Sagomuseet har haft kungligt besök från Danmark.
Åsen teater på norra Jylland har varit hos oss. Teatern etablerade sig 1987 som Institut for Folkeligt Teater med syfte just att lyfta fram den folkliga kulturen. Här kan du läsa mer om teatern. Vi hoppas på ett fortsatt utbyte av erfarenheter.
I den rumänska folkloren, tillkom katten under syndafloden. Det sägs att Djävulen började göra bus på Noahs ark. Bland annat, skapade han möss med uppsåt att dessa skulle göra hål i båten. Han ville gärna se vad Gud kunde hitta på för att förhindra den att sjunka i havet. Under sin dagliga inspektionsrunda, märkte Noah dessa små varelser. Han mindes inte att de blev insläppta på arken, innan det ödesdigra regnet började. Gripen av misstänksamhet, spionerade han på mössen för att se vad de hade för fuffens för sig. Då upptäckte han, vad de höll på med. De skulle helt enkelt borra hål i botten på arken! Då blev gubben arg. Han tog fram en tygtrasa och kastade den mot de dumma smådjuren.
Trasan omvandlades till en katt som började jaga mössen. Hon fångade dem alla, förutom ett enda par som lyckades gömma sig i kreaturens höförråd. Där satt de och tryckte, under alla de resterande dagarna av syndafloden. Därmed var faran över, men mössens onda vana att gnaga på allt de kommer över behöll de. Likaså behöll katten sin vana att jaga dem överallt. Av den anledningen ansågs katten vara ett lyckobringande djur, ett djur som till och med Gud älskar. Om det inte vore ett litet hinder: när katten fångar möss och äter upp dem, fylls även hon av onda andar, eftersom mössen är skapade av Djävulen! Det är därför som hennes ögon lyser som djävulens ögon om natten. Av samma skäl alstrar katten osynliga gnistor när den stryks medhårs.
Det var Djävulen som, till slut, tog katten under sitt beskydd. När han slutit avtal med en människa, förseglar han kontraktet med en stämpel av en kattass på hennes kropp. Även häxorna brukar alltid ha en katt i sin närhet. Man tror att om en häxa smörjer sig med salva utvunnen av växter upplockade under midsommarnatten då omvandlas hon till… just en katt!
Av kattälskaren Daniel Onaca
Helena Heyman är berättare i Lund. Hon är entusiastisk fågelskådare och här på bloggen har vi då och då publicerat en del av hennes betraktelser. På Sagomuseet berättar vi om fåglar i folktron. Här ger oss Helena en bild av fågellivet en augustimorgon.
1 augusti. Högsommaren har nått sin höjdpunkt. Naturen håller andan, en välbehövlig paus mellan utveckling och nedbrytning, mellan in- och utandning. Jag går ut med mitt morgonté till trädgårdsstolen. Allt tycks stilla och lite vemodigt tyst.
Men så börjar en nötväcka jiffa i den gamla eken och jag lyfter kikaren. Inne i den mörka trädkronan upptäcker jag mumlande unga nötskrikor som försiktigt smyger från gren till gren. Och snart ser jag också en större hackspett med ungfågelns röda mössa. Fladdrande rör den sig i bladverket och tar för sig av ekens stora utbud.
Ett lätt kraxande som, jag först förutsätter, kommer från nötskrikorna, avslöjar i stället tre ormvråkar som stillsamt hukar i det grova grenverket intill stammen. En av dem känner jag igen som den klumpiga ungen med raggigt vitfläckig fjäderdräkt. Den senaste tiden har jag sett den välja en staketpinne i skogsbrynet som favoritplats, där den, just kraxat, och svajande övat balansen, medan man inne i skogen kunnat ana mörka skuggor, vaktande föräldrar. Men nu sitter alltså familjen tillsammans i ekens djupa grönska och ungen ”kraxar”, verkar det, hungrigt.
Så blir det fart på gladan som väntat i den ensamma almen ute på fältet. Den gör en störtdykning och griper skickligt åt sig en av kycklingbitarna som jag lagt ut på grindstolparna. En matning som hör till mina morgonrutiner.
Men nu händer det otroliga. En av de vuxna ormvråkarna gör likadant, störtdyker ner mot grinden och klarar att ta en kycklingbit! Stolt flyger den iväg med bytet i klorna och ut från eken kommer också de andra två. Tillsammans flyger trion lågt över hallonsnåren och försvinner bakom skogen.
Under alla år som jag iakttagit ormvråkens och gladans aktivitet kring hagen och min grind har den tunga ormvråken aldrig tidigare lyckats med detta konststycke. Endast den eleganta gladan tar skickligt för sig av det mesta som bjuds.
Ormvråken är vanligtvis en passiv jägare som sitter och väntar på att något skall röra sig i gräset. Men nu har den alltså visat att den också kan mer än så. Har den inspirerats av gladan? Ungen var kanske mycket hungrig?
Jag dricker min andra kopp te när en liten flock mindre korsnäbb drar förbi och jag ser tornseglare sväva högt mot molnfri himmel. Långsamt sveper jag med kikaren över trädkronorna ner mot hasselbuskarna och stengärdet. Det rör sig överallt, om man tittar noga. Det fladdrar till här och där i körsbärsträden, koltrastar kalasar på bären.
Är det en katt nere i gattet mellan stenarna, tänker jag. Det rör sig i gräset och två öron sticker upp. Nej, det är en räv med färg från de rodnande rönnbären. Som ett rött streck försvinner den på svarta fötter in i högsommarskogen mellan mörka stammar där vita fjärilar rör sig i skuggorna.
Helena Heyman, 1 augusti 2013 i Tunby.
Under Att berätta
Richard Martin är en fantastisk, brittisk storyteller som gästade Ljungby berättarfestival 2013. På senare tid har Richard -på olika sätt – gjort reklam för vår festival och Sagobygden . Det tackar vi honom för. Bland annat har han berättat Sagomuseets saga om pissepottan på engelska. Lyssna och njut:
I sommar har jag besökt Ærø, den lilla vackra ön söder om Fyn. Det som förde mig dit var önskan att uppleva den miljö som Carsten Jensen skildrar i den storslagna romanen Vi, de druknade, en berättelse full med fantastiska historier. På Marstals sjöfartsmuseum hittar jag en annan bok av Jensen som jag aldrig hört talas om. Det är Vi sejlede bare, som är en skildring av bakgrunden till Vi, de druknade. Den har han skrivit tillsammans med Karsten Hermansen som är historiker och arbetar på Sjöfartsmuseet.
Rikt illustrerad ger boken en fyllig historisk bakgrund till romanen. Carsten Jensens inledning i boken med titeln Lang vej hjem är bara den värd varenda dansk krona boken kostade. Det är ett strålande kapitel om vägen till romanen och om mötet med människorna i Marstal.
Carsten Jensen har ofta fått frågan om vad som är verklighet i romanen och vad som är fiktionen.
Jag plejer at svare, at det i dette tilfælde gælder en simpel tommelfingerregel. Jo mere usandsynligt, det lyder, jo mere kan I være sikre på, at det virkeligt er hændt. Jo mere almindeligt og hverdagsagtigt, det lyder, jo mere kan I være sikre på, at det er noget, jeg har fundet på.
Det beror på att människor som berättat om sitt liv i Marstal, gör som alla andra som berättar självbiografiskt, lyfter fram märkvärdiga, dramatiska och minnesvärda händelser. Vardagens små trivialiteter bevaras inte i Sjöfartsmuseet arkiv. Människors drömmar, längtan och hopp, vänskap, det allmänmänsklig är osynligt i arkivmaterial. Det måste en författare hitta på.
Lyckliga ni som har det här två böckerna kvar att läsa!
I Sverige har vi färister för att hindra kreatur att springa ut från betesmarkerna. Norge har så gott om feer så de måste hindra dessa väsen att sprida sig okontrollerat och förorsaka bekymmer för bilisterna.
Det sägs att en gång i tiden levde någonstans en vacker prins. Det fanns inget som kunde uppväga hans skönhet förutom hans egen elakhet. För elak, högfärdig och dum var han! Men detta visste inte alla de flickor som råkade se honom, när han red förbi på sin vita häst iklädd dyrbara kläder. Bålde hovets unga damer och bondflickorna var stormförtjusta i honom och drömde om att omfamna och kyssa honom. En dag, när prinsen red ute i en dalgång, stötte han på en flicka som plockade blommor på ängen. Det var byhäxans dotter. Även hon var förälskad i den fagre unge mannen. Prinsen märkte detta med detsamma och tänkte spela henne ett spratt.
Han uppmuntrade flickan att komma nära honom och ge honom en kyss. Bedårad av glädjen, närmade hon sig den stolta prinsen och ville kyssa honom. Just i det ögonblick när deras munnar skulle mötas kände hon, i stället för en mjuk beröring, ett stick i läppen. Full av förvåning öppnade flickan ögonen för att se att prinsen höll en vass nål mellan sina tänder.
— Detta är för dumma och fattiga flickor som du, skrattade prinsen.
Några bloddroppar sipprade från flickans läpp och föll ner på hennes vita blus. Stor var hennes ledsnad, djup hennes besvikelse. Sårad I både kropp och själ, förbannade hon den unge mannen med orden:
— Må du aldrig finna en käresta som du kan gifta dig med.
Prinsen skrattade och red åstad. Han hade inte mycket till övers för skrock och dylikt, men han visste inte vad en besviken flickas ord kan åstadkomma. Tiden gick och, när hans föräldrar dog, besteg han tronen, men någon käresta träffade han aldrig. Han dog ensam och förbittrad. På hans grav växte så småningom en planta som visade sig vara en utomordentligt vacker blomma. Den spred en gudomlig doft omkring sig, men dess blommor kunde inte plockas så lätt för stjälkarna far fulla med små krokiga taggar. Människorna kallade detta under till blomma, med blomblad mjuka som älsklingens läppar, för ros.
Av rosälskaren Daniel Onaca
Under Att berätta
Den här bloggen handlar om muntligt berättande. Men nu kan jag inte låta bli att tipsa om en litterär berättelse. Det är visberättaren Christinas Kjellssons debutroman Solknepet.
Hon berättar om ett år i flickan Mirjams liv, det året hon börjar första klass. Mirjam växer upp i en liten by i Jämtland i mitten av sextiotalet. Mirjam är ett påhittigt litet barn som tänker och funderar mycket på allt som händer och gärna delger omgivningen sina tankar. Allt som händer i boken skildras konsekvent ur Mirjams perspektiv. Barns konkreta tänkande framträder. Det är både tänkvärt och ofta mycket roligt, trots sorgliga händelser. Det är urstyvt gjort. Som läsare får jag själv fundera vidare på allt det som barnperspektivet inte förklarar. Författaren står inte bara på barnets sida utan litar också på sina läsare. Så här ska en riktigt bra bok skrivas!
Christina Kjellsson: Solknepet. Kabusa böcker 2013, ISBN 978-917355-306-3
Under Litteratur
Sagomuseet önskar alla bloggläsare en riktigt skön sommar på just ditt eget smultronställe!
Här kommer fler bilder från festivalens sägenresa till Stavsjö by. Foto: Sune Hede
Ni som missade resan kan lyssna på berättelser, höra ljudkompositioner och se bilder på appen Ljudspår Stavsjö.
Sagobygdens Blogg 