Omslag till utgåvan av Mickel Räf från 1870.
Varför björnen har så kort svans
Räven, den tjuvaktige lymmeln, hade varit och stulit en fiskknippa. På väg hem till sin lya mötte han björnen.
– Var har du fått så mycket fisk? frågade björnen.
– Metat den, svarade räven.
– Vill du lära mig den konsten, så att även jag kan få fisk? bad björnen.
– Det går väl för sig, sa räven. Passa på en natt, när det är riktigt kallt. Gå då ner till sjön och stick ner rumpan genom ett hål på isen.
Björnen gjorde så och drog upp svansen titt som tätt för att se efter om någon fisk hade nappat. Räven kom och fick se detta och frågade björnen vad han höll på med.
– Metar, som du lärde mig, svarade björnen, men jag får ingen fisk.
– Sitt riktigt stilla, rådde björnen, för annars skrämmer du fisken och drag inte upp förr än du känner att det har knipit till riktigt.
Björnen gjorde så och allt efter som det frös till omkring rumpan, så knep det till, hårdare och hårdare. Till sist sa björnen:
– Nu har det knipit till så illa.
– Dra! sa räven.
Björnen drog men satt likaväl fast, så han trodde, att han hade ofantligt med fisk.
– Ryck till riktigt! sa räven.
Björnen ryckte till allt vad han kunde, men då blev svansen kvar i hålet och endast en liten stump satt kvar. Räven sprang in i skogen och skrattade, så käften gick upp jämnt öronen.
Haren kom förbi i samma veva och fick se björnens missprydda bak. Haren tyckte det var så roligt att björnen hade fått lika kort svans som han själv, så han började skratta tills överläppen sprack.
Den här sagan från Säfsen i Dalarna upptecknades 1926, men upptecknaren kom ihåg den från barndomen på 1870-talet. Sagan som berättar om varför björnen har så kort svans är en av de allra vanligaste djursagorna i vårt land, troligtvis den vanligaste, och är spridd över hela landet och berättas också bland samerna. Den återfinns i hela världen, dit den förts av europeerna. Då kan den istället handla om en varg som förlorar svansen när en sten binds fast i den.
Sagan, som har beteckningen ATU 2 i den internationella sagokatalogen, kombineras ofta med andra korta djursagor, som här med ATU 70 som förklarar varför haren har kluven läpp.
Sagan är känd sen 1100-talet och återfinns i det franska verseposet Roman de Renart, som på 1400-talet översattes till tyska med titeln Reinecke Fuchs. Källorna till verseposet var de antika djurfablerna. Räveposet blev mycket populärt och var en parodi på den medeltida hjältediktningen. De mäktiga, björnen och vargen, lurades av räven. Till skillnad från fabeln var den ursprungligen inte moralisk, utan avsikten var i huvudsak att roa. Så här diktade räveposets författare:
En visa Ni nu skall få höra,
som skall Er riktigt glada göra,
ty nuförtiden alls ej mera
predikningar Er intressera,
ej heller kyrkliga legender.
Till sådant Ni Er håg ej vänder,
men blott till det, som Eder lyster.
Må var och en nu vara tyster,
ty lustig sak jag tälja vill,
om blott Guds hjälp jag får därtill.
När verseposet översattes för första gången till svenska 1621 under, titeln Mickel Räf, hade det fått moraliserande tillägg på prosa. 1746 kom den första prosaöversättningen, även den med moraliserande tillägg. Under 1800-talet kom Mickel Räf ut i många utgåvor för barn.