Kategoriarkiv: Att berätta

Christina Strömwall berättar:
Festival var för mig förknippat med stora ytor, musik på hög volym och trängsel.
Så stod jag där i korsningen utanför Sagomuseet en junidag och undrade var den där berättarfestivalen egentligen var någonstans.
Ganska snart förstod jag att det här var något annat. Jag fängslades av Vigga Bros och Erik Moseholms fina samspel. Jag skrattade åt hisnande skepparhistorier, möttes av grotesk maskdans, lyssnade till vacker folkmusik och drogs med in i berättelser om kärlek. Under de dagar jag vistades i Ljungby mötte jag många intressanta människor men nog bara två som jag kände sen tidigare.
Att åka till berättarfestivalen har sedan dess varit ett absolut måste för mig. Något att längta till och se fram emot. Två berättarkurser på högskolenivå och många festivaler senare känns det lite som att återvända till en sorts hembygd. Varje år lika förväntansfull, nästan av samma sort som barnets inför födelsedagen. Inte enbart för berättelsernas skull utan även för att återse alla fina berättarvänner.
När så dagarna är över känns det alltid lite snopet, redan över. Men fylld till brädden åker jag hemåt. Fylld av berättelser, livsmod och ett jävlar anamma.
Christina Strömwall

Länk till årets berättarfestival

Jóhanna av Steinums stickade sagolandskap efter Jakob Jakobsens insamling av färöiska æventyr.

Bild ur Sámal Blaks lekfulla triptyk om trollen och solen.

Detalj ur Kjell Sundbergs skulptur Pinkel och trollkäringens dyrgripar. Pinkel ror med guldbocken över sjön.

Läs mer på www.nlh.fo och http://www.sagobygden.se/sagomuseet-reser-till-faroarna

Apropå Mikaels berättelse om vad festivalen betytt för honom:

Under festivalens första år, för omkring 20 år sedan, förlades festivalens centrum till olika platser utanför Ljungby, bl a hölls den i Torpa som då var min hemby. I vår nya fina bystuga inbjöds det en kväll till berättande med orientaliska förtecken. Det skulle bli besök av Ulf Ärnström och en magdansös. Vi var en handfull gäster den kvällen och vi visste inte riktigt vad som skulle ske. Belysningen släcktes ner, vi satt tätt tillsammans i en liten cirkel i brasans sken. Ulf berättade sagor som kunde vara hämtade ur Tusen och en natt. Sedan steg dansösen upp och iförd bara ett fåtal små plagg och slöjor, började hon sin vackra dans, vars make förvisso aldrig skådats i byn tidigare. Publiken var alldeles knäpptyst, blygsel gjorde att det nästan var svårt att titta på hennes rörelser. Men efter en stund hade vi dragits in i berättelsernas magi och i vår fantasi befann vi oss i fjärran varma länder, i larmande hopar med dofter av rökelse och myrra. När föreställningen var över och vi återvände till verkligheten såg vi yrvaket på varandra med ögon som delade en hemlighet. Ingen som var med den kvällen kan någonsin glömma den!
Saga Alexandersson

Målaskogs skola

Ett av de mest avgörande ögonblicken i mitt liv var när jag satt i Målaskogs gamla skola och lyssnade på berättelser.

Låt oss ta historien från början.  Året var 1990. Jag var nybakad fritidspedagog och brukade roa mig med att hitta på fantasihistorier för mina fritidsbarn. En dag läste jag i min facktidning att Nordens första berättarfestival skulle hållas i småländska Ljungby. Jag bestämde mig för att åka dit.
Jag minns att jag häpnade över det stora antalet berättare som samlats. Fanns det så många som älskade att berätta, jag som trott att jag var ensam om den passionen. Några hade till och med slutat sitt gamla jobb och arbetade numera som sagoberättare
– Va, tänkte jag. Kan man arbeta som sagoberättare.
Så kom natten då vi satt utmed skolsalens väggar och tittade på varandra. Först var det lite avvaktande, men Göran Palm tog ledningen med van hand och sa:
– Föreställ er nu att det går en ängel runt i rummet, snart lägger den sin hand på någons axel och känner man den handen är det bara att börja berätta. Det dröjde nu inte länge förrän den första historien kom, därefter strömmade de fram likt en vårflod.
Flera av historierna minns jag än idag. Margareta Larson berättade om den hoppande musen, Carina Fast bjöd på ”Flickan och björnen”, Anders Granström sa att han lyssnat fram sin saga. Göran Hemberg ordmålade en vacker Karen Blixen novell och Mats Rehnman berättade om Kejsaren som sökte lyckan,
Själv var jag tyst hela natten. Likt en svamp sög jag i mig varje ord. Jag hade aldrig hört någont liknande. För mig var det helt revolutionerande att man kunde levnadsgöra och måla med ord på det viset. Väl hemma igen berättade jag för min barngrupp. Det blev mina enkla varianter på de mästerverk jag hört. Någonstans inom mig hade det vuxit fram ett beslut; en dag skall jag arbeta som sagoberättare. Nu gör jag det

Lärarna på Hjortbergsskolan tog för en tid sedan initiativ till ett samarbete mellan skolan, Sagomuseet och stadens konstmuseum. Utgångspunkten var det faktum att skolan har många elever med rötter i ett annat land. Ur detta föddes idén att arbeta med sagor från några av dessa länder. Vi bestämde att jag skulle inleda med en berättarföreställning där det berättades sagor från Kina, Vietnam, Irak och Afghanistan.
Därefter fick årskurs ett och fyra skapa egna sagor som var inspirerade av det de hört. Med hjälp av dessa sagor skapar eleverna nu en pjäs, en skuggspels-föreställning och ett ljud/bildspel. Här är en av sagorna som eleverna själva skapade:

Sagan om Raisa och jätten
Det var en gång för längesedan en flicka som hette Raisa. Hon bodde i Afghanistan, i en stor villa.
Hon tyckte om att umgås med sina katter. De pratade hon dari med hela dagarna.
Hon umgicks också med en doktor som bodde i huset. Han tog väl hand om hennes katter.
I huset bodde även kungen. Kungen älskade att måla tavlor som föreställde allt guld som han ägde.
En dag var alla samlade i huset. Raisa talade mer dari än någonsin med sina katter, Doktorn undersökte samtidigt öronen på de små djuren och kungen gjorde den vackraste guldtavlan han någonsin gjort.
Då hördes plötsligt ett förfärligt oväsen utanför huset. Det brakade och smällde och någon skrek. In kom en rånare . Han hade med sig en jätte. Rånaren ropade högt:
– Visa mig vad guldet finns!! Annars skickar jag jätten på er!!
Kungen blev livrädd, tog tavlan i hand och sprang därifrån.
Doktorn blev lika rädd han. Han ringde polisen, men fick inget svar.
Katterna blev så skrämda att de sprang in i en korg och gömde sig
Raisa blev inte rädd. Hon kom på att hennes farmor lärt henne hur man besegrar en jätte.
Hon sprang ut genom en bakdörr i villan, nedför den stora backen och raka vägen till kamelmarknaden. Där köpte hon den största dromedar som fanns, satte upp på djurets rygg och red hem igen, rakt in i huset.
När jätten fick syn på dromedaren skrek han ut sin skräck. Jättar är nämligen väldigt allergiska mot kameler. Stora, röda bölder slog ut på jätten och han sprang från huset så fort han kunde.
När nu rånaren var ensam, var han inte så modig längre. Han tittade vettskrämd på den stora dromedaren och tog till flykten han med.
Efter en stund kom kungen tillbaka till huset. Han och doktorn tackade Raisa för att hon varit så modig
– Tänk att du räddade allt mitt guld, sa kungen
– Men, var har du ditt guld, undrade Raisa
Kungen lyfte då på locket till husets stora soffa och där i låg massor av guld. Raisa fick en del och blev mycket rik.
Sedan den dagen gjorde våra vänner åter det de tyckte bäst om. Raisa, doktorn och kungen satt i den stora soffan och klappade var sin katt. Samtidigt pratade Raisa dari, kungen målade tavlor, och doktorn rensade kattöron.
Ibland när de skulle ha extra kul, spelade de kort ihop.
Ja, det hör ni ju alla, att de levde verkligen lyckliga i alla sina dagar.

Siw Svensson

Ett av alla spännande projekt som Sagomuseet jobbar med i vår är Korgen. Det är en föreställning vi gör i samarbete med Hemslöjden i Kronoberg.
Berättarpedagog Siw Svensson och korgmakare Mikael Svensson levandegör och skapar tillsammans med eleverna en historia om korgen som sedan inspirerar eleverna till eget skapande. Korgmakaren låter eleverna tillverka gemansamma korgar som blir bestående föremål för klassen. Syftet är att stärka elevernas kunskap, gemenskap och förståelse för vårt och andras kulturarv oavsett nationalitet.

Det är framförallt skolor i Blekinge som för besök i vår.
Till hösten kommer vi att göra ännu en föreställning i samarbete med Hemslöjden i Kronoberg. Temat är då kärlek

I vår kommer vi på Sagomuseet att besöka ett flertal skolor i Halmstad. Minst 20 klasser kommer att få påhälsning. Det blir fem besök per klass.
Det är våra berättaverkstäder som Halmstadsskolor visat intresse för. Verkstaden innehåller dels berättarföreställning, men framförallt ger den eleverna möjlighet  själva får utveckla sin muntliga förmåga. Vi återkommer med mer  info om Halmstad senare i vår