by | 18 december 2013 · 10:03

Minnets spelplats

Minnets spelplatsI ett TV-inslag berättar scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss om hur hon och hennes storebror Hans (som blev en av våra allra första miljökämpar) skapade en egen sagovärld som hjälpte dem att genomleva en otrygg barndom med självupptagna och frånvarande vuxna, en sjuk mor och bombningar och krig i deras barndoms Holland. Jag blir nyfiken och läser Palmstierna- Weiss memoarer Minnets spelplats. Tyvärr står det inget mer om barnens sagopåhitt.

Däremot får jag del av en annan berättelse. Bokens första 100 sidor är en oerhört skrämmande berättelse om ”borgarklassens diskreta charm”. Palmstierna-Weiss berättar naket och effektivt släktens historia fylld av framgångsrika företagare och bemärkta politiker. Samtidigt är det en obarmhärtig berättelse om inskränkthet, intriger och svek, makt och vanmakt, själviskhet och bortglömda barn. Jag tänker på Liv i Sveriges motto ”Varje liv är värt att skildra”, som är en grund för föreningens verksamhet, och som har stimulerat många okända människor att sätta sina levnadsminnen på pränt och berätta på berättarcaféer. Men också överklassens liv är värt att skildra, denna för många av oss helt okända värld. Palmstiernas-Weiss släkthistoria tilldrar sig under 1800-talet och 1900-talets första halva. Det är lätt att tro att samhället är jämlikt nu, särskilt om man själv lever under hyfsade omständigheter. Men hennes berättelse är en påminnelse om att se sig omkring och fundera hur det verkligen ser ut i dag.

Större delen av Minnets spelplats handlar om Gunilla-Pamstierna-Weiss eget konstnärskap, hennes samliv och arbete med författaren och konstnären Peter Weiss och om tidsströmningarna på 60- och 70-talet. Även den delen läser jag med stort intresse. Peter Weiss kraftsatsning, romantrilogin Motståndets estetik, var en av mina stora läsupplevelser när den utkom för 35 år sedan.

Tillsammans åker de till Vietnam för att dokumentera och skriva om hur USAs obarmhärtiga krigföring drabbar vietnameserna. Och nu hittar jag sagans roll.

En äldre kvinna kom fram till mig och tog på min långa ljusa fläta. Hon bugade sig och sa: ”Har ni äntligen kommit hem?” Det visade sig att det fanns en gammal sägen eller saga om en vietnamesisk prinsessa som rövats bort. Sägnen sa att om hon lyckades fly och komma hem från fjärran land så skulle det bli fred. Vägen var lång och när hon nått sitt hemland skulle hennes svarta hår vara vitt och hänga i en lång fläta på ryggen. Mitt ljusa hår hade bleknat rejält i den starka solen och såg nästan vitt ut. Den gamla kvinnan såg i mig sagans prinsessa, och att jag med min ljusa fläta äntligen kommit hem. Det skulle tyvärr dröja länge innan det verkligen blev fred.

En liten ögonblicksbild om hur sagan kan ge hopp och tröst i en svår tid.

I boken möter jag ett myller av författare och konstnären från tiden som skildras, den tid då jag själv var ung och läste just dessa författare, såg deras teaterpjäser och fascinerades av just dessa konstnärers bilder. Läsningen väcker minnen och känslor. En bok som också gjorde detta i somras var Gunnar Hardings memoarer Mitt poetiska liv.  Det är delvis samma människor jag möter i de två böckerna. Harding berättar om sitt arbete med att utge Akrobater i tredjeklasskupé, ett litet anspråkslöst häfte med dikter av Apollinaire, Cendrars och Max Jacob. Jag var väl 15 eller 16 år när jag hittade boken på Sundsvalls bibliotek och blev betagen. Det var mycket jag inte begrep, men rörelsen i dikten, rytmen, och kraften hänförde och ledde mig bland annat till att upptäcka surrealismen och läsa Bretons surrealistiska manifest. Och botanisera vidare i dikthyllorna.

I dag köper de kommunala biblioteken knappt dikter. I tidningen läser jag att Hässleholms bibliotek ska sluta prenumerera på en rad lite mer udda kulturskrifter. Vetenskapsrådet ska inte längre ge bidrag till en del viktiga kulturskrifter, bland annat den kulturhistoriska tidskriften RIG. I sitt remissvar över den statliga utredningen om den lättlästa litteraturens framtid (SOU 2013-58) skriver Myndigheten för tillgängliga medier, som föreslås få ett huvudansvar för den framtida utgivningen, ”Förlaget ska på sikt inte längre producera och distribuera eller lagerhålla tryckta böcker. Den tryckta upplagan ska produceras on demand, vilket innebär lägre priser och därmed en större spridning till målgruppen.”

Jag blir både fundersam och rädd. Det udda, det smala, det ovanliga, det som få efterfrågar, men som kan vara ack så viktigt, försvinner bort. Visst skapar nätet en ny tillgänglighet, ger nya spridningsmöjligheter, nya publiceringsmöjligheter. Men i detta nät drunknar också mycket.
Men vi behöver också mötesplatserna där vi kan finna det oväntade, det vi inte visste fanns. Se skådespelet, möta författaren, höra dikterna, finna den oväntade boken.

Minnets spelplats finns följaktligen endast på 3 bibliotek i Skåne Nordost, som består av 6 kommuner. På Ljungby bibliotek finns den inte alls. Så det är inte så stor chans att du helt oväntat finner denna bok på ditt bibliotek.

Gunilla Palmstierna-Weiss: Minnets spelplats, Albert Bonniers bokförlag 2013

2 kommentarer

Under Litteratur

Taggat som ,

by | 15 december 2013 · 11:09

Juhl-bocken

Förr var olika utklädningsupptåg populära under julhelgen. Ungdomar samlade in mat, brännvin och pengar till fattiga eller till julgillena. Staffanstågen gick omkring med stjärna och en person var utklädd till julbock. På sina håll gick det våldsamt till med bus och fylleri och myndigheter ingrep mot vad de ansåg vara ett ofog. Den 16 decmber 1721 blev det förbjudet att gå med julbocken i Stockholm.

julbock

Alldenstund man fast ogierna och med största missnöije månde förnimma huru såsom i stället för det, at hwar och en med innerlig hiertans andacht borde sig bereda, att rätteligen kunna och fira den instundande frögdefulla Jule-högtiden, en part sielfswåldige gåssar och andre lösa personer sälla sig tilsammans, och löpa omkring gator och gränder, samt inkomma uti husen, med de så kallade Juhl-bocken, Stiernan och andre fåfängligheter, hwarunder icke allenast en och annan vanständighet föröfwas, utan ock som aldrawärst är, blifwer der wid Guds heliga Ord och Namn obetäncksamt missbrukat;

Alt derföre ock emedan et sådant sielfswåld oskick och missbruk ingalunda kan tålas eller tillåtas, utan bör så mycket mera hämmas och afstraffas, som det hos de rättsinte och wälbetänckte ingen ringa förargelse upwäcker, hafwer hans Grefl. Excellence Riks-Rådet, Fältmarskalken och Öfwerståthållaren tillika med Magistraten funnit nödigt, här med allmänneligen kundgiöra, at eho som understår sig hädan efter, löpa omkring på Gator, Gränder, eller inkomma i husen, den samma skal genast fasttagen warda, och med behörig näpst blifwa ansedd, hwilket hwar och en som wederbör, har att ställa til hörsam rättelse och efterlefnad.
Stockholms Rådhus den 16 Decembris 1721.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som , ,

Bild

Vem är egentligen Riddar Blåskägg?

 riddarblåskäggEn söndagsmorgon i september och jag stökar i mitt kök. Vaskar kastruller och byttor, tar itu med gamla tidningar och annat skräp. Allt i min egen takt och godan ro, för ur radion kommer de ljuvligaste toner. Söndagsmorgon i P2, mitt favoritprogram. Men nu ska det visst bli opera av Bartok, den enda han någonsin skrev. Opera är inte riktigt min grej, men programledaren inleder med att berätta själva handlingen. Och från det ögonblicket ser och hör jag inget annat, bara denna röst. Tror nästan en kastrull for i golvet. Tror faktiskt att jag skalv där jag stod.

 

Det är Riddar Blåskägg. Den gamla sagan jag läste som liten och rös av fasa. Som skrämmer mig än idag och har skrämt så många generationer sen den kom i tryck vid slutet av 1600-talet. Men detta är inte Riddar Blåskägg som jag brukade tänka mig honom, ondskefull och sataniskt grinande. Denne Blåskägg är mänsklig. Stillsam och sorgsen. Fåordig, vek.

 

Judith följer den beryktade Riddar Blåskägg till hans mörka borg. Hon ska bli hans fjärde hustru. För hans skull har hon brutit med sin trolovade och satt sig upp mot sina föräldrar. Judith är uppfylld av kärlek, hon räds inte den dystra slutna borgen. Säkert ska hon kunna fylla den med både ljus och liv. I stora salen finns sju dörrar, alla är de svarta, alla väl tillslutna. Judith ber om nyckeln till den första dörren. Det ska väl inte finnas några hemligheter mellan henne och hennes älskade? Motvilligt ger han henne den. Då hörs tunga suckar, och inne i rummet ligger förfärliga tortyrredskap fläckade av blod. Judith ryggar tillbaka men tänker att Riddaren nog gisslat sig själv därinne, arme man. Hon öppnar andra dörren, ljuset därinne är gulrött, och rummet visar sig innehålla diverse vapen och krigsredskap.

För varje dörr Judith öppnar tänds borgen upp, det blir allt ljusare. Riddaren tycks nu ha övervunnit sin tvekan. Han rentav uppmanar Judith att öppna den tredje dörren. Därinne finns smycken och kostbara skatter, men tittar man närmare ser man att guldet har fläckar av intorkat blod.

Bakom den fjärde dörren öppnar sig en underskön trädgård. Men några stjälkar är avslitna och blommorna har blodstänk. Judith undrar vems blod det är men Riddaren ber henne att inte ställa frågor. Öppna i stället den femte dörren! Därinne är det skinande vitt, ut flödar ljuset och fyller hela den mörka borgen med sitt sken. Framför Judith ligger nu Blåskäggs väldiga rike, med stora skogar, gröna lunder, åkrar och ängar, glittrande sjöar…  Riddaren tar henne i sina armar. Säger att allt detta ska bli hennes om hon vill stanna hos honom, vara hans för evigt.

Nu vill Riddaren inte öppna fler dörrar. Han håller Judith hårt i sina armar och bönfaller. Vi har ju varandra och vår kärlek. Kan vi inte låta det förflutna vara, räcker det inte nu? Judith sliter sig loss, hon måste se vad som finns bakom den sjätte dörren. Därinne är ljuset dämpat, snyftningar hörs och hon kan urskilja en vattensamling. Det är en sjö av tårar. 

Slutligen får Judith upp den sjunde och sista dörren. Ut träder tre vackra, bleka och härjade men alltjämt levande kvinnor. Det är Blåskäggs hustrur från hans livs tre tidigare stadier, Morgonen, Middagen och Kvällen. Riddarens ansikte har stelnat i smärta. Han höljer Judith med Nattens stjärnmantel. Judith ska nu följa de förra hustrurna in i minnenas rike. Själv blir han kvar, ensam igen. Återigen lägger sig mörkret över borgens inre.

Sagan, eller rättare sagt, den här versionen av sagan överrumplar mig, gör mig tagen. Jag grunnar på den hela dagen. Att den är en allegori är bara helt klart. Det är inre skeenden som beskrivs. Jag läser att operan kom till just när psykoanalysen var ny och enormt i ropet. Det gör inte historien mindre fasansfull.

Jag kan känna igen mig i Judith. Även jag har fascinerats av tystlåtna melankoliska män. Försökt öppna deras hemliga dörrar – det gick sådär. I flera dagar grubblar jag över Judith, på mina promenader, vid sysslorna, vid mina ensamma stunder med böckerna och datorn. Hur Judith försökte, hur hon verkligen försökte. Men vem är Riddaren? Har jag alls inget gemensamt med honom? Jovisst. Mina egna dörrar. Inte gläntar jag på dem i första taget. Riddaren är också en del av mig, en del av oss alla.

Jag kan inte sluta tänka på den här berättelsen. Mer och mer börjar jag tycka att den är riktigt vacker. Att den rentav kan lära mig något.

Se bara vad en saga kan ställa till.

Text och bild: Anna Lilljequist

 

2 kommentarer

by | 10 december 2013 · 20:33
by | 09 december 2013 · 8:53

”Men orden är ju det enda vi har”

För några veckor sedan skrev jag om Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete, läs inlägget här. Nu läser jag romanseriens tredje delen, Människohjärtat (Weyler förlag 2013). Det här är inte bara en berättelse om Island utan i högsta grad en berättelse om ordet, dikten, drömmarna och hur vi blir människor. Jag kan inte låta bli att citera ytterligare ett stycke ur detta verk:

Det finns så lite omväxling på vad människan behöver: älska, glädjas, käka, och sen så dör hon. Ändå talas det drygt 6000 språk i världen, varför ska de vara så många för att förmedla så pass okomplicerade begär? Och varför lyckas vi så sällan med det, varför avtar dagsljuset i orden så fort vi skriver ner dem? En beröring kan säga mer än alla världens ord, det stämmer, men beröringarna avtar med åren och då behöver vi orden igen, de är våra vapen mot tiden, döden, glömskan, vantrivseln. När människan sa det första ordet, förvandlades hon till en tråd som för evigt vibrerar mellan ondska och godhet, mellan himmel och helvete. Det var orden som högg av rotförbindelserna mellan människan och naturen, de var både orm och äpple och lyfte upp oss från djurets vackra dumhet till en värld som vi fortfarande inte begriper oss på. Historikerna berättar om en epok, i närheten av tidens början, när skillnaden mellan ord och betydelse knappt ens var märkbar, men orden har nötts ner under människans resa och avståndet mellan ord och betydelse har blivit så mycket längre att inget liv, ingen död, verkar kunna överbrygga det längre.

Men orden är ju det enda vi har.

människohjärtat

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 03 december 2013 · 12:08

Den rike och den fattige brodern och tre önskningar

Så här i adventstid kan det väl passa med en riktigt moralisk saga, så att du inte glömmer bort att du ska vara snäll. Det är en saga från Östra Emtervik i Värmland som tecknades upp av professor Adolf Noreen på 1870-talet. Den kombinerar två sagotyper: undersagan om den underbara kvarnen (ATU565) och legendsagan om tre önskningar (ATU 750A). Kanske är det så att i dagens värd har vi bytt ut den underbara kvarnen som kan mala allt vi önskar oss mot jultomten. Ja, det är lätt att dra paralleller mellan sagan och dagens samhälle som präglas av överflöd i de rika länderna. På samma sätt som i sagan där kvarnen maler och maler och inte kan stoppas, håller det på att gå helt snett i dag, när vi önskar och önskar oss ting av tomten,. Precis som kvarnen inte kan sluta trolla fram det önskade, kan inte tomten sluta att uppfylla våra begär.

Det var en rik bror och en fattig bror. Och den rike var så rik, så det var ingen ände på det. Och den fattige var så fattig, så det var ingen ände på det. Då gick den fattige brodern bort till den rike och tiggde en gris av honom.
– Jag har ingen gris att ge dig. Jag behöver mina grisar själv,sa den rike.
Men den andre var lika enveten och skulle ha en.
– Ja, så ta en då och dra åt avgrunden med den, sa den rike till den fattige.
Ja, han tog en gris och reste dit med den. Då han kom dit stod där en vakt för själva templet. Vakten frågade vart han skulle. Då talade den fattige om att han inte ägde något och att denna gris, som den rike hade gett honom, skulle han gå hit med.
– Då du kommer in, ska du säga, att du är här med stek till själva gubben, sa vakten.
Ja, det skulle han göra.
När han kom in sa den stygge:
– Ja, det var bra, för den här steken ska du få så mycket du vill.
När den fattige då kom hem, hade han så mycket i alla hus och alla lador, så han visste inte hur han skulle göra med det. Då ställde han till storkalas och skulle bjuda den rike brodern.
– Å, kära du, sa den rike, du har inget att bjuda mig, som jag vill ha. Det är inte länge sedan du var här och tiggde en gris.
Han var lika enveten den fattige och ville ha brodern med sig och denne följde med till slut. Då hade de dukat upp av alla de slag och den rike sa:
– Å. käre du, hur har du fått så mycket? Jag skulle väl vara bättre än du, men så mycket har inte jag.
– Jo, det har jag fått i avgrunden för grisen, som du gav mig. Dit skulle du resa med alla dina svin, så skulle du säkert få mycket mer än jag fick.
Ja, brodern tog fasta på de orden och reste dit med alla sin svin och tog också käringen med sig. När han kom dit, sa han, att han skulle dit med stekar,
– Det var bra, sa den stygge, för det ska du få tre önskningar. Önska vad du vill ha!
På hemresan kom de förbi en stor rovgård.
– Å, den som bara hade den största rova som finns i den rovgården, sa hustrun.
Hon blev bönhörd. På fläcken fick hon en väldig rova. Men då blev den rike bonden så ond att han önskade att rovan skulle sätta sig på tvären i röven på henne. Ja, då höll käringen på att dö, så han måste önska att den skulle försvinna.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 26 november 2013 · 16:56

Cup song

Har du hört du hört och sett cup song? Likt en löpeld har den spridit sig under det senaste året. På skolgårdar, i klassrum och på fikabord görs numera denna ekvilibristiska övning. Det är en kombination av sång, klapplek och muggjonglering. Leken har spridits över stora delar av världen genom att vandra från mun till mun och från hand till hand.

Men hur började det? Olika klapplekar, där även redskap ingått, är något som funnits i alla tider. Just den aktuella leken och sången kommer från filmen Pitch Perfect. Där är det skådespelerskan Anna Kendrick som framträder med mugg och sång. Jag är dock övertygad om att de flesta skolbarn som leker och utvecklar cup song inte vet något om varken filmen eller Anna Kendrick. Leken lever sitt eget liv, utvecklas och vandrar vidare från person till person precis så som lekar, berättelser och sånger alltid gjort. Numera hjälper dock webben till med spridningen. Nedan ser ni först orginalet och sedan några av de varianter som finns på webben. Vill du se fler versioner? Då rekommenderar jag att du går till en skola nära dig eller frågar en släkting i skolåldern. Säkert får du då många fler varianter på denna populära lek och sång. Varför inte prova själv?

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 22 november 2013 · 10:47

BolgaTells växer

askar_bolgatells

Här på bloggen har vi berättat om att berättandet spirar och växer i Bolgatanga i norra Ghana. Sagomuseet och enskilda medlemmar i föreningen har stött verksamheten ekonomiskt.

Nu vill initiativtagarna till BolgaTells utveckla verksamheten och samla in berättelser på landsbygdens runt om Bolgatanga. De har sökt medel från en kulturfond och ansökan har beviljats. Men Prisca och Malik, som håller i verksamheten,  måste åka till huvudstaden Accra på en intervju. Det är en bussresa på 15 timmar. De söker nu stöd för att finansiera resan.

Deras svenska vän Sofie Åström, som var med om att starta verksamheten i Ghana, samlar in bidragen i Sverige och förmedlar dem vidare till Gahan.

Ett sätt att stödja är att köpa tändstickor, klädda i vackra tyger från Bolga. Kostar från 30:-/st. Beställ genom att maila, smsa eller ringa. sofie.aastroem@gmail.com, 076 250 80 40

Det går också att bidra utan att köpa askar. Pengar sätts in på konto: 8169-5 994 864 274 0 (Swedbank) Sofie Åström. Skriv BOLGATELLS i meddelande-fältet. Alla pengar går oavkortat till att utveckla berättarverksamheten BolgaTells i Bolgatanga. Många bäckar små…

Tack på förhand för ditt bidrag! hälsar Sofie.

Du kan läsa mer om verksamheten på hemsidan: www.bolgatells.wordpress.com

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Taggat som , ,

by | 18 november 2013 · 19:13

Bergfrun i Taberg

IMG_1292

Häromdagen var bergfrun i Taberg i full aktivitet. Röken stod tät kring berget när hon bykte tvätten.

IMG_1294

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 13 november 2013 · 21:50

Himmel och helvete

himmel-och-helveteNästa år arrangerar Sagomuseet en islandsresa och därför läser jag isländska romaner. Jag vill gärna dela med mig av ännu en läsupplevelse där ordet och berättelsen står i centrum. Det är Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete. På en vidunderlig vacker prosa, ren och avskalad, där nästan varje ord bär på en mening, skildrar han Pojken, ja han kallas bara så, som är utkastad i en grym och kall värld, där fisket betyder både liv och död. ”Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte varför jag finns till. Och jag är inte säker på att jag hinner hitta ett svar.”, säger pojken.

Pojkens far är en av dem som havet tog. Familjen splittras. Modern skriver breven till Pojken.

Hon beskrev hans far så att han inte skulle glömmas bort, så att han skulle leva vidare i sonens tankar, ett ljus att värma sig vid, ett ljus att sakna, hon skrev för att rädda sin make undan glömskan. Hon beskrev hur de brukade prata med varann, läsa tillsammans hurdan han var mot barnen, vilka smeknamn han gav dem, vad han sjöng för dem, hurdan han var när han stod ensam i kanten av tunet och tittade ut över omgivningarna …

Det vi som berättar fram romanen, kanske romanens alla gestalter, kanske författaren och de som han gör sig till språkrör för, kanske jag som läser och innesluts i detta vi, säger:

Vi vill berätta om dem som levde på vår tid, eller för mer än hundra år sen, och som för dig inte är mycket mer än namn på sneda kors och spruckna gravstenar. Liv och minnen som gick under enligt tidens obönhörliga logik. Det där vill vi ändra på. Våra ord är ett slags räddningsstyrkor på ständig utryckning; de ska rädda forna händelser och slocknade liv ur glömskans dunkla grotta och den uppgiften är verkligen inte liten, men de får gärna påträffa några svar också och sen ta oss härifrån innan det är för sent. Men detta får duga så länge, vi skickar i väg orden till dig, dessa vilsna utspridda räddningsstyrkor; de är osäkra på sitt uppdrag, alla kompasser visar fel, kartorna är trasiga eller ogiltiga, men du kan väl ändå ta emot dem. Så får vi se vad som händer.

Vi får se vad som händer! Är det det vi kan hoppas på? Men kanske kan det ändå bli så som vi drömmer om och längtar efter att det ska bli. Så, det är nog säkrast att ändå berätta vidare. För vem vet vad som händer? Och vad händer om vi inte berättar`

Himmel och helvete är första delen i en triologi, som fortsätter med Änglarnas sorg och Människohjärtat.

4 kommentarer

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som ,

by | 12 november 2013 · 19:07

Det funkar!

Det fina med muntligt berättande är att det fungerar i alla sammanhang. Det fick jag åter bekräftat i dag, när jag berättade för små barn i Jönköpings kommun.

På förmiddagen besökte jag Råslätts fina bibliotek och berättade för 80 barn som var 3-5 år gamla. Många av barnen har rötter i andra kulturer. Jag är noga med att berätta långsamt och uttala alla ord tydligt. Jag använder vardagliga föremål och tygtrasor som rekvisita. Jag står på en liten förhöjd scen vilket underlättar kontakten. Då och då går jag ner mellan barnen med min lilla mus och min kungsfågel, för att fånga upp de barn som behöver lite extra uppmärksamhet. Barnen är aktiva i upprepningssagorna. Vi har en riktigt rolig stund tillsammans, närmare bestämt i 35 minuter. Jag är upprymd efteråt. Det funkar med 80 små barn!

På eftermiddagen går turen till Bankeryds bibliotek. Klockan är 15. För sent för att förskolorna ska komma som grupp. Men biblioteket vill erbjuda en upplevelse utanför förskolan, på fritiden. En möjlighet för barn, föräldrar och mor- och farföräldrar att få en gemensam stund tillsammans i sagovärlden. En mamma kommer med tre barn, varav den minsta är ett år. Vi sitter på mina trasmattor, nära varandra. Det blir ett lågmält berättande, ungefär som att berätta för mina egna barnbarn där hemma. Det blir väldigt annorlunda jämfört med förmiddagen, men det funkar bra med tre små barn också.

Det viktiga är att jag som berättare i varje situation berättar på allvar, ger av mig själv, då spelar 80 eller 3 barn ingen roll. Eller rättare sagt, det är de 83 barnen som spelar huvudrollen.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som