Snorre blickar ut över Reykholt
I går var vi i Reykholt där Snorre Sturlasson bodde. Thorvald Steen har skrivit en fin liten bok om Snorres fem sista dagar, Den lilla hästen. Han ger en levande bild av Snorres gård och skildrar rädslan och osäkerheten inför det obönhörliga slutet. Samtidigt berättar han också om Snorres liv och gärning genom en rad återblickar.
Snorres heta bad
Lämningarna efter Snorres gård
I dag har vi besökt Landnamscentret (The Settlement Centre) i Borganes, 1 timmes bussresa norr om Reykjavik. Här finns två intressanta utställningar. Den ena handlar om de första bosättarna på Island. Den andra om Egil Skallagrimssons saga. Egil levde just i området kring Borgarnes. Hela sagan berättas i ett 30-tal tablåer och vi lyssnar i en audioguide på svenska. Reliefer, skulpturer och modeller levandegör sagan och det är både skickligt och fantasifullt gjort. Så missa inte detta museum när du kommer till Island.
Gråmild förmiddag i Reykjavik (Rökviken).
Men vulkanrök har vi hittills inte sett till! Landade igår. Badade nästan genast i vatten som kommer
varmt direkt ur jorden.
Här är hela gruppen på rundtur i stan, vi är vid
Reykjaviks museum.
Låga, små stugor, här en kyrka byggt på 1800-talet, men i 1700-talsstil.
I bakgrunden jättelika nybyggen, kontrasten kunde
inte vara större.
Den 4 september åker 28 glada själar till Island. Det är Berättarnätet Kronoberg som arrangerar resan. I sju dagar skall vi resa runt på denna sagoö och lära känna kultur, natur och – inte minst- berättelserna. Guide för hela resan kommer Nanna Hermansson att vara. Vi börjar vår resa i Reykjavik där vi bland annat kommer att besöka Nordens hus och Nationalmuseum. Under vår resa runt på ön kommer vi att få höra Snorres historia och historier, träffa Sagoberättarnas förening, besöka sillmuseum, textilmuseum, själva berätta och mycket mer. Allt avslutas med en dag i Reykjavik då vi kan handla presenter, eller bara ströva runt.
Själv har jag längtat sedan tonåren att få besöka denna ö mitt ute i havet. Till att börja med var det nog det speciella läget och den karga naturen som lockade. I takt med att jag kommit att syssla allt mer med muntligt berättande och folktro, så har jag insett att Island också – i högsta grad- är berättelsernas ö. Islänningasagorna, såväl som sägner och folktro är några exempel på landets enorma kulturskatt.
Vill du läsa mer om vår Islandsresa? Gå då in regelbundet på denna blogg så kommer du få rapporter från oss på ön.
Under Att berätta
(rumänsk folksaga från Valakiet/ Muntenien)
Sankte Per var en gång och vandrade nere på jorden. Så mötte han en ung fåraherde som vaktade sina får på en bergsslutning. Den helige mannen kom i samspråk med fåraherden. De pratade om ditt och datt och plötsligt såg Sankte Per att den unge mannen höll en konstig sak i ena handen. Aldrig tidigare hade han sett ett sådant ting. Han frågade herden, vad det var för konstigt föremål.
— Det är en kam, svarade fåraherden.
— Och vad gör du med den?
— Jag kammar mitt hår, när det blir alldeles för trassligt.
Sankte Per såg förundrad på den lilla träbiten med utkarvade tänder. Han såg på sitt långa skägg också. Den var ett virrvarr av hår. Då lånade han kammen från herden och började dra den längs slingorna i sitt skägg. Det var första gången någonsin att han kammade sig! Nöjd med resultatet började han kamma sin hårman också. Även där gjorde den lilla tandförsedda träbiten stor nytta. När den helige var klar med sin syssla, sade han:
— Du, dugliga kam, jag vill att mängder av träd ska växa häromkring och deras grenar ska bära gröna kammar med långa tänder som aldrig ska falla av.
Så blev det att en ny trädart började växa på bergets sluttningar. I stället för löv hade träden endast barr på sina grenar. De liknar kamtänderna. Folk i hela världen gav dessa träd olika namn som betyder gran, men gamla människor i rumänska bergsbyar kallar dem även Sankte Pers kam.
(Hört och berättad av Daniel Onaca som klarar sig utmärkt, utan någon kam)
(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)
I tidernas begynnelse, när världsalltet blivit färdigskapat, talade vår Herre till jorden såhär:
— Du, jord, jag har skapat dig för att du skulle se till att ge näring med frukt, bär, grönsaker och sädeslag åt världens levande varelser som kommer att bo här, både åt fåglar, djur och människor.
När jorden hörde denna befallning blev hon skräckslagen. Hennes släta ansikte skrynklades till berg och dalar. Och hon genmälde:
— Herre, jag ger gärna näring åt alla djur som kommer att födas, men jag är rädd för människan. Du satte henne som härskare över allt som finns och hon kommer inte att sköta mig och vara rädd om mina tillgångar. Hon förväntar sig att få allting serverat utan att röra ett finger. Bättre du ger ett sådant besvärligt uppdrag till den mäktiga solen, månen eller till det oändliga havet.
Gud lyssnade till jordens farhågor och tyckte att hon hade rätt i vad hon sade. Därför svarade vår Herre så här:
— Var inte rädd. Även om jag utsåg människan som härskare över allting, är hon skyldig att arbeta. Du ska förse henne med mat endast om hon sköter och odlar växligheten som du ger henne.
Jorden lugnade ner sig, när hon fick detta löfte och sedan vände sig Gud till människorna. Han skänkte dem plogen och lärde dem hur de ska använda den för att plöja jorden. När arbetet var avslutat lade Herren plogen på himlavalvet så att människorna inte skulle glömma att bruka jorden även nästa år och de följande åren. Man kan även idag se den första plogen som Gud gav till människorna. Den formar konstellationen Orion, som på rumänska heter just Plogen.
En av de följande vårarna klagade jorden till vår Herre på följande sätt:
— Herre, jag står inte ut längre med människornas sätt att uppföra sig mot mig. De river mig, de hackar på mig, de skär i mig…
— Ha tålamod bara, svarade Gud, ty nu lever människan på din bekostnad, men efter döden blir det tvärtom.
Och så blev det som Gud hade lovat jorden.
(hört och översatt av Daniel Onaca)
Odensjön, från Runa 1844
Åter till Odensjön. Kanske du minns att folk har betraktat den som bottenlös.
En gång var det en bonde som bestämde sig för att undersöka saken och mäta sjöns djup. Han begagnade sig av 18 sammanfästade hövälingar. En höväling är repet som binds om ett hölass och kan vara 24 famnar långt, alltså nära 43 meter. Då kan du själv räkna ut vilket oerhört långt rep bonden begagnade. Ändå nådde inte repet bottnen. När han drog upp repet med järnstången som hade fungerat som tyngd, var järnet borta. Istället satt där ett krumt baggehorn.
Nästan afton kom till bonden en sjö-bo med hälsning från far, att få tillbaka hans nya supasked. Bonden svarade att matskeden skulle lämnas tillbaka, då järnstången återställdes. När det gått en stund kom stången farande över taket in i gården och hornet dansade genast ut genom stugdörren och försvann.
Det här återger den omtalade klockaren i Röstånga Nils Lilja, i Richard Dybecks tidskrift RUNA 1844. Han tillägger att sjön varit ett tillhåll för sjörå och att så sent som sommaren 1822 såg flera personer en vacker kvinna vid sjön, till hälften höja sig ur en våg och strax försvinna ner i djupet.
Hjortsprånget omkring 1930
Vid Skäralids södra sida skjuter en smal rygg ut över dalen. Det är Hjortsprånget eller Hjortaknipet. Du får inte ha anlag för svindel om du ska våga dig ut på den smala stigen omgiven av branta stup. Det berättas att klippan har fått sitt namn av att jägarna långt tillbaka i tiden drev hjortarna ut på den smala stigen och så störtade de ner i dalen.
En gång i krigstid dömdes en tillfångatagen fiende, en hövding, att med förbundna ögon rida ut på Hjortsprånget. Han sporrade sin häst och red på den smala stigen ut på klippan. Men här stegrade sig hästen framför bråddjupet, snurrade runt på bakhasorna och tog några väldiga språng tillbaka in i skogen och försvann och räddade därmed sin herre från en säker död.
Utsikt från Hjortsprånget i dag
Under Att berätta
Utsikt från Kopparhatten
Den högsta och vackraste utsiktspunkten i Skäralid är Kopparhatten. Enligt en släkttradition blev min mormors far, torparen Andreas Bengtsson, faktiskt erbjuden att köpa hela Kopparhatten för runt 100 riksdaler. Det var mycket pengar under 1800-talets andra hälft för en fattig torpare. Andreas rådgjorde med sin bror, som var slöjdlärare i Klippan, om han skulle våga skuldsätta sig. Tydligen kom de fram till att det var bäst att inte ingå ett sådant stort och osäkert köp, för Kopparhatten kom aldrig i min släkts ägor.
Så här berättas det att Kopparhatten fick sitt namn.
En gång var det en rövare som fångade en ung jungfru och förde henne upp på bergets krön. Om hon inte gav sig åt honom, skulle han störta henne nerför stupet. Kvinnan bad mannen vända sig om ett ögonblick, medan hon tog av sig kläderna. Men knappt att han gjort detta, förrän den orädda unga kvinnan fattade honom i axlarna och knuffade honom ut över stupet. Hans kopparhjälm föll av och blev liggande på klippan. Det är därför klippan kallas för Kopparhatten.
Växtligheten i ravinen nedanför Kopparhatten är frodig.En växt sägs vara mycket sällsam.
I Skäralid växer en ört vars frön faller till jorden på midsommarnatten klockan 12. Hinner du fånga fröna innan de när marken blir du osynlig när du bär dem på dig. Då kan du också öppna alla läs och reglar.
Skärån i dalens botten
(en rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)
För länge sedan, på den tiden då mössen läppjade mjölk ur samma fat som katterna, levde, någonstans i en bergsby, en gammal man ensam. Inga barn hade han och alla hans nära var döda dessutom. Gubben brukade hjälpa en och annan i byn och som ersättning för sitt dagsverke fick han antingen en skål mat, ett klädesplagg eller en penning. Pengarna som han fick slösade han inte bort, utan sparade dem i ett bestämt syfte. Under hösten, när byborna höll minnesstunder över sina bortgångna släktingar, blev han alltid inbjuden till måltiden som man brukar hålla vid sådana tillfällen. ”Praznic” är rumänska för en sådan ceremoni när hela familjen går till kyrkogården, samlas bredvid en av förfädernas gravar och bjuder varandra på mat och dryck ur sina matkorgar. Gubben var, som sagt, en välkommen gäst till sådana stunder.
De kom dock en tid då åldringen kände att hans egen vandring på jorden led mot sitt slut. Gubben funderade allt oftare på, hur han skulle återgälda allt det goda som byborna har skänkt honom. Han var hos många, när de firade praznic, men, vem skulle bjuda på ett sådant kalas när han själv var död, undrade han. Därför bestämde han sig för att bjuda på en sådan minnesstund medan han fortfarande var i livet.
Med detta mål för ögonen, använde gubben alla pengarna som han sparat under årens lopp och köpte en massa livsmedel som han använde för att laga utsökta maträtter. Sedan lade han allt som han lyckats trolla fram i skålar och på fat: ångande kåldolmar, pilaff, flätade vetebrödlängder, honungsfyllda munkar, sirapsdoppande kringlor, rulltårtor fyllda med finmalda valnötter eller med vallmofrö och runda gräddade vetekransar med mjölkvita vaxljus instuckna i mitten, så som seden var. När han var färdig med alla förberedelserna, bjöd han hem människorna i byn. Men… byborna kom inte! Det var inte på grund av att de förkastade honom, utan tvärtom: De tänkte ”stackars gubbe, han har knapert med mat och så bjuder han andra på kalas. Det är vi som bör skänka mat till honom och inte ta ifrån honom det lilla han har.” Så uteblev de från kalaset.
Gubben väntade hela dagen på att någon människa skulle stiga över tröskeln till hans enkla boning, men ingen kom. Han blev ledsen förstås, därför att han inte anade orsaken till detta. Nästa dag undrade han, vad han skulle göra med all maten. Att äta den själv gick inte för sig eftersom den var tillägnad han själ. Så han samlade alla läckerheterna och lade de på alla ställen i byn där det kunde misstänkas att någon skulle upptäcka dem: på gräsmattan bakom kyrkan, bredvid alléerna i kyrkogården, invid vattenbrunnen. Gubben hoppades att, om inte någon människa i byn, åtminstone någon främmande vandrare skulle se faten och smaka på de runda bullarna med vaxljus i mitten.
Gud i sin himmel såg allt detta och ville föreviga en sådan from handling. I sin stora vishet, omvandlade Han alla maträtterna till gröna växter med stora blad och runda gyllengula blommor. Sedan lät Han, precis som de raka vaxljusen i kyrkan, resa sig långa, men sköra stjälkar i mitten. På toppen bar de runda vitfärgade bollar. De var maskrosblommor! Från den stunden växer de varje vår på alla öppna ställen där det växer gräs.
Översatt från rumänska av kåldolmarälskaren Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 
