Författararkiv: Sagomuseet

Det var en gång en kung som ansåg sig vara en stor kung och även klok konung. Han strök gärna stolt sitt långa skägg och sa:

– Just det. Jag är en klok konung! För att visa hur klok jag är, bjuder jag in vemhelst att utmana mig med en gåta eller ett pussel att lösa.

En dag mottog kungen ett paket innehållande tre dockor, och en utmaning som löd:

– Kära konung, om det är så att du är en så stor och klok kung som du påstår, var då så god och berätta hur dessa tre dockor skiljer sig åt.

Kungen deklarerade:

– Just. Jag är en betydande kung och en klok kung och jag ska med enkelhet lösa denna lilla gåta.

Kungen strök sig över skägget och hummade tyst för sig själv under det att han studerade de tre dockorna.

– Hum, hum, hum. Hum, hum, hum. Hum, hum, äh!

I beråd drog han sig i skägget, för han kunde inte skönja någon skillnad mellan dockorna. De tre dockorna var exakt lika, till form och storlek, intill allra minsta detalj.

– Nå, tänkte kungen. Jag är en stor kung och en klok kung och det sägs att en stor kung ska ha en vis man i sin närhet för att hjälpa till att lösa problem. Jag har en sådan vis man. Så kallade han på den vise mannen.

Den vissnande gamle vise mannen linkade in på borggården. Stödd på vandringsstaven bugade han inför kungen.

– Ers majestät. På vilket vis kan jag stå till tjänst?

– Vise man, sa kungen, här har jag tre dockor som är exakt lika. Vad är det för skillnad på dem?

Den vise mannen böjde sig fram för att skärskåda dockorna. Efter nog så mycken eftertanke, tänkte den vise mannen säga till kungen att en sån här sak inte var värd att slösa tid på. Han tänkte säga många andra saker till kungen också, men till sist sa han vist nog ingenting. Det är vist att behålla sina tankar för sig själv, särskilt i en mäktig kungs närvaro. Kungen sände iväg den vise mannen.

– Den här vise mannen har jag ingen nytta av, tänkte kungen. Han är för slug. Men jag är en stor kung och en klok kung och det sägs att en stor kung emellanåt ska lyssna till en dåres råd. En dåre drar sig inte för att ta plats där visa män inte törs vara.

Kungen kallade på dåren, som verkligen rusade in, dunkade kungen i ryggen och sa:

– Hallå, kungen. Hur står det till?

– Dåre, sa kungen. Jag har tre exakt likadana dockor. Vad är det som skiljer dem åt?

Dåren lyssnade inte. Han fick syn på de tre dockorna och ville genast börja leka med dem.

– Titta! Dockor! Låt oss leka låtsasleken! Låt oss låtsas att vi ska gå på pick-nick!

Innan dåren kom igång med leken, skickade kungen iväg honom.

– Den här dåren har jag ingen nytta av, tänkte kungen, och den här dåren är verkligen en dåre. Men jag är en stor kung och en klok kung och det sägs att en stor kung ska ha en berättare vid sin sida. Berättare har många visa ord i sina berättelser.

Han kallade på berättaren. In på borggården kom berättaren och bugade sig djupt och mycket elegant. Berättaren började omedelbart tala.

– Ers majestät, hur kan jag bistå er? Kanske en fabel? Eller en recitation på vers och med sång om er storhets ärorika hjältedåd? Eller kanske..?

– Det räcker, kommenderade kungen. Berättare, börja inte berätta alls. I dag har jag en gåta…

– Jaha! En sån som Sfinxens gåta? hasplade berättaren ur sig. Eller den där lille mannens gåta, han som spann halmen…

– Just det! Kungen höll upp handen för att få berättaren tyst. Lyssna nu. Jag har tre exakt likadana dockor. Du som är berättare, kan du berätta för mig vad det är som skiljer dem åt?

Berättaren kastade en blick på dockorna och sa:

– Ers majestät, det finns inget som skiljer de där tre dockornas åt!

– Det har jag redan sett själv, grymtade kungen.

– Ers majestät, sa berättaren, om vi inte kan se vad det är som skiljer de här dockorna åt, måste svaret stå att finna som i berättelsen om de tre skrinen: utsidan skiljer sig storligen från det som finns inuti dem. På samma sätt som med skrinen, måste skillnaden mellan de tre dockorna stå att finna på insidan av dem.

– Mycket bra, sa kungen. Men hur ska du kunna visa vad det är för skillnad mellan dem?

– Ers majestät, det måste finnas många sätt att nå en persons inre. För egen del känner jag bäst till vägen via öronen. Om ni tillåter.

Berättaren sträckte sig upp och ryckte ett skäggstrå ur kungens skägg.

– Aj! skrek kungen. Hur vågar du?

– Förlåt, bad berättaren, men som ni snart kommer att förstå, var det högst nödvändigt.

Han lyfte upp den första av de tre dockorna och stack in kungens skäggstrå i ena dockörat. Strået fortsatte längre och längre in, ända tills det helt och hållet försvunnit in i dockan.

– Ers majestät, sa berättaren, den här dockan måste föreställa en vis man: det den hör behåller den för sig själv.

– Mycket bra, sa kungen. Och de andra två?

– Om ni tillåter, sa berättaren och för andra gången ryckte han ett strå ur kungens skägg.

– Aj! skrek kungen och ryggade tillbaka.

Berättaren lyfte upp den andra dockan och började sticka in skäggstrået i ena dockörat. Strået fortsatte längre och längre in, ända tills det började synas i det andra.

– Ers majestät, dockan är helt visst en dåre: det som kommer in i ena örat försvinner ut genom det andra.

– Mycket bra, sa kungen. Och hur är det med den tredje och sista dockan?

– Om ni tillåter.

– Aj!

Än en gång hade berättaren ryckt ett strå ur kungens skägg. Han lyfte upp den tredje dockan och började sticka in det i ena dockörat. Strået fortsatte längre och längre in. Det kom inte ut genom det andra örat, men det blev inte heller kvar inne i dockan. När berättaren stuckit in skäggstrået i ena dockörat, kom det långsamt ut genom dockmunnen.

– Ers majestät, den här dockan är en berättare: vad den hör, berättar den vad det lider.

Kungen tittade på de tre dockorna.

– Berättare, du har löst gåtan, men jag ser att du givit mig en ny att fundera över. När du stack in skäggstrået i dockörat, var det rakt. Men när det kommer ut ur dockmunnen är det lockigt. Hur förklarar du det?

– Ers majestät, sa berättaren, ingen berättare värd namnet kommer nånsin att berätta något likadant som han hört det. Vi måste alltid hitta på något eget att lägga till när vi ska återberätta en historia.

– Och så har jag gjort när jag återberättat sagan om de tre dockorna för dig.