Författararkiv: Daniel Onaca

Profilbild för Daniel Onaca

Om Daniel Onaca

Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Marius, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte någon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk. När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD. Zămislit la poalele Semenicului şi alungat de acolo de sminteala vremurilor comuniste, am găsit adăpost la apa Nissei, într-un sătuc de basm unde, în zilele de lucru, împrumut sătenilor cărţi la bibliotecă iar, în cele libere, hălăduiesc prin pădure ori prin paginile clasicilor în căutarea trufelor, bune de dăruit şi altora.

Änglar och demoner (2)

Scilla

Änglarna som bor i himlen är rangordnade i tre (somliga säger att det är fler) grupper. Deras ledare är ärkeängeln Michael. De går omkring iklädda långa vita särkar i väntan på Guds order. Nattetid bär de facklor och dansar runt den Allsmäktiges tron. Efter midnatt börjar de sopa världen ren från onda andar. Då flyr dessa och gömmer sig i gravar eller i helvetet, innan tuppen hinner gala.

En del rumäner tror att alla vänsterhänta människor tillhör Djävulen. Denna tanke bestrids dock av andra, men alla är överens om att de människor som har en stark ängel vid sin sida är orädda av sig. De oturliga som skyddas av en svag ängel, följs av en stark djävul. Oavsett hur stark en skyddsängel är, försöker den ofta varna människan genom att avslöja framiden för henne i sömnen. Men för att kunna ta emot ett sådant budskap måste man sova på höger sida. Den som sover på den vänstra sidan plågas av mardrömmar. Om en människan har en önskan är det bra att anförtro sig till sin skyddsängel och ber den om hjälp. När hon dör, tar ängeln själen och bär den till himlen. Men bara om hon har gjort goda gärningar under sitt jordeliv.

Varje lördag går änglarna och biktar sig inför Gud. Den som har begått någon synd blir straffad. Straffet är olika från fall till fall, ibland ganska hårda. Så hände till exempel med ängeln som blev kär i en människoflicka. Den blev förvandlad till en stjärna. Men för att den inte lugnade sig, utan forttsate blinka (på ett utmanande sätt, kanske – m.a.) straffades den på nytt. Sankte Per störtade den syndige ner på jorden. Dess fall var så hårt att den himmelska varelsen gick i tusen bitar. Ur dessa skärvor föddes små, stjärnliknande blommor som på rumänska heter „scânteioare”  (= små gnistor) och på svenska kallas scilla.

hört av Daniel Onaca och förmedlad med hjälp av sin skydsängel

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Änglar och demoner (1)

Ekoxe

Ekoxen

Det sägs att världen blev skapad av Gud och Lucifer tillsammans. Detta är förklaringen till att det finns både goda och onda ting på jorden. När verket var avslutat gick vår Herre och tvättade sina händer, så som vi alla gör efter arbetet. Av vattenstänken som uppstod vid det tillfället föddes änglarna. Lucifer såg vad som hände och då, tvättade även han sina händer. Avundsjuk och ambitiös, som han är, stänkte han en massa vatten omkring sig. Följden blev att det skapades flera djävlar än änglar.

I början fanns det ingen skilland mellan de två skarorna. Förutom den att änglarna var vita till färgen, och djävlarna var svarta. Alla bodde i himlen och var och en lovprisade sin egen herre. Änglarna tjänade Gud, medan djävlarna prisade den Onde. Då kände vår Herre att Han inte ville att hans folk skulle beblandas med de andra. Därför steg Han upp och bosatte sig i den nionde himlen. Lucifer, som önskade härska över hela jorden, blev kvar med sina hjälpare på första våningen himlen.

Gud, i sin stora barmhärtighet, tilldelade sedan varje människa en skyddsängel. Den skulle lära henne att göra goda gärningar och skyddade henne från onda ting. Vid ett tillfälle, så som alla vet, blev det strid mellan änglar och demoner. Änglarnas antal minskade dramatiskt. Då bestämde Gud att alla barn som dör innan de har hunnit fylla sju år, skulle omvandlas till änglar. För att obehindrat skall stiga upp till himlen, syr de rumänska mammorna barnens skjortor med en smal avlång springa i kragen.

Änglarna som hängde med i Lucifers uppror kastades ner i helvetet. De som vägrade sela hästarna för Elie eldvagn förvandlades till stora hornprydda insekter. En sådan flygande varelse kallas på rumänska rădaşcă eller răgace. På svenska heter den ekoxe.

av insektsamlaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Två rumänska sagor om vårblommor

 

Fåraherdens gåva

En rumänsk legend förtäljer om en prinsessa som var så vacker att till och med solen dröjde sig kvar på himlen för att titta på henne. När flickans mor var gravid med henne, kom en främmande bondkvinna och gav henne ett fång vilda blommor. Drottningen, som älskade blommor, tog emot dem  och luktade ofta på dem. Kanske detta var skälet till att den unga flickan var förtjust i blommor hon också. Hon brukade ofta gå ut och vandra på ängar och i skogen sökandes efter sällsynta växter.

En gång gick prinsessan vilse. Då träffade hon en ung fåraherde som spelade på sin flöjt. Prinsessan bad herden att visa henne vägen tillbaka. När de två kom fram, undrade flickan om hon kunde få hans musikinstrument eftersom hon blev så förtjust i dess toner. Den unge mannen kunde inte vägra prinsessans önskemål. Han ville inte göra henne besviken. Han skänkte henne den och sedan skildes de åt.

 Prinsessan var glad över sina blommor och över herdens gåva, pojken var nöjd över att han gjorde prinsessan glad. Efter ett tag, dock, greps han av en oförklarlig sorg. Ledsnaden växte i hans hjärta dag för dag. Den unge mannen kunde inte säga om det var kärleken till prinsessan eller längtan efter sin flöjt, som gjorde att han kände sig så. Till slut blev smärtan så stor att den överväldigade honom. Pojken fick tårar i ögonen. De trillade nerför hans kinder och föll ner i gräset. Där försvann de inte, utan förvandlades till små vackra blommor som vi kallar liljekonvaljer.

Liljekonvalj

Kungasonens jakt

En annan legend berättar om en kungason som gick på jakt ut i skogen. På en trädgren någonstans såg han plötsligt en ovanlig fågel. Mărgărit spände bågen och hans pil träffade den. Då började fågeln tala till honom:

— Oh, min käraste, varför sköt du mig? Jag blev lovad dig som hustru och kom just dig till mötes. Men jag hann inte berätta om det förrän du skadadade mig till döds.

Efter detta, släppte den bevingade varelsen ner en vigselring och flög sin väg. Kungasonen följde bloddropparna som den lämnat efter sig och kom fram till en kärr. Där slutade spåren. Den unge mannen satte sig där på stranden och började gråta. Av hans tårar föddes några små vita blommor som på rumänska hetter lăcrimioare (= små tårar) och på svenska liljekonvaljblommor.

Av vårblomsters älskaren Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta

Himlens tullar

Tullen

Varje folkslag har sina egna föreställningar om människans öde efter döden. I den rumänska folkloren sägs det att det finns några osynliga tullportar mellan himmel och jord. Människans själ måste passera dem för att komma till Paradiset. Efter var och en rinner en flod. Det råder delade meningar om deras antal. En del säger att det är 7 stycken, andra påstår att det rör sig om 9, medan ytterligare andra hävdar att floderna är 12 till antalet. De flesta tror att det är 24 floder eller till och med 99.

Portarna är igenbommade och var och en av dem avser en bestämd sorts synder. Så finns till exempel drinkarnas tull, de girigas, lögnhalsarnas, tjuvarnas, mördarnas tull och så vidare. När en människosjäl kommer fram till en av dessa barriärer, poppar det upp några små djävlar och stoppar den. Sedan kommer deras ledare bärandes på en stor liggare. På dess svarta sidor står det skrivet med vitt bläck människans synder som rör just den tullen. Sedan dyker människans skyddsängel upp, som även han bär på en liggare. Den har vita sidor där den dödes goda gärningar står noterade med svarta bokstäver.

Ledardjävulen och ängeln läser ur var sin bok, medan en av de andra djävlarna håller en vågskål och väger människans gärningar. Om hans synder är stora, tar tullens djävlar hans själ och för den till helvetet. Om människan inte hade begått just den sortens synder som förtullas vid respektive gränsport, så släpps den igenom. Innan den reser vidare, måste den sjunka ner i tullens flod för att helt renas. Först efteråt får själen vandra fritt till nästa station. Där blir den utsatt för samma byråkratiska procedur.

Om själen har klarat alla tullarna, återstår en sista prövning och den svåraste av alla. Den måste gå över himlens spång som leder till Paradisets Port. Den är smal som fingernageln och vass som knivsudden. I fall att någon syndig själ lyckades blir släppt genom tullstationerna ändå, blir den definitivt stoppad här och störtas ner i avgrunden. Där hörs drakarnas och bestarnas vrål. De står och stampar därnere, intill en dånande, svavelluktande gejser som utgör ingången till helvetet.

Om människan var oskyldig undgår hans själ fallet, men helt utan bekymmer går den inte heller. Vid halva vägen på spången möts den av en katt och en hund. Katten antastar själen med avsikt att fördärva den genom att fresta den med världsliga nöjen. Hunden däremot kommer till själens undsättning och försöker hindra kattens uppsåt.

Till sist kommer en himmelsvakt fram och synar själen. Om den har ett mynt med sig, släpps den fri till Paradisets Port som vaktas av Sankte Per. Detta är anledningen till att rumänerna brukar stoppa ett mynt och ett vaxljus mellan den dödes fingrar. Myntet är till för att ”muta” vakten och ljuset för att den skulle se den smala spången över helvetets gap. Väl inne i Paradiset, ser själen en vattenbrunn, under ett majestätiskt äppelträd som alltid står i full blom. Bredvid brunnen sitter Gudsmoder och bjuder själen att dricka ur glömskans vatten för att slippa bli plågad av längtan efter jordelivet.

Av jordresenären Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Solen och draken

Sol och drake

Det berättas att en gång, för länge sedan, omvandlades solen till en vacker flicka och steg ner på jorden. En ond drake såg den fagra varelsen och rövade bort henne. Från den dagen upphörde alla fåglarna i skogen att sjunga, barnen glömde sina lekar, ungdomarna sina glädjeämnen och hela världen sjönk i djup sorg. Utan sol på himlen fanns ingen glädje på jorden.

En ung och orädd man såg allt detta, men han nöjde sig inte med att betrakta denna bedrövelse, utan han bestämde sig för att ingripa och ställa sakerna till rätta. Den unge mannen sökte upp drakens boning och, när han kom dit, utmanade han besten till tvekamp. Vår hjälte vann över draken och befriade  flickan. I nästa stund for hon snabbt till himlen och omvandlades tillbaka till sol. Hon började skänka ljus och värme till jorden igen på det sättet blev det vår.

Människorna fick sin glädje tillbaka, men den tappre unge mannen blev kvar i drakens palats. Han skadades svårt under kampen och till slut gav han upp sin sista suck. Hans blod droppade på det vita snötäcket. På de ställena smälte snön och ur jorden dök det upp små vita blommor – de som vi idag kallar för snödroppar.

Folken på Balkan helgar än idag den tapre mannens bedrift genom en speciell handling. De binder ihop två blommor: en röd och en vit. Den röda står för blodets färg, medan den vita symboliserar  snödropparna som växte ur jorden där hjältens bloddroppar föll.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Våren och de föräldralösa barnen

Våren

I den rumänska folkloren är årstiderna fyra älvor som bor i himlen. De är oerhört vackra allihop, men mycket olika till sinnet. Den yngsta av dem, Våren, är ganska förvirrad och rastlös. När hon stiger ner på jorden, väcker hon alla djur ur sin dvala, ruskar upp träden och skänker nytt liv åt blommorna på ängen. Överallt där Våren drar förbi kommer hon med ljus och värme. Trädknopparna brister ut på grenarna och småfåglarna börjar kvittra. Men det händer ofta att hon ändrar sitt sinnelag och då samlas moln på himlen och vädret blir dåligt. Ingen vet var Våren bor, när hon vistas på jorden. En del tror att hon övernattar i ett glaspalats som vaktas av tre pager – Mars, April och Maj – i tur och ordning.

Snödroppe

Enligt legenderna levde en gång en man som hade åtta barn. En vacker dag dog hans maka och han gifte om sig. Den nya husmodern tyckte inte om sin mans avkomlingar. Hon betedde sig illa mot dem och skällde ofta på dem. Som följd av detta lämnade barnen föräldrahemmet och gick sin väg. De spred sig i alla fyra vädersträck, Efter ett tag blev barnens pappa ångerfull och gick för att leta upp dem. Han letade och letade, men hittade dem aldrig för de hade förvändlats till blommor. Av all sorg som pappan har samlat på sig, brast hans hjärta och även han förvandlades till en liten blomma. Vi kallar den för snödroppe.

Av sol- och vårälskaren, Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta

Gumman som skrämde djävulen

Inspirerad av Per Gustavssons uppmaning om att berätta folkliga vitsar vill jag återge en gammal rumänsk historia.

 

I en liten by någonstans levde ett ungt par. Mannen och kvinnan var nygifta och de älskade varandra mycket. Djävulen, avundsjuk som han var, försökte på alla sätt och vis förstöra deras familjelycka, men utan framgång. Medan han satt och funderade, vilken fanskap han ska hitta på råkade en gammal gumma gå förbi. Hon såg honom och frågade hur det var fatt. Då berättade djävulen om sitt bekymmer.

— Det kan inte vara något stort uppgift att lösa, sade kärringen! Om du lovar mig ett par gula skor som lön, hjälper jag dig.

Hin onde gick med på det och gumman släpade sig fram till huset där det nygifta paret bodde. Hon träffade kvinnan i huset och bad om att få tjänst som piga. Matmor tog emot henne. Käringen visade stor iver och hängivenhet i hemmets sysslor. Hon låtsades vara så vänlig att hon vann den unga kvinnans förtroende.

En dag berättade käringen en hemlighet för husfrun: om hon ville att hennes kära man alltid skulle älska henne så som han gjorde nu, då måste hon utföra en viss handling. Hon bör ta en rakkniv och skära bort fyra hårstrån från hans huvud. Dessa hårstrån skulle gumman lägga ut i månljuset och därmed var saken klar! Kvinnan lovade att följa gummans råd. Hon älskade ju sin man och ville bevara hans kärlek för alltid. Samma dag passade satkärringen på och berättade för mannen i huset att hans fru ämnade skära halsen av honom med rakkniven. Mannen trodde henne inte, men gumman svor att hon talade sanning:

— Om du inte tror på mig, låtsas att du sover ikväll, när du lägger dig och du ska själv se, vad som händer, sade gumman!

Mannen gjorde så som hon sade. Han lade sig och låtsades sova, men när han såg att hans kära hustru tog fram rakkniven, satte han sig rakt upp i sängen. Han började skälla ut den stackars kvinnan. Frun i sin tur försökte försvara sig och skrek tillbaka. Därmed var bråket mellan makarna i full gång!

Åldringen lyckades med sitt uppsåt. När djävulen såg hennes listighet, vågade han inte närma sig henne mer. Han fick dock ge käringen de gula skorna som de kom överens om. Då hängde han dem i en lång stör som han räckte fram till henne. Så rädd blev Den onde av den sluga räven till gumma!

 

Det sägs att en av vitsarnas funktion är att ställa saker till rätta genom att göra narr av maktens representanter: präster, domare, bojarer (godsägare) etc. Man undrar, vad man kunde uppnå genom att förlöjliga en gammal kvinna?! Någon skulle svara att i en historia som den här var det inte personen som åsyftas, utan hennes listighet. Då invänder jag: är inte just med listens hjälp som vitsarnas (och sagornas) hjältar lyckas utföra sina uppdrag? Vad ligger då bakom uppkomsten av en sådan typ av vitsar?

Min teori är att vitsarna gör narr inte bara av mäktiga personer, utan även om de svaga! Det kan verka elakt sagt, men jag är nästan övertygad att så är fallet. I byarnas konservativa världsföreställning fanns inte plats för avvikelser. Alla som inte var som de flesta utgjorde potentiella mål för hån. Bland dessa fanns alla slags minoriteter: maktens representanter för det första, men även gamlingar, zigenare, ensamma människor eller personer som led av något slags lyte. Det var inte någon snäll munter värld som gav upphov till dessa folkliga produkter!

av Daniel Onaca,  avvikande Burserydsboende

8 kommentarer

Under Att berätta

De fyra krafterna som vinet döljer

 

När den gamle Noah ville plantera vinrankan, kom djävulen och frågade honom om han fick lov att hjälpa till. Den hedersamme mannen accepterade det och då gick djävulen och hämtade ett lamm. Han slaktade den och stänkte ner vinrankans rot med djurets blod. Sedan gick den grymme hjälparen och hämtade en gris. Han gjorde samma sak med grisens blod. Sedan gick djävulen och hämtade ett lejon och till sist en apa. Även dessa djur slaktade han och använde deras blod till att stänka gamlingens vinranka. Stackars Noah bara stod där och inte förstod meningen med den ondes gärning.

Det som hände var att krafterna av dessa fyra djur trängde in i vinrankans innersta. Följden blev att även vinet bevarar dessa fyra egenskaper. Det förändrar människan som dricker på så sätt att först blir hon mild som ett lamm, sedan ovårdad som en gris, sedan tapper som ett lejon och till sist, löjligt som en apa. Ingen kan ändra denna lag, förutom den som vet hur man dricker med måttfullhet.

Av vin- och sagonjutaren Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Att berätta

Mjölnarens son och ormbunkens blomma

 

Om ormbunkar vet man att de inte blommar. Men det var inte alltid så. För länge sedan sägs det att ormbunken brukade blomma, precis som andra plantor, fast inte på våren, utan sent på hösten. Detta hände mycket sällan. Så sällan att det var väldigt få människor som kunde skryta med att de har sett det. En av dessa lyckostar var en resande gubbe som brukade fara från plats till plats stödjandes på sin käpp och med en packsäck på ryggen. Han besökte bergets alla byar. Under sommarkvällarna stannade han vid lägereldar där människor grillade harstek och bad honom berätta historier. En av dessa kvällar slumpade det sig att även mjölnarens son fanns med bland åhörarna.

Denna gång berättade gubben om ormbunken. Gossen var idel öra. ”Aldrig någonsin har en människa plockat denna blomma”, sade gubben och fortsatte: ”Det sägs att en fruktansvärd förbannelse vilar över den. En förbannelse som endast denna blomma känner till. Om den blir avslöjad försvinner blomman för gott från jordens yta. ”Många andra saker talte den vise gubben den där natten vid lägerelden, men vem kan minnas allt!? Inte mjölnarens son! Det enda som fastnade i hans huvud var att han måste hitta den sällsynta blomman och ta reda på dess hemlighet.

Mjölnarens hus låg precis vid kanten av en stor skog. En dag klädde sig gossen i lämpliga kläder och gav sig iväg. Snart visade det sig att vägen inte var så lätt att gå som han trodde. Ju längre in han trängde bland träd och buskar, desto svårare blev det att ta sig fram. Men den unge mannen gav inte upp. Han kämpade med de vildvuxna snåren och övernattade flera gånger i skogen. En vacker morgon fick han syn på ormbunksblomman! En blomma med fem kronblad som inte liknade några andra i världen. Mjölnarens son närmade sig blomman och grep tag i den. Ormbunken brände hans hand som elden, men gossen släppte inte taget. Just när pojken undrade, hur länge han kommer att härda ut, hörde han blomman tala till honom med människoröst: ”Tar du mig, ska lyckan vara din!”

 

Det går inte att beskriva den unge sökarens lycka. Med blomman innanför skjortan vände han tillbaka. Hans hjärta var lätt och han visslade glada sånger i ett asplöv. Vägen sträckte sig nu spikrak framför honom och träden bara vek åt sidan när han gick. Snart kom han till ett palats. Allting därinne var makalöst. Den unge mannen visste inte vad han skulle titta på först. När dagen var slut störtade han bara i säng och sov som en stock, trött på alla upplevelser under dagen. Nästa morgon började hans undersökning på nytt. Och dagen därpå likaså. Och dagarna som följde gjorde han samma sak. Inte bara dagarna, utan veckorna, månaderna, rentav år i rad ägnade han sig åt alla de underbara ting som hela tiden uppenbarade sig för honom. Fina kläder, läckra maträtter, gröna trädgårdar, svalkande fontäner… allt som han råkade önska sig dök upp framför hans ögon. Det var bara att ta för sig. Varje dag hittade han på nya saker att njuta av och att leka med. Hur länge hela denna drömtillvaro fortsatte, kunde han inte säga.

En dag dock blev han trött på alltihop. Han vill dela sin glädje med någon. Han mindes sina föräldrar, barndomshemmet, och lekkamraterna. ”Hur kunde han glömma dem alla?”, undrade han. Mjölnarens son önskade se dem igen och berätta för dem om sitt nya lyckliga liv. Tänk om han skulle resa till barndomens trakter där han brukade sälla sig till byborna som grillade harstek vid lägerelden! Men, å andra sidan, tvekade han att lämna alla de underbara sakerna omkring honom. Kanske han inte hittar dem, när han kommer tillbaka! Nej, mjölnarens son stannade kvar i sitt undersköna palats. Han levde där många långa år i sin ensamhet.

När han kände att slutet närmade sig, frågade han ormbunksblomman om dess hemlighet. Han hade gjort det några gånger tidigare, men utan att lyckas få något svar. Denna gång, till sin stora förvåning, svarade blomman. Dessa var blommans ord, som man inte vet om den ensamme gubben kunde höra: ”Den människa som plockar upp mig får allt som han önskar sig, men aldrig kan hon dela sin glädje med någon annan.” Detta var den fruktansvärda hemlighet som låg förborgad i blommans innersta. Den blev begravd i underjorden för att, i och med enslingens död, försvann för alltid även ormbunkens blomma.

 

Av blomster- och sagosökaren Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta

Sagan om älvan som vägrade bli solens maka

Det finns en magisk planta som man ofta hittar på ängar, i vägdiken och på okultiverade arealer. I Rumänien nyttjades den av kvinnor i samband trollkonster. Ogifta kvinnor lägger denna växt under kudden för att se sin käraste i drömmen och sätta hans hjärta i brand. När de vill slippa kärlekslängtan eller avvärja häxkonstens påverkningar lägger kvinnorna den i handfatet när de tvättar sig. Det cirkulerar många historier om denna märkvärdiga planta.

I en av dem berättas att blommornas fe brukade tvätta sig med daggdroppar ute på ängarna varje dag. Hon gjorde det före gryningen för att ingen skulle se henne medan hon ägnade sig åt detta bestyr. Men en vacker morgon fick solen syn på henne. Han blev kär i den vackra fen vid första ögonkastet. Följaktligen skickade han två aftonstjärnor för att framföra sin önskan att få gifta sig med henne.

Den vackra fen vägrade bli solens maka. Då blev solen besviken och omvandlade fen till en blomma med blåa kronblad. Sedan dess står hon hela dagen lång och vänder sig mot solen ända till sent på hösten. Hon drar ihop sig på kvällen och vecklar ut sig igen i gryningen. Människorna gav henne namnet ”cikoria”.

Uppolckat och återberättat av samlaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta