Månadsarkiv: november 2011

by | 08 november 2011 · 7:42

Ur bokhyllan: Then grufweliga pesten

Prästen och hovpredikanten Henric Jacob Sivers skrift Historisk Beskrifning om Then grufweliga Pesten, Diger-Döden, eller Then Stora och Swarta Döden är en tidig dokumentation av pestsägner.

Sivers var kyrkoherde i Tryserum i nordöstra Småland. Han skrev 1751, att trots att det hade gått 400 år sedan pesten härjade, så hade menige man fortfarande mycket att berätta om digerdöden.

Så här berättade folk i Tryserum att pesten kom till socknen.

Uti thenna byen, Bode kallad, skal Digerdöden här i socknen hafwa tagit sin begynnelse, såsom folket ännu öfwer alt berättar. Ty några pigor ifrån denna byn, skola hafwa welat rida till Tryserums kyrka. Men när the ridit öfwer en bro, skola the hafwa med missnöje blifwit warse, at drängen, som åt twänne pigor sadlat hästarna, tagi bårt några stycken järnringar ifrå hästskorna. Ty wid hasarna af hästskor, woro tvänne ringar i forna dagar smidde eller fästade til en zirat, och at the skulle under ridandet gifwa et ljud, som små bjällror. Therföre skola the hafwa allesammans wändt om, at hämnas på drängen för thena them, efter theras mening, tilfogade skymfen, och icke allenast betagit drängen sin mandom, utan ock, tå han theröfwer upgaf andan, honom swept, med förewändning, at han hastigt hade fått slag och dödt. Thenna skamliga gerningen skal Gud hafwa straxt therpå straffat med digerdöden. så at thesse pigor uti Tryserums socken warit the första, som dödt uti thenna tå i Sweriges härjande farsoten.

Pestsägnerna är oräkneliga och runt om i landet berättas det om hur pesten nådde just den egna by, om pestsjuka som begravts levande och att endast en person i hela socknen överlevt farsoten.

Under Ljungby berättarfdestival 2012 åker vi på en resa i pestens fotspår i Sagobygden. Jag berättar de lokala sägnerna, historikern Dick Harrison sätter in sägnerna i det historiska sammanhanget och folkmusikanten Marie Länne-Persson bjuder på konsert i en medeltida kyrka. Boka redan nu in söndag em 17 juni.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 07 november 2011 · 16:03

Vildhjärta: Den gode lyssnaren

1 kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 07 november 2011 · 7:13

Tingeling förskola: andra och tredje berättartillfället

Andra berättartillfället förflöt som det första, med fruktskål på borden där man fick ta när man ville men som plundrades efter sagan. Den här gången var det roligare att leka med djuren. Några var lite smygis på bocken men getingen var populär.

När jag kom till förskolan var jag Alex farmor det märktes tydligt på barnen. Någon saga satte de inte ihop med mig fastän jag var med på en av ”sagobilderna”. Nu fanns där nämligen två rader med foton.

Tredje gången visste alla vad det var frågan om när jag kom med min korg full av djur. De lyssnade lika storögt, men en del såg jag backa lite när det  blev dags för bocken att stånga något av djuren. Sagan började bli någon de känner. Den här gången var det flera av barnen som kunde trä in handen i djuren och till och med få bocken att gapa och bitas. Det blev fina bilder för fotografen.

Dagen efter var det en liten grupp barn som tittade väldigt intensivt på mig. ”Känner ni igen Monika”, sa en av lärarna. Barnen stod helt tysta, men när jag gick ut genom dörren hörde jag en av de äldsta säga: ”Vem var det?”. Ännu är jag inte kopplad till sagan och inte heller till barnbarnet när han inte står bredvid.

De flesta barnen säger bara ord, de kan ännu inte bilda meningar, men de tycks förstå allt. Den här gången försökte jag få dem att fylla i ord i sagan men det var något de inte alls hängde med på. Det är roligt att testa och det är en lycka att få komma till Tingeling. Det är underbart att få berätta i en grupp där sagan tas på allvar och inte bara glöms bort mellan gångerna.

Jag återkommer efter 4:e berättargången.

Monika Eriksson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Taggat som

by | 06 november 2011 · 14:22

Kyrkoherden och kortleken

Det har hänt en söndagsmorgon i kyrkan. Om det var just här i Burseryd eller på annat stället i Västbotrakten vet jag inte och det är inte så viktigt att veta heller. Essentiellt var det att alla byborna var samlade där för att lyssna på prästens predikan. Mitt under prästens utläggning behövde han snyta sig. Så han drog upp sin stora, röda snusnäsduk ur ena byxfickan och – aj aj aj! – hela kortleken följde med. Kortlapparna singlade ner i templet som fallande höstlöv. Gubbarna tyckte dock att det som inträffat var roligt, för korten dalade ju ner liksom blandade ovanifrån. Så alla började håva åt sig så många de kunde. För prästen var det hela dock ytterst pinsamt. Vad i all sina dar skulle han säga? Efter att ha snutit sej och putsat näsan eftertänksamt och grundligt skrek han till så att det ekade mellan valvbågarna:

– Nå, Johansson i Lallabo, vilket kort fick du?

– Spader ess, svarade mannen.

– Och Svensson i Hult?

– Klöver dam.

– Och Nilsson i Lida?

– Ruter fira

– Nå, kan ni också säga: Vilka var Sadrak, Mesak och Abed-Nego?

Inget svar.

– Där ser ni! Syndens väg känner ni väl till, men om rättfärdighetens vet ni inget!

Urplockat ur en gammal bok av Guds trogna tjänare och skicklig kortspelare, Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , , , , ,

by | 06 november 2011 · 11:31

Tingeling förskola: första berättartillfället

I augusti började mitt 1½ åriga barnbarn på förskolan Älvan i Tingsryd. Det är en montessoriinriktad skola som fick namn efter stadsäga 11 som de flyttade in i till att börja med. Avdelningen för de yngsta heter Tingeling och där finns 14 barn mellan 1 och 3 år.

Jag lämnar och hämtar mitt barnbarn ganska ofta och en dag frågade jag om jag kunde få komma 5 gånger under höstterminen och berätta samma saga. Personalen sken upp och sa att det fick jag gärna.

Mina funderingar kring det här var: Skulle de lyssna?  Skulle de känna igen sagan efter några gånger? Kanske fylla i ord? Skulle jag bli en sagotant eller Alex farmor? Betyder berättaren något?

Eftersom jag har en fin getabock som handdocka valde jag sagan om den lilla pojken som skulle köra bort bocken ur ärtlandet. Till hjälp hade han en del djur och i min berättelse fick det bli en mus, en räv och en björn. Tordyveln, som till slut körde bort bocken, fick bli en geting, jag hade nämligen en sådan fingerdocka.

När jag kom första gången var 2 runda bord ihopskjutna så när alla satt sig bildades en halvcirkel av barn och fröknar. På varje bord stod en skål med fruktbitar. Sekunden innan jag skulle börja halkade en pojke av sin stol och började gråta. Jag grep den gråten direkt och började sagan:

”Det var en gång en mamma som hade en liten pojke och ett fint grönsaksland med … och så hade hon en getabock, som inte fick vara i grönsakslandet.” Sedan hamnar bocken bland grönsakerna och den lilla pojken ska köra bort honom. Men bocken buffar honom i magen och så sätter sig pojken ner och gråter. Nu är det dödstyst bland barnen, fruktbitarna glöms bort och jag gråter mig igenom alla djuren tills getingen kommer och kör bort bocken. Jag tror att barnen kände igen sig i gråten.

Så var sagan slut och frukten blev intressant igen. Nu fick de också känna på djuren men de var lite avvaktande. Personalen fick hålla i djuren och låta barnen känna. Hela tiden fotograferade en vuxen.

Nästa dag, när jag lämnar mitt barnbarn, hade de till min förvåning satt upp en rad med foton i barnhöjd. Där fanns foto på var och ett av sagans djur. (Otaliga är de gånger jag hört någon av pedagogerna, som i stort sett lever sina arbetsliv nerkrupna på golvet, säga: ”Ja det är björnen som gråter”. Eller: ”Bocken ville inte lämna trädgårdslandet.”)

Monika Eriksson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Taggat som

by | 04 november 2011 · 18:15

Berättarpedagogik 9b

Konstruera berättelser

Jag har ofta tänkt att det borde gå att ta tillvara berättandets kraft i många fler sammanhang än vad som är vanligt. Det måste gå att som pedagog med enkla medel omvandla torr fakta till fängslande berättelser. Självklart kommer man som pedagog inte att uppnå samma tekniska skicklighet som t ex Selma Lagerlöf i Nils Holgersson, men det man förlorar på bristande teknik tar man igen genom att anpassa historien till nuet och till de elever som just du har framför dig.
Jag har  pröva tre olika metoder för att konstruera berättelser.

 Motsättningar
Boken ”Berätta som en Saga” gav mig inspiration. Den handlar om hur man kan lägga upp undervisningen så som en god berättelse är uppbyggd, vilket inte nödvändigtvis innebär att man behöver berätta. Kieran Egan – bokens författare –  hävdar att barn är fantasirika men att vi i skolan har lagt störst vikt vid det förståndsinriktade och mindre på fantasi. Egan talar om att sagans tydliga motsatser är viktiga för att göra ny kunskap meningsfull för eleverna. Han säger också att vi istället för att börja med det som är känt för eleverna så borde vi börja med det som är mest okänt. Det extrema säger oss något om vår egen verklighet och stimulerar vår fantasi.
Exempel i lågstadieklass
Jag skapar en ramhistoria. Den handlar om nutids professorn som gör en tidsresa till stenåldern. Han vill lära stenåldersmänniskan modern kunskap. Pax  gör sig ovän med stenåldersmänniskorna Han vill  nämligen göra dem civiliserade och de tycker han är ociviliserad. I berättelsen finns med fakta beskrivningar om Stenåldersredskap, hur man bodde , vad man åt och hur man skaffade mat. Här vill jag få spänning genom att skapa och utveckla motsättningar mellan dagens civilisation och stenåldern

Klä om folksaga
Ett annat sätt är att använda sig av episkt uppbyggda folksagor som inte alltid är uppbyggda på stora motsättningar men har ett tydligt problem som skall lösas och en stark ramhistoria som jag vet fängslar. Jag tar helt enkelt en gammal folksaga och klär om den i den dräkt som passar mitt syfte.
Jag har  t ex berättat Järn Hans i stenåldersversion. Även här väver jag in fakta om stenåldern på ett liknande sätt som när jag arbetar med motsättningar

Klassisk dramaturgi
Ett tredje sätt att arbeta på är att utgå från dramaturgins grunder och utifrån det skapa en berättelse. Det finns lite olika modeller, men grunden är nästan alltid att en god historia skall innehålla  en huvudperson, en plats och ett problem.


 Ett alternativ till att konstruera berättelser, är att berätta folksagor som redan finns. Även dessa innehåller självklart mycket kunskap.
Med risk för att jag talar emot allt som  jag hittills sagt i denna artikel, så skulle jag vilja avsluta med att påstå följande:
 Det viktigaste är- trots allt- inte den kunskap som finns i en berättelsen, utan de frågor som väcks efteråt. Frågor och berättelser tänkte jag att Ola Henricsson skulle få berätta mer om i berättarpedagogik 10.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 04 november 2011 · 8:46

VILDHJÄRTA: Askungen


2 kommentarer

Under Att berätta

by | 03 november 2011 · 19:31

Historien om Petrache Lupu

Jag vill berätta om en man som botade hundratals, (om inte tusentals) personer under sitt jordiska liv. Denne man levde i en liten by som ligger några kilometer norr om Calafat, en hamnstad vid Donau. Byn heter Maglavit. Det gäller en händelse som utspelades under mellankrigstiden. Dess hjälte var en fåraherde som hette Petrache Lupu.

En vacker dag hade herden en övernaturlig upplevelse. Han påstod nämligen att han såg Gud uppenbara sig för honom. Den såg ut som en långskäggig, gammal man. (Herden kallade honom ”Gamlingen”). Mötet med Gamlingen upprepades flera gånger under en kort period. En gång inträffade mötet i närvaro av två vittnen. Gamlingen rådde herden Petrache att leta upp byns präst för att tillsammans uppmana byborna att söka frälsning. Efter en viss tvekan gick han till prästen. Från den dagen ändrades hans liv.

Tidningarna har utnyttjat händelserna maximalt. Byn Maglavit blev pilgrimsort. Folk från hela landet reste dit; till och med från utlandet. Hundratals människor kom till byn. Dagligen! Man kunde se oändliga köer av oxdragna kärror, hästvagnar, kabrioletter, stadsbilar. Folk kom även gående långväga. Alla ville träffa herden Petrache för att bli välsignade, botade från sina besvär eller  för att bli spådda om sin framtid. (Herden kunde se in i en människans framtid också) I samband med sina”seanser” spådde herden att om folk inte vänder sig till Gud, kommer hungersnöd och lidande att hemsöka jorden. Detta var år 1935.

Sedan kom det andra världskriget. Under den tyska offensiven mot Sovjet flögs herden Petrache till östfronten. Men inte för att tjänstgöra som soldat, utan för att välsigna de rumänska trupperna (som kämpade sida vid sida med den tyska armén). Därborta vid Donbäckenet uttalade herden en profetia. Han spådde att tyskarna kommer att förlora kriget och Rumänien kommer att bli invaderat av en främmande armé. Denna profetia slog in, när den Röda armén gick in  i Rumänien och landet förblev ockuperat under 20-års tid.

Vid herdens återkomst till sin hemby Maglavit, började man bygga ett kloster där. Under tiden, ägde en annan märklig sak rum. Herden lovade att avslöja något som han kallade ”Gamlingens stora budskap” (Tala om weakeleaks-fasoner!). Dagen för detta avslöjande skulle bli den 14 sept. år 1952. Det var många som väntade nyfikna och ängsliga den dagen.

Första september år 1952, två veckor före ”den stora dagen” alltså, anlände en svart bil till Maglavit och hämtade herden. Efter några dagar kom han tillbaka, men ville inte berätta något om det som hänt. Efter ytterligare några dagar blev han bortförd igen. Detta upprepades tre eller fyra gånger den där hösten. Och ingen kunde få någon upplysning om var han tillbringade den tiden. Så, det stora budskapet  blev aldrig avslöjat.

Många misstänkte att herden inte ville berätta något, av rädsla för den hemliga polisen. Detta med tanke på, hur den kommunistiska regimen behandlade Magalvitfenomenet: det blev förbjudet för folk att göra pilgrimsresor dit, arbetet vid klostret lades ned; man fick inte ens prata om herden. Det spreds ett rykte att han var utvecklingsstörd, men folk visste att herden blivit undersökt av landets mest  ansedda rumänska psykiater under mellankrigstiden. De slog fast  att herden var helt frisk.

Efter revolutionens år 1989, återupptogs arbetet vid den heliga byggnaden. Idag är den färdig byggd. Den står öppen för både församlingens medlemmar som för turister. Den har ett kyrktorn som är40 meterhögt. Det högsta torn i Renässansstil i Rumänien. De som tänker turista i södra Rumänien, kan lägga den till sin besökslista.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , , , , , , , , ,

by | 03 november 2011 · 11:53

Förtäljningar

I sin skog i Värmland täljer Maria Westerberg berättelser. De här förtäljningarna kommer du att få ta del av en tid framöver på Sagomuseets blogg.

Vill du ha en coffee-table-book (detta avskyvärda ord) som statusmarkering (lika hemskt) så föreslår jag Marias bok Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog (går att beställa från Sagomuseet här). Det är så hon kallar sig – Vildhjärta.

Det är en bok för dialog och samtal, en bok att både glädjas åt och förtvivlas över.

Här på bloggen återkommer en del förtäljningar från boken, men du möter också nya, förut inte publicerade.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 02 november 2011 · 8:30

Ali Baba och medkänsla

En sak som jag har förstått under resan med berättelser är hur effektivt berättandet är för att träna medkänsla. Lyssnaren kan sätta sig in i huvudpersonernas känslor och ta del av det som drabbar dem av
både glädje och sorg. Men det jag ska berätta nu visar på att man kan visa prov på medkänsla utan att ha fått någon speciellt bra lyssnarupplevelse.

Nej allting har inte alltid varit lyckat. Långt därifrån. Det viktigaste man kan lära sig som berättare är att berätta något som man tycker om.

När jag började använda berättande i undervisningen letade jag berättelser över allt och fann till min förvåning även berättelser i matteboken. Till varje kapitel i boken för årskurs fyra fanns en saga som inledning till varje kapitel. ”Den ska vi inte läsa”, tänkte jag, ”den ska vi berätta”. Jag försökte lite hastigt lära mig Ali-Baba och de 40 rövarna som stod på tur i boken.

Dagen för berättarstunden bad jag alla elever lägga ner sina matteböcker och sätta sig på golvet där vi brukade sitta när vi lyssnade på berättelser. Jag hängde också ut en skylt på dörren med texten: ”Berättarstund! Stör ej” .

Den skylten hade sån inverkan på speciallärare som var på väg och hämta elever till sin undervisning att de blev stående utanför utan att knacka.

Jag började berätta sagan och till en början gick det väl ok. Men snart märkte jag att jag hade svårt att komma ihåg alla turer i berättelsen. Jag var ingen bra guide i berättelsens landskap. Eleverna började hasa omkring på golvet och peta på varandra istället. Kanske inbillade jag mig svettpärlorna i pannan men det började bli riktigt svårt att minnas och jag tappade tråden och pratade nog mer om berättelsen än jag berättade.

Plötsligt när det var som värst så fes en elev. Det blev hela havet stormar framför mig där jag satt på en stol. Några gav ifrån sig högljudda protester och många skrattade.Jag handlade med ryggraden och skickade ut stackaren som fes. Sedan berättade jag det som var kvar av berättelsen för eleverna som satt
kvar lydigt med magistern i fislukten.

När jag till allas glädje var klar och eleverna studsade upp på sina platser för att ta upp matteböckerna så kom en flicka fram till mig: ”Det gick ju jättebra. Du kom ihåg nästan allting.”

”Oh nej, det var ju inte så här det skulle vara”, tänkte jag.

”Tack det var snällt sagt! Men nu måste jag berätta slutet för han som
fes.”

Utdrag ur min bok Möten med berättande.

Ola Henricsson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik