Det sägs att hans far kunde stå i Ryr – i nuvarande Kungälv- och få det att brinna i Uddevalla, 7 mil bort. Olof tog över faderns svartkonstbok och blev trollkarl. Sätta sketa på folk, förtrolla väven och göra vilda hästar lugna, var exempel på saker han kunde. Han är för längesedan död, men idag tror jag att jag hittade hans hus, det som finns kvar av det.
En piga ville veta
vem hon skulle gifta sig med.
Hon frågade sin husmor hur hon skulle göra.
– Du ska gå ut på midsommarnatten,
svarade hennes husmor.
Spring tre varv kring brunnen
när solen gått ned.
Då kommer du att möta din blivande man.
Men du måste vara helt naken.
Hela midsommaraftonen väntade pigan
på att solen skulle gå ned.
Hon fick vänta länge.
Till sist blev det mörkt ute.
Pigan gick till brunnen.
Hon var allt lite rädd och såg sig omkring.
Hon var alldeles ensam.
Pigan klädde fort av sig naken
och började springa runt brunnen.
Redan vid andra varvet mötte hon husbonden.
Förskräckt sprang pigan in till sin husmor.
Varför har du talat om för husbonden
att jag skulle springa naken runt brunnen, klagade hon.
Husmor satt helt tyst och hörde på.
Hon visste att hennes man låg och sov i sängen.
Han hade sovit i flera timmar.
Husmor förstod vad pigans syn betydde.
Pigan skulle gifta sig med hennes egen man.
– Lova att vara snäll mot mina barn,
när jag är död, bad husmor.
Snart blev husmor svårt sjuk.
Hon dog innan året var slut.
Pigan gifte sig med hennes man.
Per Gustavsson
bild: Boel Werner
Ur Midsommar, historier om kärlek och trolldom, LL-förlaget 1997
Traditionsenligt kommer midsommar efter Ljungby berättarfestival (Nytt namn 2022 Sagobygdens Musik & Festival). Så även i år. Här skriver folklorist Tora Wall, Nordiska museet om midsommartraditioner.
Midsommar är vår stora sommarfest, förknippad med romantik, fest och drömmen om det idylliska livet på landet. Efter den kalla och mörka vintern längtar vi efter tiden då nätterna är varma, långa och ljusa. Midsommarfesten är högtiden som markerar att väntan är slut – tiden för bad och lata dagar i hängmattan har kommit. Inte konstigt då att det är något vi ser fram emot. Och inte heller är det konstigt att vi allt som ofta blir besvikna när midsommarafton är regnig och kall, jordgubbarna är sura och barnen griniga och myggbitna. Så är det ju med traditioner, vi bygger upp stora förväntningar omkring dem och ibland blir de krossade. Traditioner är ju en del av vår identitet och blir därför ofta laddade med både positivt och negativt.
Eftersom traditioner har en viktig roll i hur vi uppfattar oss själva vill vi gärna tro att de är uråldriga. Men traditioner är stadda i ständig förändring – det är ofta svårt att säga var och när de uppkommit, varför de förändras och ibland försvinner helt. Midsommar är, som så många andra av våra högtider, en sammansmältning av gamla och nya traditioner.
En utbredd uppfattning är att dansen kring stången är rester av en forntida fruktbarhetsfest till sommarsolståndets ära och att stången ursprungligen var en fallossymbol. Men vi vet faktiskt väldigt lite om forntidens midsommarfirande. Det är sannolikt att man på något sätt firade sommarsolståndet, och att gissa att högtiden hade med fruktbarhet att göra ligger nära till hands. Däremot vet vi inget om hur festen gick till, bortsett från en enstaka antydning i medeltida källor om rituell öldrickning och blot under vikingatiden.
Midsommarstången kom troligen till Sverige från Tyskland någon gång under medeltiden och finns belagd i avbildningar från 1600-talet. Ibland kallas den för majstång, helt enkelt eftersom den i Tyskland och på övriga kontinenten reses i samband med första majfirandet.
I bondesamhället, liksom idag, reste man midsommarstången tillsammans och roade sig med dans och lekar omkring den (fast inte Små grodorna, denna lek – som blivit en nationalsymbol för Sverige – uppfanns på Nääs kursgård utanför Göteborg i början av 1900-talet). Stångens utseende skiftade; det har funnits många varianter av form, storlek, utsmyckning och hur kransarna skulle hängas. Löv hörde till de vanligaste dekorationerna men stången kunde också kläs med till exempel pappersband och färgade äggskal.
En annan vanlig sed var att tända midsommarbål. I Sverige finns berättelser om midsommareldar fram till sent 1800-tal men sedan blev de allt ovanligare i och med eldningsförbuden som infördes (trots detta finns de dock fortfarande kvar på vissa ställen). Detta bruk beskrivs av Olaus Magnus under senmedeltid och är kanske ännu äldre än så.
I dag äter vi sill, färskpotatis och jordgubbar med grädde samt dricker öl och brännvin på midsommarafton, en standardmeny som förknippas med sommarmat och har vuxit fram under 1900-talet.
Det går inte att skriva om midsommar utan att nämnda något om kärlek och erotik. Midsommarnatten hörde (och hör kanske fortfarande) främst ungdomarna till – då hade man tillfälle att träffa unga från grannsocknarna, dansa tills solen gick upp och kanske hitta sitt hjärtas kär. Kyrkan och prästerskapet oroades mycket över det osedligt uppförande som de antog att dessa nattliga nöjen förde med sig och försökte vid många tillfällen sätta stopp för traditionerna. Lyckligtvis så lyckades de inte – i alla fall inte mer än tillfälligt – och midsommar är fortfarande romantikens högtid fram för alla andra.
foto: Karl Heinz Hernried, Nordiska museet
Ja, så kallades gullvivorna i Lima i Dalarna eftersom de blommade samtidigt med att göken kunde höras. Gullvivan var omtyckt både för att den var vacker och för doften.
På en del håll lärde sig flickor att plocka gullvivorna tidiga morgnar då daggen låg kvar på dem. Då skulle kindernas rosor blomstra.
De här uppgifterna (liksom en del av sakuppgifterna till tidigare inlägg om blommor) har jag hämtat från Ingvar Svanbergs bok Människor och växter. Svensk folklig botanik från ag till örtbad. Den utkom 1998 och är du intresserad av folktro kring växter är den här boken oersättlig. De rikliga och noggranna källhänvisningar gör det möjligt att gå vidare till Svanbergs källor.
Per Gustavsson
Förr i tiden sa folk att älvorna drack av dropparna som samlades i daggkåpans blad. Det finns också en liten berättelse om daggkåpan och drottning Kristina.
Drottning Kristina tränades redan som liten målmedvetet för rollen som drottning och då var det viktigt att föra sig rätt. Hon fick bara dricka vin. Det lilla barnet Kristina längtade efter vatten. Hon smög sig upp tidigt i ottan och gick ut i trädgården och drack av vattnet i daggkåpan.
Allmogen använde på sina håll daggkåpan som klocka, eftersom bladen slöt sig när solen gick ner och öppnade sig i morgonrodnaden.
Daggkåpan användes också i folkmedicinen. Särskilt verksam var den mot trånsjukan, alltså människor och även djur som längtade bort till en annan plats och inte trivdes där de var. Före soluppgången skulle de dricka av dropparna och upprepa detta tre gånger.
Per Gustavsson
I Lunds folklivsarkiv har jag hittat den här sägnen. Den har rubriken Fruntimmer som får valpar och upptecknades 1932 av Erik Jehpsson efter Sven Nilsson, född 1839 i Häglinge. Häglinge ligger i nuvarande Hässleholms kommun.
Det var en gång ett vuxet fruntimmer, som hade en hund te o betäcka se, o nån tid efter så fick dä här fruntimret sex ungar. Då va nånting mitt emellan människa o hund. Men te straff för hon hade vatt så dum så bundo folk hennes händer bak på ryggen på henne, o så fick di där ungarna hon hade fått flänga o flå på bröstet på henne allt va di konne. Men sen dog fruntimret o ungarna mä en tid efter.
Per Gustavsson
För länge länge sedan, brukade vår Herre komma ner på jorden och vandra bland människorna för att se om de hade det bra. En gång, när den Allsmäktige gick sin vanliga runda, märkte Han att människorna besvärades av insekter. Gud tyckte synd om dem och tänkte att det var bättre att utrota ohyran. Men han ville att även människan skulle medverka i denna viktiga handling. Han samlade alla kryp i en ask och gav den till en man som just då råkade gå förbi. Mannen hette Alexie och Gud sade till honom:
– Du, Alexie, var god och ta denna ask med dig. Gå tills du hittar ett djupt vattendrag och där skall du kasta den i vattnet. Du skall inte titta inuti den och var försiktig så att locket inte ramlar av!
Alexie tog emot asken och gick iväg med den. När han kom till en bro som höjde sig över en jättestor flod tänkte han att det var en bra plats att slänga den i vattnet. Det var bara det att Alexie blev så nyfiken att se vad som fanns gömt inuti asken att han inte kunde hålla sig från att lyfta på locket lite grann. När han gjorde det störtade alla insekterna mot springan. Stackars Alexie blev förskräckt. Han försökte lägga tillbaka locket, men förgäves. Alla småkrypen flög ut i det fria, spred sig i världens fyra vädersträck och gömde sig bäst de kunde: bland stenar, i gräset och sanden, i vattnet och i sprickorna på trädens bark.
Gud som såg allt vad som hände blev ond på Alexie för att han inte lydde Hans befallning. Som straff för detta, omvandlades Alexie till en fågel med långa ben och näbb. På rumänska heter denna fågel cocostârc. I Sverige kallar vi den för trana. Oavsett vilket namn den bär, beter sig fågeln med det långa näbben likadant: den letar överallt efter insekter i hopp om att lyckas samla ihop dem och stoppa dem tillbaka i en ask för att återfå sin mänskliga skepnad.
I Rumänien räknas Alexie som en helig man trots sin felaktiga handling. I den grekisk ortodoxa kalendern hade Sankte Alexie sin dag 17 mars, dagen när det sägs att alla insekter och underjordiska djur återfår sitt liv. Dagen kallas också Ormens dag, för att man tror att då kommer ormarna ut ur jorden där de har legat i ide under sex månader (från 14 september till 17 mars). Men detta är en gammal tro som kräver sin egen berättelse.
En rumänsk sägen återberättad av Daniel Onaca som hittills i år slapp bli plågad av myggor
I vanliga fall var det skogsrået kolaren skulle hålla sig väl med, för att allt skulle gå bra med kolningen. Men i Grönahög socken, som gränsar till Småland, var det kolpuken, som fanns vid milan. Puke syftar på djävulen. I norra Sverige kallades det tvjuvmjölkande väsen som drog hem mjölk och grädde till en trollkunnig person för puke.
Det var ett troll de kallade ”kolpuken” eller ”koltrollet”. Det skulle finnas ett sådant i varje skog, som de kolade i. Det skulle varit som ett svart ullnystan och kommit rullande. Kolaren skulle ha mat med sej och sätta ut till såna där troll, gröt och mjölk skulle det vara. Gav de koltrollet den maten, skulle de inte behöva se till milan på hela tiden sen. Men blev de osams med koltrollet, då blev det små hål i milan. Hur ofta kolaren täppte till dem, blev det snart nya igen, och när milan revs, var det knappt ett kol kvar. Trollet hade tagit dem och dragit av med dem till en annan kolare, som var bättre hållen av det.
Detta hörde jag av gamla kolare. Var det snö på marken, blev det en svart rand efter det svarta nystanet, sa de.
Sägnen är upptecknad av Carl-Martin Bergstrand och återfinns i hans bok Västgötasägner, 1944.
Per Gustavsson
Djävulen, Skam, Faen, Skråen, Tusan, Bövel, Parkel, Katten, Graipus, Gamlefar, Gaml-Erik, Hans i hônsastuva, Horn-Pelle, Han mä horna på knäna, Hin, Hin håle, Hin onde, Den onde, Den dålige, Den laijne. Den håle, Den avritade, Den gamle ormen, Den ludne.
De här namnen räknar Klas Olofsson upp i sin bok Folkliv och folkminne. Kan du fler? Själv lägger jag till Pocker.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 