Månadsarkiv: maj 2012

Sitta på händerna

Jag tror att det har blivit en myt inom berättarkretsar att det ”rätta” sättet att berätta skall tränas in genom att sitta på händerna. Då är bara det ”rena berättandet” kvar.

Jag brukar faktiskt använda mig av uttrycket ”det rena berättandet” när jag har kurser i muntligt berättande. Och då menar jag att jag försöker hitta uttrycket som handlar om att just du kan berätta just den här historien på just det här sättet, och att det sättet inte innebär t.ex. att använda sig av rekvisita, eller att just du betyder att du gör dig till en roll.

Men att få mig att sitta på händerna när jag berättar är lika onaturligt som att jag skulle sitta på händerna när jag samtalar. (I och för sig kanske en riktigt nyttig övning för precis mig …). Jag pratar nämligen alldeles otroligt mycket med händer och armar. Jag satt och iakttog mig här i veckan när jag var på arbetsintervju. Där flaxade händerna omkring och visade hur jag tyckte att en förman skulle fungera, hur liten erfarenhet jag har inom förskolearbetet, hur tokiga barnen kan vara. Kanske de som intervjuade skulle ha förstått vad jag ville komma fram till med litet mindre medel? Men – det är ju så här jag är! Högljudd, intensiv och sprattlig i min kommunikation.

Det betyder ju inte att jag förväntar mig att andra skall göra som jag – tack och lov är vi olika! Min förra kollega var en lugn och lågmäld kvinna, utan större gestikulerande kroppsspråk. Och det räckte bra för hennes berättelser.

Alltså, på vägen till ditt eget berättande kan du testa dig genom att sitta på händerna och berätta. Vad lär du dig av att pröva på det? Använd erfarenheten, och forska vidare. Prova motsatsen – gestikulera varje mening, varje riktning, varje poäng. Ditt mål är att hitta ditt eget sätt till dina egna favorithistorier. Lycka till! Eller ”bite your tongue” (ett berättaruttryck för att önska lycka till liknande skådespelarnas ”break your leg”, man önskar välgång genom att säga motsatsen).

Neppe Pettersson

bild: Neppe

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ovanliga sägner 6

I Lunds folklivsarkiv har jag hittat den här sägnen. Den har rubriken Fruntimmer som får valpar och upptecknades 1932 av Erik Jehpsson efter Sven Nilsson, född 1839 i Häglinge. Häglinge ligger i nuvarande Hässleholms kommun.

Det var en gång ett vuxet fruntimmer, som hade en hund te o betäcka se, o nån tid efter så fick dä här fruntimret sex ungar. Då va nånting mitt emellan människa o hund. Men te straff för hon hade vatt så dum så bundo folk hennes händer bak på ryggen på henne, o så fick di där ungarna hon hade fått flänga o flå på bröstet på henne allt va di konne. Men sen dog fruntimret o ungarna mä en tid efter.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Neppe Pettersson bloggar vidare

Jag förstår inte – förklara!

När jag var liten blev jag retad av min storasyster. Bl.a. genom att hon visade att hon var tre år äldre, och FÖRSTOD. Bl.a. vitsar. Och när jag inte förstod så lät jag: Ja föstååååår int, föklaaaara! Då vred hon om kniven ytterligare genom att ta med mamma för att riktigt skratta åt den lilla som jamade och inte förstod.

När jag höll på att läras upp till teveredaktör skickades jag på filmkurser där man skulle ANALYSERA filmer och deras uppbyggnad. Efter att några gånger ha öppnat munnen och jamat hur litet jag förstod övergick jag till att tiga. Jag fattade absolut inte hur man fick ihop någon slags innehållsmässig förklaring. Det var ju liksom bara en berättelse som jag tyckte om eller inte tyckte om. Hur i hela friden skulle jag förstå att det handlade om det förtryckta ryska folket?? Jag jobbade i 18 år med teve, och jag fick aldrig riktigt kläm på det där med att förklara andras tanke bakom programmen.

När jag började med mer intensivt berättande gick jag på diverse berättarkurser som ibland handlade om att ANALYSERA berättelser. Och jag teg. Jag fattade bara inte. Berättelsen var bra, eller berättelsen var inte bra. Eller egentligen: jag tyckte om berättelsen, eller tyckte inte om berättelsen. Såg jag en intention i berättelsen så var historien antagligen för tunn, eftersom det var så uppenbart och genomskinligt. Dramaturgisk uppbyggnad lärde jag mig – hur en bra berättelse börjar, byggs upp, löses, och avslutas. Men det där andra …

Jag har numera accepterat att mitt förhållningssätt är helt okej. Jag BEHÖVER INTE förstå eller analysera alla berättelser. Jag får faktiskt anse att om jag tycker om en berättelse så har den något att säga – utan att jag kan förklara det. Och om jag tycker om en berättelse så vill jag gärna berätta den vidare. Och om jag berättar en historia jag gillar blir den oftast bra. Det är ganska skönt att tycka så. Härmed överlämnar jag resten åt er andra.

Hälsningar
Neppe

1 kommentar

Under Att berätta

Sagan om tranan

För länge länge sedan,  brukade vår Herre komma ner på jorden och vandra bland människorna för att se om de hade det bra. En gång, när den Allsmäktige gick sin vanliga runda, märkte Han att människorna besvärades av insekter. Gud tyckte synd om dem och tänkte att det var bättre att utrota ohyran. Men han ville att även människan skulle medverka i denna viktiga handling. Han samlade alla kryp i en ask och gav den till en man som just då råkade gå förbi. Mannen hette Alexie och Gud sade till honom:

– Du, Alexie, var god och ta denna ask med dig. Gå tills du hittar ett djupt vattendrag och där skall du kasta den i vattnet. Du skall inte titta inuti den och var försiktig så att locket inte ramlar av!

Alexie tog emot asken och gick iväg med den. När han kom till en bro som höjde sig över en jättestor flod tänkte han att det var en bra plats att slänga den i vattnet. Det var bara det att Alexie blev så nyfiken att se vad som fanns gömt inuti asken att han inte kunde hålla sig från att lyfta på locket lite grann. När han gjorde det störtade alla insekterna mot springan. Stackars Alexie blev förskräckt. Han försökte lägga tillbaka locket, men förgäves. Alla småkrypen flög ut i det fria, spred sig i världens fyra vädersträck och gömde sig bäst de kunde: bland stenar, i gräset och sanden, i vattnet och i sprickorna på trädens bark.

Gud som såg allt vad som hände blev ond på Alexie för att han inte lydde Hans befallning. Som straff för detta, omvandlades Alexie till en fågel med långa ben och näbb. På rumänska heter denna fågel cocostârc. I Sverige kallar vi den för trana. Oavsett vilket namn den bär, beter sig fågeln med det långa näbben likadant: den letar överallt efter insekter i hopp om att lyckas samla ihop dem och stoppa dem tillbaka i en ask för att återfå sin mänskliga skepnad.

I Rumänien räknas Alexie som en helig man trots sin felaktiga handling. I den grekisk ortodoxa kalendern hade Sankte Alexie sin dag 17 mars, dagen när det sägs att alla insekter och underjordiska djur återfår sitt liv. Dagen kallas också Ormens dag, för att man tror att då kommer ormarna ut ur jorden där de har legat i ide under sex månader (från 14 september till 17 mars). Men detta är en gammal tro som kräver sin egen berättelse.

 En rumänsk sägen återberättad av Daniel Onaca som hittills i år slapp bli plågad av myggor

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Ovanliga sägner 5

I vanliga fall var det skogsrået kolaren skulle hålla sig väl med, för att allt skulle gå bra med kolningen. Men i Grönahög socken, som gränsar till Småland, var det kolpuken, som fanns vid milan. Puke syftar på djävulen. I norra Sverige kallades det tvjuvmjölkande väsen som drog hem mjölk och grädde till en trollkunnig person för puke.

Det var ett troll de kallade ”kolpuken” eller ”koltrollet”. Det skulle finnas ett sådant i varje skog, som de kolade i. Det skulle varit som ett svart ullnystan och kommit rullande. Kolaren skulle ha mat med sej och sätta ut till såna där troll, gröt och mjölk skulle det vara. Gav de koltrollet den maten, skulle de inte behöva se till milan på hela tiden sen. Men blev de osams med koltrollet, då blev det små hål i milan. Hur ofta kolaren täppte till dem, blev det snart nya igen, och när milan revs, var det knappt ett kol kvar. Trollet hade tagit dem och dragit av med dem till en annan kolare, som var bättre hållen av det.

Detta hörde jag av gamla kolare. Var det snö på marken, blev det en svart rand efter det svarta nystanet, sa de.

Sägnen är upptecknad av Carl-Martin Bergstrand och återfinns i hans bok Västgötasägner, 1944.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Var det någon som såg om han levde, när han klev på tåget?

Den här bloggen handlar om muntligt berättande och hur sagor, sägner, anekdoter och andra berättelser kan levandegöras idag. Nyligen har Sverige ratificerat UNESCOS konvention om det immateriella kulturarvet. Med anledning av denna händelse anordnar därför Sagomuseet ett seminarium med ovanstående rubrik under Ljungby berättarfestival.

Här kan du läsa allt om seminariet.

Per Gustavson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Ovanliga sägner 4

I Häglinge i Göinge bodde omkring 1900 en gammal gubbe som hette Nils Andersson. Det var den värste gubbe till att springa.

Nils Andersson hade tjänat hos prosten i Södra Rörum. Och en gång sa prosten, som hette Vingren, till Nils Andersson, att han skulle gå till Lund i ett ärenden. Klockan var väl tio på förmiddagen. Men när det var kväll hade gubben varit i Lund och kommit hem igen innan solen gick ner. Han hade sprungit hela vägen fram och tillbaka, en sträcka på minst 10 mil.

Det var ju egentligen omöjligt, men det var så att Nils Andersson inte hade någon mjälte och den som inte har någon sådan kan ju springa värre än andra människor.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ovanliga sägner 3

Haura-Tor var en fattig torpare i Västra Torup socken i Göinge i norra Skåne. En söndag någon gång på 1800-talet var han på väg hem från kyrkan till sitt torp som var ingrävt i en backe i Lilla Tockarp. Han hade sin rock av fårskinn på sig. Plötsligt kom en örn och anföll Haura-Tor. Örnen tog väl miste och trodde det var ett får. Det skrovmål fågeln var ute efter blev det inget av och istället fastnade örnens klor i torparens rock av fårskinn. Hur den än försökte kom örnen inte loss, utan trasslade in klorna allt mer i rocken. Tor försökte förstås också bli kvitt örnen, men det var omöjligt, så den hängde med Tor ända hem.

Väl hemma fick han hjälp av hustrun att bli fri och ta död på fågeln.

Per Gustavsson

PS 1: Här kan du lyssna till berättelsen.

PS 2: Tidigare bidrag i den här miniserien hittar du 27 och 28 april.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Två dagar på Sagomuseet

Vi pustar ut efter två hektiska dagar på Sagomuseet. Onsdag och torsdag besökte 100 studenter från Blekinge Tekniska Högskolan Sagomuseet.  Eleverna studerar på programmet Upplevelser, spel och digitala medier. Under maj månad ska de under temat Oknytt och lortaty göra spel, filmer, appar eller andra kreativ skapelser, inspirerade av besöket på Sagomuseet. Det stora antalet studenter innebar att vi under de två dagarna arrangerade fyra sägenresor och fyra guidade visningar av museet. Dessutom bjöd vi på fika och lunch.

Samtidigt hann vi med berättarverkstäder i en skola och besök av en grundskoleklass på museet.

På onsdag kväll hade vi boksläpp av Der verzauberte Pisspott med sagoberättande på tyska samt med medverkan av översättaren Angelika Kutsch. Kvällen därpå berättade vi för Ljungby turistbyrå och aktörer inom besöksnäringen i Ljungby kommun om hur vi använder ny teknik för att lyfta fram gamla berättelser.

Dessutom hann vi med att guida en Rotarygrupp från Sydafrika.

Per Gustavsson

bild: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet