Författararkiv: Daniel Onaca

Om ormbunkar vet man att de inte blommar. Men det var inte alltid så. För länge sedan sägs det att ormbunken brukade blomma, precis som andra plantor, fast inte på våren, utan sent på hösten. Detta hände mycket sällan. Så sällan att det var väldigt få människor som kunde skryta med att de har sett det. En av dessa lyckostar var en resande gubbe som brukade fara från plats till plats stödjandes på sin käpp och med en packsäck på ryggen. Han besökte bergets alla byar. Under sommarkvällarna stannade han vid lägereldar där människor grillade harstek och bad honom berätta historier. En av dessa kvällar slumpade det sig att även mjölnarens son fanns med bland åhörarna.

Denna gång berättade gubben om ormbunken. Gossen var idel öra. ”Aldrig någonsin har en människa plockat denna blomma”, sade gubben och fortsatte: ”Det sägs att en fruktansvärd förbannelse vilar över den. En förbannelse som endast denna blomma känner till. Om den blir avslöjad försvinner blomman för gott från jordens yta. ”Många andra saker talte den vise gubben den där natten vid lägerelden, men vem kan minnas allt!? Inte mjölnarens son! Det enda som fastnade i hans huvud var att han måste hitta den sällsynta blomman och ta reda på dess hemlighet.

Mjölnarens hus låg precis vid kanten av en stor skog. En dag klädde sig gossen i lämpliga kläder och gav sig iväg. Snart visade det sig att vägen inte var så lätt att gå som han trodde. Ju längre in han trängde bland träd och buskar, desto svårare blev det att ta sig fram. Men den unge mannen gav inte upp. Han kämpade med de vildvuxna snåren och övernattade flera gånger i skogen. En vacker morgon fick han syn på ormbunksblomman! En blomma med fem kronblad som inte liknade några andra i världen. Mjölnarens son närmade sig blomman och grep tag i den. Ormbunken brände hans hand som elden, men gossen släppte inte taget. Just när pojken undrade, hur länge han kommer att härda ut, hörde han blomman tala till honom med människoröst: ”Tar du mig, ska lyckan vara din!”

Det går inte att beskriva den unge sökarens lycka. Med blomman innanför skjortan vände han tillbaka. Hans hjärta var lätt och han visslade glada sånger i ett asplöv. Vägen sträckte sig nu spikrak framför honom och träden bara vek åt sidan när han gick. Snart kom han till ett palats. Allting därinne var makalöst. Den unge mannen visste inte vad han skulle titta på först. När dagen var slut störtade han bara i säng och sov som en stock, trött på alla upplevelser under dagen. Nästa morgon började hans undersökning på nytt. Och dagen därpå likaså. Och dagarna som följde gjorde han samma sak. Inte bara dagarna, utan veckorna, månaderna, rentav år i rad ägnade han sig åt alla de underbara ting som hela tiden uppenbarade sig för honom. Fina kläder, läckra maträtter, gröna trädgårdar, svalkande fontäner… allt som han råkade önska sig dök upp framför hans ögon. Det var bara att ta för sig. Varje dag hittade han på nya saker att njuta av och att leka med. Hur länge hela denna drömtillvaro fortsatte, kunde han inte säga.

En dag dock blev han trött på alltihop. Han vill dela sin glädje med någon. Han mindes sina föräldrar, barndomshemmet, och lekkamraterna. ”Hur kunde han glömma dem alla?”, undrade han. Mjölnarens son önskade se dem igen och berätta för dem om sitt nya lyckliga liv. Tänk om han skulle resa till barndomens trakter där han brukade sälla sig till byborna som grillade harstek vid lägerelden! Men, å andra sidan, tvekade han att lämna alla de underbara sakerna omkring honom. Kanske han inte hittar dem, när han kommer tillbaka! Nej, mjölnarens son stannade kvar i sitt undersköna palats. Han levde där många långa år i sin ensamhet.

När han kände att slutet närmade sig, frågade han ormbunksblomman om dess hemlighet. Han hade gjort det några gånger tidigare, men utan att lyckas få något svar. Denna gång, till sin stora förvåning, svarade blomman. Dessa var blommans ord, som man inte vet om den ensamme gubben kunde höra: ”Den människa som plockar upp mig får allt som han önskar sig, men aldrig kan hon dela sin glädje med någon annan.” Detta var den fruktansvärda hemlighet som låg förborgad i blommans innersta. Den blev begravd i underjorden för att, i och med enslingens död, försvann för alltid även ormbunkens blomma.

Av blomster- och sagosökaren Daniel Onaca