built by Master Chen, China’s greatest ship builder; it had ten masts and one hundred rooms, all of them richly decorated with gold and silver carvings depicting the life on the Yangtze River.  When the ship set sail up the river, the villagers gathered alongside the banks to celebrate this dazzling sight with the Emperor and his consort.

The people thought of Princess Baiji with fondness. She danced and played by the river banks freely, and swam with the currents.  And when the night flowers blossomed, she would dive unseen from the ship’s gunwales and bathe alone by the light of the moon.

Travelling minstrels would sing of her:

“Lilies and lotus flowers adorn her raven-black hair
Her eyes like two fire sparks eclipse the allure of stars
Her laughter the sound of spring”

Her joy was felt in the whole Empire.  Surrounded by the lush river banks and the precious minerals that could be found on the river bed, she would craft sparkling gems that few could exceed; she created wreaths out of opals, crystals and jade, and her mantle was embroidered in sapphire.  She gave her gems away as freely as the river, and as plentifully as the fertile soils.  As they grew out of the ground, she could not keep them clapped in metal or put aside for her own.

Her carefree and spontaneous life gave rise to big concerns for the Patriarchal Emperor.  This could not go on forever.  He believed she was wasting her life away.  Her talking and playing within all spheres of the Empire, especially the poor, made him worried.  This was not within the codes and ethics of the Royal House.  Therefore he decided to bring her before his throne whence he spoke:

”You are of mature of age and you are still unwed.  Spending your days swimming and playing with stones is not the life you have been born to lead.  This cannot go on, your quarters will be under lock and key until you have learnt the correct demeanour as a Princess of the Empire and from now on you are forbidden to speak.”

During the summer months Princess Baiji was held locked in and her spirit grew withdrawn.  During this time, none knew about the Princess being confined apart from the Emperor and his Royal guards.

The Emperor had heard of a great Prince living in the neighbouring realm.  He journeyed inland to meet with the him.  When he returned from his travels, he gathered all the people around him and made the declaration of a forthcoming Royal Wedding.  His announcement was a momentous occasion and everyone rejoiced and began preparations: the wedding would be a great opulent moment and an expansion of the Empire by uniting with another strong Royal House.

Princess Baiji was the last to find out about her own wedding.  When she was summoned to her father, she was given a list of duties to perform as the wife of the Prince.

She prepared diligently and learnt the arts of servitude. Her tutors told her all about politics and how the Empire had been founded and had grown into its Majestic enterprise.  During this time, she learnt that her life would no longer be spent amongst the night blossoms or the gentle warm currents of the river.  When she thought of her exile from the willows and the river banks, she became heartbroken.

The day came when she was again summoned to her father, and she made a decision to go against her strict prohibition to speak. Even though she knew about the severe punishment, she was determined to speak from her heart:

”Father, I have now been instructed in the old ways of being a Princess in your Empire. I have understood the rules and how to apply them on your subjects.  Your teachers have opened my eyes to all your Majestic Empire and what it has to offer me.”

A silence fell upon the court, and she continued:

“But I have a greater longing to observe the flight of the Crane, and to run over the morning dew with my bare feet.  I am not made to lead a life away from the river, and I have a yearning to be amongst the willows and the river banks.  I have made the decision not to marry the future Prince, and instead I will seek an unadorned shelter by the river side”.  Her words were strong.

This revelation flew like a stray arrow into the Emperor’s heart.

He broke the silence and retaliated: “Great shame you are bringing to our Royal Family and over the whole Empire, your words deserve the severest of punishments.”

“For this insolence and treason to the throne, there will be no forgiveness and through my power I am condemning you to death.”

He spoke with rage and fury, and those nearby grew afraid as a sudden madness overcame him, and at that instant a great doom fell over Princess Baiji and over the whole Empire.  The guards of the Emperor took her roughly by the arms and led her away.

The next morning a cold wind from the east blew over the Yangtze and she was forced to stand aft on the ship, tied in strong silk threads.  The guards pushed her overboard into the currents.

She sank below the waves to the river bed, and the light from her eyes went out and she drowned.  Seeing her lying there helpless, the River God himself was moved to pity.  He swam towards her and gently loosened the silk threads.  He was put under a spell at her grace.  As he was a River God, he was able to transform her into a creature that lived in the river.  He willed that her smile become permanent, and he changed the fire in her eyes into a cheerful twinkle.  Her body began to transform; she grew a tail and a fin. He turned her into a River Dolphin.

She opened her new eyes.  She told the River God about her story; he reacted full of fury at this injustice and the Emperor’s conceit and arrogance.  He surged from the depths of the Yangtze and arose in his full wrath and stirred up a storm, capsizing the Dragon of the White Jade.  The Emperor was thrown into the dangerous currents where he struggled for his life.  But when Princess Baiji saw her father fighting for his life, she could not help but feel a strong sense of compassion within her and she was moved to act, even after what he had done to her.  She came to his rescue and swam with him to safety.  When the Emperor looked into the eyes of the River Dolphin, he saw their bright twinkle and he was sorely reminded of his daughter.  On the bank he was worn with pain and wept bitterly over his wrongful doing and how he had faltered.

Since this event, the line of Emperors decreed special protection to the River Dolphin.  People alongside the river banks would always be delighted to witness the playfulness of the Dolphin,  and for many she was a symbol of peace, laughter and prosperity.

The minstrels say she married the River God and for centuries lived in peace in the quieter waters, where her spirit could swim freely, as a Goddess of the Yangtze.

But the doom of Princess Baiji endured until our time, and the River Dolphin of the Yangtze was blindly persecuted.

Her fate is a river of grief and an autumn night.  Where she is today, nobody knows, for the River Dolphin was declared extinct in 2006 AC.

Lämna en kommentar

Under Att berätta