Redan under tidig vår hörde jag i år måsarnas skriande över Lundataken. Ett lite nytt och positivt inslag i stadens puls, tyckte jag. Till och med morgonbussarnas brummanden nere på gatan överröstades. Kvar i sängen slöt jag ögonen ibland och fantiserade om att jag bodde vid havet och nästan kunde höra avlägset vågskalp.
Men redan under årets långa och kalla vintern hade jag tagit för vana att så ofta jag hann gå upp på min takterrass för att med kikaren i hand titta efter pilgrimsfalken som höll till kring domkyrkan. Södra tornet var favoritplatsen. Oftast kunde man se den sitta allra högst upp på kulan och liksom luta sig mot tornspiran. Majestätisk och med upprätt hållning blickade den ut över den bullrande staden. Det var en mäktig upplevelse varje gång jag hade turen att få se den. Fågeln blev liksom mitt dagliga sällskap där uppe på terrassen. En trogen granne som man kunde säga hej till.
Ibland gjorde den utfall mot duvorna. Vilken kraft i jakten! Falken hade verkligen gott om föda med mängder av svartfågel och duvor som ju ständigt rör sig kring domen.
En lördagförmiddag såg jag falken sitta i en fönsternisch i ett av valven i södra tornet. Den hade precis slagit en duva och i tuben kunde jag se hur den systematiskt plockade sitt byte. Först knipsade den av vingarna med sin kraftiga näbb, sedan plockades fjädrarna, en efter en, noggrant bort. Som snöflingor for dunen runt i vinden medan vingarna singlade ner på torget.
Det märkliga var att ingen lördagsshoppare tycktes lägga märke till dramatiken ovanför sina huvuden. Jag såg inte en enda person lyfta blicken. Ingen reagerade på ”snöflingorna” som kom dalande eller de blodiga vingarna som landade på domkyrkoplatsens nya stenläggning.
Även nere från gatan kunde man utan kikare tydligt se falken sittande på något av tornen ibland. Den stoiska hållningen skilde den lätt från kråkor och duvor även på långt håll.
Full av entusiasm gick jag in på Sydsvenskans kontor och berättade om den mäktiga vintergästen på domen. Och det dröjde inte många dagar förrän lundaborna kunde glädja sig åt ett reportage med helsidesbild på falken!
När vintern övergick till vår såg jag alltmer sällan avbitna vingar och fjädrar blåsa omkring på den annars så ödsliga domkyrkoplatsen. Torget hade ju faktiskt fått ”liv” ett tag av flygande bytesrester och träck. Jag saknade falken. Jag hade hoppats på att en dag få se två falkar och kanske rentav en häckning. Men pilgrimsfalken gav sig iväg efter några månader.
Snart kunde jag i stället flytta mitt intresse till fiskmåsarna. Det var inte tillfälligt förbiflygande måsar som jag hört skria. Jag upptäckte att det var ett stationärt par som höll till uppe på taken över mitt kvarter mitt emot Åhléns. En solig morgon i slutet av maj bar jag upp min frukost på takterrassen och upptäckte ett måshuvud, som stack upp ur grannhusets bortglömda blomsterlåda. Bland överblommade maskrosor och visset gräs i lådan hade måsarna uppenbarligen byggt sig ett bo. Måsen i lådan såg på mig, men låg kvar och verkade inte bli störd. Snart såg jag också stjärten sticka ut över lådkanten.
Sex våningar upp har alltså grannhuset en allmän terrass, som jag bara har sett folk på under nyårsafton.(Då skålar man nämligen mellan terrasserna här uppe på taken!) Under åren har jag kunnat ana vissa försök till odlingar i den stora blomsterlådan av trä, men någon kontinuitet vad gäller skötsel och intresse har uppenbarligen saknats. Utan vattning och i stark sol har eventuell växtlighet snabbt vissnat ner till gulnat gräs. Men nu hade alltså ett måspar i stället gjort fint åt sig i lådan. Jag såg hur måsstjärten vispade till och fällde de sista vissna maskrosstjälkarna. Fågeln buffade runt och bäddade och slog sig åter till ro en stund.
Maken/makan rörde sig i snäva cirklar över taken och boet. Två favoritplatser var gaveltaknocken mot gården, och skorstenen på H M-huset.
En kråka kretsade över blomlådan och genast kastade sig maken ner från sin utkiksplats och jagade bort kråkan. Lugnt ett tag igen.
Så flög måsen ner och satte sig på terrassmuren. Makarna såg på varandra och fågeln i boet lät höra ett vackert kort kvitter som från en småfågel. Först trodde jag lätet kom från en annan fågel, men jag såg att måsens gröngula näbb rörde sig och förstod att det måste vara någon slags hälsningssång måsarna emellan. Och så bytte fåglarna plats i blomsterlådsredet.
Måtte inte hyresgästerna i grannhuset få för sig att gå upp på takterrassen förrän nästa nyårsafton, tänkte jag och höll tummarna.
Men tyvärr fick jag redan en vecka senare erfara att blomsterlådan ingalunda var bortglömd. Alla vissna strån och ett litet måshuvud och en fågelstjärt som brukade sticka upp var nu borta och i stället för fågelbo och ruvande mås låg en grov vattenslang i blomsterlådan, hoprullad som en orm med svansen hängande över lådkanten.
Och över hustaken kretsade skriande måsar.
Helena Heyman
Lund i juni 2013
Sagobygdens Blogg 