Neppe Pettersson bloggar vidare

Jag förstår inte – förklara!

När jag var liten blev jag retad av min storasyster. Bl.a. genom att hon visade att hon var tre år äldre, och FÖRSTOD. Bl.a. vitsar. Och när jag inte förstod så lät jag: Ja föstååååår int, föklaaaara! Då vred hon om kniven ytterligare genom att ta med mamma för att riktigt skratta åt den lilla som jamade och inte förstod.

När jag höll på att läras upp till teveredaktör skickades jag på filmkurser där man skulle ANALYSERA filmer och deras uppbyggnad. Efter att några gånger ha öppnat munnen och jamat hur litet jag förstod övergick jag till att tiga. Jag fattade absolut inte hur man fick ihop någon slags innehållsmässig förklaring. Det var ju liksom bara en berättelse som jag tyckte om eller inte tyckte om. Hur i hela friden skulle jag förstå att det handlade om det förtryckta ryska folket?? Jag jobbade i 18 år med teve, och jag fick aldrig riktigt kläm på det där med att förklara andras tanke bakom programmen.

När jag började med mer intensivt berättande gick jag på diverse berättarkurser som ibland handlade om att ANALYSERA berättelser. Och jag teg. Jag fattade bara inte. Berättelsen var bra, eller berättelsen var inte bra. Eller egentligen: jag tyckte om berättelsen, eller tyckte inte om berättelsen. Såg jag en intention i berättelsen så var historien antagligen för tunn, eftersom det var så uppenbart och genomskinligt. Dramaturgisk uppbyggnad lärde jag mig – hur en bra berättelse börjar, byggs upp, löses, och avslutas. Men det där andra …

Jag har numera accepterat att mitt förhållningssätt är helt okej. Jag BEHÖVER INTE förstå eller analysera alla berättelser. Jag får faktiskt anse att om jag tycker om en berättelse så har den något att säga – utan att jag kan förklara det. Och om jag tycker om en berättelse så vill jag gärna berätta den vidare. Och om jag berättar en historia jag gillar blir den oftast bra. Det är ganska skönt att tycka så. Härmed överlämnar jag resten åt er andra.

Hälsningar
Neppe