Kategoriarkiv: Att berätta

by | 04 november 2012 · 11:59

Flickan som inte trodde på spöken

Nu är Halloween och spökenas natt. Många menar att det här med spöken och gastar bara är fantasier och påhitt. Då kan det passa att avsluta den här lilla miniserien med spökhistorier på bloggen med en historia om en flicka som absolut inte trodde på spöken. Fler spökisar kan du lyssna på i Sagommuseets Berättarskatten.

En flicka trodde inte alls på gastar och gengångare.
Hon hade enkla förklaringar till det som kallas för spökerier.
Att det hördes konstiga ljud från gamla hus var väl inte så konstigt.
Virket i gamla trähus rör sig när det blir kallt och när det bli varmt.
Då knäpper det och låter underligt.
Konstiga ljud uppe på vinden
är bara möss som springer omkring
och fladdermöss som flyger.

Att det finns en vit fru på ett slott är inte heller konstigt.
Salarna är stora och korridorerna långa.
Är man mörkrädd är det kusligt att gå i ett slott om natten.
Då är det inte underligt att man inbillar sig en massa saker
och ser sådant som inte finns.
Det kanske bara är en gardin som fladdrar
när vinden drar genom springorna i väggen.
Att saker försvinner spårlöst är vanligt.
Vi glömmer var vi lagt nycklar, glasögon och annat.
Då är det lätt att skylla på ett spöke.

Annat är bara drömmar.
Just i det ögonblicket när man vaknar
kan det vara svårt att skilja på vad som är dröm och verklighet.
Då kan man få för sig att en skepnad står vid sängkanten.

Ja, så tänkte den här flickan.
– Förresten, sa hon, är mycket bara bus.
Folk älskar att klä ut sig till spöken och skrämma sina vänner.

En kväll var hon på väg hem.
Då fick hon se en vit varelse komma emot henne.
Hon blev snarare arg än rädd
och när skepnaden kom närmare såg hon
att det var en karl svept i ett stort vitt lakan.
Han försökte skrämma henne.
Men det gick inte.
Flickan ryckte till sig lakanet
och utan att vända sig om en endaste gång fortsatte hon raskt hem.
Men då hon kom in i huset,
sa hennes syster att lakanet luktade lik.
Flickan stoppade lakanet i soptunnan.

Den natten vaknade flickan av att husdörren for upp med en smäll.
Snart hörde hon fotsteg i trappan.
Vem var det som kom?
Alla i huset låg ju i sina sängar och sov.
Underligt att någon var uppe så här sent.
Fotstegen stannade utanför dörren till flickans sovrum.
Så gick dörren till sovrummet upp
och med ens blev det kallt och fuktigt i rummet,
som i en gammal matkällare.
En kylig vind svepte igenom rummet och ryckte till sig flickans lakan.
När lakanet for ut genom dörren hörde flickan ett ihåligt skratt:
– Ha, ha, ha! Ha,ha, ha!
Du tog min vita svepning, nu tar jag din.
Nu ska du få känna på en gastakyss och en gastakram!

Flickan låg där alldeles naken i sängen.
Hon brukade sova utan nattlinne.
Det blev hennes räddning,
för nakenhet skyddar mot spöken.
När spöket upptäckte att flickan låg naken i sängen
kunde han inte göra henne illa.

Samtidigt som dörren slog igen
hörde flickan hur någon skrattade och ropade:
– Ha, ha, ha! Ha, ha, ha! Hon tror att spöken inte finns!

text: Per Gustavsson, pergustavsson.nu

bild: Per Gustavsson, pergustavsson.se

Ur vår bok Gastar och gengångare, Alfabeta 2012

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 25 oktober 2012 · 9:39

Sagan om älvan som vägrade bli solens maka

Det finns en magisk planta som man ofta hittar på ängar, i vägdiken och på okultiverade arealer. I Rumänien nyttjades den av kvinnor i samband trollkonster. Ogifta kvinnor lägger denna växt under kudden för att se sin käraste i drömmen och sätta hans hjärta i brand. När de vill slippa kärlekslängtan eller avvärja häxkonstens påverkningar lägger kvinnorna den i handfatet när de tvättar sig. Det cirkulerar många historier om denna märkvärdiga planta.

I en av dem berättas att blommornas fe brukade tvätta sig med daggdroppar ute på ängarna varje dag. Hon gjorde det före gryningen för att ingen skulle se henne medan hon ägnade sig åt detta bestyr. Men en vacker morgon fick solen syn på henne. Han blev kär i den vackra fen vid första ögonkastet. Följaktligen skickade han två aftonstjärnor för att framföra sin önskan att få gifta sig med henne.

Den vackra fen vägrade bli solens maka. Då blev solen besviken och omvandlade fen till en blomma med blåa kronblad. Sedan dess står hon hela dagen lång och vänder sig mot solen ända till sent på hösten. Hon drar ihop sig på kvällen och vecklar ut sig igen i gryningen. Människorna gav henne namnet ”cikoria”.

Uppolckat och återberättat av samlaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , ,

by | 23 oktober 2012 · 8:21

Berättarstugor med Folklivsarkivet

Jag deltog förra året i Berättarstugor i Osby och Lönsboda två gånger på varje ställe. Lokalen var på respektive bibliotek. Året innan var jag i Perstorp och det var väldigt välbesökt och hölls i hembygdsgården. På de båda andra orterna var det små grupper men engagerade berättare. Vi alla tillfällen har arrangören ABF bjudit på kaffe och kaka. Nu är det åter dags med berättarstuga i Lönsboda i Skåne. Jag spelar in berättelserna med digital ”bandspelare” och ljudet kommer att sparas. Jag fotograferar också deltagarna. Vissa deltagare vill gärna att berättelserna presenteras på Internet. Det finns dock vissa begränsningar med detta eftersom Folklivsarkivet som ingår i den statliga myndigheten Lunds universitet måste följa sekretesslagen.

En stor del av berättelserna handlar om personer som levde för inte så länge sedan och det finns en risk att anhöriga tar illa vid sig. En del av personerna som figurerar uppfattas ibland som lite speciella i bygden och även om berättelserna inte är elaka utan berättas för att roa åhörarna vill vi på Folklivsarkivet vara försiktiga. Vi måste göra en liten undersökning först innan vi publicerar ljudet. Däremot kan vi vanligen publicera berättelserna i tryckt version efter att ha anonymiserat innehållet.

Berättelsernas innehåll är ofta om personer och händelser i deras liv. Ett annat tema är bostäder och gårdar där olika släkter bott och vad de har levt av. Ibland hur fattiga människor hankade sig fram. I andra fall om duktiga innovatörer som grundade företag där folk fick arbete, t.ex. mannen bakom Osby-pannan. Hus och verksamheter i tätorterna är ofta ett tema. Numera finns inget hotell i Lönsboda men liksom kafféer fanns det flera inte längre tillbaka än 1970-talet. Det är stora förändringar i våra små tätorter som inverkar på människors dagliga liv. Ett syfte hos arrangören är att stärka den lokala identiteten och förbättra samvaron. En tanke som slog mig var att vissa personer numera har ett kontaktnät långt utanför den lokala orten där de bor. I Osby finns några som arbetar på oljeriggar i Nordsjön och andra som efter utbildning flyttar till Köpenhamn eller Oslo där de fått ett bra arbete. Hemma i Osby håller man reda på detta.

Frågan är hur man lockar nya deltagare utöver de personer som redan är välintrigerade i lokalorten? En av arrangörerna var lite bekymrad över att berättaraftnarna inte speglade de lokala samhällsproblemen och motsättningarna som måste finnas i varje samhälle. Jag svarade henne att man kan tolka en del av berättelserna som ett uttryck för detta men att folkliga berättelser formulerar om sådant som gör kritik och motsättningar lite mildare när människor med olika bakgrund träffas för att ha trevligt. Dock var denna person mycket nöjd med att kvinnornas plats blev uppmärksammad genom deras arbete för att sörja för familjens behov under andra världskriget när mannen var inkallad.

Tillsammans med representanter för Skånes hembygdsförbund besökte Folklivsarkivet Sagomuseet i Ljungby den tredje oktober. Det var en studieresa och tanken är att med hjälp av hembygdsförbundet vidga antalet fasta meddelare till Folklivsarkivet och att utveckla ett samarbete med Skånes hembygdsförbund om berättarstugor. Vi blev guidade av sagoberättaren och författaren Per Gustavsson som även visade några sägenplatser i Sagobygden där man med hjälp av mobiltelefonen kan ringa ett nummer och få platsens berättelse eller sägen återgiven. Denna teknik ger stora möjligheter för många som sysslar med kulturhistoria i vid bemärkelse. Denna ”kursdag” var mycket lyckad för oss alla som deltog.

Inom kort återkommer jag med en liten rapport om berättarstugan i Lönsboda och förklarar vad Folklivsarkivets fasta meddelare är för något.

Göran Sjögård

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 17 oktober 2012 · 9:52

Tunds uppdrag – Sagobygdens rollspel

Vi kan nu presentera Sagobygdens rollspel. Ett spel som bygger på karaktärer och äventyr i Sagobygden.

Vad är då ett rollspel? Jo,  ett spel där deltagarna antar roller, det vill säga de låtsas vara någon annan än de egentligen är. Detta spel är den slags rollspel som utövas som underhållning kring ett spelbord, ibland kallat ”bordsrollspel”.

Vårt Äventy är uppdelat i tre delar, som alla binds samman av en röd tråd. Alla äventyr kan, om man vill, brytas ner till enklare äventyr. Äventyren är gjorda för att ta ungefär en timme per del, men varar längre eller kortare beroende på hur din rollspelsgrupp väljer att spela dem.  Vi rekommenderar en grupp på ca 5 spelare inkl spelledare.

Innan ni börjar spela så behöver ni utse en spelledare. Det är spelledaren som styr spelet och som guidar de andra spelarna. Introduktionen till äventyren och de tre äventyrens ramhandling vänder sig enbart till spelledaren.
Läs och/eller ladda ner  handledningen här
Spelarna ska inte känna till äventyren innan spelet börjar. Spelet börjar med att varje spelare skapar en karaktär. Hur man går tillväga står under karaktärsskapande. Karaktären är den personen som du styr under äventyret. Du styr genom att helt enkelt berätta för spelledaren vad du vill göra och denna kommer att berätta vad dina handlingar kommer att få för konsekvenser.
Spelet är riktat till alla som har leklust och ett intresse för sagor och sägner.

Lycka till med spelandet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 15 oktober 2012 · 19:16

Arkivarien och folklivsforskaren Göran Sjögård ny gästbloggare

Vi är mycket glada över att Göran som förestår Folklivsarkivet i Lund vill vara gästbloggare de kommande veckorna. Vi har mycket värdefullt att lära av folklivsarkiven, som är en skatt för alla berättare. Här en kort presentation.

Göran Sjögård har arbetat på Folklivsarkivet i Lund sedan 1979 och utnämndes till arkivarie vid Lunds universitet 1991. Han har deltagit i Folklivsarkivets alla verksamhetsområden, dokumentation, arkivering och service. År 1989 tog han initiativet till att datorisera registren och har sedan dess haft huvudansvaret för digitaliseringen som numera är inriktad på bild- och textdokument. År 1990 avlade han en licentiatexamen på en avhandling med titeln Med ljus och lykta, människan och ljuset från bondesamhälle till industrisamhälle. Forskningsintresset är inriktat på förhållandet människa och teknik.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 14 oktober 2012 · 9:36

Kungligt besök igen

7 mars 2012 skrev Hilde Persson här på bloggen om när hon fick kungligt besök. Trots att jag är republikan, får jag erkänna, att jag gärna hoppats på att få ett liknande besök. Och nu på morgonen var han där, satt lite omskakad på en stol på altanen. Kan inte låta bli att visa den här bilden. Och jag blev lika glad när han flög iväg, oskadd, efter att ha flugit mot glasrutan.

När fåglarna valde en kung

För mycket länge sedan skulle fåglarna välja en kung. De kom överens om att den som kunde flyga högst skulle bli kung.

Den väldiga örnen tänkte att det där skulle bli en lätt sak för honom. Han flög högre och högre och ännu högre. Snart såg han alla andra fåglar under sig. Då örnen kommit så högt han ville ropade han:

– Jag är högst! Jag är kung!

Men en liten fågel hade gömt sig bland örnens ryggfjädrar. Nu kröp den lille fågeln fram och flög ännu lite högre.

– Jag är högst, ropade han med en svag röst.

Så blev den lille fågeln kung över all fåglarna. Än i denna dag kallas han för kungsfågeln.

 

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 13 oktober 2012 · 9:45

När pojkar berättar

Under alla år jag har arbetat i barngrupp har det sett ungefär likadant ut. Lågstadiepojkar har suttit djupt koncentrerade över teckningar som berättar en historia. Ofta ser de ut som teckningen ovan. För vuxna ögon ser det mest ut som några streckgubbar som tycks skjuta på varandra.
– Kan du inte rita något riktigt, är en vuxenkommentar jag hört flera gånger.
Barnen brukar då titta förvånat på den vuxne, som om de tänker:
– Jag ritar ju något riktigt

Om man tar sig tid och låter pojkarna berätta vad de har ritat så får man ofta berättelser till svar.
Leon berättar till exempel om sin teckning ovan:
– Det är oväder och blixtrar. En försöker komma undan genom åka skidor från taket och sedan ta jackan som fallskärm. En annan försöker åka raket men får blixten på sig. En tredje hoppar studsmatta, men blixten slår ner i mattan.

Tyvärr är det alldeles för sällan som någon vuxen bryr sig om dessa tecknade berättelser. Istället har jag genom åren hört kommentarer som:
”Det är ju bara en massa skjuta”, ”Slösa inte på ritpapperet” och ”Det var inte det vi skulle rita”
Synd och dumt, tycker jag. Under senare år har det, lyckligtvis, blivit bättre. Allt fler pedagoger intresserar sig för pojkarnas värld,  som inte alltid passar in i kursplaner och planeringar.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 11 oktober 2012 · 5:42

Börje Koch på Berättarskatten

 

Passa på att gå in på Berättarskatten och lyssna på Börje Kochs intressanta och underhållande berättelser. Börje har ett långt och innehållsrikt yrkesliv bakom sig. Han var till en början körskollärare. Senare drev han och hans fru i många år ett reseföretag som anordnade bussresor, både inom och utom landet. Både Börje och hustrun var själva med på många av resorna som chaufförer och reseledare. På så vis har han genom åren träffat många intressanta människor som gett upphov till många roliga situationer och minnen. Lyssna till den otroliga historien om när en resenär blev inlåst på Sofiero eller hör vad som hände när en man, som gjorde rekryten i Kukkula, återvände dit efter många år.

Börje berättar om vanliga människor men också om några speciella människor han mött. En av dessa är Tröske-Henning, en man som vandrade omkring i trakterna kring Ljungby, och som försörjde sig genom att göra dagsverken hos bönderna. En annan sådan person är Torsten Åstermark. Han var sillhandlare och cyklade omkring och sålde sin fisk. Med humor, värme och respekt berättar Börje om de människor han mött och de, många gånger dråpliga, situationer som uppstått. Nu finns det möjlighet att lyssna på några av hans många berättelser på Berättarskatten.
Klicka här

Kerstin Takvam

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Bild

Vildhjärta

Lämna en kommentar

by | 06 oktober 2012 · 16:05
by | 03 oktober 2012 · 7:48

I Grönahög

I tre veckor har jag vistats i Grönahögs socken söder om Ulricehamn. Jag har lärt känna Snygga-Johan, torpare Bäckman, smeden i Kvarnared, den vackra frun i Jälmån och inte minst Björnsjöfrua. Med hjälp av den topografiska kartan har jag gått upp till Högaberg, vandrat ut på Komosse och funnit Klockehåla vid kyrkan.

Det är i fantasins värld jag har vistats i socknen. På natten när jag har vaknat och inte kunnat sova har jag berättat sägnerna från Grönahög för mig själv. I måndags besökte jag Grönahög i verkligheten.

Jag åkte i god tid hemifrån för att kunna göra några stopp och känna in mig i trakten. Jag stannade vid Åremma kvarn i Ölsremma socken, grannsocknen, där jägare med det trettonde skottet träffade en trollhare vid Mörke gård. Kyrkorna i Ölsremma och Grönahög var låsta, men jag kikade in genom fönstren och vandrade på kyrkogården. I Grönahög kunde jag konstatera att Klockehåla var kvar. Till min glädje fann jag ett litet oansenligt anslag vid vägen som berättade om jättekastet mot kyrkan och den sjunkna kyrkklockan. Berättelsen lever!

Äntligen var det då dags att berätta i den lilla vackra och välskötta bygdegården i Köttkulla. Ja, så heter byn. Bilarna kommer i en strid ström och plötsligt är det över 50 personer som kommit för att lyssna. Vem är jag, som tror mig om att berätta traktens sägner för människor som levt här i hela sitt liv? För människor som hört historierna berättas av en far eller mormor med djupa rötter i bygden? Jag som aldrig tidigare varit i Grönahög och inte ens hade hört talas om socknen, när jag för ett halvår sedan blev ombedd att komma hit.

Men jag känner att det är berättelserna som är viktiga. Jag är bara en katalysator, som kanske kan bidra till att väcka minnen, lyfta fram delvis glömda historier och kanske bjuda på några helt okända. Och framförallt skapa en trivsam stund, en roande stund. Än idag kan de här gamla sägnerna underhålla, skapa gemenskap och kanske stolthet över en bygd och dess historia.

Efteråt är jag glad. Jag har haft en härlig kväll. Publiken hjälpte fram berättelserna. Tack! Stämningen blev så fin att berättelserna räckte en och en halv timme. Med en rejäl kaffepaus i mitten, då killarna i bygdegårdens styrelse bjöd på kaffe och rejäla mackor.

Per Gustavsson

PS Den ambitiösa arrangören Ulricehamns bibliotek, som medvetet anordnar kulturkvällar på små orter, som knappt finns på kartan, är också värda en eloge. Också Dialekt-, ortnamns- och folklivsarkivet i Göteborg som alltid är så hjälpsamma när en besökare letar efter lokala sägner.

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som