Kategoriarkiv: Att berätta

Vad bloggar de om egentligen?

Jag är visserligen muntlig berättare som älskar det faktiska mötet men det hindrar mig inte från att vara aktiv i sk. sociala media. Facebook har nästan blivit mitt andra hem. Linkedin däremot, som är ett forum med mer professionell framtoning har jag ännu inte blivit riktigt vän med. Men nu när jag  fått äran att gästblogga här, tog jag mig tid att besöka två grupper jag är medlem i på Linkedin; Corporate Story Telling och Folktales.

I Corporate Story Telling gruppen fann jag en länk till en bloggerska, Annie. Hon bjuder på en mycket rar historia om John som är vakt utanför hennes lokala bank. Annie brukar stanna till för en pratstund med John. Och John talar inte väder utan är någon slags orakel. Det brukar gå till så att John frågar Annie något och så kommer sedan en liten berättelse eller några visdomsord som en reflektion på det hon svarat. Sist hade John bett henne nämna tre saker hon älskar. Annie nämnde tre olika saker, varpå John berättade att man först måste älska sig själv, annars kommer man vara öppen för kärleken från vem som helst.

Ja, det var en fin liten historia. Jag kunde se John sitta där utanför sin bank. Och jag kunde också känna att hans svar hade en poäng som man behöver påminna sig om ibland. Men vad tycker hans arbetsgivare? Vad jag förstått innebär corporate story telling berättelser som kommunicerar någon slags yrkesmässig identitet, något som stärker varumärket. Tycker Johns arbetsgivare om att John berättar historier för folk utanför banken? Känner kassörskorna bakom disken sig säkra på att John har koll på banditerna där utanför? Är det den här bilden banken vill ha om sig själv? Eller är kanske Johns arbetsgivare stolt över John? Stolt över att hans visdomsord har spridits via nätet ut i världen och nu till Sagomuseet i Ljungby? Kanske tänker bankchefen att en bank med en så personlig vakt som bjuder på berättelser till förbipasserande inte kan rånas? John kanske inte bara är ett orakel, han kanske också förvandlat sig själv till sagans vaktande drake utanför slottet, fast tvärtom. Istället för att spruta eld och skrämma livet av förbipasserande så välkomnar han dem med berättelser och kloka ord. Han skapar ett litet möte där ondskan kommer av sig.

I den andra gruppen på Linkedin, Folktales, efterlyser en herre ovanliga varelser. Han kanske skulle ta sig en titt på granngruppens inlägg. Bloggarna har ju svaret på varandras frågor. Precis som John hade på sin egen fråga.

Nej, nu har jag bloggat klart för idag.

 Kiriaki Christoforidis

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Man får skylla sig själv om man skapat en hit! eller Konsten att berätta samma historia om och om igen.

Jag arbetar ofta på skolor med elever i olika åldrar. Det är förstås en fantastisk möjlighet att få komma ut och möta sin unga publik. Men ibland blir det lite tjatigt. Jag har ett paket med 5 tillfällen där jag berättar Odyssén följt av kreativa och pedagogiska lekar. Hemskt roligt, men som sagt …

I våras hade jag mer uppdrag än vanligt och alla ville de ha paketet med Odysseus äventyr. Det är väldigt bra och praktiskt för jag kan ju min berättelse extremt bra vid det här laget och behöver inte skapa nytt varje gång. Men till slut var jag så trött på min egen röst mala på om den enögde jätten,  de skönsjungande sirenerna och Penelopes väv som aldrig ville bli klar att jag faktiskt fick psykosomatiska besvär. Jag fick ont i munnen. Och blev trött i själen. Och detta långt innan min egen odyssé bland skolklasserna var över. Något måste absolut göras. Jag brukar ju själv lära ut att man bör berätta som om man hör sin historia för första gången. Närvaro är A och O. Och här höll jag på att fullkomligt försvinna från min egen berättelse. Jag hade provat allt tyckte jag. Jag berättade lite annorlunda varje gång. Och visst blev det lite nytt, det tillkom lite mer läskigheter kring stunden då Odysseus petar ut ögat på Polyfemos och det blåste lite hårdare på havet för varje gång som Poseidon blev arg. Men det hjälpte inte. Det var tjatigt. Men en dag kom jag på något annat. Jag skulle nu inte göra något åt själva berättelsen utan fokusera på olika områden inom mig själv. För varje gång jag berättade skulle jag utgå från olika delar av min kropp. Idag berättar jag med magen, tex. Eller, idag berättar jag med händerna, njurarna osv. Och det funkade! Jag upplevde faktiskt att jag fick nya krafter och varje gång jag förlorade fokus återvände jag till den för dagen aktuella kroppsdelen.

En fördel med upprepandet var att jag plötsligt förstod vad myten handlar om egentligen. Det var förstås olika tolkningar för varje gång och de var starkt kopplade till min dagsform men det gav näring för att berätta mer levande.

Slutligen vill jag dela med mig av ett minne från ett av mina skolbesök i våras. Ibland när jag berättar inför en skolklass är tystnaden och fokuset så totalt att jag nästan lyfter från golvet av berättarglädje. Det var under ett sådant ögonblick då barnens munnar och ögon var stora och öppna som en liten flicka sträckte upp handen och ville fråga något. I vanliga fall så brukar jag be dem vänta till efter sagan men hon viftade så ivrigt att jag lät henne få ordet. ”Har du kammat dig idag?” löd hennes uppriktiga fråga. Det hade jag.

Kiriaki Christoforidis

Bild: Mina vänner Penelope och Odysseus. Skapade av dockmakerskan Laila Svanholm.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Att berätta sina drömmar

Det finns tillfällen då man kommer på något fantastiskt. En idé om något man vill genomföra, kanske en uppfinning eller ett projekt. Och i den stunden, i själva uppkomstens stund så känns det så stort, nästan heligt. Man njuter av sin egen tanke, sin idé. Man bär på den som ett mycket värdefullt frö. Och man håller den hemlig. Jag kan tänka mig att det är en viktig fas då man behöver få vara själv med sin idé, umgås med den, vända och vrida på den, landa en stund i symbiosen. Men sen, sen bör man berätta. Frön som ligger hemliga allt för länge riskerar att aldrig få växa.

Jag har en vän som ingår i en grupp där man hade kommit på världens bästa grej. En idé som skulle slå stort. Jag var så nyfiken att jag nästan sprack. Men jag fick inget veta. Det var hemligt. Superhemligt. Tiden gick och min vän sa inte ett knyst. Jag frågade förstås varje gång vi sågs, men nej. Jag fick inget veta. Efter ett år när jag nästan hade givit upp, berättade han att de kommit fram till att de inte kunde hålla det hemligt längre, det gick ju inte framåt. De berättade, och genast började omgivningen visa intresse och inom en månad hade de fått kontakt med stora namn i världen som gav stöd åt deras idé.

Jag brukar säga: Jag berättar alltså finns jag. Det samma måste gälla våra idéer, tankar och planer. Berättas de så finns de. Idrottare är vana att arbeta mot målbilder. Vad är det om inte en berättelse om framtiden? Att redan idag se sig själv högst upp på prispallen om ett år är att skapa sig en god och stödjande berättelse. Jag hörde talas om en författare, han skrev på sin bok, på sin kammare. Det kan vara ensamt att skriva  en bok och kan hända sviker krafterna ibland. Men varje dag hade författaren för vana att gå ner till den lokala bokhandeln, ställa sig framför en av hyllorna och där sära på två böcker för att sedan stå och stirra på mellanrummet. Affärsinnehavaren tyckte förstås att det såg märkligt ut och gick en dag fram till honom för att höra vad han sysslade med. ”Jo det är så att jag skriver en bok. Och när den är klar, då kommer den stå där.”

Själv har jag en mängd drömmar. Det är så lätt att de förblir drömmar men jag försöker berätta om dem så att de blir lite mer verkliga. En dröm jag har är att hålla berättarkurser i en båt på det glittrande grekiska havet. Där ska jag lära ut allt jag kan om berättandets konst, samtidigt som vi njuter av de vackra öarna, den goda maten och den bitterljuva musiken.

Min farmor kom från Turkiet, hon tillhörde ett grekiskt folkslag, en minoritet som heter Pontier. 1922 fick de inte längre bo kvar i Turkiet och hon påbörjade en lång vandring mot Grekland. Väl framme byggde de hus åt sig att leva i. Och när det var klart var det dags att bygga en kyrka i byn. Det var naturligtvis männen i byn som diskuterade var kyrkan skulle byggas. Kvinnorna var ju analfabeter, och så var de ju kvinnor. Farmor var djupt troende och ville antagligen ha kyrkan nära sig. En natt drömde hon att biskopen hade dött och att han låg i en kista på tomten mitt emot farmors hus. Hon såg hur byns män lyfte upp kistan och bar den till en mer central tomt i byn. Vidare såg hon hur byns präst ensam bar kistan tillbaka till tomten mitt emot farmors hus. Detta upprepades tre gånger. Dagen därpå berättade farmor sin dröm för sin bästa väninna. Som råkade vara prästens fru. Väninnan i sin tur berättade för prästen som dagen därpå kom till farmor och ville höra drömmen. Farmor blev generad och ursäktade sig med ”det vet väl fader att vi kvinnor har långt hår, men liten hjärna. Inte är väl min dröm något att lyssna på?” Men prästen envisades och farmor berättade. Och där står den idag, kyrkan. Mitt emot farmors hus.  När hon blev gammal och inte längre kunde gå, kunde hon sitta i sin trädgård och ändå höra gudstjänsterna. För att hon trodde på sina drömmar. Och för att hon vågade berätta.

Kiriaki Christoforidis

Min släkt i Pontien ca 1910. En av de yngre pojkarna är min farfar. Bilden togs för att skickas till en äldre broder som flyttat till USA, därför finns den kvar. Vid utrensningen av det pontiska folket gick allt förlorat.

1 kommentar

Under Att berätta

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Geocachingkurs

Under de senaste åren har Sagomuseet använt geocaching för att lyfta fram sägenomspunna platser. Nu har personalen varit på kurs och lärt sig mer om denna lekfulla fritidssysselsättning i naturen, som både leder skattletaren till nya okända platser och också kan ge kunskap om vår kulturhistoria. Så här såg det ut i söndags, när vi letade skatter på Hissö och Musö norr om Växjö.

3 kommentarer

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Kiriaki Christoforidis ny gästbloggare

Först ut som gästbloggare i höst är Kiriaki Christoforidis. Vi säger välkommen. Så här presenterar hon sig själv:

Jag heter Kiriaki Christoforidis och jag arbetar som muntlig berättare. När jag var liten tyckte jag inte om mitt namn, det var så långt, så osvenskt och så annorlunda. Jag drömde om att få heta Jill. Dessutom skapade mitt namn förvirring, folk som såg mitt namn i skrift trodde ofta att det var namnet på en pojke. I många klassrum har jag sett lärares förvåning när de förstått att det är jag som hör ihop med det där namnet på listan. Än i dag händer det. Jag leder sommarkurser i muntligt berättande. Ett år var det minst hälften av deltagarna (nästan bara kvinnor) som hade förväntat sig en sommarvecka tillsammans med en grekisk man…

När jag var liten kallade jag mig något annat och var noggrann med att ingen skulle få veta mitt egentliga namn. Nu är det tvärtom. Nu är jag noggrann med att nya bekantskaper inte ska få veta mitt smeknamn. Kiriaki är fortfarande ett långt, osvenskt och annorlunda namn. Men det är mitt. Och så är det farmors. Farmor hette också Kiriaki Christoforidis. Och hon var byns berätterska. Hon målade upp sagor om prinsar och prinsessor från en värld långt bortom hennes egen. Och hon berättade pontiska folksagor från en värld där hon själv hörde hemma. Och hon öste egna berättelser från den värld som levde inuti henne. Min farmor hörde till folkgruppen pontier och föddes i Turkiet. 1922 fick farmor och hennes familj, släkt och hela folk inte längre bo kvar i Turkiet, på den plats de hade levat i tusentals år. Farmor och hennes folk påbörjade en lång, lång resa till fots och efter två år kom de som hade överlevt fram till Grekland.

Jag har fått glädjen att vara gästbloggare här. Jag fick också frågan om vad jag kommer att skriva. Det har jag ingen aning om. Jag litar på att det dyker upp saker. Det händer också att jag ställer mig på scen och ännu inte bestämt mig för vad jag ska berätta. En gång var jag med och tävlade i berättarslam för Västra Sverige. På vägen fram till scen hann jag ångra den berättelse jag hade förberett och kom på mig med att istället välja en som jag inte hade berättat på mycket länge. Det gick bra. Jag vann.

Bilden är tagen i somras, jag är med mina kusiner på ön Kos och vi ska på en utflykt till grannön Kalymnos. Jag låtsas styra båten. För mig är det en fin bild. Jag har nämligen en dröm om att en dag hålla kurser i berättande på en sådan båt i Grekland. Och med det skrivet kom jag plötsligt på att jag nog ska skriva om drömmar och berättande. Se där, där har vi ju ett ämne i alla fall.

Vi ses!

Kiriaki Christoforidis

1 kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

Storytelling – ett förvirrande begrepp

Storytelling är ett modeord i Sverige. Om du googlar på ordet så får du upp en otrolig blandning av olika träffar. De flesta handlar om corporate storytelling.  Det är en en gren inom marknadsföring som går ut på att bygga ett företags försäljning kring en historia. De som utbildat sig inom corporate storytelling är experter på att använda berättelsen för att stärka ett varumärke, dock har de sällan någon kunskap i hur man berättar en historia muntligt.

Den andra stora gruppen du får upp när du googlar på storytelling är sagoberättarna. Vi identifierar oss ofta som kulturarbetare och är experter på att berätta en historia muntligt.  Vi har däremot  sällan någon större kunskap om näringsliv och marknadsföring.

Båda grupper använder ofta  begreppet storytelling på nätet och i marknadsföring. Detta leder till viss förvirring. Sagoberättare rings upp av företag och ombeds fortbilda i storytelling och folk som är utbildade i corporate storytelling får förfrågningar om berättarcaféer och föreställningar.  Eftersom alla vill ha jobb så är risken att man tar uppdrag som man inte har tillräcklig kunskap för att klara av. På sikt riskerar detta att sänka förtroendet för all form av storytelling.

3 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Välbesökt presskonferens

Nu har vi släppt vårt spel på hemsidan. Med anledning av detta hade vi en välbesökt presskonferens idag.

På bilden syns Mikael spela inför pressuppbådet.

Spela här

1 kommentar

Under Att berätta

Ny chef på Sagomuseet

Det händer mycket på Sagomuseet just nu. Flera personer har gått i pension under 2012 och tre har nyanställts.

Måndagen den 3 september börjar Meg Nömgård på Sagomuseet. Hon blir ny chef efter Mia Einarsdotter.

4 kommentarer

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Aswang – storytelling is still alive in the Philippines

Here in Sweden, our mythological creatures seem to mainly exist in a distant time and place. It’s hard to imagine them living amongst us in the modern world. The Philippines however has a unique coexistence of modern life, devout christianity and a belief in the supernatural that is kept alive by the art of storytelling.
In the provinces the oral tradition is kept alive by older members of the community enthralling youngsters at night with stories of their meetings with supernatural creatures during their lives.

The name given to the flesh eating mythological creatures of the Philippines is Aswang. They are humans who at night change their form into an animal, usually a dog or bird. Aswang may steal corpses from funeral homes and replace the body with the trunks of banana trees.
Although there are many kinds of aswang, they share some common attributes. By day the aswang live and work among the general population. They may seem drowsy (from spending the night searching for food)., if you look into the aswangs eyes, the reflection appears upside down. They also tend to work in jobs that involve the preparation of meat.
The aswang may emit a slow ticking sound before it attacks. So sinister is the aswang that the sound seems close when the aswang is far away and grows fainter the closer it comes to its victim. In some provinces, because of this sound it is known as Tik-Tik. Female aswang are called Manananggal.

As the Philippines consists of 17 regions spread over 7,107 islands, many variations of aswang legends are found. The Philippines were colonised by the spanish in the 1500s and were converted to catholicism. After colonisation the spanish conducted a census and discovered that 80% of the population feared aswang more than the devil himself.
The aswang story may have originated in Capiz in the Western Visayas region. There is a high incidence of a form of Parkinsons disease here and it is thought people seeing these tremors in victims before doctors had diagnosed this illness, made them think they were somehow possessed.
During the second world war, the American army drained the blood from war dead and spread rumours amongst the local population that it was the result of aswang attacks to try and scare Japanese soldiers out of the jungle.
Aswang sightings are still common in the news in the Philippines. Mass media also creates many films and TV shows on the subject which are hugely popular.

Attributes from modern vampire stories from europe have been adapted into the aswang legend too. Garlic is often used to keep aswang away for example. Pregnant women are especially prone to aswang attacks. Expectant mothers smear an ointment on their belly made from local herbs as one variation of aswang has a long beak which it uses to kill and eat the baby inside the mothers womb. This may have been a way to explain miscarriages in the past in much the same way here a woman might have been frightened by näcken during pregnancy.
The best way to repel an aswang, if you have the nerve, is to face it directly and confidently and scream the worst swear words you can think of at it and tell the aswang that you know who he or she is when they are human and that you will get them in their human form in daylight.
In order for the aswang to fly in the night to its prey, it will apply a special oil to its mid section which enables it to split into two pieces leaving the legs and bottom half of the torso standing on the ground. To kill an aswang you must sprinkle salt or garlic on the remaining stump. This will kill the winged top half of the creature no matter how far away it is.

This year, my filipina girlfriend Ina told me of a conversation she had with her friend Irma. Irma still lives in their province where they grew up and Ina lives in Manila. They were discussing on the phone their upcoming high school reunion when Irma said “Ina come here soon! There is an aswang on the roof, I need you to shout and swear at it as you are confident and have a loud voice and I’m too shy”. She was convinced the aswang was after her young baby as he hadn’t been baptised yet. When Ina arrived in her province she saw there was garlic around the doors and windows of Irmas house and her son was baptised soon after.

Here are photos taken recently in the Philippines which are widely thought to be of aswang in flight showing the winged torso.

‘Don’t worry, I’m not after your blood’: Pub landlord accused of being a vampire after family in the Philippines spread rumours he is one of the undead

Read more: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2191416/Walmer-Castle-Pub-Landlord-cleared-VAMPIRE-following-bizarre-bloodsucking-claim-family.html#ixzz25g6PMdeh

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner