Författararkiv: Daniel Onaca

Om Daniel Onaca

Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Marius, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte någon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk. När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD. Zămislit la poalele Semenicului şi alungat de acolo de sminteala vremurilor comuniste, am găsit adăpost la apa Nissei, într-un sătuc de basm unde, în zilele de lucru, împrumut sătenilor cărţi la bibliotecă iar, în cele libere, hălăduiesc prin pădure ori prin paginile clasicilor în căutarea trufelor, bune de dăruit şi altora.

Sköldpaddan och jaguaren

(berättad av chiriguanoindianen Yambási)

Följande historia kan jag nästan slå vad om att den inte har någon motsvarighet i det europeiska arvet av folksagor. Den låter så här:

Det var en gång ett stort dryckeslag. Sköldpaddan lille son grät. Då man frågade honom, varför han grät, sade han, att han ville ha jaguarens klor att leka med. Sköldpaddans kvinna sade åt sin man, att han skulle gå och hämta jaguarens klor åt lillen att leka med.

Sköldpaddan gav sig iväg och kom till en stam med stora, vassa taggar. Där stannade han för att vänta på jaguaren. På avstånd hördes dennes rytande. Jaguaren kom närmare, alltjämt rytande och fann sköldpaddan vid foten av trädet.

— Vad gör du här? frågade jaguaren.

— Jag leker, sade sköldpaddan.

— Hur gör du det? sade jaguaren.

— Jag klättrar upp i trädet och så rullar jag ned, sade sköldpaddan.

— Låt se, sade jaguaren, som hade lust att äta upp sköldpaddan.

Denne klättrade upp igen på stammen och rullade ned för densamma utan att skada sig. Detta tyckte jaguaren var roligt och sköldpaddan fick klättra upp igen. Åter rullade denne ned utan att skada sig. Jaguaren skulle också försöka. Han klättrade upp och rullade ned, men slet upp sina inälvor på taggarna, så att han dog.

Sköldpaddan tog jaguarens klor med sig hem till leksaker åt sin lille son.

Denna saga finns med i Erland Nordenskiölds bok som heter Indianliv i Gran Chaco (Syd-Amerika), (sidan 221), utgiven i början av förra seklet i Stockholm, på Ahlén & Åkerlunds förlag

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Räven och jaguaren

En historia berättad av chanéhövdingen Bóyra.

 

Följande fabel har jag hittat i en gammal reseskildrinsgbok. Det märkliga är att den liknar nästan i detalj en rumänsk skröna där händelserna tillskrivs människor. Jag undrar om den tillhör amerikaindianernas folklore eller om det är fråga om påverkan av den europeiska muntliga traditionen. Jag undrar också om det finns en liknande historia upptecknad i någon svensk sagosamling. Här är berättelsen så som Erland Nordenskiöld skrev ner i sin bok:

 

En dag träffade räven jaguaren i sin åker. Denne höll på med sin såd. Räven frågade jaguaren om han ville ha hjälp.

— Vill du att jag skall hjälpa dig farbror? Sade räven

— Ja, brorson. Jag ska gå och hämta grävkäpparna.

— Det skall jag göra, sade räven och gick till jaguarens hydda.

När han kom dit, sade han åt jaguarens kvinna:

— Jag skäms för att tala om mitt ärende.

— Hur så?, sade hon.

— Jo, sade räven, jaguaren har skickat mig hit, för att jag skall sova med dig och med dina bägge döttrar.

Det trodde inte jaguarens kvinna.

— Jo, det är sant, sade räven. Du skall få höra vad han säger, och så ropade han: Skall jag taga dem alla?

— Alla! ropade jaguaren till svar.

Räven sov nu först med jaguarens kvinna och sedan med den äldsta dottern och till sist med den yngsta. Räven gick därefter sin väg. Han sprang i gräs, för att inte spåren skulle synas.

 

Erland Nordenskiölds bok heter Indianliv i Gran Chaco Syd-Amerika (sidan 219), utgiven i början av förra seklet i Stockholm, på Ahlén & Åkerlunds förlag

2 kommentarer

Under Berättelser

Sagan om fågeln med den gula näbben

(En rumänsk folksaga)

Det var en gång en fattig änka som levde i en avlägsen by. Hennes ända glädje i livet var sin dotter. Flickan var snäll, duktig och glad. Trots det eländiga tillvaron som hon delande med sin mor, var hon munter och hon sjöng hela tiden. Alla byborna förundrades över sångerna som änkans dotter sjöng från morgon till kväll. En dag gick flickans mamma ute i skogen för att samla eldris och kom inte tillbaka. Dottern har väntat på henne flera dagar och flera veckor i sträck. Hon slutade med att sjunga på dagarna. Nu grät hon istället. Efter ett tag bestämde sig flickan att gå och leta efter sin mamma. Hon tog på sig en svart klänning som visade att hon bar sorg med sig.

Hon korsade skogen och kom fram till en by, men hittade inget spår efter sin kära mor. Hon korsade flera skogar, gick över flera ån och frågade efter henne i många byar utan att lyckas träffa någon som hade sett eller hör om sin mamma. Varje ort som hon stannade i gick hon in i kyrkan och tände ett gull vaxljus till Jungfru Marias ikon. Hon bad den Heliga Modern innerlig att hjälpa henne att hitta kvinnan som uppfostrade henne. Länge har hon vandrat på det här sättet.

Koltrast

En kväll, när flickan just hade tänt ett vaxljus i en kyrka steg Heliga Maria ner från ikonen och förvandlade henne till en liten fågel. En sångfågel med svart fjäderdräkt som hennes klänning och med gull näbb, så som vaxljusen som hon brukade tända framför ikonerna i kyrkan. Jungfru Maria skänkte henne en vacker sångröst så att hon kunde sjunga igen, precis som hon gjorde på den tiden när hon var hemma i sin mammas by.

När människorna hör hennes sång stannar de upp och lyssnar. De förundras över den svarta fågelns vackra lätte och kallade henne för kolltrast.

hört av Daniel Onaca, älskare av koltrastsång

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Harens galenskap

(rumänsk folksaga från Transsylvanien)

Det sägs att när vår Herre hade skapat jorden, kallade Han alla vilda djur till sig och frågade dem, vad de önskade att livnära sig på. Var och en yttrade sin önskan och Gud övervägde om det var rätt eller fel val. Sedan bestämde Han hur det skulle bli (Ty, de dödliga spår, men Gud rår, som alla vet.) Bland de sista som infann sig framför Skaparens tron var haren. När den blev tillfrågad, vad den ville livnära sig på, svarade haren:

— Jag tänker mig att äta människor.

haren

— Är du inte klok? utbrast Gud. Människan är skapelsens krona som jag har satt över alla andra varelser på jorden. Hur kan du komma på en sådan tanke?

— Krona eller ej, det är människor jag har bestämt mig för att äta envisades haren.

Då blev vår Herre arg och talade till det oförskämda djuret så här:

— Eftersom du envisas i din dårskap, ska din kvickhet flytta från ditt huvud till dina ben och du ska alltid fly i rädsla för människan.

På det sättet blev det så att det är människan som jagar haren för att laga mat på dess kött och inte tvärtom.

 

Hört av Daniel Onaca som uppskattar harstek tillagad med enbär.

 

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Talgoxen och pumpan

(rumänsk folksaga från Moldavien)

Vid världens skapelse, tilldelade Gud varje fågelart en viss sorts mat att leva på. Så blev det att talgoxen fick som näring pumpakärnor. Glad i hågen flög den lilla fågeln iväg meddetsamma och stannade inte förrän hon såg ett fält med pumpor. Där landade hon, direkt på en av de största. Talgoxen började knacka på den med sin näbb för att komma åt kärnorna som fanns inuti, men… hon lyckades inte göra hål i pumpan för det var höst och de mogna pumporna hade tjockt skal. Talgoxens näbb var inte tillräckligt stark för att borra hål i den. Hon försökte och försökte… Hon flyttade till en annan pumpa och hamrade i den med näbben. Förgäves! Hon sökte upp en till och en till, men lyckades inte bättre. Till slut gav hon upp och började jaga små flugor istället. På det sättet stillade hon sin hunger.

Pițigoi

Efter ett tag, hörde talgoxen att Jesus började sin vandring på jorden. Hon flög iväg för att möta honom och berättade om sitt missnöje. Hon bad Guds son att laga så att hon skulle kunna komma åt de smakliga kärnorna. Jesus lyssnade på den lilla fågeln och uppfyllde hennes önskan. Varje höst såg han till att en del av pumporna som växte ute på fältet hade ett litet hål någonstans. Talgoxarna vet om detta och, när de hamnar bland pumporna, börjar de undersöka dem, en efter en, tills de upptäcker en som har ett litet hål i det hårda skalet. Då tränger de in i pumpan och börjar kalasa på dess kärnor. De äter upp alla kärnorna därinne tills pumpan blir ihålig.

Dovleci 2

Människorna fick ta reda på talgoxarnas vana och har lärt sig att utnyttja det. Ute på landet fångar småpojkarna dem med hjälp av ihåliga pumpor. De lägger dem ute bland andra pumpor och väntar tills någon fågel kommer och tränger sig in i den via ett konstgjort hål. Då springer barnen och täpper till hålet innan fågeln hinner komma ut. Den stackars talgoxen sitter där i mörkret mätt, men förskrämd. Hon kanske ångrar att hon inte bad Jesus att förse pumporna med två hål i stället för ett: Ett för att komma in och ett annat för att kunna komma ut till friheten igen.

Hört av frihetsälskaren Daniel Onaca

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Legenden om björken

(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

Långt innan människosläktet skapades, fanns det bara djur, fåglar och träd på jorden. Gud brukade stiga ner från sin himmel för att titta på dem och se om de trivdes bra tillsammans. Under en av sina jordvandringar, blev Han trött och lade sig ner för att vila. Sedan somnade Han (eller låtsades sova). Budet om att Skaparen var på besök spred sig snabbt åt alla håll. Djur från när och fjärran kom för att se på nära håll Den som skänkte dem liv. De tassade försiktigt omkring och fåglarna började sjunga smäktande melodier för att underhålla Guds sömn. Till och med syrsorna stämde in sin sång i den fridfulla stämningen.

Träden ville också vara nära Skaparen. De klädde sig i sina finaste dräkter för att på det sättet hedra sin himmelska gäst. De borstade sina stammar och tog på sig det mest färgsprakande lövverk. Sedan samlades och stod i cirkel runt Guds viloställe. Alla var glada över att se Honom. De tittade på Den Allmäktige i tystnad för att inte väcka Honom med sina röster. Frid och fröjd härskade i omgivningen.

Björk

Plötsligt hördes det en svag jämmer någonstans. Träden tittade på varandra. Det var ingen av dem som jämrade sig. Sedan hördes det klagande ljudet lite högre. Då upptäckte alla ett träd som närmade sig dem. Det var björken som grät för att den inte hade några fina kläder att visa upp framför Guds ansikte. De andra träden försökte få tyst på den för att inte störa Skaparens vilostund, men Han var redan vaken och hörde björkens klagan. Han kallade björken till sig och sade:

— Jag ser mycket väl att jag har varit orättvis mot dig. Därför ska du hädanefter växa stor och ståtlig och dina tårar som rann längs din stam ska tvätta bort den svarta nävern som hittills klädde den. Från och med nu ska din bark skina som silvret i solens sken.

Det sägs att detta var händelsen som gjorde att just björken, av alla träd, har en sådan vacker ljus färg på sin stam.

(Hört av Daniel Onaca, beundrare av skiftningarna i björkens lövverk)

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sagan om Vintergatan

(rumänsk folksaga från Makedonien)

En gång i tiden uppmanade djävulen en ung man att gå och stjäla mjölk från fåren som ägdes av hans egen gudfar. Ynglingen gjorde som han blev tillsagd. Under natten gick han till sin släkts fäbod och fyllde två stora bälgar med mjölk. Eftersom vakthundarna kände igen den nattliga besökaren, skällde de inte på honom. Tjuven kunde ostörd utföra sin onda gärning. Han lastade de mjölkfyllda bälgarna på sin åsna och vände tillbaka till sin egen stuga. Gud, som är vaken både dag och natt, såg allt detta och kunde inte lämna ett sådant illdåd ostraffat. En gudson som stjäl från sin egen gudfar är en alldeles för stor synd! Därför skickade Han en ängel ner på jorden för att hälla ut mjölken ur skinnsäckarna.

vintergatan

Den ditsända ängeln, som var listigare än Gud, tänkte att i stället för att hälla ut all mjölk på en gång, var det bättre att göra så att även den rånade släkten skulle få kännedom om den som var den skyldige. Följaktligen, stack ängeln två små hål i bälgarna och gudsonen märkte inte hur mjölken började droppa ut ur dem. Den rann ut längs hela vägen och, när han hann hem till sig, fanns inte en enda droppe mjölk kvar i skinnsäckarna. Nästa dag kunde gudfadern lätt spåra upp tjuven, men inte bara det. Som en påminnelse av denna styggelse blev mjölkspåret förevigat på himlavalvet. Även idag kan man se det under klara nätter. Det är det som här i norden kallas Vintergatan, medan rumänerna kallar det än idag Calea Laptelui (Lactea Via eller Milky Way)

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Historien om vallmoblomman

(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

En gång för längesedan levde en fattig och gammal änka i en by någonstans. Hennes enda glädje i livet var hennes son. Hon uppfostrade honom så väl att pojken blev snäll och foglig som ingen annan. Hans moders ord var för honom lika heliga som de som stod att läsa i skrifterna. En dag skickade den gamla kvinnan honom till grannbyn för att låna lite majsmjöl från en släkting. Pojken gav sig iväg omedelbart, med löfte om att han skulle vara tillbaka samma dag, före solnedgången.

Dagen gick och kvällen kom. Solen gick ner bakom kullarna, men pojken syntes inte till. Änkan blev orolig. Det blev natt, byborna gick och lade sig för att sova, men pojkens mor kunde inte få en blund i ögonen under hela natten. Tidigt nästa morgon gav hon sig iväg för att leta efter sin son. Inga skor hade hon på fötterna, men i sin iver att träffa pojken, brydde hon sig inte om alla stenar och grenar hon råkade trampa på på vägen. Den gamla kvinnan kom snart till ett fält täckt med törnen. Hennes fötter blev fulla av rivsår, men hon kände ingenting. Hon fortsatte sin färd i hopp om att hennes älskade son inte hade råkat illa ut. Ur hennes fötter började sippra ut stora bloddroppar. De föll ner på marken och på varje ställe där det råkade falla en droppe blod, växte det upp en stor röd blomma. Snart blev hela fältet översållat av sådana vackra blommor.

Maci

Om änkan lyckades hitta sin son till slut, förtäljer inte historien. Det man säkert vet är att blommorna som kom fram ur de fallna bloddropparna nu kallas för vallmoblommor.

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Legenden om Sankte Pers kam

(rumänsk folksaga från Valakiet/ Muntenien)

Brazi

Sankte Per var en gång och vandrade nere på jorden. Så mötte han en ung fåraherde som vaktade sina får på en bergsslutning. Den helige mannen kom i samspråk med fåraherden. De pratade om ditt och datt och plötsligt såg Sankte Per att den unge mannen höll en konstig sak i ena handen. Aldrig tidigare hade han sett ett sådant ting. Han frågade herden, vad det var för konstigt föremål.

— Det är en kam, svarade fåraherden.

— Och vad gör du med den?

— Jag kammar mitt hår, när det blir alldeles för trassligt.

Sankte Per såg förundrad på den lilla träbiten med utkarvade tänder. Han såg på sitt långa skägg också. Den var ett virrvarr av hår. Då lånade han kammen från herden och började dra den längs slingorna i sitt skägg. Det var första gången någonsin att han kammade sig! Nöjd med resultatet började han kamma sin hårman också. Även där gjorde den lilla tandförsedda träbiten stor nytta. När den helige var klar med sin syssla, sade han:

— Du, dugliga kam, jag vill att mängder av träd ska växa häromkring och deras grenar ska bära gröna kammar med långa tänder som aldrig ska falla av.

Så blev det att en ny trädart började växa på bergets sluttningar. I stället för löv hade träden endast barr på sina grenar. De liknar kamtänderna. Folk i hela världen gav dessa träd olika namn som betyder gran, men gamla människor i rumänska bergsbyar kallar dem även Sankte Pers kam.

(Hört och berättad av Daniel Onaca som klarar sig utmärkt, utan någon kam)

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Historien om människans första plog

(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

I tidernas begynnelse, när världsalltet blivit färdigskapat, talade vår Herre till jorden såhär:

— Du, jord, jag har skapat dig för att du skulle se till att ge näring med frukt, bär, grönsaker och sädeslag åt världens levande varelser som kommer att bo här, både åt fåglar, djur och människor.

När jorden hörde denna befallning blev hon skräckslagen. Hennes släta ansikte skrynklades till berg och dalar. Och hon genmälde:

—  Herre, jag ger gärna näring åt alla djur som kommer att födas, men jag är rädd för människan. Du satte henne som härskare över allt som finns och hon kommer inte att sköta mig och vara rädd om mina tillgångar. Hon förväntar sig att få allting serverat utan att röra ett finger. Bättre du ger ett sådant besvärligt uppdrag till den mäktiga solen, månen eller till det oändliga havet.

Gud lyssnade till jordens farhågor och tyckte att hon hade rätt i vad hon sade. Därför svarade vår Herre så här:

— Var inte rädd. Även om jag utsåg människan som härskare över allting, är hon skyldig att arbeta. Du ska förse henne med mat endast om hon sköter och odlar växligheten som du ger henne.

Jorden lugnade ner sig, när hon fick detta löfte och sedan vände sig Gud till människorna. Han skänkte dem plogen och lärde dem hur de ska använda den för att plöja jorden. När arbetet var avslutat lade Herren plogen på himlavalvet så att människorna inte skulle glömma att bruka jorden även nästa år och de följande åren. Man kan även idag se den första plogen som Gud gav till människorna. Den formar konstellationen Orion, som på rumänska heter just Plogen.

En av de följande vårarna klagade jorden till vår Herre på följande sätt:

— Herre, jag står inte ut längre med människornas sätt att uppföra sig mot mig. De river mig, de hackar på mig, de skär i mig…

— Ha tålamod bara, svarade Gud, ty nu lever människan på din bekostnad, men efter döden blir det tvärtom.

Och så blev det som Gud hade lovat jorden.

 

(hört och översatt av Daniel Onaca)

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner