Havet var så blått

Den lille prinsen satt vid strandkanten och drömde. Havet var så blått. Ljuset dallrade vitt och luften var salt och stark. Havsytan glänste blank. Som en spegel, tänkte prinsen. Men havet, det ändrade sig hela tiden. Man visste aldrig säkert. Andra dagar var det upprört, nej, hysteriskt. Vrålade, slängde sådana hiskeliga vattenmassor upp på land att han måste springa undan. 

Prinsen hade alltid utforskat vattenbrynet. Han slutade inte att undra. Sanden som  var både sträv och len. Och vågorna. Havet hade ett liv för sig själv. Det andades. Våldsamt ibland, långsammare ibland, men det andades. En gång, det var när han var liten, hade han för första gången doppat huvudet. Förtrollad hade han sett in i en annan värld, tyst, guldgrön och flödande. Vattenvärlden.

Havet bar med sig spännande saker till land. Prinsen hade undersökt dem alla. Silvriga träbitar, roliga flaskor men framför allt var det snäckskalen. De brunsvarta med sin lena insida av pärlemor, de pyttesmå skära, men mest älskade han de stora vita ovala. Han hade samlat dem i sin lilla hink, han hade dekorerat den kungliga barnkammaren från golv till tak, men han var större nu.

.

Snäckskalen var vackra men hade inte liv. De var döda ting som krasade och brast. Prinsen ville mer. Han ville få tag i en riktig mussla, en som levde. Hålla om den, kalla den sin. Levande musslor fanns bara i det djupaste havet. Han skulle dit.

Idag var vädret perfekt och idag måste det bli.

Kungen och drottningen satt som vanligt på sina badkappor. Drottningen skulle såklart bli orolig. Och kungen skulle ge honom Isblicken, den som stack som en syl och fick färger att slockna. Men just nu såg de inte åt hans håll. Drottningen trutade med nymålad mun över sitt korsord. Kungen skrynklade pannan över någon lärd text. Kronan hade visst halkat på sned, det såg lustigt ut.

När prinsen kom i havet häpnade han över hur enkelt det var. Att man kunde titta under vattnet visste han redan. Men att man kunde andas lika bra som på land hade han inte trott. Han rörde sig lätt här, lättare än på jorden, han svävade, var ett med strömmarna, innesluten och del av detta skimrande svala gulgröna.

På den räfflade sandbotten kvillrade mängder av räkor och krabbor, men ingen mussla. Maneter kom glidande med långa röda släp. Men när de såg prinsen förde de sina bränntrådar åt sidan för att inte göra honom illa. Och där – ett stim av fiskar, kolsvarta och med stänk av guld. Den största fisken kom honom nära. Blev stilla, såg på honom, log mot honom – kunde en fisk le? Och en liten krona bar den på sitt huvud! Var den prins som han själv? Fisken vinkade med fenorna, läste den hans tankar?

Han sam efter fisken, det var hans enda chans. Den pilade hit och dit, ömsom dök den, ömsom stod den stilla med vibrerande fenor. Längre och längre från land kom de, längre och längre ut. Vattnet hade blivit svartare nu. Ytan syntes som en hinna av silver långt däruppe. Ännu var prinsen inte rädd, men han började ana att ett människobarn kanske inte kunde andas vatten hur länge som helst. Det stack och sved i halsen. Violetta punkter for förbi hans ögon, men han måste följa fisken med de gyllene fjällen.

Nere vid botten skymtade med ens något mörkt och oformligt. Rörde det sig? Fanns där lömska huggtänder, fanns vidriga sugkoppar som skulle ta honom, sluka honom hel och hållen? Ett ögonblick bara, så var de förbi det svarta, och så äntligen. Fisken med guldfjäll hade stannat upp vid ett sandrev och där på botten, i halvdunklet lyste det av vita plättar. Det var musslorna. Prinsen lät sig falla neråt, hans krafter hade börjat rinna ut, det sprängde i lungorna och dångade i huvudet, han såg musslorna bara som i dimma. Med sina sista krafter grep han tag i den största, kramade den hårt, han måste tillbaka upp, kanske skulle han dö nu, han måste upp, vattenytan syntes ingenstans….

Innan han visste ordet av stod han på sandstranden och kippade efter luft. Kanhända kräktes han lite. Saltvattnet flöt från hans kropp. Solen sken. Han hade musslan i sin hand och han visste att den levde. Små, små sprittningar kändes genom skalet – det var musslans hjärta som slog. Nu kunde inget hända honom mer.

”Men så du ser ut!” utbrast drottningen.” Hennes röst var gäll. Och kungen lyfte huvudet och gav honom Blicken men prinsen stod lugnt kvar för blicken isade och stack inte längre. Han hade musslan nu. Allting var annorlunda och det var dags att gå hem.

Kungen stack sin bok under armen, drottningen samlade ihop de gula plastmuggarna och kaffetermosen. Utan ett ord började hon och kungen gå tillbaka  mot slottet. Prinsen såg deras ryggar. Han höll hårt om musslan och han tänkte att den måste få bo i vatten, annars kunde den inte leva. Han skulle sköta om musslan. Den var hans nu. Kungen och drottningen skulle aldrig få veta om den.

 

                                                                      Anna Lilljequist

1 kommentar

Under Att berätta

Funderingar 1

Traditonen är viktig. Kanske är den extra betydelsfull för oss i berättarrörelsen. Den muntliga berättartraditionen, i vårt land,  var ju i det närmaste utdöd under stora delar av nittonhundratalet.  Många av oss berättare ville till att börja med väcka upp det gamla, bevara och förvalta.  Det var också nödvändigt att hålla distans till andra kulturformer, framför allt teatern. Vi ville ju att det muntliga  berättandet skulle vara en alldeles egen kulturform.

Thomas Andersson, en berättare som blandar in både musiken och teaterns språk.

Nu har den nygamla berättarörelsen  blivit drygt tjugo år i det här landet och mycket har hänt.  Det traditionella berättandet av folksagor , myter och sägner dominerar inte lika tydligt. Det muntliga berättandet har mer blivit som alla andra kulturformer. Det finns många genrer, som man säger inom musikens värld. Uttryck, innehåll och användningsområden varierar i högsta grad.   Alltmer sällan hör man orden ”Det där är inte riktigt muntligt berättande”. Muntligt berättande kan helt enkelt vara så mycket olika. Det tycker jag är bra. Du  kanske inte håller med, skriv gärna en kommentar och tyck till .

5 kommentarer

Under Att berätta

Högskolekurs muntligt berättande i Ljungby våren 2011

Under fyra år har Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet anordnat en högskolekurs på 15 poäng i muntlig berättande. Efterfrågan på en fortsättningskurs har varit stor. Den blir av våren 2011 i Ljungby. Den omfattar 15 poäng och är på halvfart. Kursen är öppen för alla som gått den tidigare grundkursen eller har motsvarande kunskaper.

Kursen hjälper dig att ytterligare utveckla ditt eget muntliga berättande, både med berättelser som du skapar själv och med traditionellt material, som folksagor och folksägner. Du får arbeta i nära samarbete med de professionella berättarna Christina Claesson, Svend-Erik Engh och Mats Rehnman, liksom med röstpedagogen Ingvild Handagard.

Grundtanken med kursen är att teori och praktik befruktar varandra. Du kommer att få fördjupade kunskaper i att förstå hur berättelser är uppbyggda, hur de kan analyseras och därmed hur de kan användas och när de inte kan användas! Lärare i de teoretiska delarna är Ulf Palmenfelt.

Kursen består av fyra fysiska träffar vid Högskolecentrum i Ljungby, den 4-5 februari, den 11-12 mars, den 15-16 april och den 20-21 maj. Avslutningen blir i samband med berättarfestivalen i Ljungby. Mellan de fysiska träffarna diskuterar vi med varandra i chattseminarier på Internet.

Anmälan senast 15 oktober på http://www.studera.nu. Anmälningskod HGO-NO335.

Kursnamn: Muntligt berättade i teori och praktik
Fortsättningskurs (15 hp) halvfart
Vt 2011

Hoppas det låter intressant. Välkommen att söka.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Sägenresa genom Sverige 10

S:t Niclas källa i Edsleskog
Denna vecka går sägenresan till Dalsland. Edsleskog ligger mellan Bengtsfors och Åmål. Kyrkan i Edsleskog är 100 år gammal. Den ersatte en stor kyrka av tegel från 1200-talet. Kyrkan var mycket stor eftersom folk som vallfärdade till Trondheim gjorde uppehåll här. Folktraditionen säger att kyrkan var den äldsta i Dalsland och att det även låg ett kloster här.

En gång var det en munk som hette Niclas som predikade i kyrkan. När mässan var slut och munken skulle bege sig hem mötte han tre drängar, som var försenade till gudstjänsten. Drängarna bad att munken skulle predika för dem, men denne vägrade. Då förföljde drängarna munken och ryckte av honom kappan på den plats som sedan dess kallas för Kapellängen. De ryckte av honom hättan på ett annat gärde, det som nu kallas Munkhättan. Slutligen dräpte de munken. Där munkens blod rann sprang den källa upp som kallas för S:t Niclas källa.

Under århundraden har folk ansett sig kunna bota en rad sjukdomar med källans vatten. Ja, en sådan kraft var det i vattnet att källan blev omtalad över hela världen. Folk reste ända från Jerusalem för att hämta vatten från källan.

Idag syns inte källan. Den förstördes delvis när landsvägen byggdes 1934. Men den syntes fortfarande under vägbanan 1971, då vägen breddades.  Jag kan inte låta bli att tänka, att om man hade hållit sägentraditionen levande, hade källan kanske varit kvar än i dag. Det är ett skäl för att berätta de gamla sägnerna.

Den som vill besöka platsen hittar källan med hjälp av koordinaterna N 59°3’27,61” / E 12°27’39,22. Platsen är också upptagen i fornminnesinventeringen Edsleskog 30:1.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

BTH:s filmer på Youtube

Nu läggs det upp nya filmer på Youtube. Det är material som eleverna på Blekinge Tekniska Högskola gjort. Filmer som på olika sätt gör reklam för berättande och sagobygden.

Redan idag kan du se filmen nedan, men det kommer fler. Gå regelbundet in på Youtbube och kolla så kommer du att finna mycket intressant på Sagomuseets konto (sök på Sagomuseet). Det allra bästa är om du blir prenumerant på Sagomuseets, Youtubekonto, då kommer du att få besked så fort en ny film läggs upp.

http://www.youtube.com/watch?v=IZWBnJt5L8A

Lämna en kommentar

Under Att berätta

”Sommar i Sagobygden” är slut

IMGP1766

Nu har vi haft det sista sommarprogrammet för i år. Jag tycker det har varit en fantastisk berättarsommar. Tillsammans har vi genomfört 38 berättarföreställningar under 11 veckor. Det är mer än tre program i veckan.

Då har jag inte räknat med alla berättarstunder för barn på Sagomuseet och alla guidade turer på museet.

När vi skapade Sagomuseet var ambitionen att  berättelserna skulle frodas överallt i Sagobygden. Turister och bybor skulle verkligen ha tillfälle till att lyssna på berättelser i levande livet. Vi kan vara stolta över vår verksamhet.

Mitt ute i skogen har det kommit 120 personer för att lyssna på berättelser, musik och arkeologisk sakkunskap vid Galgahallarna. Det kom 80 personer till den gamla bryggeriruinen i Tångarna by vid sjön Möckeln för att höra om lokal historia och folktro kring öl. I Örnahall, och då pratar jag verkligen om mitt ute i skogen, långt bortom farbar väg, samlades drygt 60 lyssnare som inte bara just lyssnade utan också berättade sina egna historier.

Många besökare är inte alltid ett bra mått. 12 personer som möter en berättare kan bli en verkligt stark och givande upplevelse. Eller bara två barn som lyssnar. Mitt viktigaste berättande under 20 års tid har jag haft för en (bara 1) lyssnare. Det får jag berätta mer om vid ett annat tillfälle.

På den här bloggen har jag tidigare frågat mig när berättandet är som bäst. Jag tror att det varit som allra bäst många gånger den här sommaren. Det har angått lyssnarna. Varit en del av deras egen verklighet. Samtidigt som fantasi och fantasteri och realism (alla duktiga arkeologers berättande) givit nya dimensioner.

Tack alla berättare! Tack alla lyssnare som gjort det roligt för oss berättare att just berätta!

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Sägenresa genom Sverige 9

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Sägenresan stannar ännu en gång till i Sagobygden. Det beror på att jag och fotografen Steve Anderson fotograferar sägenplatser till Sagomuseets nya hemsida. Och jag kan inte undanhålla er denna lilla filmsekvens från Rungehall i Torpa socken.

Rungehall är en väldig sten som vilar på en stenhäll. Det är lätt att gunga den stora stenen hit och dit och då dånar det och skakar i marken. På småländska sägs det att det rungar och därför kallas stenen för Rungehall. Det finns fler sådana här stenar runt om i vårt land. Jag har tidigare besökt Runkesten utanför Vimmerby, men det går det inte alls att rubba så som folktraditionen berättar.
Men Rungehall går att sätta i gungning, vilket filmklippet bevisar.

Det finns en välkänd sägen om Rungehall. En gång arbetade några karlar med slåtter på en äng i närheten av stenen. Under middagsrasten kom det överens om att rulla ner den stora stenen från stenhällen. De tog i av alla krafter och stenen vaggade så att de trodde att den i vilket ögonblick som helst skulle rulla iväg. Plötsligt föll en av karlarna död ner på marken. Då förstod man att det var farligt att röra stenen. De sprang rädda därifrån.

Sedan dess har ingen försökt knuffa ner stenen.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Sagnsymfoni

I lördags hade jag en spännande upplevelse i Ribe. Jag fick äran att inviga Sagnsymfonin. Det är ett stort ljudinstallationsprojekt där den muntliga berättelsen står i centrum. Under en längre tid har konstnärerna Hans Sydow, Anne Eltard, Gerd Laugesen och Ketil Teisen mött människor i Vadehavsområdet och samlat in berättelser.  De presenterar nu sitt arbete på en gammal gård mitt i centrala Ribe, Quedens Gaard. I källare, pigkammare, kök och trädgårdsrum kan besökarna lyssna till text- och ljudkompositioner, musik och berättelser som tillsammans lyfter fram levnadsöden.

Det är annorlunda, det är stimulerande och själv börjar jag fundera på hur ljud och muntliga berättelser kan förstärka besökares upplevelse av sägenomspunna platser.

Utgångspunkten har inte bara varit att människor bär på unika upplevelser som är värda att förmedlas i berättarform utan också att landskapet gömmer berättelser, så därför kan den intresserade lyssnaren besöka fyra ljudposter i Vadehavsregionen.

Nyfiken, gå då in på http://www.dr.dk/Regioner/Syd/Tema/vadehavsfestival, där kan du läsa mer om projektet och framförallt lyssna på verken och se filmer.

Per Gustavsson

foto: Esbjerg Kulturskole

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Kulturministern på Sagomuseet

I onsdags besökte kulturministern Lena Adelsohn Liljerot, på egen önskan, museet och guidades runt av Eva Andersson. Samtidigt  guidade jag (Mikael) en skolklass.  Det blev trångt men hjärtligt. En och annan av eleverna undrade säkert vad det var för nyfiken tant som strök oss i hasorna hela tiden. Först efteråt fick de veta att det var självaste kulturministen. De verkade dock måttligt imponerade, det var ju ingen riktig kändis, bara en sådan där politiker.

Efter en dryg timma lämnade kulturministern vårt museum med ett leende på läpparna. I famnen hade hon en hög med nyköpta sagoböcker. Hon  skänkte också en bok till oss. Det var barnboken;” En låda berättar” som hon och hennes man skrev för flera år sedan

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Praktik på Sagomuseet

Hallå! Jag heter Daniela Jonsson och jag har i skrivande stund min praktik här på Sagomuseet. Jag går tredje året på en linje som heter Turism, ute på RyssbyGymnasiet.
   Under sommaren har vi blivit tilldelade fyra veckor som vi ska ägna åt praktik, jag själv är inne på min tredje vecka just nu. Sju timmar om dagen, fem dagar i veckan, så finns jag att finna i något av alla rum inne i detta mysiga museum.
   Jag valde att ha min praktik just här av en del anledningar faktiskt.

1. Det ligger 12 minuters gångväg ifrån min lägenhet.
2. Egentligen orkar man väl inte direkt åka buss någonstans för att ha lite praktik.

Nej, nu driver jag med er. Visserligen stämmer de ovanstående sakerna, men anledningen till att jag valde att ha min praktik här på Sagomuseet är just av den simpla sorten, att jag faktiskt är intresserad av just sagor och berättelser. Det är fascinerande att kunna denna ädla konst, som det faktiskt är att berätta riktigt bra.
   Varenda kroppsrörelse, tonläge och ord som kommer från en, måste fånga den som lyssnar. Man berättar trots allt mer med kroppen har jag hört. I alla fall när det kommer till kroppskommunikation i det dagliga livet. Här har ju ens ord, en viktig innebörd!
   Jag kom hit med förhoppningen att få lära mig hur man verkligen lyckas med ovanstående (att kunna berätta). Jag kan helt ärligt säga att jag inte har lärt mig hur. Visserligen har jag suttit en del och läst in både korta och några längre berättelser, men det är ju inte allt som krävs. Min uppfattning skulle vara att man borde känna sig själv, sin kropp, sin röst för att i slutändan åstadkomma något riktigt superbt.
   Mig själv, min kropp och min röst känner jag till rätt bra, men rädslan däremot är nog största hindret för tillfället. Tanken på att inte fånga intresset (hos barnen), är det som grämer mig. Nu är det så att jag faktiskt har tagit  modet till mig ocht berättat ett fåtal gånger. Jag kan inte ärligt påstå att de gillade vad de hörde från mig, det verkade mer som att de verkligen inte ville lyssna på mig. Hård publik må jag säga!
   Eftersom att jag har varit här tre veckor har jag även fått förmånen att jobba med en hel del olika människor under sommaren. Man märker verkligen direkt att så fort de öppnar munnen så tycker barn och vuxna att allt det de säger är spännande och viktigt. Det behöver inte vara så mycket till historia, det kan vara något så simpelt som ”Och sen om man är riktigt modig *konstpaus*, så kan man krypa igenom Lindormen och då får man ett diplom”. När jag själv försökt mig på liknande, har det inte alls varit lika intressant.
   Jag säger då det, det är verkligen en speciell konst att kunna prata och få alla att lyssna på en och finna det roligt.

Vad jag gjort här på museet har annars skiftat en del. Visserligen har det allra mest varit att ta emot folk i kassan (och med folk menar jag mest tyskar).  Men det har funnits en del andra små pyssliga saker jag fått göra. T.ex. har jag glatt många barn genom att laga våra magnifika utklädningskläder, dekorerat de gamla träväggarna med tavlor och emellanåt har jag även fått följa med mina handledare ut på berättarkvällar.

Det händer ändå en hel del här. Det är inte bara ett museum som många kan tro. Det pågår mycket bakom kulisserna som man inte kunnat tänka sig och det arrangeras en rad olika arrangemang. Hoppas att ni alla har hört talas om ”Afternoon Tea” som är en väldigt mysig liten tillställning, eller visste ni att man här på Sagomuseet även tar emot olika sorters bjudningar. Vi ska inom några dagar ha alla  Ljungbys rektorer på besök ,  fixa lite gott att dricka och berätta läskiga historier! Föga vet man förrän man varit med! Dessutom kommer faktiskt Sveriges kulturminister hit till Sagomuseet på onsdag, det är verkligen något stort!
   För övrigt kan jag berätta att jag just nu håller på att ta mig mod till att följa med en av mina handledare ut till Södra Ljunga imorgon och berätta historier för en skolklass där. Upp till bevis med de historier jag lärt in än så länge helt enkelt. Det är lite nervöst, men roligt!

Jag skulle vilja lämna er med ett citat som har blivit en av mina favoriter sen jag kom hit.

”Sagor handlar om det allra viktigaste. Om livet och döden, om skillnaden mellan gott och ont. Människan behöver sagor, det bara är så, så har det alltid varit.” – Astrid Lindgren

Daniela Jonsson

3 kommentarer

Under Att berätta