Sagobygdens Blogg

Konstruera berättelser

Jag har ofta tänkt att det borde gå att ta tillvara berättandets kraft i många fler sammanhang än vad som är vanligt. Det måste gå att som pedagog med enkla medel omvandla torr fakta till fängslande berättelser. Självklart kommer man som pedagog inte att uppnå samma tekniska skicklighet som t ex Selma Lagerlöf i Nils Holgersson, men det man förlorar på bristande teknik tar man igen genom att anpassa historien till nuet och till de elever som just du har framför dig.
Jag har  pröva tre olika metoder för att konstruera berättelser.

 Motsättningar
Boken ”Berätta som en Saga” gav mig inspiration. Den handlar om hur man kan lägga upp undervisningen så som en god berättelse är uppbyggd, vilket inte nödvändigtvis innebär att man behöver berätta. Kieran Egan – bokens författare –  hävdar att barn är fantasirika men att vi i skolan har lagt störst vikt vid det förståndsinriktade och mindre på fantasi. Egan talar om att sagans tydliga motsatser är viktiga för att göra ny kunskap meningsfull för eleverna. Han säger också att vi istället för att börja med det som är känt för eleverna så borde vi börja med det som är mest okänt. Det extrema säger oss något om vår egen verklighet och stimulerar vår fantasi.
Exempel i lågstadieklass
Jag skapar en ramhistoria. Den handlar om nutids professorn som gör en tidsresa till stenåldern. Han vill lära stenåldersmänniskan modern kunskap. Pax  gör sig ovän med stenåldersmänniskorna Han vill  nämligen göra dem civiliserade och de tycker han är ociviliserad. I berättelsen finns med fakta beskrivningar om Stenåldersredskap, hur man bodde , vad man åt och hur man skaffade mat. Här vill jag få spänning genom att skapa och utveckla motsättningar mellan dagens civilisation och stenåldern

Klä om folksaga
Ett annat sätt är att använda sig av episkt uppbyggda folksagor som inte alltid är uppbyggda på stora motsättningar men har ett tydligt problem som skall lösas och en stark ramhistoria som jag vet fängslar. Jag tar helt enkelt en gammal folksaga och klär om den i den dräkt som passar mitt syfte.
Jag har  t ex berättat Järn Hans i stenåldersversion. Även här väver jag in fakta om stenåldern på ett liknande sätt som när jag arbetar med motsättningar

Klassisk dramaturgi
Ett tredje sätt att arbeta på är att utgå från dramaturgins grunder och utifrån det skapa en berättelse. Det finns lite olika modeller, men grunden är nästan alltid att en god historia skall innehålla  en huvudperson, en plats och ett problem.

 Ett alternativ till att konstruera berättelser, är att berätta folksagor som redan finns. Även dessa innehåller självklart mycket kunskap.
Med risk för att jag talar emot allt som  jag hittills sagt i denna artikel, så skulle jag vilja avsluta med att påstå följande:
 Det viktigaste är- trots allt- inte den kunskap som finns i en berättelsen, utan de frågor som väcks efteråt. Frågor och berättelser tänkte jag att Ola Henricsson skulle få berätta mer om i berättarpedagogik 10.

Mikael Thomasson

En sak som jag har förstått under resan med berättelser är hur effektivt berättandet är för att träna medkänsla. Lyssnaren kan sätta sig in i huvudpersonernas känslor och ta del av det som drabbar dem av
både glädje och sorg. Men det jag ska berätta nu visar på att man kan visa prov på medkänsla utan att ha fått någon speciellt bra lyssnarupplevelse.

Nej allting har inte alltid varit lyckat. Långt därifrån. Det viktigaste man kan lära sig som berättare är att berätta något som man tycker om.

När jag började använda berättande i undervisningen letade jag berättelser över allt och fann till min förvåning även berättelser i matteboken. Till varje kapitel i boken för årskurs fyra fanns en saga som inledning till varje kapitel. ”Den ska vi inte läsa”, tänkte jag, ”den ska vi berätta”. Jag försökte lite hastigt lära mig Ali-Baba och de 40 rövarna som stod på tur i boken.

Dagen för berättarstunden bad jag alla elever lägga ner sina matteböcker och sätta sig på golvet där vi brukade sitta när vi lyssnade på berättelser. Jag hängde också ut en skylt på dörren med texten: ”Berättarstund! Stör ej” .

Den skylten hade sån inverkan på speciallärare som var på väg och hämta elever till sin undervisning att de blev stående utanför utan att knacka.

Jag började berätta sagan och till en början gick det väl ok. Men snart märkte jag att jag hade svårt att komma ihåg alla turer i berättelsen. Jag var ingen bra guide i berättelsens landskap. Eleverna började hasa omkring på golvet och peta på varandra istället. Kanske inbillade jag mig svettpärlorna i pannan men det började bli riktigt svårt att minnas och jag tappade tråden och pratade nog mer om berättelsen än jag berättade.

Plötsligt när det var som värst så fes en elev. Det blev hela havet stormar framför mig där jag satt på en stol. Några gav ifrån sig högljudda protester och många skrattade.Jag handlade med ryggraden och skickade ut stackaren som fes. Sedan berättade jag det som var kvar av berättelsen för eleverna som satt
kvar lydigt med magistern i fislukten.

När jag till allas glädje var klar och eleverna studsade upp på sina platser för att ta upp matteböckerna så kom en flicka fram till mig: ”Det gick ju jättebra. Du kom ihåg nästan allting.”

”Oh nej, det var ju inte så här det skulle vara”, tänkte jag.

”Tack det var snällt sagt! Men nu måste jag berätta slutet för han som
fes.”

Utdrag ur min bok Möten med berättande.

Ola Henricsson

Berättelsens kraft

Alla som berättat sagor, sägner eller minnen för barn vet vilken magi som ofta uppstår. Det finns mig veterligen inget som skapar sådan koncentration i ett klassrum som berättandet.

Varför är det så? Jo, dels tror jag att det beror på den unika kontakt som skapas mellan en levande berättare och lyssnarna.

Dessutom är en bra berättelse uppbyggd på ett sätt som fångar lyssnaren. Den  kopplar ihop fakta med känslor och fantasi, det är det som engagerar. En bra historia har fängslande inledning, ett problem, tydliga motsättningar, människoöden att engagera sig i och sist men inte minst ett tydligt slut.

Med andra ord : Det som väcker känslor det minns man

Själv har jag flera gånger råkat ut för föräldrar som berätta att deras barn nästan ordagrant återberättat halvtimmeslånga sagor hemma vid köksbordet. Min egen dotter kom hem när hon gick i tvåan och sa:

”Pappa,  fröken Gunilla skällde på mig idag och försökte bitas!! ”

”Va, Vadåå!!”, sa jag

Nora: ”Ludvig Beethoven ”

Jag: ”Va!!”

Nora: ”Gunilla berättade om Ludvig. Han hade en Jätte sträng pappa som tvingade honom att gå upp mitt i natten för att träna piano. När han blev vuxen var Beethoven jätte duktig men lika sträng mot sina pianoelever. Om de hade glömt göra läxan så skrek han åt dom och bet dom i axeln.”

Jag: ”Jaha, nu förstår jag, det var när fröken Gunilla berättade som hon låtsades att hon blev så arg att hon ville bitas? ”

Nora: ”Just det, har du femman? ”

Vi lyssnar tillsammans, under tystnad, på Beethovens femte symfoni.

Efteråt säger Nora: ”Han hette nog Bethoven för att han bet folk.”
Låt gå för att hon inte fått all fakta rätt, men genom att Beethoven presenterades i en berättelse där Nora fick använda sig av sin fantasi och inlevelseförmåga så har personen gjort ett helt annat intryck på henne än vad en vanlig föreläsning hade gjort.

Tidigare använde  man ofta den goda berättelsen som kunskapsförmedlare i skolan. Selma Lagerlövs ”Nils Holgerssons underbara resa” är kanske det kändaste exemplet. I Berättarpedagogik 9b kommer jag att ge exempel på mina försök att  använda berättelsen på ett liknande sätt.

Mikael Thomasson