Författararkiv: Sagomuseet

BERÄTTARSKATTEN

 

 

Sagomuseet i Ljungby presenterar, inom kort,  Sveriges Berättarskatt. Där finner du massor av berättelser att lyssna till. Du kan också bidra med en egen historia.  

Sagomuseet arbetar just nu med att skapa en berättarskatt i form av ljudfiler. Allt är indelat i olika kategorier. När du vill lyssna på en  berättelse skall du bara kunna gå in och leta upp vad du behöver. Det kan till exempel vara en ny godnattsaga eller en tänkvärd historia. Du kan nå skatten dels via vår vanliga webbadress eller så går du in på www. berattaskatten.se

På detta sätt hoppas vi att sprida det muntliga berättandet och öka intresset för berättarrörelsen. Berättelserna kan användas som inspiration i såväl hem föreningsliv och skola. Skatten kan också bli en länk mellan lyssnare och berättare.  Tanken är nämligen att om besökaren hittar en favoritberättelse, skall man kunna klicka på berättarens namn och få upp hans eller hennes alla historier i berättarskatten, samt en presentation av berättaren med kontakt info. Ytteligare en viktig funktion är att dokumentera dagens muntliga berättande. Om det skall ske på ett bra sätt, är det viktigt att många olika berättare bidrar med historier. Vem som helst skall kunna berätta in nästan vad som helst; livshistorier, sägner, folksagor, skrönor  m m.  På sidan får du utförlig information om hur du gör för att berätta in en historia. Kom också med kommentarer och åsikter, då kan vi lättare utveckla skatten så att den blir till stor glädje för alla.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Vildhjärta

Traditioner är något som hela tiden förändras. Det paradoxala är att om gamla sedvänjor, rutiner och fester ska leva vidare, måste de hela tiden leva i växelverkan med ett samhälle där arbete, resor och utbildning förändras. På traditionens grund skapas nytt. Vi har då och då uppmärksammat livets och årets fester här på bloggen. Här ett försenat inlägg med anknytning till veckans Alla hjärtans dag.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Bengt

En vanlig berättarövning, som en introduktion i en berättarkurs, är att deltagarna berättar om sitt namn. Här bidrar vår gästbloggare Bengt Söderhäll med sin berättelse om sitt namn. Och med det tackar vi Bengt för inspirerande inlägg som vidgat synfältet och låtit berättelser, litteratur, dikter, språk och minnen mötas i ett rikt associationsflöde.

För sextio år sedan, drygt, föddes ett gossebarn på BB i Uppsala. När modern förstod att det var ett gossebarn, plockade hon fram ett minne ur barndomen om ett mycket fult lamm som stötts bort av tackan, som hon räddade livet på och vars ull kom att bli stickade vantar och sockor. I minnet fanns också ett ljud, ett bräkande ljud. Bääääh. Där var namnet: Bääääängt.

Så blev det och eftersom ytterst få om ens något gossebarn under millenniets första elva år, döpts till Bengt, vill jag ta chansen att berätta att namnet Bengt skämmer ingen. Bengt är belagt i Sverige sedan 1364, men stavades den gången Benkt och är en försvenskning av det latinska Benedictus, som kan betyda ”den välsignade”. På hebreiska heter Bengt Baroch och om vi backar till Benedictus och delar upp namnet i bene och dictus; bene betyder gott, bra, riktigt, ordentligt och dictus/dictum betyder det sagda, utsaga, yttrande, ord.

Ja, ett fult bortstött lamm som bräkte gav namnet åt en välsignad som lägger orden rätt och säger det som är bra. Kanske är det oundvikligt om nu namnet inte skämmer någon att det i det närmaste är oundvikligt att inte skämma ett sånt namn.

Bengt Söderhäll

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vildhjärta

1 kommentar

Under Att berätta

”Mestis”

Det är en elvaårings fråga som förflyttar mig till Hoverberg och spring uppför grusgången. När jag står pustande framför ytterdörren kommer Monna ut med ett glas fet mjölk och en väl tilltagen hårdbrödmacka med messmör.

Förflyttningen från en skolsal i centrala Paris i november 2011 till barndomens julidag 1957 sker i stunden och det som med sådan snabbhet förbinder Paris med Hoverberg är orden ”mestis” och ”messmör”. En elvaårig pojke vars föräldrar kommit till den franska huvudstaden från Martinique har suttit med handen i luften ganska länge, lite tvekande. Framför de tjugosju barnen sitter innupoeten Rita Mestokosho och författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio. De båda har under några dagar besökt skolor i centrala Paris och talat om sitt författarskap och de har även ställt frågor till barnen om vad de drömmer om, vad de längtar efter. Le Clézio berättade för en stund om sin bakgrund på Martinique och över huvud en brokig familjebakgrund och han säger sig vara ur av flera kulturer. Den lite tvekande pojken reagerade på just det där med brokig familjebakgrund och när det till sist blir hans tur att fråga, undrar han:

– Varför är ni inte mestis?

Le Clézio förklarar att man kan vara ur flera kulturer och ändå vara vit och förundrad över svaret tar pojken ned handen och han ser mycket glad ut. Jag försvinner som sagt till Hoverberg med en mycket god messmörsmacka i handen och med mjölkmustasch under barnnäsan.

Hur kom det sig? Hur kunde pojkens fråga om mestis förflytta mig till barndomens förmodligen förskönade minne, så starkt? Mes, var det, mes och stis, mes och smör.

Väl hemma börjar jag fundera över vad som hände i den parisiska skolan och konsulterar ordböcker och ser att det alls inte var så märkligt att messmörssmaken kom i munnen när mestisorden blev utsagt. Mestis betyder blandning och messmör är ur indoeuropeiskans miks som betyder blanda och sanksritskans or för röra om, meksayati. Ordböckerna lär mig att också Misch-masch och mäsk och givetvis mesost är komna via latinets mixtus.

Varför är du inte mestis? undrar barnet från Martinique

kort tvekan hos dig och barnet

innan barnet hör att alla språk är sjungande kreolska

insidans språk

hos oss alla

 Bengt Söderhäll

Här kan du läsa mer om Rita Mestokoshos och Jean-Marie Gustave Le Clézios möte med barn i franska skolor.

2 kommentarer

Under Litteratur, Pedagogik

Blåmesar

Foto: www.fotoakuten.se

Duns!

Djupt försjunken i en spännande bok ryckte jag till av den dova dunsen och for upp.  Jag anade vad som hade hänt, trots att jag klistrat upp en sparvhöksdekal på det stora fönstret i terassdörren.

Utanför dörren såg jag mycket riktigt en liten blåmes, som fladdrade omkring på marken. Den verkade ha klarat sig tänkte jag, men så tryckte jag mig ännu närmare fönstret och såg då ytterligare en blåmes. Uppenbarligen var det den stackaren som hade flugit mot fönstret.

På en liten, ännu inte vissnad, grästuva alldeles invid dörren låg den lilla fågeln med hängande vingar. Den flämtade häftigt med uppspärrad näbb. I ögonstrecket blänkte två svarta ögon som stirrade rakt in i väggen.

Den andra blåmesen fladdrade hela tiden oroligt runt omkring den skadade och nappade lite försiktigt då och då i stjärtfjädrarna eller i den ena hängande vingen. Men, när detta uppenbarligen inte hjälpte satte den sig efter ett tag i stället alldeles stilla, nära, som om den försökte värma och trösta.

Huvudet på den alltmer hopskjunkna skadade fågeln föll så långsamt bakåt, det gula bröstet blev synligt – och  fågeln föll från tuvan ner på de hårda stenplattorna.

Nu dör den, tänkte jag. Det var sorgligt att se hur den stackars fågeln föll ihop och rörande att se hur “vännen” fortfarande lutade sig mot den.

Men, så plötsligt skakade den till, den, som jag trodde döda fågeln, rätade upp sig, samlade ihop vingarna och reste på huvudet igen!

Den andra blåmesen höll sig hela tiden nära och buffade på den skadade med sin näbb.

Men så gjorde jag väl en oförsiktig rörelse, den blev rädd och flög sin väg, medan den skadade ensam kurade ihop sig vid grästuvan.

Det var flera minusgrader ute och jag tänkte jag måste göra något, annars fryser säkert fågeln ihjäl. Jag gick och ordnade lite och efter några minuter kom jag tillbaks till dörren. Jag hade gjort i ordning en papplåda med frottèhandduk o bomull där jag tänkte låta fågeln vila i mörker och värme en stund för att återhämta sig.

Så öppnade jag en springa i terassdörren och böjde mig ner försiktigt och sträckte ut handen. De matta ögonen vidgades, fågeln sträckte på huvudet, slutade flämta och flög upp och satte sig i jasminbusken två meter bort!

Glad blev ju jag och la undan lådan. Och en till som blev glad kom flygandes tillbaks och satte sig på samma gren som den nu rätt pigga lilla fågeln.

Jag stod länge kvar vid dörren och tittade på de båda blåmesarna, som inte lämnade varandras sida. De hoppade och knixade runt varandra, på deras huvuden spretade de blåa “baskrarna”!

Studier av småfåglars känslor diskuteras, altruism? empati?  Men nog vill jag gärna påstå att jag upplevde både stark oro, varm omsorg och sedan stor glädje hos de två små blåmesarna.

Jag kunde inte uppfatta någon skillnad i deras utseende och alltså inte avgöra könen. Det blåa på deras huvuden hade samma nyans. Men jag tror alldeles säkert att det var fågelkärlek!

Helena Heyman, Tunby på Österlen, 21 januari 2012

http://www.helenaheyman.se

5 kommentarer

Under Att berätta

Berättarcafé

Berättarcafé på blanka eftermiddagen.

Första caféet för i år innehöll spännande sägenplatser  i Sagobygden. Tillsammans med en semla och kaffe bänkade sig åhörarna inne i berättarrummet. Sen drog  vi ut på en tur i Sagobygden.  Under tiden kunde alla följa med på sägenkartan var i kommunen sägenplatsen ligger. Vilken häftig tur vi gjorde. Skomakaren i Sutarestugan, en av deltagarna hade varit vid Hunnseberget och vi pratade om den fina utsikten. Vi tog oss på kartan till Angelstad och besökte Ebbe Skammelson, Skea Dåre, Hylte. Naturligtvis besökte vi Trollträdet i Torpa. Vi öppnade  dubbeldörren, den sägen som finns bakom dörrarna (systersjöarna) är absolut den otäckaste  av alla, den fick oss alla att rysa av obehag. Vilken sägenskatt vi har!

På bilden ser ni Olga och Anna-Lisa två av damerna som besökte caféet.

Siw Svensson

1 kommentar

Under Att berätta

Skattjakt

 

På Sagomuseet är det lite av en tradition att ha skattjakt på februarilovet.  Många gånger har vi samlats i trädgården, lyssnat till sagor, fått ledtrådar och letat efter skatten. Den 21 februari kl 11.00 är det dags igen. Exakt var som kommer att hända då vet jag inte,  så istället tänkte jag berätta om en skattjakt som vi hade för några år sedan.

En snöig lovdag var vi över femtio barn och vuxna i trädgården. Omsorgsfullt, utan att lämna spår, hade vi gömt skatten i snön intill ett troll. Första ledtråden var en saga om fåglar. Barnen plumsade fram till museets stora skator av trä. Där fanns inte skatten, men väl en burk med en ny saga, med ytterligare en ledtråd. Det var först när den fjärde sagan kom som barnen började  ana att den verkliga skatten var nära. Sagan hade handlat om ett troll som gömde en skatt och kloka barn hade räknat att det var en viktig ledtråd.  De rörde sig nu mot ett av trädgårdens troll. En av de yngsta sprang först, men stannade plötsligt när snön steg upp till midjan på honom. Han tittade nu bedjande på en äldre man och sa:
–  Hjälp mig farfar

Den grånande mannen  gick du ut i den djupa snön, grävde likt en maskin och fann en  kista bakom trollet. Skatten var hittad och innehållet delades mellan alla barn. 
 Vad det var för skatt? Det säger jag inte, men kom den21 februari kl 11.00 och var med, så hittar vi en likadan.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Sagan om de tre dockorna

Det var en gång en kung som ansåg sig vara en stor kung och även klok konung. Han strök gärna stolt sitt långa skägg och sa:

– Just det. Jag är en klok konung! För att visa hur klok jag är, bjuder jag in vemhelst att utmana mig med en gåta eller ett pussel att lösa.

En dag mottog kungen ett paket innehållande tre dockor, och en utmaning som löd:

– Kära konung, om det är så att du är en så stor och klok kung som du påstår, var då så god och berätta hur dessa tre dockor skiljer sig åt.

Kungen deklarerade:

– Just. Jag är en betydande kung och en klok kung och jag ska med enkelhet lösa denna lilla gåta.

Kungen strök sig över skägget och hummade tyst för sig själv under det att han studerade de tre dockorna.

– Hum, hum, hum. Hum, hum, hum. Hum, hum, äh!

I beråd drog han sig i skägget, för han kunde inte skönja någon skillnad mellan dockorna. De tre dockorna var exakt lika, till form och storlek, intill allra minsta detalj.

– Nå, tänkte kungen. Jag är en stor kung och en klok kung och det sägs att en stor kung ska ha en vis man i sin närhet för att hjälpa till att lösa problem. Jag har en sådan vis man. Så kallade han på den vise mannen.

Den vissnande gamle vise mannen linkade in på borggården. Stödd på vandringsstaven bugade han inför kungen.

– Ers majestät. På vilket vis kan jag stå till tjänst?

– Vise man, sa kungen, här har jag tre dockor som är exakt lika. Vad är det för skillnad på dem?

Den vise mannen böjde sig fram för att skärskåda dockorna. Efter nog så mycken eftertanke, tänkte den vise mannen säga till kungen att en sån här sak inte var värd att slösa tid på. Han tänkte säga många andra saker till kungen också, men till sist sa han vist nog ingenting. Det är vist att behålla sina tankar för sig själv, särskilt i en mäktig kungs närvaro. Kungen sände iväg den vise mannen.

– Den här vise mannen har jag ingen nytta av, tänkte kungen. Han är för slug. Men jag är en stor kung och en klok kung och det sägs att en stor kung emellanåt ska lyssna till en dåres råd. En dåre drar sig inte för att ta plats där visa män inte törs vara.

Kungen kallade på dåren, som verkligen rusade in, dunkade kungen i ryggen och sa:

– Hallå, kungen. Hur står det till?

– Dåre, sa kungen. Jag har tre exakt likadana dockor. Vad är det som skiljer dem åt?

Dåren lyssnade inte. Han fick syn på de tre dockorna och ville genast börja leka med dem.

– Titta! Dockor! Låt oss leka låtsasleken! Låt oss låtsas att vi ska gå på pick-nick!

Innan dåren kom igång med leken, skickade kungen iväg honom.

– Den här dåren har jag ingen nytta av, tänkte kungen, och den här dåren är verkligen en dåre. Men jag är en stor kung och en klok kung och det sägs att en stor kung ska ha en berättare vid sin sida. Berättare har många visa ord i sina berättelser.

Han kallade på berättaren. In på borggården kom berättaren och bugade sig djupt och mycket elegant. Berättaren började omedelbart tala.

– Ers majestät, hur kan jag bistå er? Kanske en fabel? Eller en recitation på vers och med sång om er storhets ärorika hjältedåd? Eller kanske..?

– Det räcker, kommenderade kungen. Berättare, börja inte berätta alls. I dag har jag en gåta…

– Jaha! En sån som Sfinxens gåta? hasplade berättaren ur sig. Eller den där lille mannens gåta, han som spann halmen…

– Just det! Kungen höll upp handen för att få berättaren tyst. Lyssna nu. Jag har tre exakt likadana dockor. Du som är berättare, kan du berätta för mig vad det är som skiljer dem åt?

Berättaren kastade en blick på dockorna och sa:

– Ers majestät, det finns inget som skiljer de där tre dockornas åt!

– Det har jag redan sett själv, grymtade kungen.

– Ers majestät, sa berättaren, om vi inte kan se vad det är som skiljer de här dockorna åt, måste svaret stå att finna som i berättelsen om de tre skrinen: utsidan skiljer sig storligen från det som finns inuti dem. På samma sätt som med skrinen, måste skillnaden mellan de tre dockorna stå att finna på insidan av dem.

– Mycket bra, sa kungen. Men hur ska du kunna visa vad det är för skillnad mellan dem?

– Ers majestät, det måste finnas många sätt att nå en persons inre. För egen del känner jag bäst till vägen via öronen. Om ni tillåter.

Berättaren sträckte sig upp och ryckte ett skäggstrå ur kungens skägg.

– Aj! skrek kungen. Hur vågar du?

– Förlåt, bad berättaren, men som ni snart kommer att förstå, var det högst nödvändigt.

Han lyfte upp den första av de tre dockorna och stack in kungens skäggstrå i ena dockörat. Strået fortsatte längre och längre in, ända tills det helt och hållet försvunnit in i dockan.

– Ers majestät, sa berättaren, den här dockan måste föreställa en vis man: det den hör behåller den för sig själv.

– Mycket bra, sa kungen. Och de andra två?

– Om ni tillåter, sa berättaren och för andra gången ryckte han ett strå ur kungens skägg.

– Aj! skrek kungen och ryggade tillbaka.

Berättaren lyfte upp den andra dockan och började sticka in skäggstrået i ena dockörat. Strået fortsatte längre och längre in, ända tills det började synas i det andra.

– Ers majestät, dockan är helt visst en dåre: det som kommer in i ena örat försvinner ut genom det andra.

– Mycket bra, sa kungen. Och hur är det med den tredje och sista dockan?

– Om ni tillåter.

– Aj!

Än en gång hade berättaren ryckt ett strå ur kungens skägg. Han lyfte upp den tredje dockan och började sticka in det i ena dockörat. Strået fortsatte längre och längre in. Det kom inte ut genom det andra örat, men det blev inte heller kvar inne i dockan. När berättaren stuckit in skäggstrået i ena dockörat, kom det långsamt ut genom dockmunnen.

– Ers majestät, den här dockan är en berättare: vad den hör, berättar den vad det lider.

Kungen tittade på de tre dockorna.

– Berättare, du har löst gåtan, men jag ser att du givit mig en ny att fundera över. När du stack in skäggstrået i dockörat, var det rakt. Men när det kommer ut ur dockmunnen är det lockigt. Hur förklarar du det?

– Ers majestät, sa berättaren, ingen berättare värd namnet kommer nånsin att berätta något likadant som han hört det. Vi måste alltid hitta på något eget att lägga till när vi ska återberätta en historia.

– Och så har jag gjort när jag återberättat sagan om de tre dockorna för dig.

Bengt Söderhäll


Återberättad av Bengt efter The Three Dolls, återgiven av David Novak i David Holt & Bill Mooney (ed) (1994) Ready-To-Tell Tales, Arkansas, USA: August House. David Novak berättar i nämnda bok att han fått berättelsen under en resa av Mr Dasgupta, musiker från norra Indien.

8 kommentarer

Under Att berätta