(en folksaga från Sydamerika)
En stor färgrik eldfluga gjorde en tidig vår en resa för att besöka släktingar som bodde på ett annat ställe. Vägen var lång, hon flög länge och fram emot kvällen kände hon sig trött. Den lilla eldflugan bestämde sig för att övernatta på en enslig björnbärbuske som låg vid foten av en kulle. Busken var gammal och med avlövade, nerböjda grenar. Den beundrade den vackra eldflugan. Han tyckte om hennes vingar och hennes sätt att flyga, men han vågade inte säga ett enda ord till henne. Efter ett par timmar, långt in på natten, vågade busken att ta till orda. Han frågade eldflugan om hon ville gifta sig med honom:
– Vad säger du?, utbrast eldflugan. Du som är så gammal och ful! Inga löv har du och ditt ris böjer sig mot jorden i stället för att stå rakt och titta mot solen… Hur kan jag gifta mig med någon som du?
Fler ord bytte de inte med varandra.
När solen framkastade sina första strålar mot jorden, lyfte eldflugan och fortsatte sin resa. När hon kom fram, stannade hon flera månader hos sin släkt. En morgon var det dock dags att säga adjö till dem och inleda sin returresa. På vägen tillbaka följde hon samma rutt som hon redan kände till. Så småningom nådde hon kullen där hon mötte björnbärbusken i våras. Men… när hon tittade efter snåret fick hon en stor överraskning. Den gamla busken såg helt annorlunda nu. Den var föryngrad och bar ljusa gröna blad och hans ris var dekorerade med fina små vita blommor. Häpen av denna förvandling, närmade sig eldflugan och hälsade. Denna gång frågade hon om björnbusken ville gifta sig med henne. Då svarade busken:
– Nej, jag kommer inte att gifta mig med dig.
– Berätta åtminstone, vad du gjorde för att bli ung igen och så grann, bad eldflugan.
– Jag gjorde ingenting. Det var människorna som du ser där borta som gjorde upp en eld. Jag fick värme av elden och bytte utseende.
Eldflugan tittade bort och såg inte långt därifrån, några män som värmde sig vid en lägereld. Utan att tänka två gånger, närmade hon sig elden för att testa dess mystiska krafter. ”Jag vill också vara yngre!”, tänkte hon. Men så fort eldens lågor nådde henne, kände hon en brinnande smärta. Hon fjärmade sig från elden och flög tillbaka till björnbärbusken och började skrika förtvivlat:
– Hjälp! Hjälp! Jag brände mig! Det gör jätteont!…
– Gnid dig med mina blad, svarade busken, som tyckte synd om den stackars varelsen.
Eldflugan gnuggade sin kropp med all sin kraft för att få bort gnistorna som fastnade i hennes dräkt. Efter ett tag fick hela kroppen en askgrå färg förutom toppen av stjärten. Där blev det kvar en liten gnista. Hon försökte att få bort den också. Hon gned och gned, men utan resultat. Då förstod eldflugan att den gråa färgen på kroppen och ljuset på stjärten kommer att vara kvar där för alltid. Skamsen av sin nya utseende, vågade hon inte längre att fråga björnbärbusken om han ville gifta sig med henne. Hon väntade på gryningen och sedan flög hon direkt hemåt.
Sedan dess har alla eldflugor grå, nästan svart kropp och ett litet ljus på stjärten. Med den belyser de sin väg under mörka nätter. Och sedan dess brukar eldflugorna sväva runt björnbärbuskarna på våren, när de står i blom. Varför de gör detta?, kan man fråga sig.
Sagobygdens Blogg 