Etikettarkiv: Daniel Onaca

Kalifen och sultanen

Denna historia har fyra aktörer: en sultan, sultanens visir, en kalif och kalifens sändebud. Den utspelar sig på 1100-talet, i det arabiska väldet. Härskare var på den tiden sultanen Tughril. Sultanen rådde nu över Anatolien, Kurdistan Azerbeidjan, Afghanistan, Iran, Irak, Syrien… Han kallades helt enkelt Asiens erövrare. Under sig hade han en mängd lokala furstar och kalifer.

I den delen av imperiet som kallas Irak styrde en kalif som blev bortjagat från Bagdad av shiiterna. Men sultanen hjälpte honom. Han återinsatte kalifen i staden och hjälpte honom att få tillbaka alla hans ägodelar.  Efter en tid skickade sultanen ett meddelande till Bagdad. Han begärde kalifens dotter som hustru.

Kalifen hade ingen lust att hans dotter skulle gifta sig med den gamle sultanen.  Efter flera månaders tvekan och två påminnelser, lyckades kalifen till slut formulera ett svar. En av hans gamla rådgivare fick i uppdrag att överlämna det. Denne begav sig till staden Rayy nära Teheran. (Där hade sultanen sitt hov.) Väll framme togs han emot av sultanens visir. Han meddelade att kalifen inte kunde efterkomma sultanens begäran (hans formulering!).  Visiren tittade på honom och frågade helt lugnt:

— Menar du att kalifen vägrar ge sin dotter åt sultanen? Sultanen Tughril, Asiens erövrare?

Sändebudet kände att benen vek sig under honom.  Visiren fortsatte i samma tonläge:

— Jag vet att du är en förutseende man. Jag antar att du har varit klok nog att betala dina skulder, delat upp tillgångarna mellan dina söner, gift bort alla dina döttrar!

Sändebudet förstod precis vad visiren menade. Han visste att även han kommer att drabbas av sultanens vrede, när denne skulle få kännedom om kalifens svar. Därför frågade han:

— Vad råder du mig att göra?

Visiren tänkte en lång stund, innan han svarade:

— Har kalifen inte lämnat dig några som helst  andra förslag?

— Joo…

— Nå ?

— Han sa att om det inte gick att undvika giftermålet, så ville han ha 300.000 gulddinarer.

— Det låter bättre, sade visiren.

Han funderade igen en stund innan han fortsatte:

— Jo, så här ligger det till, förstår du. Jag tycker att det är onödigt av kalifen att begära en sådant summa. Vill han få en kompensation för sin dotter? Efter allt som sultanen har gjort för honom? Har han glömt stödet han fått när shiiterna hade jagat bort honom från tronen? Han skulle inte ens levd idag om inte min härskare hade hjälpt honom. Nej… jag tror att man kan uppnå samma resultat utan att förolämpa sultanen. Vi gör så här: Du meddelar att kalifen skänker honom sin dotters hand! Sultanen kommer säkert att bli jätteglad över detta. Jag passar på och föreslår honom en penninggåva värdig ett sådant parti.

Så skedde också. Sultanen blev upprymd över kalifens svar. Han samlade genast en stor delegation som omfattade visiren förstås, ett antal prinsar, tiotals officerare, höga dignitärer samt hundratals vakter och slavar. Delegationen begav sig till Bagdad med värdefulla gåvor: kamfer, myrra, brokad, kistor fulla med juveler och hundra tusen guldmynt! Alla blev (eller låtsades vara) nöjda!

Nu kan man alltid invända: Även kalifens dotter? Nå väl, detta är en annan vinkel på en historia från 1100-talet, när kvinnans ställning var som det var. Så kom det sig i alla fall, att en tvist som kunde leda till en blodig uppgörelse fick en fredlig upplösning tack vare en klok diplomat.

Historia bearbetad och kommenterad av Daniel Onaca

1 kommentar

Under Att berätta

Kejsar Karl den stores förälskelse

Kejsar Karl den store förälskade sig på sin ålders höst i en tysk flicka. Herrarna i hans hov iakttog bekymrat hur deras suverän, uppfylld av kärlekslängtan och glömsk av sin kejserliga värdighet, försummade rikets affärer. När så flickan helt oväntat dog, drog hovmännen en lättnadens suck, men förhastat, ty Karl den stores kärlek dog inte med flickan. Kejsaren, som låtit föra det balsamerade liket till sina privata rum, ville inte skiljas från det.

Ärkebiskopen Turpin, som förfärades över denna makabra lidelse, anade att trolldom låg bakom och insisterade på att få undersöka liket. Under den dödas tunga fann han en ädelstenbesatt ring. Så fort ringen kommit i Turpins händer, lätt Karl den store skyndsamt begrava liket och riktade all sin kärlek mot ärkebiskopens person. För att rädda sig ur denna pinsamma belägenhet kastade Turpin ringen i Bodensjön. Karl den store förälskade sig i sjön och ville aldrig mer skiljas från dess stränder.

(En legend hämtat ur en bok om trolldom återberättad av den romantiske franske författaren Barbey d’Aurevilly i en av sina anteckningsböcker.)

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Soldaten och kortleken

En soldat gick in till kaptenen och bad om permission för att gå till kyrkan. Men kaptenen fick reda på att soldaten hade en kortlek på sig. Därför frågade officeren honom, vilken nytta hade han av kortleken, på väg till kyrkan? Soldaten svarade så här:

— När jag tittar på esset så påminns jag om att vi har en enda Gud. Tvåan talar om för mig att Bibeln är uppdelad i två delar, Gamla och Nya testamentet. Ser trean, tänker jag på treenigheten, fyran symboliserar de fyra evangelisterna och femman de fem förståndiga jungfrurna som väntade på brudgummen. När jag ser på sexan vet jag att det var på sex dagar som Gud skapade världen och sjuan står för dagen då Gud vilade. När jag ser åttan tänker jag på de åtta rättfärdiga som Gud räddade när världen förstördes (Noa och hans hustru samt hans tre söner och deras hustrur) och när jag ser nian tänker jag på de nio spetälska som glömde tacka Frälsaren för att de hade blivit botade. Tian är de tio budorden förstås, knekten är djävulen, kungen, himmelens konung, medan damen är den välsignade jungfru Maria, himmelens drottning.

Daniel Onaca som tillägger att permissionen beviljades.

1 kommentar

Under Att berätta

Sultanen Alp Arslan och rebellen Youssuf

Det händer att en man står upp en vacker dag.                                                  Han skryter om sin makt och ropar:                                                                    Här är jag! Hans rykte varar blott en drömsekund,                                          Hans död står redan klart och ropar: Här är JAG!

Denna dikt tillhör en persisk poet som levde på 1100-talet. Omar Khayyam hette han. Han var en stor personlighet av sin tid. En lärd man. Han var läkare, poet, astronom, filosof, matematiker… Han bidrog till utformningen av den persiska kalendern t.o.m. I västerlandet är han känd mest för hans dikter. Han var upphovsman till ett hundratal fyrradiga strofer som kallas rubaiyat. Verserna som står i början av detta inlägg utgör just en sådan rubaiyat. Omar Khayyam arbetade som astronom åt Sultanen i Samarkand fast han levde nästan hela sitt liv i sin födelsestad Nishapur. Där är han begravd och där finns ett fantastiskt vacker gravmonument (som kan ses på nätet). Han var en livsnjutare. Det finns en hel del att berätta om denna… trevliga aspekt av hans liv, men jag avstår från det, för att jag vill berätta om en händelse som jag misstänker att det har inspirerat Omar Khayyam att skriva dikten ovanför.

Det var på den tiden då den turkiske sultanen Alp Arslan härskade. Sultanen förberedde ett militärtåg för att erövra Turkestan som låg i öster, bortom floden Oxus. Han tänkte inleda offensiven genom att erövra ett antal fästningar längs floden. Detta av logistiska skäll, som man säger idag. En av dessa fästningar var just Nishapur, staden där Omar Khayyam levde. Stadsborna erbjöd ett oväntat hårt motstånd. Sultanen fick belägra den under flera dagar tills stadens försvarare gav upp. Deras ledare var en tapper krigare vars namn var Youssuf. Efter att han sårades och fångades, fördes han till Sultanen, som var nyfiken på mannen som ställt till så mycket besvär för honom. Fången höll sig upprätt och stolt, mellan två jättelika karlar som höll honom hårt i var sin arm. Sultanen satt med korslagda ben på en träplattform täckt med alla slags mattor och kuddar. De bägge männen såg på varandra med utmanande blickar. Sedan sade segraren till sina soldater:

– Bind fast honom mellan fyra hästar och lått dem slita isär honom!           

Youssuf tittade på Sultanen med blicken fylld av förakt och utropade:               

– Så behandlar du den som slagits som en man? 

Sultanen svarade inte, utan vände bort ansiktet. Då tilltalade fången honom återigen:            

– Du, vekling, det är dig jag talar till!      

Då hoppade sultanen som stungen av en skorpion. (Det ryktades nämligen att härskaren var impotent.) Han grep sin pilbåge, lade an en pil och befallde vakterna att släppa fången. (Han ville inte riskera att skada dem.) Om det nu beror på upphetsning, brådska eller på att det är svårt att skjuta på så kort avstånd, så misslyckades sultanen att träffa Youssuf. Fången kastade sig över honom. Sultanen, som satt med korslagda ben på sin plats, försökte komma upp men fastnade med fötterna i mattorna, snavade och föll omkull. Youssuf var redan över honom. I handen hade han en dolk som han hade gömd i kläderna. Han körde den i sidan på Sultanen innan han själv blev ihjälslagen.

Efter fyra plågsamma nätter dog sultanen Arslan. Han dog pinad och bitter. Hans ord återfinns i krönikorna från den tiden och låter så här: Häromdagen såg jag mina trupper passera revy från en höjd. Jag kände jorden darra under deras steg och tänkte: ”Jag är världens herre! Vem kan mäta sig med mig?” Som straff för min arrogans och fåfänga, skickade Gud mig den eländigaste av människor, en besegrad, en fånge, en dömd på väg till dödsstraffet. Han visade sig vara mäktigare än jag. Han störtade mig från tronen. Han berövade mig livet.

Jag tror att det var just denna händelse har inspirerat Omar Khayyam att skriva sina verser.

Hört och förmedlat av sagosamlaren                                                                   och fredsälskaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Kyrkoherden och golfspelet

En vacker söndag fick Sankte Per syn på en kyrkoherde som spelade golf på gudstjänsttid. Den helige såg plötsligt hur kyrkoherden gjorde hole in one på banans ess. Han blev upprörd och gick raka vägen till Gud och skvallrade. Sankte Per undrade vilket straff som skulle tilldelas de syndige. Den Allsmäktige såg på Sankte Per och svarade milt:

– Vem kan han berätta detta för?

förmedlat av golfspelaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Människans dom över sol och måne

En gammal rumänsk historia förtäljer att, i tidernas begynnelse, levde Solen och Månen tillsammans, som syskon, i himmelrikets höjder. När deras mor märkte att det växte en onaturlig kärlek mellan dem, bestämde hon att brodern och systern skulle leva åtskilda för alltid.

De två var mycket ledsna över detta förstås, men de kunde inte sätta sig över sin moders ord. Då tyckte Solen att det var bäst att han strålade under dagen, medan Månen skulle lysa under natten. Detta ville Månen inte gå med på. Det kivades ett tag, men lyckades inte komma överens. Till slut steg syskonen ner på jorden för att be människan att lösa deras tvistemål.

Människan kunde inte skipa rättvisa meddetsamma. I stället gav hon dem varsin blomsterkruka med några blomsterfrön i och sade:

– Ta er blomsterkruka med er till himlen och kom tillbaka med dem  om tre månader. Då ska jag fälla min dom.

Månen och Solen tog var sina lerkärl och gick sin väg. När de kom tillbaka på den utsatta dagen visade de sin kruka för människan. I Månens kruka tronade en ståtlig blomma, medan i solens krus växte ingenting alls. Månen skrattade åt Solen, när hon* såg hans ledsna min. Människan tittade på bådas krukor och skakade bekymrat på huvudet:

— Det är något jag inte förstår, sade hon. Hur kunde en sådan stor blomma växa i Månens kruka, när de blomsterfrön som ni fick av mig var kokta. Sådana frön kan aldrig slå rot i jorden!

När Månen hörde dessa ord avslöjades hennes försök till lurendrejeri. Hon berättade att hon skämdes när hon såg att ingenting växte i hennes kruka och bytte då de frön, som hon fick av människan, mot sina egna frön.

Som följd av denna missgärning, bestämde människan att hon får lysa på himlen under nattetid, medan Solen ska härska under dygnets andra halva.

* på rumänska språket är månen alltid ”hon”, medan solen är ”han”

Daniel Onaca

5 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Kyrkoherden och kortleken

Det har hänt en söndagsmorgon i kyrkan. Om det var just här i Burseryd eller på annat stället i Västbotrakten vet jag inte och det är inte så viktigt att veta heller. Essentiellt var det att alla byborna var samlade där för att lyssna på prästens predikan. Mitt under prästens utläggning behövde han snyta sig. Så han drog upp sin stora, röda snusnäsduk ur ena byxfickan och – aj aj aj! – hela kortleken följde med. Kortlapparna singlade ner i templet som fallande höstlöv. Gubbarna tyckte dock att det som inträffat var roligt, för korten dalade ju ner liksom blandade ovanifrån. Så alla började håva åt sig så många de kunde. För prästen var det hela dock ytterst pinsamt. Vad i all sina dar skulle han säga? Efter att ha snutit sej och putsat näsan eftertänksamt och grundligt skrek han till så att det ekade mellan valvbågarna:

– Nå, Johansson i Lallabo, vilket kort fick du?

– Spader ess, svarade mannen.

– Och Svensson i Hult?

– Klöver dam.

– Och Nilsson i Lida?

– Ruter fira

– Nå, kan ni också säga: Vilka var Sadrak, Mesak och Abed-Nego?

Inget svar.

– Där ser ni! Syndens väg känner ni väl till, men om rättfärdighetens vet ni inget!

Urplockat ur en gammal bok av Guds trogna tjänare och skicklig kortspelare, Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Historien om Petrache Lupu

Jag vill berätta om en man som botade hundratals, (om inte tusentals) personer under sitt jordiska liv. Denne man levde i en liten by som ligger några kilometer norr om Calafat, en hamnstad vid Donau. Byn heter Maglavit. Det gäller en händelse som utspelades under mellankrigstiden. Dess hjälte var en fåraherde som hette Petrache Lupu.

En vacker dag hade herden en övernaturlig upplevelse. Han påstod nämligen att han såg Gud uppenbara sig för honom. Den såg ut som en långskäggig, gammal man. (Herden kallade honom ”Gamlingen”). Mötet med Gamlingen upprepades flera gånger under en kort period. En gång inträffade mötet i närvaro av två vittnen. Gamlingen rådde herden Petrache att leta upp byns präst för att tillsammans uppmana byborna att söka frälsning. Efter en viss tvekan gick han till prästen. Från den dagen ändrades hans liv.

Tidningarna har utnyttjat händelserna maximalt. Byn Maglavit blev pilgrimsort. Folk från hela landet reste dit; till och med från utlandet. Hundratals människor kom till byn. Dagligen! Man kunde se oändliga köer av oxdragna kärror, hästvagnar, kabrioletter, stadsbilar. Folk kom även gående långväga. Alla ville träffa herden Petrache för att bli välsignade, botade från sina besvär eller  för att bli spådda om sin framtid. (Herden kunde se in i en människans framtid också) I samband med sina”seanser” spådde herden att om folk inte vänder sig till Gud, kommer hungersnöd och lidande att hemsöka jorden. Detta var år 1935.

Sedan kom det andra världskriget. Under den tyska offensiven mot Sovjet flögs herden Petrache till östfronten. Men inte för att tjänstgöra som soldat, utan för att välsigna de rumänska trupperna (som kämpade sida vid sida med den tyska armén). Därborta vid Donbäckenet uttalade herden en profetia. Han spådde att tyskarna kommer att förlora kriget och Rumänien kommer att bli invaderat av en främmande armé. Denna profetia slog in, när den Röda armén gick in  i Rumänien och landet förblev ockuperat under 20-års tid.

Vid herdens återkomst till sin hemby Maglavit, började man bygga ett kloster där. Under tiden, ägde en annan märklig sak rum. Herden lovade att avslöja något som han kallade ”Gamlingens stora budskap” (Tala om weakeleaks-fasoner!). Dagen för detta avslöjande skulle bli den 14 sept. år 1952. Det var många som väntade nyfikna och ängsliga den dagen.

Första september år 1952, två veckor före ”den stora dagen” alltså, anlände en svart bil till Maglavit och hämtade herden. Efter några dagar kom han tillbaka, men ville inte berätta något om det som hänt. Efter ytterligare några dagar blev han bortförd igen. Detta upprepades tre eller fyra gånger den där hösten. Och ingen kunde få någon upplysning om var han tillbringade den tiden. Så, det stora budskapet  blev aldrig avslöjat.

Många misstänkte att herden inte ville berätta något, av rädsla för den hemliga polisen. Detta med tanke på, hur den kommunistiska regimen behandlade Magalvitfenomenet: det blev förbjudet för folk att göra pilgrimsresor dit, arbetet vid klostret lades ned; man fick inte ens prata om herden. Det spreds ett rykte att han var utvecklingsstörd, men folk visste att herden blivit undersökt av landets mest  ansedda rumänska psykiater under mellankrigstiden. De slog fast  att herden var helt frisk.

Efter revolutionens år 1989, återupptogs arbetet vid den heliga byggnaden. Idag är den färdig byggd. Den står öppen för både församlingens medlemmar som för turister. Den har ett kyrktorn som är40 meterhögt. Det högsta torn i Renässansstil i Rumänien. De som tänker turista i södra Rumänien, kan lägga den till sin besökslista.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Den heliga Drosita

Mellan Donau och Svarta havet, sträcker sig ett landskap som heter Dobrogea. Där finns Mamaia, Eforie, Neptun och många andra turistorter dit folk i norra Europa brukar åka på semester. Men förutom kända badorter finns det flera ställen som är värda ett besök. Jag tänker på alla klostren som ligger utspridda här och var i Dobrogea. Ett av dessa kloster heter Celic Dere. (Namnet är turkiskt och betyder ”stålbäcken”.) Dit brukar pilgrimer färdas; sådana som inte har möjlighet att resa till Santiago de Compostella (Typ).

I Celic Dere finns flera sällsynta ikoner. På en av väggarna där, kan man se ett porträtt av den heliga Drosita (Har ni hört talas om detta kvinnliga helgon? Om inte, behöver ni inte skämmas, för det är få som har gjort). Det sägs, att hon var dotter till den romerske kejsaren Trajanus och fick lida martyrdöd, år 104 e.Kr. Det är bara i detta kloster som den heliga Drositas namn har bevarats. Legenden berättar att det var tack vare hennes böner som den romerska kejsaren blev frälst och hans synder förlåtna. Nu var det inte så att kejsaren var en syndig man (inte syndigare än vi, alla andra), utan för att han var hedning. Detta faktum i sig var – och fortfarande är – en synd i de kristnas ögon.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Bröstbehandlingens dystra följder

En av kung Arthurs riddare hette John. En mycket tapper ung man som ruvade på en hemlig last. Han var nämligen besatt av drottningen och ville så gärna ta henne på brösten. Riddaren visste mycket väl att en sådan gärning skulle kosta honom livet. En vacker dag kunde han inte hålla sig längre och berättade om sin längtan för trollkarlen Merlin. Kunnig i läkekonstens hemligheter som han var, hittade gubben snart en lösning på gossens problem. Men det kostade! Tusen guldmynt skulle stackars John punga ut med om han ville att hans dröm skulle gå i uppfyllelse. Den unge mannen gick med på det utan mycket grublerier.

Under natten framställde trollkarlen ett klådframkallande pulver. Han passade på när drottningen tog sitt bad och strödde det i hennes behå. (De som är tveksamma om kvinnornas utstryrsel eller badvanor på den tiden hänvisar jag till Olas historia på denna blogg; den som handlar om Nasrudin och som heter ”Är du nöjd nu?”) Hur som haver, när drottningen klädde på sig igen började det kännas mer och mer… obekvämt. Till slut talade hon öppet om sin man, kung Arthur om sitt outhärdliga kliande. Denne skickade efter hovets livläkare. Medikus Merlin fick infinna sig hos kungen på två röda sekunder! Han lyssnade noga på det kungliga parets bekymmer och var inte sen med att hitta på goda råd. Merlin berättade för kungen att det var bara en speciell sorts saliv som kunde bota hans makas plåga. Detta ”läkemedel” var tyvärr extremt sällsynt, men fallet var inte hopplöst. Det råkade vara så att en av kungens riddare kunde utsöndra just denna mirakelmedicin. På det sättet kom riddaren Johns namn på tal.

Kungen gav order att den unge mannen skulle infinna sig meddetsamma i drottningens kammare för att utföra den rekommenderade… behandlingen. Riddaren John svalde trollkarlens ”vaccin” och ställde upp till tjänstgöring. En hel timme njöt han av drottningens behag och dessutom fick han stor tacksamhet för detta! Glad i hågen gick han sedan därifrån. På slottets innegård stötte han på trollkarlen Merlin som påminde honom om hans skuld. Tusen guldmynt var inte en oansenlig summa som kunde skrapas fram hur lätt som helst. Han tänkte dock att häxdoktorn inte kunde avslöja honom. Merlin var ju medbrottsling, om sanningen skulle uppdagas! Följaktligen, var det lika bra att strunta i betalningen. Riddaren John lät trollkarlen veta att han inte kommer att få ett enda öre för sin tjänst. Mumlande och mycket besviken gick gubben sin väg, medan den unge mannen beundrade sig själv över sin förslagenhet.

Nästa morgon var han på väg mot sitt gods, när kungens vaktstyrka red ifatt honom. John fick veta att han måste vända om, och detta i allra största hast, för att kungen fick en förfärlig klåda runt de ädla delarna.  

Sensmoralen: En riddare bör hedra sitt namn i alla tider och under alla omständigheter.

Daniel Onaca

3 kommentarer

Under Att berätta