Sagobygdens Blogg

 På senvintern är jag alltid rastlös. Fröerna som vi ska så är beställda och levererade, de ligger här. Några har jag påtat ner i små lådor. Men det är alltför snabbt överstökat. Jag vill så mycket mer. Att gräva i jorden är ännu inte att tänka på. I brist på bättre och för att inte krypa ur skinnet går jag lös på kartongerna uppe på vinden. Några av dem ser spännande ut. Det luktar papper och det luktar gammalt.

Det dröjer inte länge förrän köksbordet är täckt av gamla tidningsurklipp. Några helt ointressanta. Några av dem berör mig, eftersom personerna på bilderna är folk jag känner. Men dagens stora fynd är en julhistoria jag inte sett förut. Lite dålig tajming – snart har vi mars. Men tiden går fort och om några månader blir den här lilla sägnen perfekt för en grupp med blandade åldrar eller med bara barn:

Växjöbladet 14/1 1981

Små gråklädda gubbar dansade kring trädet

Året 1798 tjänade min farmor på kronofogdebostället Lunden i Tävelsås socken. På juldagsmorgonen steg hon upp ganska tidigt för att se om vädret var passligt för att gå till julottan i kyrkan. Månen stod högt på himmelen, stjärnorna tindrade så klara, lugnt och stilla, men – vad var det? – avlägsen musik hördes! Hon tittade bortåt backen, där de gamla jättebjörkarna stå. Där, kring den största av dem, ordnar sig minst ett tjogtal små gråklädda gubbar med långa vita skägg och röda toppluvor. De ordna sig till dans kring trädet, tar varandra i händerna och börjar sakta svänga omkring, till underbar musik, vilken lät avlägsen i början men närmade sig under dansens gång och hördes kraftigare. Det sågs inte till vare sig musikanter eller instrument. Den stora björken syntes vara alldeles fullhängd med guld- och silverliknande – men odefinierbara saker. Farmor lyssnade och såg, glömde bort både julotta, sin kamrat och sig själv, tills helt plötsligt hon kom att tänka på sin kamrat, som ännu låg i sin säng. Hon sprang nu in och kallade på henne att komma ut och se och höra. Hon gick så ut igen, men – hur i all världen?? – allt är mörkt och tyst, den julklädda björken såg ut som en svart skugga.

Moln skymde både måne och stjärnor och snöflingor började falla. Farmor kände sig underlig till mods och hennes färd till kyrkan inställdes. Farmor var begåvad med ovanligt gott musiksinne och den melodi som spelades och tycktes komma från harpa eller gitarr, kanske båda delarna, fäste sig i hennes minne att hon kunde sjunga den för mig många gånger. Jag lärde mig den och har på senare tid upptecknat den på noter.

Upptecknat av Aug. Strömberg, Jät

Igår besökte vi Robben Island, ön där Nelson Mandela och andra ANC medlemmar satt fängslade under många år. Guidningen innehåll en hel del berättelser om fruktansvärda händelser, men också några humoristiska anekdoter. Här är en av det senare slaget:

Under tiden man hölls fängslad på ön hade man ingen kontakt med yttervärlden, radio, tidningar och alla andra informationskanaler var förbjudna. Den enda kontakt med yttervärlden var prästen som kom för att predika i kyrkan varje söndag. Två fångar hade upptäckt att prästen alltid hade med sig dagens tidning när han kom på besök. Den förvarades i en portfölj. Fångarna gjorde nu följande plan: En söndag skulle en av dem önska att få be en bön tillsammans med prästen, under bönen skulle den andre smyga iväg och stjäla tidningen, när stölden var fullbordad var planen att tjuven skulle återvända och knacka sin kompis på ryggen så att han kunde avsluta bönen. Allt gick bra till att börja med . Den bedjande kamraten bad en lång stund, men tidningstjuven syntes inte till. Kamraten vågade inte sluta, utan bad sitt livs längsta bön, högt i kyrkan. Till slut återvände tjuven. Han hade blivit så till sig över att äntligen få läsa nyheter att han blivit sittande i ett närliggande rum och helt glömt bort tid och rum

Ovan: Inte världens bästa lejonbild, men den bästa jag någonsin kommer att ta.

Nu är jag i detta fantastiska land. Under några dagar har jag fått se otroligt vacker natur, enorma elefanter, undersköna zebror, lugna lejon och mycket, mycket mer. Det som gjort allra störst intryck är nog ändå alla dessa människor som jag fått träffa. Deras vänlighet och livsglädje kommer jag att bära med mig länge, länge. Inte minst kommer jag att minnas de historier de berättat. Här är tre:

Gepardens tårar
Det sägs att geparden har fått sina svarta ränder under ögonen för att han gråtit för mycket. Varje natt när han gav sig ut för att jaga så hade nämligen lejonet eller jeoparden hunnit före, de hade redan tagit alla byten. Geparden satte sig då och grät. Han grät sådana floder att det blev svarta tårränder efter alla tårar som fallit. Än idag har geparden dessa tårspår.

Gamens profetiska förmåga.
Det sägs att gamen är profetisk. Om natten, när han sover, kan gamen se in i både dåtid och framtid. Denna förmåga gör att han alltid vet när djur skall dödas och det är därför han så snabbt är på plats för att äta av kadavret.
Att man tillskriver vissa djur övernaturliga förmågor har en mörk baksida. Framförallt leoparder och lejon dödas och deras kroppsdelar används sedan i magin för att ge övernaturlig kraft till människor.

Idag var jag på Taffelberget och fick höra följande historia:

Nu åker jag på semester till Sydafrika. Hoppas det inom kort skall komma lite rapporter därifrån. Tills dess får ni en bild tagen av Helena Rullander, en vän som nyss kommit hem från detta spännande land:

I år kommer vi parallellt med festivalen ha ett Lajv ute i skogarna, en bit från staden. Lajvarna kommer att besöka festivalen och festivalbesökarna kommer ha chans att prova på lajv. På bilden ser du Saga Sunniva Bergh. Hon är den som ansvarar för planeringen av Lajvet. Läs mer på Lajvets egen hemsida:

http://ginnungagap.se/?page_id=15

Jag fick ett bekymmer i somras. Hade fått jobbet att berätta sägner på ett slåttergille. Trevligt, men jag saknade historier. Satte igång att tokleta. Roliga berättelser om slåttern, eller hösten som vi säger än idag här i de gamla gränsbygderna, var finns dom? Tre berättelser hade jag fått ihop, men jag behövde en fjärde. Efter mycket sökande på nätet och i böcker och alla möjliga och omöjliga papperssamlingar, råkade min hand en dag snudda vid en bunt gulnade tidningsurklipp längst ner i en byrålåda. Bläddrade flyögt igenom packen, alltmer missmodig – här finns förstås inget. Tills min blick plötsligt föll på rubriken ”Trollungen och hölasset”.

Det här urklippet har legat länge i lådan. Hur kom det dit och när? Ingen vet. Min man ”har aldrig sett det förut”, så det måste vara svärmor. Hon tyckte om att klippa saker ur tidningar och samla på hög. Dock inte lika bra på att datera eller att ange källan. Men vänder jag på tidningsklippet ser jag att det är taget ur Smålänningen, dock inget datum, inget namn. ”Hålö skog” – antagligen från Agunnaryd, så mycket kan jag lista ut. Hursomhelst, jag fick min fjärde berättelse; ibland måste man ha lite tur. Varsågoda:

 Trollungen och hölasset

För långeliga tider sedan i en bondgård fanns ett barn som var mycket besvärligt. Makarna hade en lejegräbba som ibland skulle se efter ungen, men flickan var så tjur av barnet så att det var det värsta hon visste. Makarna var också tjura på den, och undrade om det inte var en trollunge de fått.

Så en dag om hösten skulle det köras in hö; bonden körde och när han kom fram till ladudörren välte han av lasset där utanför, och så blev lejegräbban befalld att häva in höet medan han körde. Men samtidigt skulle hon se efter ungen. Men ungen var så vresig och tog så mycket tid att hon inte hann med att häva in höet. Då blev bonden arg och bannande gräbban, så välte han av lasset och körde igen, och flickan blev mer och mer efter. Till sist var det så många lass hö liggande, så när bonden kom med ännu ett, och fick se att det var så lite uträttat blev han så rasande så han slog lejegräbban. Det hjälpte inte att hon sa att det var ungens fel.

När han så kört igen och gräbban var ensam med ungen, så öppnar ungen sin mun och säger: ”Vill du lova att du inte pratar om det för någon så ska jag hjälpa dig”. Det löftet gav hon naturligtvis. ”Men innan du gör det så ta bort spetorna jag har i knäna”, sa ungen.

Detta gjorde gräbban gärna. Sedan blev det fart på höhävningen och när bonden kom nästa gång var allt hö inne i ladan. Bonden blev mäkta förvånad och ville veta vem som hjälpt henne, men det var hon ju förbjuden att säga. Därför visste hon ingen annan råd än att säga att hon gjort det själv. Bonden trodde henne inte. Han trodde det var något trolltyg med i spelet.

Senare på kvällen när alla var komna in i stugan, satte sig gräbban på golvet och medans hon satt så kom katten och strök sig mot henne. Då tog hon den i knät och talade om hur det gick till med höhävningen. ”Jag kan tala om det för dig”, sa hon till katten och hela familjen hörde förstås vad hon sa.

”Då hade vi rätt ändå”, sa föräldrarna då de kom för sig själva, ”att det var en trollunge. Men vi ska försöka få den att bekänna själv.” Hustrun satte deg i ett äggskal och ungen som såg det undrade vad det skulle vara bra för.

”Jo, jag ska baka en kaka till kungen”, svarade modern. Då utbrast ungen: ”Jag är så gammal så jag sett Hålö skog växa upp och huggas ner sju gånget, men jag har aldrig sett någon baka i ett äggskal förut. ”Jaså”, sa modern du är allt en trollunge och dej ska vi kasta in i bakugnen.”

Men när modern började elda upp bakugnen kom trollen och hämtade sin unge.

                                                                                                            Anna Lilljequist

Jag har två stora intressen här i livet, musik och muntligt berättande. Därför är det kanske inte så konstigt att jag under årens lopp samlat mycket vandringsägner om just musik. Egentligen är det ganska logiskt att det sprids så mycket rykten och berättelser om rock och popstjärnor. Precis som i alla tider berättar man för varandra om sådant man inte förstår och om sådant som skrämmer. Förr i tiden var det troll, vättar och skogsrån man berättade om, numera handlar historierna bland annat om kändisvärlden.

Ett av de tidigaste rykten jag hörde om en rockstjärna var det som sas på skolgården om KISS basist och sångare Gene Simmons. ”Han har låtit operera fast en kotunga på sin vanliga tunga”, sa tuffaste killen som visste allt om hårdrock. Och det var klart att man trodde att det var sant, det var ju bara att titta på bilderna av Gene Simmons så förstod man att en sådan enorm tunga kan en människa normalt inte ha, det måste vara en kotunga.

Michael Jackson är ett annat exempel på en popstjärna som det går rykten om. Det sägs t ex att Michael tappade sin näsa när han dansade i en musikvideo. Bildbevis skall finnas på en hemlig video.
Rykten sprids också med hjälp av YouTube klipp numera. Här är en film på när den döde Michael hämtas av en helikopter. Plötsligt kan man se att han reser sig från båren. Han var alltså inte död. Michael Jackson lever!!

Vill du läsa mer rockskrönor? Här är två länkar:

http://drakesmusik.blogspot.se/search/label/Ber%C3%A4ttelser

http://classicrock.about.com/od/history/a/rock_myths.htm

Tuup under 2013 års festival

Just nu pågår förberedelserna inför Ljungby Berättarfestival 2014.
Hur gör man då en festival? Klarar vi verkligen det? Kommer detta att fungera?
Ja, det frågar jag mig varje år. Det verkar alltid lika omöjligt, som ett oändligt berg som skall bestigas. Men så arbetar vi tillsammans som ett team. Vrider och vänder, diskurerar och undersöker, innan det så småningom fattas beslut.
Vem uppträder var? Hur skall vi nå ut?  Vilka funktionärer gör vad? Är bara några av frågorna som kräver svar.
Det görs listor, rings telefonsamtal , skrivs brev och mycket mer. Sakta, sakta rätas frågorna ut, grimaser blir till leenden och tron på att det nog kommer att funka växer sig stark. Detta har hänt även i år. Nu är jag säker, det blir en festival 2014 också. Vi hoppas till och med på att den 25:e berättarfestivalen skall bli den bästa hittills.

Men än är det lång väg fram till mål. Det blir säkert många skratt och en och annan tår innan vi står där den 13 juni och förklarar 2014 års festival för öppnad. Gud vad kul vi skall ha då! Den 13-17 juni skall vi njuta av Ljungbys 25:e berättarfestival, men faktum är att vi njuter redan nu.

Vi ses på festivalen!

Här kan du läsa mer om festivalen inom kort:
http://www.ljungbyberattarfestival.se/

En av mina absoluta favoritsägenplatser är den jättelika stenanhopningen Kanaberg, några mil sydväst om Kalmar. Ja, Kanaberg eller Karnaberg, som platsen också kallas, är överväldigande stort. Det finns klippblock som är tio meter långa och stenarna ligger travade huller om buller på varandra på ett område som är stort som ett tunnland.

Stället har fått sitt namn efter flickan Karna som bodde i byn Kettilshult inte långt från stenberget. En kväll när hon var på väg hem med korna blev hon bergtagen av trollen och förd in i Kanabergs grottor och håligheter. Sägnen berättar om hennes dramatiska räddningen med hjälp av prästen i Arby. Karna kom tillbaka till sin mor och far, men hon blev aldrig som förr. Hon var tyst och inbunden så länge hon levde och berättade aldrig för någon om hur hon haft det hos trollen.

Jag känner igen Kanaberg på en målning av konstnären Ella Tillema. Den har titeln Den kritiska gränsen.

Hon för mig tillbaka till Kanaberg, som jag senast besökte i våras. Men jag känner mig inte alls trygg. Jag är inte rädd för trollen, men det finns ett annat hot i bilden. Mannen på bilden, som kan vara jag, verkar står stadigt på stenen, vänd ut mot skogen. Men är skogen en trygg tillflykt där vi kan plocka bär och svamp och uppleva ro? Eller händer det något förödande där ute, något som undergräver vår fortsatta existens?  Och står jag i själva verket så stadigt på stenen? De stenar som en gång fösts ihop av naturens krafter, kan vi vara så säkra på att de kommer att ligga där i all evighet.

Är det inte en smartphone mannen på bilden håller i handen och studerar så intensivt? En bild av ensamhet? Eller kontakt? Den virtuella världen som en tillflykt och trygghet när den fysiska världen hotas av sättet vi lever på?

Ella Tillemas målning tillför Kanaberg och dess sägner en ny dimension. Hotet mot livet är inte borta, det ser bara annorlunda ut.

Elle Tillemas målning har visats på Galleri Thomas Wallner i Simris. Den avslutas i dag, men den som vill se andra bilder av konstnären kan besöka konstnärens hemsida.
Sägnen om Kanaberg finns att läsa i min bok Sägenresan, Rabén och Sjögren,  2006.
Kanaberg ligger längs landsvägen mellan Söderåkra och Påryd, strax norr om Göddabo.