Beduinernas kapplöpning

En dag då solen sken, så som den gör alla dagar i Arabiens öken, satt en engelsman på en sten i sultan Ibn-al-Kuz rike. Han var uttråkad, eftersom det absolut inte fanns någonting att göra, trots att han hade tillräckligt med pengar i fickan för att kunna kosta på sig vilken förströelse som helst. När han då till sin stora glädje fick se två beduiner komma ridande vinkade han dem därför till sig.

– Mina vänner, sade han och höll upp ett guldmynt. Vill ni inte göra mig glädjen att rida ikapp till den där palmen därborta? Den vars häst kommer sist i mål ska få det här guldmyntet.

– Sist? Utropade beduinerna, som bägge kunde engelska.

– Just precis. Jag förstår att det är ett ovanligt villkor, men just så sade jag. Sätt i gång nu bara.

De två beduinerna, som gärna ville förtjäna pengar, startade i riktning mot palmen i fjärran, men eftersom båda försökte hålla igen sina hästar så mycket som möjligt, kom de knappt ur fläcken. När de var på vippen att ge upp alltsammans, dök en dervisch plötsligt upp framför dem, och de hoppade av sina hästar och kastade sig framstupa honom i den heta ökensanden.

– Vad är det som bekymrar er, mina söner? Frågade dervischen med låg röst, och de förklarade för honom vilka villkor som uppställts för kapplöpningen.

– Kanske vi borde dela guldmyntet, eller komma överens om att den av oss som vinner genom att komma sist i mål skall överlämna vinsten till den andre, framkastade den ena beduinen.

– Nej, nej, sade dervischen. Man skall vara hederligt i alla skiften, till och med mot engelsmän. Men jag skall säga er vad ni bör göra. Och han viskade ett råd i deras öra.

– Välsignad vare du av Allah! Ropade beduinerna, kastade sig i sadeln och rände sporrarna i hästarnas flanker.

De galopperade mot palmen snabbare än vinden. Vad hade dervischen sagt? Han hade rått dem att bytta hästar.

(en historia hittad på två lösa blad utrivna ur en gammal bok vars både titel och författare är för mig okända – Daniel Onaca)