Denna historia har fyra aktörer: en sultan, sultanens visir, en kalif och kalifens sändebud. Den utspelar sig på 1100-talet, i det arabiska väldet. Härskare var på den tiden sultanen Tughril. Sultanen rådde nu över Anatolien, Kurdistan Azerbeidjan, Afghanistan, Iran, Irak, Syrien… Han kallades helt enkelt Asiens erövrare. Under sig hade han en mängd lokala furstar och kalifer.
I den delen av imperiet som kallas Irak styrde en kalif som blev bortjagat från Bagdad av shiiterna. Men sultanen hjälpte honom. Han återinsatte kalifen i staden och hjälpte honom att få tillbaka alla hans ägodelar. Efter en tid skickade sultanen ett meddelande till Bagdad. Han begärde kalifens dotter som hustru.
Kalifen hade ingen lust att hans dotter skulle gifta sig med den gamle sultanen. Efter flera månaders tvekan och två påminnelser, lyckades kalifen till slut formulera ett svar. En av hans gamla rådgivare fick i uppdrag att överlämna det. Denne begav sig till staden Rayy nära Teheran. (Där hade sultanen sitt hov.) Väll framme togs han emot av sultanens visir. Han meddelade att kalifen inte kunde efterkomma sultanens begäran (hans formulering!). Visiren tittade på honom och frågade helt lugnt:
— Menar du att kalifen vägrar ge sin dotter åt sultanen? Sultanen Tughril, Asiens erövrare?
Sändebudet kände att benen vek sig under honom. Visiren fortsatte i samma tonläge:
— Jag vet att du är en förutseende man. Jag antar att du har varit klok nog att betala dina skulder, delat upp tillgångarna mellan dina söner, gift bort alla dina döttrar!
Sändebudet förstod precis vad visiren menade. Han visste att även han kommer att drabbas av sultanens vrede, när denne skulle få kännedom om kalifens svar. Därför frågade han:
— Vad råder du mig att göra?
Visiren tänkte en lång stund, innan han svarade:
— Har kalifen inte lämnat dig några som helst andra förslag?
— Joo…
— Nå ?
— Han sa att om det inte gick att undvika giftermålet, så ville han ha 300.000 gulddinarer.
— Det låter bättre, sade visiren.
Han funderade igen en stund innan han fortsatte:
— Jo, så här ligger det till, förstår du. Jag tycker att det är onödigt av kalifen att begära en sådant summa. Vill han få en kompensation för sin dotter? Efter allt som sultanen har gjort för honom? Har han glömt stödet han fått när shiiterna hade jagat bort honom från tronen? Han skulle inte ens levd idag om inte min härskare hade hjälpt honom. Nej… jag tror att man kan uppnå samma resultat utan att förolämpa sultanen. Vi gör så här: Du meddelar att kalifen skänker honom sin dotters hand! Sultanen kommer säkert att bli jätteglad över detta. Jag passar på och föreslår honom en penninggåva värdig ett sådant parti.
Så skedde också. Sultanen blev upprymd över kalifens svar. Han samlade genast en stor delegation som omfattade visiren förstås, ett antal prinsar, tiotals officerare, höga dignitärer samt hundratals vakter och slavar. Delegationen begav sig till Bagdad med värdefulla gåvor: kamfer, myrra, brokad, kistor fulla med juveler och hundra tusen guldmynt! Alla blev (eller låtsades vara) nöjda!
Nu kan man alltid invända: Även kalifens dotter? Nå väl, detta är en annan vinkel på en historia från 1100-talet, när kvinnans ställning var som det var. Så kom det sig i alla fall, att en tvist som kunde leda till en blodig uppgörelse fick en fredlig upplösning tack vare en klok diplomat.
Historia bearbetad och kommenterad av Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 