Under alla år jag har arbetat i barngrupp har det sett ungefär likadant ut. Lågstadiepojkar har suttit djupt koncentrerade över teckningar som berättar en historia. Ofta ser de ut som teckningen ovan. För vuxna ögon ser det mest ut som några streckgubbar som tycks skjuta på varandra.
– Kan du inte rita något riktigt, är en vuxenkommentar jag hört flera gånger.
Barnen brukar då titta förvånat på den vuxne, som om de tänker:
– Jag ritar ju något riktigt
Om man tar sig tid och låter pojkarna berätta vad de har ritat så får man ofta berättelser till svar.
Leon berättar till exempel om sin teckning ovan:
– Det är oväder och blixtrar. En försöker komma undan genom åka skidor från taket och sedan ta jackan som fallskärm. En annan försöker åka raket men får blixten på sig. En tredje hoppar studsmatta, men blixten slår ner i mattan.
Tyvärr är det alldeles för sällan som någon vuxen bryr sig om dessa tecknade berättelser. Istället har jag genom åren hört kommentarer som:
”Det är ju bara en massa skjuta”, ”Slösa inte på ritpapperet” och ”Det var inte det vi skulle rita”
Synd och dumt, tycker jag. Under senare år har det, lyckligtvis, blivit bättre. Allt fler pedagoger intresserar sig för pojkarnas värld, som inte alltid passar in i kursplaner och planeringar.
Sagobygdens Blogg 