Föreställningen börjar
Liz i serveringstagen
Mums!
Varsågoda
Kalas i dagarna 3!
Den 1 april 1990 slogs Sagomuseet upp sina portar för första gången. Så den 1 april i år firade vi, om än lite stillsamt bland personalen med tårta och minnen från gångna år. Men om det var lugnt den 1 april hos oss var det allt annat här igår! Vi bestämde oss för att vi ville fira med våra besökare, därför har vi bjudit in till öppet hus nu under påsklovets onsdag och torsdag.
Båda dessa dagar har vi barnberättande, guidningar, gratis entré och bjuder på Majvors goda hembakta påskbakelser.
Igår när vi öppnade museidörren möttes vi av en härlig mängd av förväntansfulla barnögon, flera klädda till riktigt fina påskkärringar! Där stod de, med föräldrar och mor-farföräldrar, sken i kapp med vårens härliga solstrålar som spred vänlig värme över vår fina trädgård. Även trädgården sken, efter att vår trädgårdsmästare Stig varit här och ”putsat” inför kalaset. I det ny pålagda gruset gick en strid ström barn och vuxna in i museet för att bänka sig i berättarrummet för en 30 minuters barnföreställning. Ja, det var verkligen en ström, skulle den sina? Allt fler tillkom, fler trasmattor och stolar plockades fram, alla fick plats! Men rätt som det var utbrast Mikael; ”Men det står ju ett helt fotbollslag till i foajén”!! Fler var alltså på ingång! Fler stolar, mattor och med organisation var alla tillslut på plats.
Det blev en härlig föreställning med inte mindre än fyra berättare. Siw gjorde en bejublad höna som berättade om när hon skulle baka en pannkaka, barn som vuxna skrattade gott åt Siws underbara höna. Mikael levandegjorde sagan om tuppen som skulle hämta hem kvarnen som malde silverpengar från Kungen på ett mycket uppskattat sätt, sällan har ni sett en sådan tupp kan jag lova! Berättaren Anders Granström var på besök och gjorde oss äran att berätta. Han tog oss in i sagans underbara värld ut på svindlande äventyr och fängslade barn och vuxna. Avslutade gjorde undertecknad med historier om påskkärringar och deras listigheter som man bör ser upp med. Efter avslutad föreställning fick Agneta J:son Granemalm den grannlaga uppgiften att guida våra besökare, och många var de! Dagen rullade på med fler visningar än planerat. Vi hade en härlig kalasstämning hela dagen!
På eftermiddagen fick vi ett överraskande och glatt besök av kommunens kultur- och fritidsförvaltning som kom och uppvaktade oss med en blomma!
Genom fönstret ser jag att det redan är folk på väg till oss, bakelser bakas, trasmattor läggs fram, kaffe kokas! Vad det är härligt att fylla 15 år!! Nu väntar vi bara på besök av just DIG!
Välkommen!
Meg Nömgård
Hipp Hipp Hurra, idag firar vi 15 år!
Ja det är 15 år sedan Sagomuseet slog upp sina portar, den 1 april 1999, en dag vald med omsorg kan jag lova!
Men vi får nog erkänna att det inte var helt självklart hur museet skulle utformas. För hur bygger man ett museum över något som inte syns? Onekligen är det lättare med ett museum som innehåller materiella ting, så som tavlor, flintyxor, guldskatter eller dräkter. Men ett sådant museum var det ju inte tal om. Per Gustavsson berättade för mig lite tankar bakom museet som jag tänkte delge er, denna dag till ära:
”Det jag kan säga var att det var en spännande utmaning att skapa ett museum över muntliga berättelser. Det fanns ju ingen direkt förebild. Efter mycket funderande, stötande och blötande, kom vi fram till att vi skulle skapa ett konstnärligt museum med en muntlighet i själva atmosfären, något inspirerande, något vackert, hänförande som skapade lust till det berättande ordet. Och då blev det ganska så naturligt att engagera Kjell Sundberg och Mia Einarsdotter.
Museet skulle vara ett kalejdoskop, gnistrande skimrande bitar som skulle kunna fogs ihop till olika bilder allt utifrån perspektivet Ett kalejdoskop som man inte tröttnade på. Ständigt skulle man kunna se nya bitar, foga nya bilder, inte minst bilder i betraktarens egen fantasi.”
Personligen tycker jag att de lyckades! Det är ett kalejdoskop och det finns faktiskt nya saker och berättelser att fortfarande upptäcka, även för mig som tjänstgör i huset. Man blir fort hemmablind! Även om utställningen är densamme så utvecklas museets verksamhet ständigt, och så hoppas jag att det ska fortsätta. Idag firar vi med tårta på kontoret men på påsklovet vill vi fira med alla! Därför har vi fri entré den 16:e och 17:e april. Museet är då öppet mellan kl 11.30-16.00, vi bjuder även på fika.
För båda dagarna gäller:
11.30 Barnberättande hör spännande berättelser som påskkärringar
12.00 Berättarguidning
14.00 Berättarguidning
Väl mött och hoppas du vill komma och fira med oss!
Berättarnätets årsmöte på Fylleskog
Eva Andersson är husfru på Fylleskog. Här berättar hon för Berättarnätets medlemmar om en annan husfru som hette Anna Beata
För någon vecka sedan hade Berättarnätet Kronoberg sitt årsmöte.
Årsmötet var hos Eva Andersson på Fylleskogs säteri.
Fylleskog ligger mellan Ryssby och Rydaholm.
Det kändes varmt och ombonat att stiga in i salen där de röda sammetsgardinerna hängde framför de höga fönstren.
Där samlades medlemmarna och årsmötet kunde börja.
Anna Lilljequist blev omvald som ordförande ett år till.
Två ledamöter hade tackat nej till fortsatt arbete i styrelsen så det blev två nyval, Saga Alexanderson och Birgitta Kristoffersson.
Utöver valet var den stora punkten förändringar av Berättarnätets stadgar.
Under mötet framkom att en del justeringar behövde göras i förslaget så medlemmarna kommer att bli kallade till ett nytt föreningsmöte.
När mötet var slut var det dags för mat.
Eva Andersson är känd för sin goda mat.
Det doftade förrädiskt gott från hallen där Eva dukat fram goda smårätter.
Där var både potatiskaka och olika skinkor och korvar.
Grönkålen som Eva rostat i ugnen smakade ljuvligt.
Eva är en van berättare och hon bor ju i ett hus där det spökar.
Så av naturliga skäl avslutades kvällen med berättelser från Fylleskogs säteri.
Eva berättade både om hushållerskan Sigrid och om husfrun Anna Beata Bock.
Det sägs att Anna Beata mördade sin man kaptenen Abraham Detlof von Krakewitz och därför aldrig fick ro i sin själ.
Eva berättade att när hon flyttade dit kände hon att det var något i huset som ville göra sig påmint på olika sätt och efter ett tag förstod Eva att det var Anna Beata från 1600- talet som ville visa sina krafter för den nyinflyttade familjen.
Att ha årsmötet på en så sägenomspunnen plats som Fylleskog kunde inte passat bättre för medlemmarna i Berättarnätet Kronoberg
Text och foto: Agneta Json Granemalm
En dansk fortællers reflektioner över en svensk bok
Sagor at berätta och leka
Per Gustavsson. Natur och Kultur 2014
Jeg har læst en fin bog om kunsten at fortælle historier for mindre børn. Den er skrevet af fortælleren og forfatteren Per Gustavsson.
Jeg er selv fortæller, og som underviser af pædagoger i historiefortælling har jeg savnet netop denne bog, som med varme og viden viser, hvor enkelt, fornøjeligt og vigtigt det er at fortælle eventyr mundtligt for mindre børn.
Som læser bliver man smittet af forfatterens fortælleglæde og lyst til at videregive sine mangeårige erfaringer fra eventyrfortælling med børnegrupper. Og der er noget at hente. Der er enkle og klare råd til den, der står på spring for selv at komme i gang med at fortælle. Man skal bare gå i gang, lyder de opmuntrende ord. Man behøver ikke have specielle evner for at kunne fortælle levende for børn. Det er lysten, der driver værket. Man skal blot vælge et eventyr, man kan lide, siger forfatteren – ”jeg er overbevist om, at du kommer til at opleve, at det går lettere, end du troede.” Det er sådanne ord, pædagogen har brug for midt i en travl hverdag. At fortælle mundtligt for en børnegruppe skal gøres til noget enkelt og overskueligt. Enhver der har lyst skal kunne være med.
Bogen giver råd til den, der endnu ikke har erfaringer med at fortælle og til den, der har lidt erfaring, men som savner inspiration til at tilegne sig et større repertoire af anvendelige eventyr. En del pædagoger kan fortælle Bukke Bruse eller Pandekagen. Men her viser forfatteren, at der findes et større skatkammer af korte eventyr, som de mindre børn kan have glæde og gavn af at lytte og lege til. Det er bare at gå på jagt og tage for sig i bogens rige udvalg.
I bogens indledning siger forfatteren, at man ved at fortælle eventyr, kan styrke barnets udvikling såvel sprogligt som personligt. Det hører til nogle af kerneområderne for ethvert pædagogisk arbejde at styrke børnenes personlige udvikling. Det kan man for eksempel gøre ved at arbejde med eventyrfortælling i sin børnegruppe, siger forfatteren. For det at lytte til et eventyr kan fungere på samme måde som når barnet indgår i en udviklende leg, hvor det undersøger og bearbejde de udfordringer, det møder i hverdagen.
Størstedelen af bogen består af en samling korte eventyr til børn i alderen fra to til fem år. De er lette at tilegne sig og er genfortalt i et enkelt sprog. De bærer endvidere præg af forfatterens humor og indlevelse i det lille barns måde at opfatte verden på. Her er et eksempel. I eventyret Tommeliden hører vi om drengen, der er så lille, at han kan gemme sig i et nøglehul, i en vante eller et skab. Han kommer ud for mange farer, men til sidst kommer han hjem til sin far og mor. Eventyret slutter med ordene, ”Men det skal I vide, at det stadig hænder, at Tommeliden stikker af hjemmefra, uden at hans mor og far ved af det. Han kan li´ eventyr.”
Jeg synes, at denne bog om barnets første møde med eventyret fortjener at blive udbredt til alle, der er sammen med mindre børn, pædagoger, forældre, bedsteforældre, bibliotekarer, socialarbejdere og andre.
Det der overordnet betager mig ved bogen er det engagement, der lægges for dagen. Man skal fortælle eventyr for mindre børn. Det er en vigtig sag.
Forfatterens ord understøttes af bogens fascinerende billeder af børn, der lytter med alle sanser åbne.
København d. 25. marts 2014
Lene Brok
Medlemmar i Berättarnätet Kronoberg kan köpa boken till medlemspris. Läs mer här.
Under Att berätta, Litteratur
Det blir en kall vår!
I morse när jag steg upp var det minus, gräset var fruset, bilrutan behövdes skapas! Dessutom sa svärmor i telefon att i eftermiddag skulle det snöa. Kanske inget märkvärdigt med det, om det inte hade varit just denna dag vårfrudagen/ tranedagen/ våffeldagen, kärt barn har många namn!
Vårfrudagen är nämligen vändpunkten mellan vinter och vår och därför sa man förr att frös natten till vårfrudagen skulle det sedan frysa i fyrtio nätter och lika mycket snö som det ligger på takets skuggsida skall bli liggande på nordvettande sluttningar till midsommar.
Utefter detta utlåtande bör man alltså inte byta ut vinterdäcken, plocka undan långkalsongerna eller raggsockarna. Raggsockarna hoppas jag annars att ni hängde upp innan ni la er att sova igår! Visst målade ni alla tranteckningar och satte upp i fönstret igår kväll, lät spjället till spisen stå öppet så Tranan kunde komma in och fylla sockarna med godis. På Sagomuseet kom Tranan på besök och till morgonfikat fanns välfyllda strumpor med godsaker. Är du sugen på att läsa mer om Trandagen läs här: http://www.kalmarlansmuseum.se/jenny-nystrom/jennys-hogtider/var/trandagen/
Om ni missade sockupphängning kan ni ju alltid äta en smarrig våffla, denna våffeldag. Det är ”vårfrudag” som har ombildats till ”våffeldag”. Ett mycket smakligt språkigt ombildande får man väl tillstå! Läs mer om våffeldagen på: http://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen
/Meg Nömgård
Under Att berätta
Så mycket märkvärdigt det finns
foto: Agneta J:son Granemalm
Ja, så otroligt mycket det finns. Vi var överväldigade, vi som satt där i Sagomuseets berättarrum och lyssnade till Per Gustavsson. Det var första föredraget i en serie om fyra. Rubriken var ”Så mycket märkvärdigt det finns”.
Berättarrummet flödade av svartkonstböcker, likpredikningar och skillingtryck. Folklivsskildringar, örtaböcker, slitna och tummade, från 1600 till 1800-talets slut. Många i frakturstil och med blad så sköra att man borde tagit i dem med silkesvantar. När boktryckarkonsten slog igenom, och i och med att mycket gavs ut i form av skillingtryck, spreds skrifterna bland den ändå rätt hyfsat läskunniga allmogen. På så sätt blev det en växelverkan mellan muntligt och bokligt. En del sipprade ”ner”, annat sipprade ”upp”.
Andra föreläsningen var 11 mars och ägde rum i Smålandsrummet. Den handlade om Gunnar Olov Hyltén-Cavallius, hans produktion och hans livsgärning som forskare och upptecknare. Stora bokskåpet hade öppnats, böcker fanns i höga travar på skrivbordet och även golvet. Där låg bland annat den allra första svenska folksagosamlingen ”Svenska folksagor och äventyr del 1” som H-C gav ut 1844. Men det kom aldrig någon del 2. Den höviskt högstämda stil H-C vinnlagt sig om föll inte i god jord, varken hos dåtidens intellektuella eller i folkets breda lager. Detta skulle H-C komma att ta igen hundrafalt med tiden…
Missa inte tredje delen i föreläsningsserien. Den sker den 22 mars på Huseby den här gången, och tonvikten kommer att ligga på Hyltén-Cavallius´ vapendragare, George Stevens. Till detta krävs föranmälan. Den fjärde och sista delen äger rum 25 mars på Sagomuseet. Då kommer vi att få höra om, och även diskutera, hur man designar ett berättarprogram. Hur vi väver berättelsens väv.
Möten med minnen
Nu har vi satt igång med specialanpassad museivisning som vänder sig till personer med demenssjukdom och deras anhöriga.
I fredags eftermiddag fick sju föranmälda besökare titta in i Sagomuseet. De tittade stort omkring sig. Första rummet är vår butik. Ställde frågor om detta 160 år gamla hus, hur ser man att det är gammalt? Vi titta på taket väggarna och golvet. Hur låter gammalt golv? Vi pratar om hur det såg ut hemma hos besökarna. Någon känner igen ”butik”. Besökaren har haft butik nere i Skåne för längesedan. De sålde livsmedel, strumpor, handdukar. Denna kvinna är så pigg i ögonen hon tycker detta är roligt.
Vi går runt i museet och träffar på jättekvinnan, Lindormen, Gloson och trollen. Vi samtalar mycket om Gloson för den har någon blivit varnad för av sin mor. Eller säger hon efter en stund, kanske var det mormor. Alla tycker det är ett hemskt väsen. Kunde denna verkligen springa mellan benen och skrämma livet ur folk. Hur kan man skydda sig mot Gloson? Vi korsar benen och klarar oss undan. Det kommer skratt från alla…
Lindormen är det ingen som vill krypa in i. De tycker den ser hemsk ut, uschianamej! Frågorna uteblir… På 1800-talet levde Hyltén-Cavallius här, han skulle ge 100 eller 1000 kr till den som kunde fånga en Lindorm. Ingen av deltagarna idag har hört talas om detta gamla stora väsen.
Nu går vi in i Smålandsrummet. Här har trollmor varit inne och bytt ut människobarnet och lagt dit sitt eget trollbarn. Detta kallades ”bortbyting”. Hur ser trollen ut? Hur kunde man skydda sig mot trollen? Varför ville trollmor så gärna ha ett människobarn?
Vaggan står på golvet, nu gungar vi och avslutar med att sjunga ”När trollmor har lagt de elva små trollen”…
– Nu vill jag gå hem, det snöar mycket ute. Tänk om vi inte kommer hem. Detta oroar. Ja, det har snöat hela tiden som gruppen varit inne i Sagomuseet. Det orors mera, hur ska vi komma hem?
Välkomna nästa månad. På programmet står sagor, sägner och gåtor. Ta med någon gåta så försöker vi lösa den tillsammans.
Kappa, mössa, vantar på, nu så ska vi hemåt gå…
Berättat av Siw Svensson
Under Att berätta
En berättarföreställning utöver det vanliga
Igår var jag i Göteborg och tittade på Astrid Lindgrens Junker Nils av Eka, framförd av Simsalabim berättarteater. Eva Löfman Törnqvists berättande varvades med nyskriven nordisk folkmusik av och med Hannu Kella, Finland. Medverkade gjorde också riksspelman Hans Kennemark.
Eva Löfman Törnqvist har arbetat professionellt med berättande sedan mitten av åttiotalet, alltid har hon blandat berättandet med såväl teaterns uttryck som musik. Under åttio och nittiotalet var detta sätt att berätta ganska kontroversiellt. I den nyväckta berättarörelsen fanns åsikten att berättaren och den sceniska framställningen inte skulle ta för mycket plats, berättelsen skulle utspelas i publikens huvud. Detta var Eva antingen lyckligt ovetande om eller så struntade hon i det. Idag har många berättare följt i hennes fotspår. Det blir allt vanligare med långa föreställningar där ljudsättning, ljus, scenografi, gestaltning och koreografi spelar stor roll. Frågan är dock om någon behärskar detta sättet att berätta lika bra som Eva Löfman Törnqvist, jag tror inte det. Igår bevisade hon att hon verkligen utvecklat denna blandkultur till fulländning.
Hon äntrar scenen iklädd en klänning som för tankarna till folkdräkter, byter till en bondmora klädsel och inleder berättelsen med ren gestaltning, hon är modern som sörjer sitt döende barn. När berättelsen förändras från vardagsrealism till sagolik tar hon av bondmora klädseln och blir berättaren. Handlingen förstärks på ett mycket skickligt sätt med hjälp av ljussättning och inte minst med musik. Det märks verkligen att Eva har trettio års erfarenhet av det här sättet att berätta. Medan andra scenberättare kan vara lite tafatta med ljus och gestaltning så vet hon precis vad som fungerar.
Tillsammans med två fantastiska musiker lyckas hon verkligen förmedla denna starka historia om död, sorg,, gott och ont. Bilderna växer i huvudet på mig, jag är i berättelsen och känslorna stannar kvar, länge, länge. Vad mer kan begära av en berättarföreställning.
Under Att berätta
Nytt fynd
På senvintern är jag alltid rastlös. Fröerna som vi ska så är beställda och levererade, de ligger här. Några har jag påtat ner i små lådor. Men det är alltför snabbt överstökat. Jag vill så mycket mer. Att gräva i jorden är ännu inte att tänka på. I brist på bättre och för att inte krypa ur skinnet går jag lös på kartongerna uppe på vinden. Några av dem ser spännande ut. Det luktar papper och det luktar gammalt.
Det dröjer inte länge förrän köksbordet är täckt av gamla tidningsurklipp. Några helt ointressanta. Några av dem berör mig, eftersom personerna på bilderna är folk jag känner. Men dagens stora fynd är en julhistoria jag inte sett förut. Lite dålig tajming – snart har vi mars. Men tiden går fort och om några månader blir den här lilla sägnen perfekt för en grupp med blandade åldrar eller med bara barn:
Växjöbladet 14/1 1981
Små gråklädda gubbar dansade kring trädet
Året 1798 tjänade min farmor på kronofogdebostället Lunden i Tävelsås socken. På juldagsmorgonen steg hon upp ganska tidigt för att se om vädret var passligt för att gå till julottan i kyrkan. Månen stod högt på himmelen, stjärnorna tindrade så klara, lugnt och stilla, men – vad var det? – avlägsen musik hördes! Hon tittade bortåt backen, där de gamla jättebjörkarna stå. Där, kring den största av dem, ordnar sig minst ett tjogtal små gråklädda gubbar med långa vita skägg och röda toppluvor. De ordna sig till dans kring trädet, tar varandra i händerna och börjar sakta svänga omkring, till underbar musik, vilken lät avlägsen i början men närmade sig under dansens gång och hördes kraftigare. Det sågs inte till vare sig musikanter eller instrument. Den stora björken syntes vara alldeles fullhängd med guld- och silverliknande – men odefinierbara saker. Farmor lyssnade och såg, glömde bort både julotta, sin kamrat och sig själv, tills helt plötsligt hon kom att tänka på sin kamrat, som ännu låg i sin säng. Hon sprang nu in och kallade på henne att komma ut och se och höra. Hon gick så ut igen, men – hur i all världen?? – allt är mörkt och tyst, den julklädda björken såg ut som en svart skugga.
Moln skymde både måne och stjärnor och snöflingor började falla. Farmor kände sig underlig till mods och hennes färd till kyrkan inställdes. Farmor var begåvad med ovanligt gott musiksinne och den melodi som spelades och tycktes komma från harpa eller gitarr, kanske båda delarna, fäste sig i hennes minne att hon kunde sjunga den för mig många gånger. Jag lärde mig den och har på senare tid upptecknat den på noter.
Upptecknat av Aug. Strömberg, Jät
Under Att berätta
