I dag gratulerar vi Norge. På Unescomötet i Colombia blev i går musik- och sångtraditionen från Setesdal upptagen på Unescos representativa lista över värdefullt immateriellt kulturarv.
Setesdalen ligger i södra Norge och gränsar i norr mot Hardangervidda. Redan i början av 1900-talet utgav folkminnessamlaren Johannes Skar det klassiska verket Gammalt or Setesdal, som är den rikaste samling av folkminnen i Norge.
Johannes Skar var själv född i Gudbrandsdalen och skrev en klassisk skildring om den legendariske Vis-Knut. Han studerade filologi vid universitetet i Oslo, men avbröt sina studie på grund av sjukdom. Han hankade sig fram på skilda sätt, genom blecksmidesarbete och stipendier. Han kom till Setesdal första gången 1874, men först hösten 1897 fick han möjlighet att mer systematiskt dokumentera den folkliga kulturen i dalen och det höll han på under 16 år. Dalen låg relativ isolerad och där levde den gamla folkkulturen länge kvar. Gammalt or Setesdal skildrar livet i dalen från andra halvan av 1700-talet och till 1800-talets andra hälft.
Åraksbo
Gammalt från Setesdal kom ut i åtta band 1903-1916. Jag har en trebandsutgåva från 1997 som har ett utförligt sakregister. Böckerna skildrar folktroväsen, sägner, sagor, visor, gåtor, lekar, traditioner, människor och mycket annat.
Traditionell dans. Målning av Gustav Wentzel 1891. Beskuren.
En riktigt guldgruva för den som är intresserad av inte bara Norsk folkkultur utan också sagor och sägner i allmänhet.
Roslätts herrgård ligger strax norr om Svedala och söder om Bokskogens rekreationsområde. Landsvägen som går från Roslätt och söder om Yddingesjön passerar vackra hagmarker och gamla ekdungar. Här spelades en del scener i filmen om Elvira Madigan in. Under 1700-talet kom Roslätt under Skabersjös ägor.
På den tiden såg folk ofta penningabloss på Roslätts marker och då begrep man ju att det måste vara någon skatt gömd i jorden. Men inte alla människor hade förmåga att se blossen.
En kväll bestämde sig två torpare för att gräva efter skatten. Precis som så många andra drömde de om att få det bättre här på jorden. De grävde och grävde och snart stötte de på en kista. Då var det en av dem som blev så glad och så han sa några ord till sin kamrat. Det skulle han aldrig ha sagt. För det vet ju alla att man måste vara tyst när man gräver efter en skatt. Nu gick det illa. Backen rasade igen och kistan försvann.
Det värsta var att han som pratat blev rent vansinnig. Kamraten fick leda hem honom och hålla fast honom i sängen. Han pratade och pratade, idel konstigheter. Kamraten sa att allt han sa var osant. Men då skrek den sjuke:
– Kanske du vill neka till att din käpp spottade mig i synen!
Han dog den tredje dagen. Återigen bekräftades att det är farligt att tala om såna här saker. Det måste man vänta med tills man sovit på saken.
Eva Wigström berättar om sjusovarna i Skabersjö skog. Vi är inte riktigt säkra på vilket skogsområde hon avser. Kjell och Barbro Wihlborg gissar att det kan vara vid det populära fritidsområdet Bokskogen. Större delen ägs av Malmö stad och där ligger Torups slott. Den södra delen tillhör av Skabersjö slott. Godset har också stora ägor söder och öster om Yddingesjön. Kjell har förlagt händelsen till Kråkenäsdammen, där det finns ett gammalt torp.
En gång blev två män ovänner om ett stycke jord och var gränsen skulle gå mellan deras ägor. Den som inte ägde jorden lejde sju män som skulle vittna till hans fördel. Säkert fick de bra betalt för att vittna falskt. Den som inte ägde jorden hade tänkt ut det mycket bra, tyckte han.
Målet skulle avgöras på den omtvistade jorden. De sju männen hade lagt jord från mannens egen mark i sina skor. De sju vittnena svor då vid Bibeln och allt heligt att de stod på mannens jord.
Men när de skulle gå hem, kände de sig så trötta att de la sig att sova i en håla i Skabersjö skog. De vaknade inte förrän det hade gått 300 år.
De trodde själva att de bara hade sovit några timmar. Men när de kröp ut ur hålan och skulle gå hem kände de varken igen vägen eller människorna. Då de ville köpa mat för de pengar de hade på sig och som de fått för sitt falska vittnesmål, visste ingen vad det var för gamla mynt de hade. Ingen ville ta emot dem.
Så blev allt upptäckt, och folk förstod att det var Guds straff över menedarna. När sjusovarna hade bekänt sin synd föll de plötsligt till marken och blev bara till mull.
Sjusovare syftar på en person som ligger och drar sig länge och inte vill stiga upp. Uttrycket kommer från en gammal legend som berättar om sju unga kristna män som levde i det romerska riket kring 250 e. Kr. och förföljdes av kejsaren. De gömde sig i en grotta och Gud lät en tung sömn komma över dem. De sov i 200 år. Den här gamla legenden utgavs på svenska på 1600-talet och spreds i många populära småtryck. Och så hittade någon på att berätta den om sju personer som svor falskt och somnade i Skabersjö skog.
Under arbetet med mina två senaste böcker har jag lärt känna Kjell och Barbro Wihlborg i Käglinge. De är engagerade i Oxie Härads Hembygdsförening och känner trakten väl. De har guidat mig till de platser som folkminnesupptecknaren Eva Wigström har berättat sägner om.
Kjell blev inspirerad av hennes berättelser och har illustrerat dem. Kjell föddes i Malmö på 1930-talet och växte upp nära Bulltofta och de sägenomsusade Hohögarna, där en ilsken bagge huserade. Han har arbetat som litograf, men har hela sitt liv tecknat och målat. Han är medlem i Västra Skånes Konstnärsgille.
Men innan vi publicerar Kjells bilder och sägnerna efter Eva Wigström, följer en presentation av av AVE, som hon kallade sig som författare. Texten bygger på min bok Göingesägner, kompletterad med uppgifter om Wigströms besök i Oxie härad.
Eva Wigström, konsten att samla in berättelser och sägner från Oxie härad
När folkminnessamlaren Eva Wigström i slutet av 1800-talet tecknade upp sagor och sägner i Skåne skrattade ibland folk åt hennes lust att “höra gammalt hams”, dvs. prat och strunt, men många berättade ändå av hjärtans lust.
Men det var inte alltid lätt att få folk att berätta. Folk var avvaktande och misstrogna eftersom det inte var riktigt fint att berätta om gammalt skrock, för det kunde sprida missaktning över berättaren. Därför fick Eva Wigström lova att varken nämna namn på berättaren eller socknen, innan hon fick höra sägnerna.
Eva Wigström var född 1832 i Asmundtorps socken utanför Landskrona och avled 1901. Många upptecknare av folkets sagor och sägner på 1800-talet kom från samhällets övre skikt, de var adelsmän, präster, lärare, läkare, godsägare. Till skillnad från dessa kom Eva Wigström från allmogemiljö, visserligen ett välbärgat bondhem, men hon var väl förtrogen med det enkla folkets liv på landsbygden. Att hon själv kunde väva och spinna, visste vad som fanns att göra på en gård eller ett torp, underlättade kontakten med folket. Hon hade också den fördelen att som kvinna kunna locka fram just bondkvinnors, torparhustrurs och pigors berättelser. När hennes man i början av hennes insamlingsarbete varit med, märkte hon genast att kvinnorna slöt sig och inte ville berätta. Därefter reste hon alltid ensam.
På sina vandringar runt om i Skåne var hon inte rädd för strapatser och hon kunde ofta vandra flera mil för att träffa en traditionsbärare som hon hade hört talas om. När hon första gången besökte Västra Göinge härad, i september 1880 och vandrade genom Västra Torup socken skriver hon, att “på denna vandring gällde det att kunna vara utan mat ifrån tidigt på morgonen till sent på aftonen och utan olägenhet kunna leva på grov kost. Nejden är fattig och den torftigare befolkningen hade en så föga sinne för renlighet, att jag inte ens hade mod att äta en bit bröd i kojorna, ännu mindre dricka kaffe. Jag föredrog att äta ett par kalla potatis med salt, när jag kände, att det började bulta allt för starkt i mina tinningar. Någon egentlig hunger känner jag sällan i dylika omgivningar.”
De som berättade var oftast fattiga män och kvinnor, ofta äldre personer, som aldrig läst annat än psalmboken, evangelierna och andaktsböcker. I Västra Torup noterade hon att “detta var den magraste, fattigaste och ödsligaste skånska bygd, jag ännu genomvandrat. Men i mången av dessa hyddor, snarare gråstenskummel än hus, mera passande till fårstall än till människoboningar, berättade dagakarlen och hans hustru mången saga och sägen.”
Genom att själv börja berätta sagor och sägner lockade Eva Wigström lyssnarna att berätta. En gång sökte hon en ryktare som hette Jöns, som skulle vara en god berättare. Hon träffade på honom nere i kostallet där han var i färd med att mura. Själv satte hon sig ner “på kanten av en kokrubba och började berätta sagor. Härunder kom husbonden och satte sig bredvid skomakaren (som visat Eva Wigström vägen) i ett annan kobås. Så kom en dräng, så en pojke, och sist tre av husets kvinnfolk. De ställde sig dock i dörren. Nu var det emellertid ryktaren som förtäljde skiftesvis med drängen och husbonden, som var full av slättbohistorier, och så satt och stod vi där, tills djup skymning rådde i stallet och Jöns för länge sedan upphört att mura på den söndriga väggen. Kanten av en krubba är just ej någon bekväm sittplats för en trött människa, och jag föreslog att byta om lokal. Husbonden anvisade då en lövsal i trädgården, hela truppen drog dit, och berättelsernas fortsatte.”
En gång när Eva Wigström anmärkte att “det var inga granna historier” fick hon svaret av den sårade berättaren: “Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar ta dem rå upp ur alekärret!” Trots att Eva Wigström ibland fann berättelserna anstötliga, var hon inte alls lika finkänslig som många andra upptecknare och många av de berättelser hon återger är jordnära.
Eva Wigström reste och vandrade i så gott som hela Skåne för att rädda den folkdikt som ännu var levande. Hon återkom också flera gånger till bygder där hon varit tidigare för att bärga en ”efterskörd”. Men ett härad som hon aldrig verkar att ha genomkorsat mer utförligt var just Oxie härad.
Eva Wigströms första samling med sagor, sägner, visor och folktro från Skåne, Folkdiktning, utkom 1880. I den finns några sägner från Skabersjö, en kort trollsägen från Arrie, en om byggandet av Åkarps kyrka och om trolltyg vid jättehögar mellan Grefvie och Åkarp. Dessutom finns en trollsägen från Malmöslätten utan ortsangivelse och en som handlar om maran. De återfinns i kapitlet som heter Torparens berättelser. Torparens föräldrar har en gård på Malmöslätten och han gick och läste för prästen i Mellan-Grefvie och Åkarp. Torparen berättare: ”När jag senare i tiden kom att flytta till Skabersjö hörde jag talas om mycket, som vi ej kände till i min hembygd. Här på slätten talades mycket om trollen i ättehögarna.” Trots dessa ortsangivelser är Torparen dock en fiktiv person. Andra liknande kapitelrubriker är Bondkvinnans berättelser, Vedhuggarens berättelser, Lantbrukarens berättelser. Det är ett berättartekniskt grepp från författarens sida. Hon har samlat berättelser från många olika sagespersoner och lagt dem i en fiktiv gestalts mun för att göra berättelsen mer levande för läsaren. Sålunda berättar Torparen även sägner från mer avlägsna trakter såsom Kjugekull i Villands härad och Lommarp i Vinslövs socken. Eva Wigström var angelägen om att inte namnge sina informanter för att det inte skulle försvara insamlingsarbetet. Därför vet vi varken vem som berättade sägnerna och ofta inte heller var Eva Wigström upptecknade dem.
Det är inte alls säkert att sägnerna från Oxie härad är upptecknade i just det häradet de tilldrar sig. Eva Wigström har berättat om sina vandringar för samlande av folkdikt i artikeln Vandringar i Skåne och Blekinge som publicerades 1887 i tidskriften De svenska landsmålen och svenskt folkliv. Hon berättar att hon påbörjade sitt insamlingsarbete påsken 1879 med att genomvandra socknar i sin hembygd. Sommartid vandrar hon i Onsjö härad, Södra och Norra Åsbo härader, Luggude härad. Hon uppger att under hösten och vintern företog en del ”smärre utflykter” och så utkom boken i början av 1880. Hon kan alltså ha gjort ett besök i Oxie härad, men i så fall har det varit mycket kort.
1880 besökte hon på nytt de tidigare häraderna samt Göingehäraderna. Hennes andra samling, som utkom 1881, innehåller särskilt ett rikt material från Göinge. Först sommaren 1882 styrde hon kosan österut till Skytts härad. Nu var hon också i Oxie härad men uppger att ”rödsotens utbrott i Malmö och i näraliggande orter avbröt min samlingsfärd… Jag fick därför nöjas med hoppet om att nästa sommar få återkomma till dessa bygder”. Men i Malmö hann hon dock uppteckna ”åtskilligt”.
Midsommar 1883 återupptog hon sitt insamlingsarbete, nu med Skurup som första anhalt. Hon åkte tåg dit och konstaterar att ”järnbanan till Ystad kallas, ej utan skäl, ’den grevliga banan’. Här har vi ju hela vägen det ena ståtliga herresätet bredvid det andra. Där gamla adelsborgar finnas, där finnas också gamla sägner av alla slag…¨ Men hon konstaterar också att många av borgsägnerna är ”hopgjorda”, alltså ej äkta folkliga utan mer litterära skapelser som folk har läst i tidningars följetonger. Från Vemmenhögs härad fortsatte hon till Järrestad och Albo. Men önskan att återkomma till trakten kring Malmö verkar inte ha förverkligats.
Hösten 1887 var den tredje samlingen klar, men den kom inte att publiceras förrän under åren 1898-1914 i tidskriften De svenska landsmålen och svenskt folkliv. Eva Wigström avled 1901. I den här tredje samlingen finns en liten skörd av sägner från Oxie härad, bland annat om troll i Arrie backar, Hanehög och Borrebackar, en skräckinjagande väre i Eskilstorp, märkvärdigheter vid Månstorps gavlar och en skatt i Hököpinge. Dessutom om ett bärgat sjörå i Limhamn och en havsfru i Limhamn som försökte kyssa en sovande dräng.
Kommer du ihåg Levi, getarpojken som blev upptecknare av folkets minnen? Jag har i två tidigare blogginlägg berättat om hans liv. I sin självbiografi berättar Levi hur han, liksom andra barn, tuktades med riset. De vuxna skrämde också barnen med påhittade väsen. Idag är väl brunnsgubben mest känd. Men det fanns en hel uppsättning med skrämselväsen, som passade för olika situationer.
Levi Johansson berättar att den vanligaste i hans barndom var ”Gamm-kusen”. Han höll till i den djupa och porlande kallkällan en bit från gården. Han lurade på barn, som kom i källans närhet och var beredd att dra ner dem i djupet. Men om barn var olydiga kunde han också komma fram till gården och hämta dem.
När det var kallt väder om vintern och morföräldrarna ville att Levi skulle hålla sig inomhus berättade de om ”Vinter-Erik” och ”Benlösn”. Vinter-Erik slog i knutarna så att det hördes rejält när det var smällkallt. Den ”Benlöse” slängde upp dörren på vid gavel och tog den, som inte hade stängt ytterdörren ordentligt.
Och så fanns ”Jällar-gubben”. Han kom och ”opererade en, ifall man var oblyg med det lilla man hade”.
Många äldre jag har träffat i Ljungby har berättat att när de var små blev de skrämda med ”Ågubben” i ån Lagan. Konstnären Sven Ljungberg mindes mycket väl ”Ågubben” från sin barndom och har gjort en skulptur av Ågubben och den står intill ån nära Svens barndomshem.
Sven Ljungbergs skulptur Ågubben. Foto: Björn Gullander
Svens mor var aldrig rädd för att hennes egna barn skulle drunkna i ån, eftersom hon litade på dem och visste att de kunde simma. Men andra barn varnade hon för Ågubben, som lockade på barn, och sa att hon sett honom flera gånger. ”I vattnet är han lika snabb som gäddorna.” Sven var förstås nyfiken och ville gärna se ”Ågubben” En månkväll smög han sig ner till ån och där i vattnet får han syn på gubben, men han är inte ensam. ”Det är en han och en hon. Och vad är det de håller på med. Det måste vara det som de stora pojkarna talar så mycket om….” När ”Ågubben” lite senare kliver upp ur vattnet bär han på en jättestor gädda och runt nacken slingrar sig en ål.
Folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow, som växte upp på en gård utanför Ljungby, skapade en särskild benämning på dessa väsen som folk egentligen inte trodde på, till skillnad från till exempel tomtar och troll. Han kallade dem för fikt, och de användes just i pedagogiskt syfte i fostran av barn.
Per Gustavsson
För dig som vill läsa mer:
Levi Johanssons levnadsskildring har titeln En byskollärares minnen och återfinns i Hågkomster från folkskola och folkundervisning. Årsböcker i svensk undervisningshistoria 70. Stockholm 1944.
Sven Ljungberg har skrivit om ”Ågubben” och om sitt arbete med skulpturen i Ågubbens fiskafänge, Stockholm 2004. En skiss till skulpturen finns på Sagomuseet. Boken kan köpas på Ljungbergmuseet.
Getarpojken Levi, som föddes 1880, blev folkskollärare, upptecknare, författare och hedersdoktor vid Uppsala universitet. Redan tidigt var läsning det roligaste han visste och den vetgirige och nyfikne pojken frigjorde sig från de begränsningar som uppväxten hade stakat ut. I sin självbiografi skildrar han det ögonblicket då det gick upp för honom att det fanns ett annat liv än slitet i getarskogen och det tunga kroppsarbetet. Några pojkar hade varit borta på timmerhuggning och när de återvände till byn sjöng de: ”Det skulle djävulen gå och tjäna bönder, nöta träskor och byxor utan skinn! Nej, hellre så köper jag mig ett handklaver och spelar för lilla vännen min.” Som i blixtbelysning framstod det för pojken Levi att han själv kunde välja sin framtid, ge sig av och studera.
En annan avgörande impuls var under studierna på folkskoleseminariet i Härnösand, när han fick i uppgift att skriva en uppsats om ”Min sockenkyrka”. Levi bad att få skriva om Vikens kyrka vid Kvarnbergsvattnet norr om Gäddede, som han hade besökt under sommaren och där han hade fängslats av den gamla sägnen om varför kyrkan uppförts just där. Levis lärare upptäckte att hans elev bar på en berättarbegåvning och engagerade honom att berätta gamla historier på en skytteförening. Levi gjorde stor lycka och läraren sa att han skulle till Skansen och berätta landsmålshistorier. Läraren skrev ett rekommendationsbrev till Bernhard Sahlin, som var Nordiska museets styresman.
Sahlin ville att Levi skulle börja berätta på en gång, men Levi menade att han behövde skaffa en större repertoar av berättelser. Så gav Sahlin Levi i uppdrag att mot betalning teckna upp folkminnen ”där uppe i Frostviken” sommaren 1905.
Levi började med uppteckningar i sin födelsebygd Stornäset vid Kultsjön i Vilhelmina. De två följande somrarna uppträdde han på Skansen under namnet Stornäs-Jonke och berättade på vilhelminamål.
Så började Levi JOhanssons upptecknargärning, som så småningom bland annat resulterade i mer än 3000 uppteckningar på 1910-talet för nuvarande Länsmuseet i Västernorrland och en ordsamling på 16000 ord som finns på Institutet för språk- och folkminnen i Uppsala. Hans författarskap är omfattande och han skrev regelbundet för Östersund-Posten och årsboken Jämten.
1921 blev Levi Johansson lärare i Fränsta i Medelpad och där bodde han till sin död 1955.
När han som vuxen tänkte tillbaka på sitt liv var han tacksam över den hårda uppfostran han hade fått, vilken lärde honom att klara sig själv och att arbete inte alltid behövde vara roligt. Han motsatte sig avskaffandet av agan i skolan och framhöll gamla talesätt som förebildliga: ”Det som krokigt ska bli, måste i tid böjas.”; ”Böj träden, medan de äro kvistar och pojkarna, innan de fått fjun på hakan.”.
I sitt insamlande av folkminnen var han vidsynt och fri, och tecknade även upp sådant som var fult, fräckt och upproriskt. Han var inte en student som kom utifrån, utan hade rötter i folkkulturen och trakten och fick sagesmännen och öppna sig och berätta.
Här följer några korta berättelser som visar detta.
Vad säger David?
En prästfru skickade drängen till slaktaren för att köpa kött, och därigenom blev drängen försenad till kyrkan. Just som han kom in genom kyrkporten sa prästen i sin predikan:
– Vad säger David i dag?
Nu hette slaktaren David. Drängen trodde, att prästren frågade honom och svarade:
– Han säger, att du inte får något mera kött, förrän du betalt det du är skyldig.
Häggdånger, 1915
Prästen och skjutspojken
En pojke skjutsade en präst över en sjö en vinterdag. Vägen var på vanligt vis utmärkt med stickningsbuskar. Prästen ville veta, vad dessa kallades på traktens språk.
– Vi kallar dem präster, svarade pojken.
– Varför det, då? undrade prästen.
– De visar vägen, men står själva på sidan om den, svarade pojken.
Gideå, 1917 (Samma historia hörde jag på Färöarna för några år sen)
Prästens innanfönster
Det var en präst, som gjorde framställning till kyrkostämman, att han skulle få innanfönster i prästgården, men sockenborna ville inte bestå honom några, för det var väl mindre vanligt att ha sådana.
– Då betalar jag dem själv, sa prästen. Men då jag flyttar, tar jag med mig dem.
Då var det en bonde som svarade:
– Dit du flyttar, är det så varmt, att du inte behöver några innanfönster.
Häggdånger, 1915.
Berättelserna är ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv.
För dig som vill veta mer:
Levi Johansson: Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken. Uppsala, 1947.
Levi Johansson: En byskollärares minnen. Årsböcker i svensk undervisningshistoria 70. Stockholm, 1944.
Carl-Henrik Berg: ”En morsk fan till getarpojken.” Levi Johanssons liv och gärning. Svenska landsmål och svenskt folkliv 1973. Förutom en levnadsbeskrivning rymmer den en utförlig bibliografi över Levi Johanssons skrifter. Här hittar du den.
Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt: Insamlarna. Folksagan i Sverige 1. Stockholm, 2017. Innehåller en kortfattad levnadsbeskrivning och återger sex sagor.
I bloggen har vi tidigare publicerat en hel del inlägg om sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, särskilt under 2018, då det hade gått 200 år sen han föddes. Hans första vetenskapliga arbete har vi dock inte uppmärksammat tidigare. Det är en ordlista, Vocabularium værendicum, vars första del utkom 1837 och den andra delen 1839. Den förtecknar dialektord från Värend från abbas till lifköp. Våren 1840 hade han omarbetat det småländska lexikonet och fullbordat det, men det förblev opublicerat.
Det är roande att bläddra i ordlistan.En del ord tycker jag inte är speciellt småländska utan återfinns överlag i svenskan.
Sen hittar jag en hel del vanlig småländska ord som fortfarande används såsom here, grebba, hosa, huckle, batting, förveten, hult och lase. Vid lase noterar GOHC att det också kan syfta på usling och man kan kalla en person för ”stackars lase”.
En hel del ord känner jag igen från läsning av gamla småländska texter, i synnerhet sagor och sägner: frat (ohyra), bråna (antänd fälla, vilket också kommer igen i ortnamn), bonda ut (upphöra att vara bonde), horsagök (beckasin), lifköp (köpskål efter avslutad affär).
Här finns också en hel del ord som framförallt förknippas med sägner och den småländska folktron, såsom bortbyting, gloso, Goffar (asaguden Tor), horsaskärra (skramla som vallpojken kunde ha för att skrämma bort vilda djur), hedenhår (håret på ett odöpt barn), häckenfjäll (blåkulla, helvete), kusla (trolla), gråtass (omskrivning, noanamn för varg), råka ut för fulskap (någonting skadligt, vidriga sjukdomar, utslag).
En hel del ord känner jag inte igen och de är i hög grad bortglömda i dag, i alla fall i daglig användning: ballra (pladdra), battig (trög, svår, t ex battigt vägalag), bragde (fiskkrok), dorfving (örfil), fjatta (gå med små steg), kjåk (käke), klak (bördig), bete (tiden mellan två mål, stund), kyndig (stolt). Men jag är ju inte smålänning, så kanske flera som läser det här känner igen orden.
en sida ur boken
En hel del ord är väldigt uttrycksfulla och skulle gott kunna användas i dag: bukabit (liten åker), kakför (stor nog att kunna äta själv), kisögd (kärögd, ”han blir kisgöd var gång hon visar sig.”), kyrkogrann (går ofta i kyrkan), kytta fram ( hastigt skjuta fram ”Fåglen kyttar fram ur hålet.”).
Till slut några ord som ni själva får komma med förslag om vad de betyder. Skriv i kommentarsfältet. Svar kommer om någon vecka.
Vad är en etterpåse? Det går nog att gissa.
Vad är en klirpa? Det är ett föremål som inte används nuförtiden.
Vad är hula? Man kan säga om en människa att hon hular.
I år arrangeras Ljungby berättarfestival för trettionde gången. Sagobygden med Sagomuseet fyller 20 år. Det kan vara lite kul att se hur tankarna gick för snart 30 år sen. Här är en artikel som jag skrev för tidskriften Barn och Kultur och publicerades i nr 1 1991. De här funderingarna kom senare att ligga till grund för skapandet av Sagobygden. Artikeln hade rubriken Smålands sagoskatt. Än lever Mickel i Långhult.
Som Mickel i Långhult 1990.
Jag kör mot Moheda, en gång en viktig marknadsplats i det småländska bondesamhället, senare stationsort och numera ett villasamhälle med lagom pendlingsavstånd till Alvesta och Växjö. Jag ska berätta sagor och sägner för barnen i en av Mohedas skolor. Jag tänker på trollen i Klintaberget, höjden strax norr om samhället. Har barnen månne hört berättelserna om Klintabergstrollen som de gamla i generation efter generation berättat? Om mannen som gjorde ett nytt skaft till brödgrisslan han fann på berget. Nästa morgon låg det på grisslan nygräddade ”stinkakor” som han åt av. Men det var trolldom i kakorna och en trollkäring fick honom i sitt våld. Har barnen månne hört om jätten som byggde Moheda kyrka mot att prästen satte ena ögat i pant?
Det lokala sägenmaterialet okänt för de flesta
Som tillfällig besökare kommer jag och berättar traktens egna sägner och åter besannas det som så många gånger förr: det lokala sägenmaterialet är okänt för de flesta. När jag börjar berättar om mannen från Brännhult som gick över Klintaberget till Moheda och på berget mötte en skön jungfru tisslas och tasslas det i barngruppen, och jag förstår genast vilken flicka som bor just i Brännhult. Historien är inte märkvärdig, men just genom den lokala förankringen lyssnar barnen spänt till hur mannen lockas till giftermål, hustrun föder många barn som alla är lite konstiga på ett eller annat sätt. ”Då förstår man ju, att hon måste ha varit av trollsläkt.”
Här projekteras en ny golfbana
På väg från Moheda kör jag åter förbi Bråvalla hed, denna sägenomspunna slätt som sträcker sig från sagosamlarna George Stephens Huseby och Gunnar Olof Hylten-Cavallius Sunnanvik vid Åsnens strand, längs Salens och Dansjöns västra sida upp till Moheda. Här vid Dansjöns strand där landskapets är som allra vackrast med magnifika ekar på sköna backar ner mot sjön ligger Kungshögarna, där enligt sägnen Blenda och hennes värendskvinnor begravde den danske kungen och hans män. Men på andra sidan landsvägen är åkrar och ängar uppbrutna, den svarta jorden ligger bar, istället för kor ser jag gula grävmaskiner och lastbilar. Här projekteras och byggs en ny golfbana.
Den påtagliga fysiska förändringen av landskapet går fortare än någonsin förr. Vi själva förändras och med oss våra tankar och berättelser. Den historiska förankringen i vår bygd hotas och med den det nödvändiga historiska perspektivet. Just därför att det byggs golfbanor i odlingslandskapet berättar jag mina sagor och sägner runt om i Småland och andra landskap.
Torpare, herrgårdsfruar och präster
För att fascinera måste historien bli levande. Just sägnerna och sagorna upplever jag som inkörsvägen till hembygdens historia och folkets liv. Ur berättelserna stiger torpare och backstugusittare fram, fattiga och rika bönder, käringar och drängar, stränga herrgårdsfruar och gudfruktiga präster. Deras tankar och tro, slit och umbäranden i vardagslivet blir synligt. Som pusselbitar som fogas till varandra växer en gången verklighet fram. Genom den muntliga berättelsen blir historien inte en text på blanka boksidor, utan här tillsammans mellan berättare och lyssnare blir det förflutna levande.
I Ljungby har jag åkt med skolbarn på sägenresor och berättat på ort och ställe: där låg offerkastet som skulle hindra att drängen som begravdes levande skulle gå igen; där stod Barnaboken i vilken pigan och drängen gömde barnet som fötts i lönndom; på den stenen stod Ebbe Skammelson när han segnade död ner och än idag kan ni se fotavtrycken i stenen; i Näsasjön troddes näcken bo och han lockade barnen till sig.
Berättelserna bidrar till att skapa gemenskap och en kulturell identitet och befäster kulturarvet. En gemensam berättelse känd av alla i samhället kan härvidlag ha stor betydelse. Alla kan vara stolta över stenröset där draken vaktar en skatt eller lämningar efter kyrkan som byggdes av Fru Agunda som bekämpade de vilda hedningarna.
Mickel i Långhult
Samma roll kan hembygdens sagor spela. Min väg har gått från barndomens Grimmsagor, via turkiska och ryska sagor till den skatt som de småländska sagorna utgör. Här finner jag de gamla sagomotiven, de kända berättelserna, men i ny dräkt, ofta folkligare och mer jordnära. Nu träder också berättarna bakom sagorna fram och framförallt har jag lärt känna Michael Jonasson Wallander, mer känd som Mickel i Långhult, enligt Harry Martinson ”den svenska folksagokretsens största trumfäss”. Detta fattighjon, som föddes på 1700-talet och dog 1860, levde en stor del av sitt liv i Ryssby socken i nuvarande Ljungby kommun. Han skrev ner ett stort antal sagor som förmedlades via prosten Cavallius i Vislanda till sonen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Stockholm. På sin säregna småländska ger Mickel en tydlig bild av fattigfolkets liv genom på en gång drastiska, fantasifulla och verklighetsnära sagor.
Många är de småländska sagoberättarna, deras liv och öden kan fylla otaliga sidor och många är berättelserna, kända och okända. Som sagor förr berättades för vuxna bör också många av dessa sagor idag berättas för vuxna och ungdomar. Det ögonblick då en grupp sjätteklassare släpper sin förutfattade skeptiska inställning till sagor och tar emot dem med hela kroppen och alla sinnen är en fantastisk stund.
Öppen för lyssnarnas kommentarer
Många har skildrat kraften i det muntliga berättandet, hur lyssnaren blir medskapande i historierna. Berättandet innebär hela tiden en ögonkontakt med lyssnarna, osökt kan svåra ord ges sin förklaring, spänningen stegras om så behövs och berättelserna kortas ner om det är lämpligt. I mitt eget sätt att berätta försöker jag vara öppen för lyssnarnas egna kommentarer, infall och reaktioner och foga ihop detta med berättelserna såsom sägnerna ofta förr berättades kollektivt och association följde på association.
Men stoffet som sådant bjuder på mycket, inte bara de urgamla sagomönstren med den fattige som får prinsessan, den dummaste som vinner framgång och så förstås magiska hjälpare. Här finns så mycket mer. Enligt min mening innehåller sägnerna och de folkliga sagorna, om de inte tunnats ut, allt det som fascinerar ungdomar i dagens bestsellerlitteratur och häftiga videos. Stoffet är spännande, upproriskt och fräckt. Vårt behov av spänning och underhållning tillfredsställs. Vi får rysa åt spöklika berättelser om dödskallar i benhuset på kyrkogården; skratta åt dumbommar och mästertjuvens listiga upptåg; äcklas över ormar i magen och knallen som drack mormors åminnelse, det sista hon hostade upp innan hon dog; ge utlopp för våra känslor när vi hör tabuhistorier såsom den om käringen som kärnade koskit; kittlas av erotiska anspelningar när skogsnuvan lockar på bonden som lagar till en kolmila.
Ett vardagligt berättande
Berättelserna finns omkring oss och väntar bara på sina berättare. Visst kan det vara bra med professionella berättare som kommer på besök, men målet är också ett vardagligt berättande av sagor och sägner, egna minnen och vardagsupplevelser på förskolor, i skolor, i hemmen, ja överallt. I Kronobergs län har Berättarverkstan från Stockholm och andra ordnat kurser. Med självförtroende och en eller två sagor har många gått från dessa kurser. Men steget till att våga berätta kan ändå vara långt, puffar behövs. I Ljungby bestämde vi oss för ett positivt tvång. De som varit på berättarkurser skulle senare byta barngrupper med varandra och berätta inför nya ansikten. Det upplevdes positivt och ingav mod. Utgångspunkten har varit att all kan berätta, det fordras bara att man vågar och tränar. Till slut bottnar berättelsen i en själv och många kan berätta med personlig övertygelse, utstrålning och kraft och trollbinder barn utan skolad röst.
Landets första berättarfestival
Ur berättandet här i Kronoberg föddes så landets första berättarfestival, som gick av stapeln i Ljungby och i Mickels hemtrakt Långhult och Målaskog. I maj 1990 berättades det som aldrig förr i skolor och förskolor, på arbetsplatser och i hembygdsstugor, på gator och torg och många andra platser. Berättare och lyssnare från hela landet kom och förvissades om den muntliga berättartraditionens livskraft, inspirerades till fortsatt berättande och grunden till en bestående kontakt mellan berättarintresserade var lagd.
Bengt af Klintberg och artikelförfattaren vid invigningen av minnesstenen över Mickel i Långhult juni 1990
Trollen är jagade bort från Klintabergets bergskammare. Där inrymdes istället olja. En del minns kanske oljekatastrofen i Moheda som under någras sommardagar under ett år på 50-talet ställde det lilla stationssamhället i centrum för hela Sverige. Vi kan inte åter befolka bergen med troll, skogarna med skogsnuvor och sjöarna med näcken, så rent påtagligt de levde i människors vardag förr, för inte så länge sen. Men vi kan minnas dem och ge dem plats i vår fantasi, i våra berättelser och i vår historia.
I skogen söder om Ballingslöv ligger Kärlingberga klint. Jag stötte på namnet första gången när jag letade efter sägner från Göingebygden. Sägnerna berättade att Klinten var en gammal ättestupa, där fanns en dold skatt och mjölkharar sprang omkring i skogen. Jag nämnde Kärlingberga klint i min bok Göingesägner, men mest i förbigående.
Nu ger jag mig dit och häpnar. Förundras över vad jag finner. Trots att Klinten inte ligger så värst långt hemifrån har jag aldrig tidigare varit där, trots att platsen är både vacker och magnifik. Höjden reser sig imponerande i den vackra bokskogen. Inte undra på att den lockat till diktning och att folktron utsett den branta höjden till en ättestupa.
Utsikt från Kärlingberga klint
Väl uppe på Klinten ser jag resterna efter det lilla torpet som följdriktigt kallades Klintatorpet och där den trollkunniga Klintagumman höll till. Det var hon som enligt folktraditionen hade mjölkharar.
De gamla påskliljorna blommar vid torpruinen
Det finns ingen upptrampad stig till Klinten. Ingen pil som visar att denna fantasieggande plats ligger i skogen blott några hundra meter från landsvägen. Den nämns inte i någon turistbroschyr.
Att Klinten aldrig varit någon ättestupa spelar mindre roll. Men den speglar en föreställning, som formades under kristen tid, att de gamla under hednatiden kastade sig utför stup, eller blev knuffade, när de inte längre kunde göra någon nytta. Det enda ställe i litteraturen som ättestupa eller ättestapel nämns är i den isländska berättelsen Götriks och Rolfs saga. Det var den första isländska saga som översattes till svenska. Året var 1664. Sagan är omtalad eftersom den berättar om ättestupan och att det var sed att de gamla kastade sig utför klippbranten. Men läser man sagan noga framgår det tydligt, att den inte är någon pålitlig historisk skildring, utan mer en skämtsam berättelse. Men i vilket fall som helst spreds den här föreställning om hur svenskarna en gång i tiden skulle ha behandlat de gamla, med hjälp av denna isländska saga.
Sidorna i Götriks och Rolfs saga som berättar om ättestupan
Vill du besöka Kärlingberga klint så ska du leta rätt på vägen mot Vankiva från södra Ballingslöv. Från vägskälet är det cirka 900 meter till den plats där det är lämpligt att leta sig upp tillklinten. Strax efter huset på höger hand går en liten brukningsvis upp i skogen till matningsställen för vildsvin. Följ den och snart ser du Klinten.
I min bok Skånesägner som kommer i höst berättar jag mer om Kärlingberga klint.
Varje år när solen värmer trappen till vedboden brukar jag och min sambo sitta där och njuta av en kopp kaffe. Och varje år säger jag: ”I år ska vi skaffa höns.” Vi har förberett oss. Utedasset har rensats ut för att göras om till ett hönshus. Vi har läst allt vi kan komma åt om hönsskötsel. Svärfar har till och med dragit in el i dasset. Om det skulle behövas. Hönsen låter vänta på sig. Kanske känner vi oss fortfarande osäkra på om vi skulle klara av detta ansvar som hönsen medför. Jag vet inte, men för att inte missa någon kunskap plockade jag fram Paul Heurgrens Husdjuren i Nordisk Folktro från 1925, och letade upp stycket som handlar om Fjäderfän. Det visade sig finnas många goda råd för en framtida hönsägare.
För oss är syftet med att skaffa höns
naturligtvis att få ägg. I ett villaområde får man bara ha fem så det är
viktigt för oss att det är bra värphöns. En god sådan får man till exempel av
ägg som är stulna och sedan lagda under egna höns. Vill man sedan få många
kycklingar finns varjehanda knep. Ett sätt, som bland annat upptecknats av Ewa
Wigström är att ”När solen gått ned och månen är i nedan tager man ett antal
udda ägg, helst tretton, som läggas i ett lindebarns mössa i reden med vänstra
handen, ty på vänstra handen bära mödrarna sina små barn, sätter högra foten
mot en vägg och säger ”här lägger jag min höna på 12 hönor och en hane”. Hönan
lägges på äggen med huvudet vänt åt väster. Därefter måste man först möta en
varelse av honkön”. I södra Halland
verkar det krävas lite akrobatiska färdigheter för att få många hönskycklingar.
I Johan Kaléns uppteckningar sägs nämligen att ”ena benet skall lyftas så högt
att foten når femte träd i väggen mitt för där hönsen skola ha sin liggplats”.
Varje år när solen värmer trappen till vedboden brukar jag och min sambo sitta där och njuta av en kopp kaffe. Och varje år säger jag: ”I år ska vi skaffa höns”. Svärfar har till och med dragit in el i dasset.
Något som jag är mycket rädd för är att någon
av mina tilltänkta hönor skall bli sjuk eller inte vilja värpa och vi skall
tvingas nacka den. Detta är något som varken jag eller min man skulle klara av,
men tanken på att ta med hönan till veterinären och be henne ge hönan en spruta
känns lite, tja fånigt, som den bonddotter jag är. Men i Heurgrens bok finns
tips som kanske kan rädda en och annan höna från att döden dö i förtid. I
Långaryds socken vet de bot om hönan fått kramp,
alltså då de inte vill värpa. Detta kan avhjälpas genom att vävsolv knyts tre
gånger avigt och tre gånger rätt till krampknutar som man sedan knyter tre
gånger avigt och tre gånger rätt om hönans ben. I Wigströms insamlingar finns
rådet att om äggen inte kommer ut kan man dra hönan genom högra benet på ett
par mansbyxor. Det låter betydligt mindre komplicerat. Värre är om de blivit
förtrollade. Åtminstone i Ydre härad i Östergötland. Är det förtrollade syns
det genom att de ”kackla och skrika, springa ikring och våndas utan att värpa”.
Då finns ingen annan råd än att storrengöra hönshuset, lägga in nytt hö och
döda de ansatta hönsen. Då får det bli veterinären.
Tupp får man tyvärr inte ha i villaområdet, men det kan ändå vara bra att känna till ett och annat om tuppar. Med tanke på tuppen färdigheter hade jag gärna haft en. Spöken har nämligen stor respekt för tuppar. Man brukar säga ”för tuppen röda springa alla döda, för tuppen svarta springa alla spöken och gastar”. Om han dessutom är varm om benen och gal innan ottemål betyder det att en ”mandråpare vid samma tid går över ägorna”. Vem vill inte ha ett sådant djur till vakt-hund?
Min familj har alltid haft höns. Och tupp. Min mormor, som bodde i Göteborg sade en gång om tuppen: ”Den där stora – hon lägger väl stora ägg”. Vi skrattade åt henne och hennes ”stabofasoner”. Men helt fel hade hon kanske inte. Ibland händer det nämligen att tuppen värper ett ägg. Tar man ett sådant ägg och lägger det under en höna kläcks det en skorpion. I alla fall i södra Halland. Skorpioner är ju otäcka nog, men värre är om tuppen är lite till åren kommen och lägger ett ägg, åtminstone i Ångermanland. Får han chansen att ruva på det – helst på ett mörkt och fuktigt ställe kläcks nämligen en basilisk. Svart och luden och nästan som en orm är den, men med ett tupphuvud. Den är så giftig att man spricker av fasa bara av att titta på den! Det är nog tur att tuppar inte är tillåtna i villaområden hur bra spök- och mördarväktare de än må vara.
Sagobygdens Blogg 