Författararkiv: Daniel Onaca

Profilbild för Daniel Onaca

Om Daniel Onaca

Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Marius, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte någon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk. När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD. Zămislit la poalele Semenicului şi alungat de acolo de sminteala vremurilor comuniste, am găsit adăpost la apa Nissei, într-un sătuc de basm unde, în zilele de lucru, împrumut sătenilor cărţi la bibliotecă iar, în cele libere, hălăduiesc prin pădure ori prin paginile clasicilor în căutarea trufelor, bune de dăruit şi altora.
by | 19 augusti 2014 · 10:59

Historien om maskrosen

(en rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

För länge sedan, på den tiden då mössen läppjade mjölk ur samma fat som katterna, levde, någonstans i en bergsby, en gammal man ensam. Inga barn hade han och alla hans nära var döda dessutom. Gubben brukade hjälpa en och annan i byn och som ersättning för sitt dagsverke fick han antingen en skål mat, ett klädesplagg eller en penning. Pengarna som han fick slösade han inte bort, utan sparade dem i ett bestämt syfte. Under hösten, när byborna höll minnesstunder över sina bortgångna släktingar, blev han alltid inbjuden till måltiden som man brukar hålla vid sådana tillfällen. ”Praznic” är rumänska för en sådan ceremoni när hela familjen går till kyrkogården, samlas bredvid en av förfädernas gravar och bjuder varandra på mat och dryck ur sina matkorgar. Gubben var, som sagt, en välkommen gäst till sådana stunder.

De kom dock en tid då åldringen kände att hans egen vandring på jorden led mot sitt slut. Gubben funderade allt oftare på, hur han skulle återgälda allt det goda som byborna har skänkt honom. Han var hos många, när de firade praznic, men, vem skulle bjuda på ett sådant kalas när han själv var död, undrade han. Därför bestämde han sig för att bjuda på en sådan minnesstund medan han fortfarande var i livet.

Med detta mål för ögonen, använde gubben alla pengarna som han sparat under årens lopp och köpte en massa livsmedel som han använde för att laga utsökta maträtter. Sedan lade han allt som han lyckats trolla fram i skålar och på fat: ångande kåldolmar, pilaff, flätade vetebrödlängder, honungsfyllda munkar, sirapsdoppande kringlor, rulltårtor fyllda med finmalda valnötter eller med vallmofrö och runda gräddade vetekransar med mjölkvita vaxljus instuckna i mitten, så som seden var. När han var färdig med alla förberedelserna, bjöd han hem människorna i byn. Men… byborna kom inte! Det var inte på grund av att de förkastade honom, utan tvärtom: De tänkte ”stackars gubbe, han har knapert med mat och så bjuder han andra på kalas. Det är vi som bör skänka mat till honom och inte ta ifrån honom det lilla han har.”  Så uteblev de från kalaset.

MaskrosorGubben väntade hela dagen på att någon människa skulle stiga över tröskeln till hans enkla boning, men ingen kom. Han blev ledsen förstås, därför att han inte anade orsaken till detta. Nästa dag undrade han, vad han skulle göra med all maten. Att äta den själv gick inte för sig eftersom den var tillägnad han själ. Så han samlade alla läckerheterna och lade de på alla ställen i byn där det kunde misstänkas att någon skulle upptäcka dem: på gräsmattan bakom kyrkan, bredvid alléerna i kyrkogården, invid vattenbrunnen. Gubben hoppades att, om inte någon människa i byn, åtminstone någon främmande vandrare skulle se faten och smaka på de runda bullarna med vaxljus i mitten.

Gud i sin himmel såg allt detta och ville föreviga en sådan from handling. I sin stora vishet, omvandlade Han alla maträtterna till gröna växter med stora blad och runda gyllengula blommor. Sedan lät Han, precis som de raka vaxljusen i kyrkan, resa sig långa, men sköra stjälkar i mitten. På toppen bar de runda vitfärgade bollar. De var maskrosblommor! Från den stunden växer de varje vår på alla öppna ställen där det växer gräs.

Översatt från rumänska av kåldolmarälskaren Daniel Onaca

 

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , , , , , , , , , ,

by | 11 augusti 2014 · 14:15

Sagan om den blinde gubben

(rumänsk folksaga från Valakiet/ Muntenien)

På de tiden då himmelen låg så nära jorden att de som gick på styltor kunde nå den med handen, levde människorna i god sämja med varandra och Gud Fader gladde sig över att se på allt det Han skapat. Fast djävulen — han som ingenting har att göra, men som, fördenskull inte sitter overksam, han som varken bygger broar eller vattenbrunn, utan bara lägger ut snaror och hinder i vägen för människorna — han började uppmana en och annan att strunta i att gå till kyrkan, att de skulle hänge sig åt tjuveri i stället, att bege mened eller att sätta eld på godset till sin närmaste granne. På det sättet blev det många som inte längre brydde sig om sin familj och sitt hushåll, utan slösade sin tid på krogen. Där var de upptagna med att förgifta sitt förnuft och ruinera sin kropp med sprit. När Gud såg denna styggelse, började Han sakteligen höja himlavalvet för att lägga det utom räckhåll för människorna.

Fast, i sin oändliga barmhärtighet, såg Herren till att ta med sig upp tre gamlingar som utmärkte sig i livet genom goda gärningar och osviklig tro. Det var heliga män som hade undvikit att smutsa ner sitt sinne genom att begå någon synd. Till var och en av dessa tre tilldelade Gud ett uppdrag. En av dem fick stå vid himlens port för att lyssna på jordbornas klagomål. Han fick hjälpa dem att slutföra sina ärenden, med Guds goda vilja och på villkor att dessa var rättfärdiga. Den andra gamlingen fick som uppgift att bära budskap mellan portvakten och himlens Härskare, medan den tredje fick dela ut gåvor till människor alltefter deras ödes bestämmelse eller enligt deras egen förtjänst.

Tidens gång, som gör att allt det gröna vissnar, vittrar sönder klipporna och grånar de åldrandes hårväxt, satte sin prägel även på det tre gubbarna. Efter ett antal år, blev porvakten så lomhörd att man kunde avlossa en kanonkula bredvid honom utan att han blinkade. Budbäraren blev så orkeslös att han behövde en hel månad för att gå en sträcka som förut brukade avverkas på tre dagar. Gubben som delade ut gåvor — låt oss kalla dem lycka eller tur –, blev blind som en mullvad. En vacker dag infann sig denne framför Härskaren och bad om tillåtelser att stiga ner på jorden för att träffa sin ende son, som blev övergiven en gång i tiden därnere. Gud tyckte synd om gamlingen. Han gav honom lov att göra resan och, dessutom, skänkte Han honom ett öga som hjälpreda. För att skydda ögat mot vägarnas damm, sattes ögat uppe på gubbens hjässa.

Den enögde gubben började sin vandring på jorden. När han stötte på en mänsklig varelse, oavsett om den var man eller kvinna, ung eller gammal, klok eller dum, omfamnade han dem i tron att han hade hittat sin egen son. Gubben överöser fortfarande dessa människor med en massa gåvor och därför händer det ofta att en lättjefull person ärver en stor rikedom, en oduglig människa når längst upp på den sociala hierarkin, eller en skurk uppnår en dignitet som han aldrig (eller alltid) har drömt om. Därav det rumänska uttrycket: ”Det är bra att vara dum om man er tursam” och visdomsordet som säger att den mest otursamme som vandrar på vår jord är turen själv.

Hört och berättat av lyckosten Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , ,

by | 23 juli 2014 · 13:33

Profeten och byborna

 

Trädets vittnesmål (en österländsk historia)

ProfetenVid skymningen kom en man till en by och förklarade att han var en profet. Byborna skrattade åt honom, och krävde att han skulle bevisa det. Mannen pekade på ett gammalt trä som stod i närheten och frågade:

— Om jag befaller det här trädet att tala och det börjar tala, kommer ni att tro på mig då?

— Ja, då tror vi dig, svarade byborna.

Mannen vände sig mot trädet, sträckte ut sin hand och sade:

— Hör du, träd, du får börja tala precis i detta ögonblick!

Då rörde trädet sina tjocka grenar och började prata. Det sade så här:

— Gott folk, ni ska inte tro den här mannen för han är ingen profet, utan en skojare!

 

Hört under sin vandring bland bergen och återberättad av Daniel Onaca

 

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , , , ,

by | 11 juli 2014 · 20:01

Människan och vedträna

Vedträna

 

Vedtränas uppror (en rumänsk folksaga)

För längesedan, på den tiden då människorna inte var så kloka som nu, men mycket mer vänliga än i våra dagar, hade Gud sitt heliga säte intill jorden. Med hjälp av en stege kom han ner på jorden varje morgon för att ströva bland människorna och lära dem, hur de skulle bruka jorden och skogen, hur de skulle dra nytta av floderna och sjöarna… På kvällen klättrade han upp till sin himmel igen för att vila ifred. Han såg att människorna slet alldeles för hårt från morgon till kväll och bestämde sig för att ge dem ytterligare en hjälpande hand. Han gav dem vedträna som hjälpare och på det viset blev livet mycket lättare för dem. Människorna fällde träd, kapade dem i lagom långa bitar, satte sig på dem och vedträna bar dem vart de ville: hem, till kvarnen för att mala sin säd eller bort till åkrarna för att plöja eller skörda dem. Vedträna tjänade både som vagn och släpkärra, som hästar, lastdjur och dragdjur. Det verkade som om sakerna hade lagt sig till rätta och världen följde sin stilla gång

En vacker dag blev det så att en gammal kärring som ville åka på sitt vedträ, tog med sig sin tik och inte bara den, utan alla dess valpar också. Då blev vedträna upprörda! De samlade sig och gick raka vägen till Gud för att klaga över en sådan behandling:

— Vår barmhärtige Herre, sade dem, ha nåd och gör så att vi slipper  skammen att var slavar för människor. Räcker det inte att vi bär dem på vår rygg och utför stor del av deras arbete? Nuförtiden vill de att vi skjutsar deras husdjur också! Så var inte vår överenskommelse från början.

Gud lyssnade på deras klagan och svarade:

— Om det är så som ni säger, skall människorna hädanefter bära er på ryggen i stället.

Så blev det också redan från och med nästa dag.

 

Men, den dumma kärringen gav sig inte. När hon såg att vedträna inte ville lyda henne längre, tänkte hon hämnas på Vår Skapare och kastade barnlort mot himlen för att skända den. Då lyfte Gud himlen allt högre och högre upp, tills den hamnade på den plats vi ser den nu. Sedan sade Han till människorna:

— Hittills vistades jag nära er och lärde er allehanda nyttiga ting. Hädanefter skall ni söka upp mig, för att ni uppförde er illa mot mig.

Hört och återberättat av Daniel Onaca

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 25 augusti 2013 · 18:44

Kungsliljornas legend

 

Kungslijor

För länge sedan levde någonstans, i ett avlägset land, två föräldralösa barn. Det var en pojke och en flicka. Hur blev de utan mamma och pappa förtäljer inte historien. Den avslöjar bara att en dag bestämde syskonen sig för att ge sig iväg sökande efter ett par vuxna som kunde bli deras föräldrar. De vandrade länge genom skog och mark tills de kom fram till en vacker glänta. I mitten av den fanns ett litet hus omringat av blomster. ”Här bor säkert snälla människor, tänkte syskonen, kanske de skulle sörja för två föräldralösa barn.”

Men där hade det fel! I det lilla huset bodde en elak häxa. Den var så elak att allt levande som hon nuddade stelnade. Men om det råkade var ett barn hon nuddade, då omvandlades det till en prydnadsväxt. Det var precis vad som hände med flickan, när häxan slog henne med sin långa vidja. Pojken lyckades värja sig, men hans syster blev förvandlad till en blomma. Den var den vackraste av alla blommorna på gården, förvisso, men… hon var en planta och inte en mänsklig varelse längre. Stor blev pojkens smärta när han bevittnade denna olyckliga händelse! Många dygn satt han och gömde sig i närheten av häxans hus, i hopp om att hans syster skulle återfå sitt vanliga utseende. Hela tiden tänkte han på vilket sätt han skulle kunna hjälpa flickan.

En vacker morgon mötte han blommornas goda fe. Hon såg att han var ledsen och gav honom en blomstjälk. Det var inte en vanlig sådan, utan en magisk. Om man nuddade med en av trolldom förvanskad sak eller varelse, återkom de till sin normala form eller gestalt. Pojken tackade den goda fen för hennes gåva och begav sig till häxans hus utan minsta dröjsmål. Han gick raka vägen till den underbara blomman, som han visste var hans syster, och rörde den med sin blomstjälk. I nästa stund stod flickan där, precis så som hon var innan häxan förvanskade henne.

De två barnen sprang iväg tillsammans, men den elaka trollkvinnan hann ikapp dem. Återigen använde hon sin magiska vidja och båda barnen förvandlades till blommor. Denna gång kunde ingen hjälpa dem att återfå sin mänskliga gestalt. De förblev blommor för alltid. Deras kronblad spred en doft som var så stark att ingen kunde komma i närheten. När människorna upptäckte dessa blommor, kallade de dem för kungsliljor.

Av kungslijorälskaren Daniel Onaca

 

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , , ,

by | 19 augusti 2013 · 14:32

Kattens dubbla natur

 

Fy katten

I den rumänska folkloren, tillkom katten under syndafloden. Det sägs att Djävulen började göra bus på Noahs ark. Bland annat, skapade han möss med uppsåt att dessa skulle göra hål i båten. Han ville gärna se vad Gud kunde hitta på för att förhindra den att sjunka i havet. Under sin dagliga inspektionsrunda, märkte Noah dessa små varelser. Han mindes inte att de blev insläppta på arken, innan det ödesdigra regnet började. Gripen av misstänksamhet, spionerade han på mössen för att se vad de hade för fuffens för sig. Då upptäckte han, vad de höll på med. De skulle helt enkelt borra hål i botten på arken! Då blev gubben arg. Han tog fram en tygtrasa och kastade den mot de dumma smådjuren.

Trasan omvandlades till en katt som började jaga mössen. Hon fångade dem alla, förutom ett enda par som lyckades gömma sig i kreaturens höförråd. Där satt de och tryckte, under alla de resterande dagarna av syndafloden. Därmed var faran över, men mössens onda vana att gnaga på allt de kommer över behöll de. Likaså behöll katten sin vana att jaga dem överallt. Av den anledningen ansågs katten vara ett lyckobringande djur, ett djur som till och med Gud älskar. Om det inte vore ett litet hinder: när katten fångar möss och äter upp dem, fylls även hon av onda andar, eftersom mössen är skapade av Djävulen! Det är därför som hennes ögon lyser som djävulens ögon om natten. Av samma skäl alstrar katten osynliga gnistor när den stryks medhårs.

Det var Djävulen som, till slut, tog katten under sitt beskydd. När han slutit avtal med en människa, förseglar han kontraktet med en stämpel av en kattass på hennes kropp. Även häxorna brukar alltid ha en katt i sin närhet. Man tror att om en häxa smörjer sig med salva utvunnen av växter upplockade under midsommarnatten då omvandlas hon till… just en katt!

 Av kattälskaren Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , ,

by | 12 augusti 2013 · 12:17

Rosenblommas legend

Ros med taggar

Det sägs att en gång i tiden levde någonstans en vacker prins. Det fanns inget som kunde uppväga hans skönhet förutom hans egen elakhet. För elak, högfärdig och dum var han! Men detta visste inte alla de flickor som råkade se honom, när han red förbi på sin vita häst iklädd dyrbara kläder. Bålde hovets unga damer och bondflickorna var stormförtjusta i honom och drömde om att omfamna och kyssa honom. En dag, när prinsen red ute i en dalgång, stötte han på en flicka som plockade blommor på ängen. Det var byhäxans dotter. Även hon var förälskad i den fagre unge mannen. Prinsen märkte detta med detsamma och tänkte spela henne ett spratt.

Han uppmuntrade flickan att komma nära honom och ge honom en kyss. Bedårad av glädjen, närmade hon sig den stolta prinsen och ville kyssa honom. Just i det ögonblick när deras munnar skulle mötas kände hon, i stället för en mjuk beröring, ett stick i läppen. Full av förvåning öppnade flickan ögonen för att se att prinsen höll en vass nål mellan sina tänder.

— Detta är för dumma och fattiga flickor som du, skrattade prinsen.

Några bloddroppar sipprade från flickans läpp och föll ner på hennes vita blus. Stor var hennes ledsnad, djup hennes besvikelse. Sårad I både kropp och själ, förbannade hon den unge mannen med orden:

— Må du aldrig finna en käresta som du kan gifta dig med.

 Prinsen skrattade och red åstad. Han hade inte mycket till övers för skrock och dylikt, men han visste inte vad en besviken flickas ord kan åstadkomma. Tiden gick och, när hans föräldrar dog, besteg han tronen, men någon käresta träffade han aldrig. Han dog ensam och förbittrad. På hans grav växte så småningom en planta som visade sig vara en utomordentligt vacker blomma. Den spred en gudomlig doft omkring sig, men dess blommor kunde inte plockas så lätt för stjälkarna far fulla med små krokiga taggar. Människorna kallade detta under till blomma, med blomblad mjuka som älsklingens läppar, för ros.

Av rosälskaren Daniel Onaca

 

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 08 juni 2013 · 18:35

Fjärilar i rumänsk folklig tradition

 

Fluturi

Det sägs att förr i tiden levde en människosläkt som var så vänlig, snäll och from att Gud älskade dem mycket. När Han bestämde sig att dränka jorden i syndafloden, ville han rädda inte bara Noas familj, utan även människorna som tillhörde denna släkt. Han skickade ärkeängeln Gabriel till dem med uppdraget att ta dem med sig till paradiset. Dessa människor ville dock inte lämna jorden, så de bad om att få fortsätta leva där. Då lyssnade Gud till deras böner och förvandlade dem till fjärilar. När vattenmassorna drog sig tillbaka, steg Gabriel ned på jorden och släppte dem fria bland blommorna.

I vissa trakter på Balkan tror man att själarna från oskyldiga människor, särskilt barn, omvandlas till fjärilar när de dör. Ibland återkommer dessa bevingade insekter till husen där de bodde en gång, när de var mänskliga varelser.

 

Dödskallefjäril

Inte alla fjärilar är omtyckta. Dödskallefjärilen till exempel väcker rädsla på grund av sin storlek och sin utseende. Man tror att den är ett dödstecken eller att den sprider sjukdomar. Folk tror också att dessa fjärilar är blodtörstiga för att de härstammar från vampyrer. De brukar nästla sig i människans kropp, särskilt i barnens hjärta. Därför brukar man nåla fast dem, precis som man gör med vampyrerna som blir genomborrade med vassa pålar rakt in i hjärtat.

av fjärilälskaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , , ,

by | 04 juni 2013 · 18:42

Världens tillblivelse och Guds makt

Nufăr

I den rumänska folktron sägs att i tidernas begynnelse härskade ett ogenomträngligt mörker i hela universum. Det fanns varken jord eller sol, måne eller stjärnor. Ingenting alls förutom ett gränslöst hav. På dess yta började sakta sakta samlas små skumöar. Dessa flyttande öar växte mer och mer, drogs med tiden till varandra och formade en enda stor skumsamling som liknade en näckros. Ur den dök det upp två varelser: en fjäril och en mask. Fjärilen släppte sina vingar och omvandlades till en ung man. Han var så grann och ståtlig att mörkret ljusnade runtomkring honom. Denne unge man var Gud! Även masken antog mänsklig gestalt, men den spred inte ljus omkring sig. Denna varelse var Djävulen. Dessa två var de enda levande varelser som befann sig på det gränslösa havet. De var skaparna till allt som blev till i världsalltet.

En gång sjönk Gud på havets botten och tog upp jord under sina naglar. Han skapade en bit mark så stor för att få plats båda två på den. Sedan somnade Gud. Djävulen lyfte och bar Honom i famnen mot markens kant. Han ville dränka sin delägare. Men då hände det något märkligt. När Djävulen gick några steg åt det ena hållet, växte jorden under hans steg. Då gick Djävulen åt motsatt håll, men det hände samma sak. Han lyckades inte nå vattnet för jordens skorpa växte även åt det hållet. Detta hände gång på gång oavsett åt vilket håll Djävulen riktade sina steg.

Detta under säger kanske inte så mycket till en läsare i våra dagar. Men rumänska bönder har hittar en djup mening i det. De säger att denna händelse bevisar Guds makt. Den är så stor att Han skapar även under sömnen. Vilken annan varelse, på jorden eller i himlen kan göra detsamma?

hört av Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 26 maj 2013 · 20:28

Lindens gåta

Lindar

Det fanns en gång ett vanligt träd. Dess blad och blommor hade ingen doft, och därför ingen fäste sig vid henne. Då bad hon vår Herre att Han skulle förbarma sig över henne och smycka henne som de övriga träden. Gud hörde hennes bön och fann hennes klagan berättigad. Han skickade sina änglar som satte igång med smyckningen. Några drog i bladen tills de blev tre gånger så stora som förut. Andra kom med färg och penslar och målade med silverfärg hela innersidan av de breda bladen. De skulle stå emot både regn och blåst. Andra satte små knoppar på grenarna. När de slog ut spred de en sådan doft att hela skogen uppfylldes av den.

När fåglarna såg de ljusa, breda skuggorna, kom de flygande i täta skaror och började sjunga, så att det blev en underbar konsert. Bien märkte snart, att det var något, som luktade väldigt gott. De strömmade till och började suga. Deras honung blev kostligare än någon de förut gjort. När klockorna i byn nere i dalen ljöd, trängde tonen in under det mäktiga lövvalvet och bildade grundtonen till fågelsången och binas surr. Om hösten blev trädets blad så ljusgula, som om de sugit till sig idel solstrålar.

Nu var hon det rikaste trädet i hela skapelsen. Hon hade flera gäster och mera glädje än alla de andra. Hon sträckte ut sina grenar över så många och spred sin doft och prakt och glans. Människorna kallade detta träd för lind. Det blev deras favorit. Under linden i byar vilar man ut och rådplägar. Där leker barnen, sjunger flickorna och diktar poeterna. Mihail Eminescu, Rumäniens nationell skald, blev så förtjust i linden att han skrev mängder av verser som förbinder linden med kärleken. Linden är även böndernas vän. Hon tar del i allt som händer i byn, både glädje och sorg. Från henne få de den allra bästa honung, som säljs till ett särskilt högt pris. Linden ger bra skydd mot regn och den hinner bli många hundra år gammal.

Lindens gåta, då? För ett antal år tillbaka har jag hittat en berättelse om linden. Den gjorde ett starkt intryck på mig, så jag sparade texten bland mina papper, utan något bestämd syfte och sedan glömde jag det. Nu har jag återupptäckt den. Tyvärr vet jag inte vem har skrivit den, för jag har noterat varken upphovsmannen eller källan. På den tiden visste jag inte att en gång kommer jag att förmedla den till andra läsare. Så, jag vet inte, vem som har skrivit denna underbara berättelse på en ålderdomligt språk, som jag anpassade det till vår tids språknormer. Kanske någon av våra kära läsare kan lösa denna gåta för mig och för alla andra som är förtjusta i lindar.

 Av Daniel Onaca, som, just nu, betraktar lindarna, framför sitt fönster, och njuter av en varm kopp lindté i kvällens tystnad.

 

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , , ,