Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Var är ni på domedagen?

På en bondgård arbetade folk med att förbättra vägen
som gick fram till gården.
Det var höst och man körde ut nytt grus på vägen.
Gruset tog man från en liten kulle
där det växte höga björkar.
Gamla människor i byn sa
att det en gång i tiden hade stått en kyrka där.
Men det var för mycket länge sedan, för många hundra år sedan.

Drängarna körde med häst och vagn
och pigorna lassade på gruset.
Det var tungt och arbetsamt.
Plötsligt grävde en av pigorna fram ben och några dödskallar.
Hon blev förstås rädd
och sa att det kanske var sant att det stått en kyrka där.
Att det här var en gammal begravningsplats.
– Vi ska nog inte fortsätta ta grus här.

Men drängarna skrattade åt henne.
Det var väl inget att vara rädd för!
En av drängarna tog spaden och slog till skallarna.
De var så gamla och sköra
att det bara blev små smulor av dem.
Så fick benbitarna följa med i gruset ut på vägen.

En lördagskväll samlades ungdomarna i byn för att dansa på vägen.
Gruset var packat och hårt
och det var lätt att dansa där.
En del satt på sidan av vägen och tittade på.
I pausen mellan två danser, när det var lite tyst,
hördes plötsligt en röst som sa:
– Här ligger vi,
här dansar ni,
men var ni är på domedagen,
det får vi se.

Ungdomarna skingrades och sprang rädda därifrån.
Räddast av alla var pojken som hade slagit sönder de gamla dödskallarna.
Några av flickorna, som hade hjälpt till med körningen av grus, skyndade till bonden
och berättade vad som hade hänt.
Han blev bekymrad och sa:
– Det var illa. Man ska inte oroa de döda.
Aldrig mer ska vi ta grus i den backen.

Pojkarna och flickorna som hade varit med om grushämtningen,
glömde aldrig rösten ur gruset på vägen.
De tänkte ofta på vad de hade hört
och var rädda för vilket straff de skulle få när döden kom.

De ansträngde sig att leva som goda människor.
De var alltid beredda att hjälpa den människa som var fattig eller råkade i knipa.
När ungdomarna långt senare dog och domedagen kom hände inget hemskt.
De blev saliga och fick vila i ro på byns kyrkogård.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Här dansar fru Barbro på Brokind

Brokind slott ligger vid en sjö i Östergötland.
För länge sedan bodde en förnäm fru som hette Barbro på slottet.
Hon var hård och grym mot sina anställda.
De som inte gjorde som hon sa eller retade upp henne
kastade hon i slottets fängelse.
Hon band ihop deras händer bakom ryggen
och dukade fram mat och dryck på bordet framför dem.
När folket klagade över att hon var så elak och lät fångarna svälta ihjäl,
svarade hon bara:
– De har fått mat och dryck.
Vill de inte äta får de skylla sig själva.
Ja, hon var så elak att hon ibland hängde upp en brödlimpa i taket,
som fångarna med nöd och näppe kunde slicka på med tungan.

Efter sin död fick fru Barbro ingen ro i sin grav.
Hon begravdes i sina föräldrars grav inne i Linköpings domkyrka.
Där började hon spöka.
Hon väsnades och slog ut fönsterrutor.
Den döda flyttades till en grav utanför kyrkan.
Men det blev inte bättre
och även härifrån måste hon flyttas.

Nu begravdes hon på kyrkogården nära Brokind slott.
Men varje natt kom hon tillbaka till slottet
och folk hörde henne dansa och sjunga:
– Här dansar fru Barbro på Brokind!
Folk som tidigt på morgonen hade besökt kyrkogården
hade sett att hennes grav på kyrkogården varit öppen
och att likkistan varit tom.

En modig dräng sa att han kunde köra bort kistan från kyrkogården och ut i en mosse.
Han sa att han inte var rädd för den döda.
Han skulle stoppa stål och vitlök i fickan.
Det skrämmer bort gastar och gengångare.
Dessutom skulle han låta tvillingoxar dra vagnen.
Tvillingoxar är också bra mot trolldom och spökerier.
Ingen skulle kunna vålla honom något ont.

Mitt på ljusa dagen körde drängen iväg med kistan.
När han kom ut på mossen grävde han ner kistan
och för säkerhets skull slog han en grov påle genom kistan och liket.
Nu var det omöjligt för den döda att gå igen.

Det hjälpte
och fru Barbro kom aldrig mer hem till slottet.
Där fick nu folket bo i lugn och ro.
Men vid mossen kan man så fort det börjar skymma på kvällen
höra hur någon klagar nerifrån underjorden:
– Barbro påle! Barbro påle!
Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Dags för spöken!

Snickaren som inte var mörkrädd
Det var en gång en snickare som sa
att han aldrig var mörkrädd.
En dag kom han till en gård
där en man nyligen dött.
Där skulle snickaren göra en likkista.
Den döde låg i ett rum på vinden
och snickaren stod och arbetade med kistan i samma rum.

En dräng som arbetade på gården bestämde sig för att skrämma snickaren.
På kvällen när snickaren var nere i köket och åt
smög drängen upp på vinden.
Liket låg på en bräda.
Nu flyttade drängen på den döde
och la kroppen i kistan som nästan var klar.
Så la han sig själv på brädan
och drog ett stort vitt lakan över sig.

Snart var snickaren tillbaka på vinden
och började göra locket till kistan.
Med en liten duns föll drängens ena arm ner från brädan och hängde mot golvet.
Snickaren gick bort till brädan,
lyfte upp och la tillbaka armen.
Efter ett tag föll armen ner igen.
Snickaren sa för sig själv:
– Konstigt! La jag inte upp den bättre.
Så gick han bort och lyfte upp armen igen.

Efter ett tag satte sig drängen upp på brädan med lakanet över sig.
Och då, samtidigt, satte sig liket i kistan också upp.
Snickaren skrek av skräck,
slängde hammare och spik ifrån sig
och rusade nerför trappan.
Men drängen kom inte efter.
Folket i huset blev lika rädda som snickaren
när de fick höra vad som hade hänt.
Ingen vågade gå upp på vinden.

Det dröjde en lång stund.
Men till slut kom drängen ner.
Han var alldeles blek och svag.
Han kunde knappt gå,
utan hasade sig nerför trappan.
Dagen efter dog han.

text: Per Gustavsson

bild: Per Gustavsson

Berättelsen är hämtad ur vår bok Gastar och gengångare. Alfabeta 2012.

Finns att köpa på Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Jätten Finns sten

Den bekante Jätten Finn har kastat sten mot många kyrkor. Häromdagen berättade jag sägner på ett äldreboende i Tollarp. Då passade jag på att leta rätt på den sten som Finn en gång kastade mot Västra Vrams kyrka. Ja, han blev rasande när han hörde kyrklockorna ringa. Som vanligt missade han kyrkan och stenen hamnade uppe på Linderödsåsen ovanför kyrkan. Som ni ser av bilderna gick stenen sönder när den slog i backen. Den måste ha varit ofantlig stor. Vill du leta rätt på platsen hittar du stenen på koordinaterna N 55° 55.088 E 013° 57.418.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jätten Finn gjorde också själv utflykter till norra Skåne för att hämta grus och sten för att försöka begrava Lunds domkyrka. Hålet efter en sådan utfärd kallas i dag för Bosarpssjön och ligger i Häglinge socken lite söder om Hässleholm. Men säcken med grus gick sönder och allt rann ut på vägen till Lund och skapade höjder och backar.
Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Tunds uppdrag – Sagobygdens rollspel

Vi kan nu presentera Sagobygdens rollspel. Ett spel som bygger på karaktärer och äventyr i Sagobygden.

Vad är då ett rollspel? Jo,  ett spel där deltagarna antar roller, det vill säga de låtsas vara någon annan än de egentligen är. Detta spel är den slags rollspel som utövas som underhållning kring ett spelbord, ibland kallat ”bordsrollspel”.

Vårt Äventy är uppdelat i tre delar, som alla binds samman av en röd tråd. Alla äventyr kan, om man vill, brytas ner till enklare äventyr. Äventyren är gjorda för att ta ungefär en timme per del, men varar längre eller kortare beroende på hur din rollspelsgrupp väljer att spela dem.  Vi rekommenderar en grupp på ca 5 spelare inkl spelledare.

Innan ni börjar spela så behöver ni utse en spelledare. Det är spelledaren som styr spelet och som guidar de andra spelarna. Introduktionen till äventyren och de tre äventyrens ramhandling vänder sig enbart till spelledaren.
Läs och/eller ladda ner  handledningen här
Spelarna ska inte känna till äventyren innan spelet börjar. Spelet börjar med att varje spelare skapar en karaktär. Hur man går tillväga står under karaktärsskapande. Karaktären är den personen som du styr under äventyret. Du styr genom att helt enkelt berätta för spelledaren vad du vill göra och denna kommer att berätta vad dina handlingar kommer att få för konsekvenser.
Spelet är riktat till alla som har leklust och ett intresse för sagor och sägner.

Lycka till med spelandet.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Synmått, rumpedrag och yrkesskicklighet

Jag inleder mitt gästbloggande med att berätta om ett intresse jag har i Folklivsforskningen. I detta inlägg finns några frågor som någon kanske vill och kan svara på.

Ett vanligt sätt att skoja med unga oerfarna nykomlingar i fabriken eller verkstaden var att be dem hämta ”synmåttet”. Det var naturligtvis inget verktyg utan ett sätt att markera att de var oerfarna. En metod att sätta dem på plats. Har du som läser detta några egna exempel på sådana prov eller skämt som de anställda utsatte nykomlingar för när de skulle börja på ett nytt arbete? Hos bönder i äldre tid kunde man före en slakt be ett yngre barn hämta ”rumpedraget”. Detta sätt att locka bort barnet medan man skar halsen av slaktdjuret var väl mest till för att skydda de yngre barnen så att de slapp se själva slakttillfället.

Smedsyrket var förr var omtalat med stor respekt på grund av utövarens förmodade övernaturliga krafter för att kunna hantera järnet. Även om vi numera inte tror på övernaturliga krafter så är smedens kunskaper speciella. Förekommer det idag berättelser om yrkespersoner som har ett särskilt yrkeskunnande som ibland är svårförklarat. De kanske hade en särskild intuition eller erfarenhet som är svår att förklara. De kanske hade funnit lösningar som förbättrade kvaliteten eller som gjorde att arbetet gick snabbare. På vilket sätt ger sig till exempel tur och otur gällande? Finns det outtalade och underförstådda regler om hur man skall bete sig om arbetsuppgiften skall lyckas? Hur framträder yrkesstolthet numera?

Vävning och textilt arbete var förr kvinnornas domän och även hör fanns föreställningar och berättelser om hur man skulle förfara för att lyckas med arbetet. Hur gör man numera för att lyckas med vävningen? Vad bör man undvika för att inte misslyckas? Hur skall man tänka? Vad gör man när arbetet börjar krångla?  Kan tråd och väv ha en egen vilja?
Finns det idag särskilda folkliga benämningar på redskap och arbetsmetoder?

Göran Sjögård

Folklivsarkivet i Lund

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Trollen i Korpeboberget

För några dagar sedan vandrade jag i Korpebobergs lövskogar söder om Marbäck. Min ciceron var Gunilla Hållander-Andersson som bor vid naturreservatet. Gunilla har läst högskolekursen i muntligt berättande i Ljungby och är djupt intresserad av bygdens kulturhistoria. På Dialekt- ortnamns- och folklivsarkivet har hon letat rätt på sägnerna från Marbäck.

Vi gick upp på Korpebobergets torp och skådade ut över Åsunden och stora delar av Marbäcks socken. Det var en disig förmiddag, men vidunderligt vackert. Vi njöt av tystnaden och det storslagna landskapet.

Annat var det förr i tiden. För då bodde trollen inne i berget. Den här berättelsen har jag fått av Gunilla. Den tecknades upp 1937 och det är Gustaf Stolt, född 1866 i Marbäck som berättar.

I motsats till jättarna som aldrig talas om hade mer än ett barn hade trollen många, hela kullar med trollungar sägs det. Trollen sades ha långa armar, krikiga ”haser”, öron som hängde nedåt som på en hund, stora näsborrar så en kunde köra in en knytnäve i vart och ett av dem, stora runda magar som en femtikannes brännvinskutting. Kvinnorna hade stora hängande bröst som lågo i knät på dem då de sutto och halvvägs släpa på backen när de gingo. Så har åtminstonde farfar beskrivit de troll som bodde i Korpebobergen och så har jag hört andra talat om att trollen för det mästa såg ut . Bort i Vistabergen på andra sidan sjön fanns det även troll.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Snibe stua

Äntligen kom jag då iväg till Snibe stua. I många år har jag läst om jätten och jättekäringen högt uppe på Hallandsåsen som slungade sten mot kyrkorna på Laholmsslätten och kyrkan i Rya vid Örkelljunga. Träffprocenten var dålig, ja obefintlig, så kyrkklockorna klämtar än i denna dag. Och stenarna ligger förstås kvar i trakten. Sibe stua är en magnifik samling av stenar med små grottor och gångar. Fantasieggande och vackert beläget i bokskogen, nästan precis vid den gamla länsgränsen mellan Skåne och Halland.

Sägentraditionen spretar, så som populära berättelser ibland gör.  Sibe avser ibland jätten och ibland jättekäringen. Hon som annars benämns Kitta. Ibland kan det avse ett troll som troligtvis flyttade in efter jättarna.

Ett litet bimotiv är förklaringen till näraliggande byn Fasalts namn. Jättekvinnan Snibe eller Snipan spann flitigt. Det hördes ända till Fasalt och människorna där förfasade sig över jättarna och trollen. Det sägs att märkena efter spinnrocken ännu syns i Snibes stua.

Hitta dit? Leta upp Skåneledens sträckning och i närheten av byn Hällede hittar du stuan.

Koordinater: N 056°19,827 E 013°12,228

Per Gustavsson

Utsikt från Hallandsåsen på väg till jättestugan

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Aswang igen

22 augusti skrev Steve Anderson här på bloggen om aswang, en vampyrliknande varelse, vars existens många människor på Filippinerna är övertygade om. Nu rapporterar Daily Mail om en pubägare i England som anklagas för att vara en aswang. Läs hela artikeln här.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Hultanens arvslott

  

Myten om hultanen var en av dakernas mest originella och säregna. Den överlevde genom seklerna och integrerades sedan i rumänernas mytologi. Den har sina rötter i asketernas riter, i prästerskapets och de invigdas kast. Hultaner kallas de människor som äger magiska krafter. Dessa krafter får de under en invigningsrit. Efter detta blir de bergsvägarnas beskyddare, härskare över skyarnas hemligheter och över väderleken. De lever i avskildhet i bergens gömmor.

Det är inte vem som helst som kan bli hultan. Ett sådant öde tillkommer bara dem som föds med segerhuva eller det sjunde barnet till ett föräldrarpars sjunde barn. Dessa gossar blir bortrövade av gamla hultaner och förda långt bort till ensliga platser eller till och med till ”världen bortom denna” – ett magiskt rike som nämns ofta i den rumänska folkloren. Där lär de sig allehanda färdigheter och får tre saker som de alltid bär med sig: en liten yxa, ett björkbetsel och en trollbok. Men först måste de avlägga en mycket sträng celibated. Om hultanen sedan fattar tycke för en kvinna, förlorar han sina krafter.

 

Vid en bestämd tidpunkt på året, lämnar dessa trollkarlar sina gömställen för att vandra genom byar, tigga mat och pröva människornas sinnelag. De matbitar som de får slänger de i forsar och åar för att föras som offergåvor till världen bortom denna. Om det händer att en människa upptäcker den ivägskickade maten, kommer tunga regnmoln och hage över den stackarens gård. Kristendomen har förvanskat hultanens myt. Dessa häxmästare fick namnet salomonarer, efter kung Salomo, och ansågs vara varelser som gjorde onda gärningar, tyranner som krävde bönderna skatt för att inte förstöra deras skörd.

Hultanen brukar stiga upp bland molnen, ridande på ett drakliknande djur. Den kan inte ses av vanliga människor, utan bara av andra trollkarlar. Odjuret som de rider på lever i bottenlösa bergssjöar. De lockas fram med magiska sånger. På vintern, när sjöarna är istäckta, bryter hultanen isen med sin lilla yxa och, när draken dyker upp ur vattnet, sätter han sitt björkbetslet i hans mun.

 

Hultanriterna innebär bl.a. att man kallar någon som befinner sig lånt bort. Syftet är att ”teleportera” den personen bland molnen. Så sent som år 1945 finns de dokumenterade hultanritualer. I Moldavien lever fortfarande kloka gubbar som praktiserar ”hultanismen”, men de vill aldrig erkänna det öppet. Det cirkulerar sägner om unga män som, under kriget, räddades genom att föras hem från fronten via molnen eller om en och annan otrogen man som lade sig på kvällen i sin älskarinnas säng för att väckas på morgonen bredvid sin fru. Och allt detta utför hultanen bara med hjälp av ett hasselspö och en besvärjelse!

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner