Kategoriarkiv: Att berätta

Nu kör vi igång med berättargruppen igen och hoppas på / ser fram emot fler
deltagare denna omgång.
Vi välkomnar både dig som håller på med berättande och som vill träna
på din berättelse inför andra och du som älskar att berätta, kanske inte är så van ännu och som vill träna på att berätta inför andra.
Vi har roligt, stöttar och peppar varann i gruppen.
Fika finns till självkostnadspris.
Om ni vill vara med, så hör av er till Siw på Sagomuseet
tel: 0372-148 66
eller mail: siw.svensson@sagobygden.se
Säg då också till om ni önskar samåkning.

Tid och plats för våra träffar:

Söndag 3/2 kl 14.00 – 17.00
Växjö – Teleborgs slott

Söndag 14/4 kl 14.00 – 17.00
Ljungby Sagomuseet

Sista träffen blir i Ljungby under berättarfestivalen.
Datum och tid återkommer vi med.

Varmt välkomna!!!
Britt-Marie Ljung

Många av oss muntliga berättare duktiga på att återberätta och bearbeta traditionella berättelser, såsom folksagor och sägner. Däremot är det mindre vanligt att vi hittar på egna berättelser, så som författare och filmare har gjort i alla tider.
Visst finns det ett antal berättare som ljuger ihop skrönor och skapar andra berättelser. Jag tror ändå att den övervägande majoritet av muntliga berättare känner sig lite främmande och osäkra när det gäller detta mer fria skapandet. Det vore därför på sin plats att ägna lite uppmärksamhet åt hur man kan skapa en berättelse.

Jag tänkte använda den novell jag skrev på bloggen här om dagen som exempel. Den heter Farfar och pustandet och går att läsa här.
Det är en berättelse som är skriven i jagform men den handlar inte om mig och inte om min farfar heller. Jag hade ingen kontakt med min farfar, växte inte upp på landet och hade ingen granntant att spela fia med. Ändå bygger berättelsen mycket på egna erfarenheter. När jag skrev den hade min far nyligen gått bort efter en längre tids sjukdom. Under delar av sin sjukdomstid bodde han hos mig och min familj. Min då sjuåriga dotter fick känna på hans rädsla och hur farfars personlighet förändrades under sjukdomförloppet. Slutligen fick hon se honom på sjukhuset samma dag han dog.
Ungefär ett år efter pappas död fick jag, på en skrivarkurs, följande uppdrag:
”Skriv en berättelse utifrån ett barns perspektiv om döden.”
Jag hade haft många samtal med min dotter om farfar, sjukdom och död. Det kändes naturligt att ta våra erfarenheter in i novellen, men det kändes för personligt att skiva om mig, min dotter och min pappa.
Därför valde jag att hitta på en farfar, ett jag och en plats jag aldrig bott på. Känslorna och tankarna bygger dock helt på egna erfarenheter. Ett problem dök upp när jag skulle berätta historien inför publik. Den var ju skriven som novell, för att kunna berätta den på scen fick jag förändra språket en hel del.

Ja, så gjorde jag. Hur gör du när du skapar egna berättelser? Svara gärna i kommentarerna eller kontakta mig så får du skriva en egen artikel på temat.
mikael.thomasson@sagobygden.se

En dag kom farfar hem och sa att han skulle dö.
Jag hade sett att han gått dåligt och hört honom pusta och stånka, men det trodde jag alla gamla gjorde.
Jag och pappa bodde i ett hus på landet, alldeles bredvid – i lillstugan – bodde farfar. Varje morgon hjälpte jag honom att mjölka korna och sedan följde han med mig till skolbussen, där han gav mig en stor kram. På kvällen spelade alla karlarna – som farfar sa – ”finns i sjön”, jag vann alltid. På lördagar åt vi middag i farfars stora kök och jag fick farfars hemmagjorda saft.
Men den här lördagen hade han och pappa åkt in till doktorn för att fråga om det där pustandet och stånkandet. Och nu stod farfar där i köket och sa att han skulle dö.
Jag kände hur det sved till i magen och jag tänkte på den där döda gråsparven jag sett här om dagen. Den hade inga ögon kvar och flugorna surrade runt den. Skulle det surra flugor runt farfar också. Pappa tittade på mig med ledsna ögon och sa att han kunde berätta min favoritsaga, den om soldaten, men jag sprang ut.

Tobias, Johan och jag spelade fotboll, men hela tiden tänkte jag på farfar.
– Tänk om han hinner dö innan matchen är slut.
När jag kom hem så levde farfar fortfarande. Han dog inte nästa dag och inte nästa heller. I jättemånga dagar levde han och allt var nästan som vanligt. Kanske skulle han leva till jul, så han kunde ge mig dom där puttekulorna han lovat.
Men när sommaren var slut var inte farfar som vanligt. Han sa att det nog var bäst att jag fick kulorna redan nu och han log inte som förut när jag lekte indian och cowboys i huset. Istället blev hans panna alldeles skrynklig och han skrek:
– Sluta!
Pappa kom springande och tog mig hårt i armen.
– Du måste lämna farfar ifred. Jag säger det nu lugnt och sansat, sa han och lät arg.

Den kvällen grät jag i min säng. Ingenting var som vanligt.
Pappa kom och tog mig i knät och sa att vi alla var rädda och när man är rädd blir man lätt arg. Sedan berättade han min favoritsaga- den där om soldlaten – men jag somnade innan den var slut.
På natten – mitt i en rolig dröm- vaknade jag av sirener. Jag gick ner för trappan . Pappa grät.
-Du får vara hos tant Karin, sa han Jag måste åka med farfar till sjukhuset.

Tant Karin hade långt grått hår och luktade bullar. Hela dagen åt vi bullar, spelade fia och pratade om farfar. Det var precis när jag vunnit över Karin för tredje gången som pappa ringde.
– Farfar är död, sa han. Sedan blev det tyst.
-Jag vill se honom, skrek jag in i luren.

Sjukhuset var stort och vitt och luktade nystädat. Pappa kramade mig hårt och det gjorde ont i magen igen.
Farfar låg ensam i ett rum med levande ljus. Han hade vit skjorta och slätkammat hår och inte en enda fluga flög runt honom. Han såg nästan glad ut.
När vi åkte hem så tänkte jag på min favoritsaga . Den om soldaten som skulle gå till dödsriket.
Han fick välja mellan den breda vägen och den smala krokiga. Farfar valde nog den krokiga, Kanske var det därför han pustade och stånkade så.

Har drabbats av conversesjukan, så jag sitter här i köttrymden och lyssnar till en fysisk CD
Nä, allvarligt talat, så tränar jag in lite nyord till nästa berättarföreställning. Vill du också göra det? Kolla då in Språkrådets nyordslista 2012

Till jul i år köpte jag gåvobrev från IM. Varje brev var en get som skulle skänkas till en pojke i Malawi ett land i Afrika. Varför valde jag ett sådant brev? Jo, det berodde på ett möte.

Under hösten berättade jag på en skola med många invandrarbarn i Kristianstad. När jag berättar för människor där det svenska språket ibland kan vara oförståeligt använder jag handdockor. Bland annat har jag en get som är fantastiskt fin. Det är en hel get så jag får sticka in hela armen i den. Efter berättarstunden får lyssnarna gärna prova handdockorna. Barn älskar detta och de börjar genast leka. Geten är populär för han kan bita i vännernas näsor och fingrar. Så var det i klassen från Kristianstad och när barnen lekt färdigt och började samlas kring sin lärare igen kom en allvarlig mörkhyad pojke kladd i kostym fram. Under berättandet hade han suttit för lite utanför gruppen och lyssnat intensivt och allvarligt.

”Vill du också pröva geten?”

”I speak English, I´m från Africa.” Jag frågade då igen fast på engelska och han nickade. Så tog han sina båda händer och höll om bockens huvud strök med tummarna försiktigt över nosryggen och drog den lätt i öronen. Sedan fortsatte han sin inspektion över hela getens kropp, försiktigt men med ett fast grepp klämde han över min arm. När han konstaterat att geten var i god form bugade han lätt för mig. Innan han vände om hann jag säga: ”Du hade getter i Afrika.” Tyst mumlade han ett ja innan han försvann ut ur bibliotekets dörr. En 10–11-årig pojke med en enorm hemlängtan som satte djupa spår i mitt hjärta. Och inget kan jag göra mer än skänka getter till pojkar i Afrika och önska, önska att ”min lille vän i Kristianstad” och alla andra invandrade barn får ett bra liv i Sverige.

Nu i juletid hinner jag läsa alla de där tidningarna som samlats på hög. En av många är ”Språk Tidningen”. Det är en fantastisk skrift som tar upp språket ur flera synvinklar. I deras februarinummer hittade jag en spännande artikel om muntligt berättande i New York. Där beskrivs bland annat hur de tävlar i livsberättande

Läs artikeln här