Författararkiv: Sagomuseet

Jag vill berätta om min verklighet

Hej alla läsare! För en vecka sedan presenterade jag mig och ”mina omständigheter” här på bloggen. Och jag syftar på den delen om att leva som en minoritetsfinländare som kallas finlandssvensk. När jag petar mig bakåt i min släkt generation efter generation möter jag svenskspråkiga finländare så långt bakåt jag kommer, förutom när jag kommer till min morfar som var finskspråkig.

Jag växte upp i staden Åbo i sydvästra Finland, den stad som heter Turku på finska och som är Finlands tredje största stad. Åbo var tidigare Finlands huvudstad, och där grundades det första universitetet. Maktens språk var svenska – men längs med kusten fanns vanliga fiskare och bönder som levt sitt liv på svenska utan mer makt än vad fiskelyckan ger.

När jag gick i skolan på 1960-talet var vi svenskspråkiga ungefär 9 % av befolkningen, nu är det nere i drygt 5 %. Som svenskspråkig kunde jag ha ett liv som nästan enbart gick på svenska. Jag pratade svenska med min familj och släkt, jag gick i svensk skola, lånade svenska böcker på biblioteket, lyssnade på svensk radio, träffade mina svenskspråkiga vänner, scoutade i en svensk scoutkår, spelade teater i Åbo Amatörteaterförening på svenska, o.s.v. Men om jag skulle gå och handla ”till mjölkbutiken klockan fem” (som Mumintrollet i Vad tror du att det hände sen?) gällde det att kunna få fram sitt budskap på finska, precis som att fråga busschauffören var rätt hållplatsen var när man skulle till stallet, där ridläraren gav kommandon på finska och stallflickorna regerade på finska.

I ett skede när jag var 13-14 år gick det ett rykte om att ”Kuppisgänget” slog ner alla som talade svenska på stan. Om det var sant vet jag inte, men vi tyckte i alla fall att det gällde att vakta tungan ibland. Favorituttrycket att håna finlandssvenskarna med var ”svenskatalande bättre folket”, vilket förvånade oss medelklassungdomar som hade exakt likadana jeans och exakt likadan vindtygsjacka som alla i hela staden. På vilket sätt var vi ”bättre” än någon annan? Jo, vi fick äta upp att de styrandes språk för över tvåhundra år sedan var svenska, och så drogs vi alla över en och samma kam och stämplades som rikemansungar födda med silversked i mun. ”Stick hem till Sverige!” Men… jag kommer ju inte därifrån… (För att inte tala om att komma till Sverige och mötas med ”Vad bra svenska du pratar?” Tack. Det är ju mitt modersmål.)

Nåja, det här gick att leva med. Jag växte upp och lärde mig förstå att det mesta handlar om okunskap, och det var ju faktiskt en hel del som tyckte att vi var helt okej. Nu har vindarna vänt. Vi har fått ett nytt parti, som kallar sig Sannfinländare. En av deras främsta uppgifter är att tycka illa om all slags minoriteter. Droppen var för en vecka sedan när en assistent till en sannfinländsk riksdagsledamot raljerade i sin blogg att man skulle börja lägga armbindlar på folk med bilder på för att märka ut deras etnicitet, så polisen skulle slippa gå fram och fråga vad man tillhör (!). FRUKTANSVÄRT!! (Kort notis om händelsen här.)

Jag tycker det är så oförståeligt att någon bokstavligen kan hata mig p.g.a. att jag pratar svenska. Vad har jag gjort som är så illa så det berättigar andra att hata min person, min släkt, mitt arbete, mina rötter? Jag har inte valt det här. Och jag tänker definitivt inte välja bort det heller!

Jag vill berätta om min verklighet. Jag vill att andra också skall berätta om sin verklighet. Jag vill att så många som möjligt skall få höra så många personliga historier som möjligt för att inse att vi alla är precis likadana och precis unika. Berättelserna måste lockas och plockas fram. Berättelserna får inte tystna. Berättelserna måste beredas en plattform att få breda ut sig på. Berättelserna behöver få lyssnare. Och läsare. Som du. Nu.
P.S. Här är vårt eget förslag till vår armbindel.

Neppe Pettersson

3 kommentarer

Under Att berätta

Neppe ny gästbloggare

Hej! Jag heter Neppe Pettersson och bor i Vasa på Finlands västkust i höjd med Skellefteå. Jag är finlandssvensk, alltså svenskspråkig finländare, en av c:a 300.000 eller 6% av 5 miljoner. Här i trakten, i Österbotten, är vi många svenskspråkiga. Jag har gått finländsk skola på svenska, jag prenumererar på finländska dagstidningar på svenska, jag lyssnar på finländsk radio på svenska, jag arbetar i ett finländskt daghem (jo, det heter så fortfarande här) på svenska, jag har en finländsk barnträdgårdslärarutbildning (=förskollärare) från en svenskspråkig utbildningsenhet. Huvuddelen av mitt liv sköter jag alltså på svenska. I Finland. Jag talar ”muminspråket”, som inte är en brytning eller en dialekt, utan en regional variant. Vi brukar bjuda på kaffe med örfilar när rikssvenskar bjuder på fika med kanelbullar. Min släkt har bott i Finland i många hundra år, och levt sitt finländska (som en tid var ryska, som föredet var svenska) liv på svenska.

Jag har arbetat 18 år med barnteve. Parallellt med det i 10 år som berättare på deltid, därefter på heltid i 3 år. Sedan 4 år arbetar jag heltid på daghem, och trivs med de små grynen (som hotar mig med: ”Ja’ ska skjiva dumma sakej om dej i min datoj” eller ”Vi skickar henne till Afrika” när de tröttnar på mig). På fritiden försöker jag lära mig ullhantering, kardning och tovning. Jag går också på alla teaterföreställningar som erbjuds här i stan. Och läser. Och sitter vid datorn.

He va he, å vi ti å grin! (Det var det, och vi skrattar).

Neppe

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Påskbrev

Påskbrev från 1900-talets början, Värmland

Påskbrevstraditionen är idag framför allt en västsvensk företeelse. I delar av Dalsland kastas breven fortfarande, även om det vanligaste numera är att de delas ut av utklädda påskkäringar. Numera tillhör påskbreven framför allt barnens påskfirande även om de ofta assisteras av sina föräldrar. Men under 1800-talet var traditionen att kasta påskbrev framför allt en ungdomstradition.

Påskbreven bestod vanligen av en färglagd teckning. Ett vanligt motiv var en häxa eller i varje fall hennes främsta attribut: sopan och rakan som hon troddes flyga på och smörjehornet med ”flygsalva” som hon fått av Djävulen. Men även andra motiv som till exempel kärlekspar, ägg och fantasimonster förekom. På breven fanns oftast en vers och inte sällan adresserades det till ”påsktrollet” eller dylikt. Verserna varierade men inte sällan var utformade som en inbjudan till att delta i den kommande festen i Blåkulla. Den vanligaste versen tycks vara ”Sopa, raka, smörjehorn, sänder jag dig till resedon. Far fort min vän, kom snart igen. Det önskas av en trogen vän.” Men påskbrevsverserna kunde även bestå av kärleksförklaringar. Från dalslänska Ör finns till exempel följande vers bevarad:

Möt mig kl. sju i afton
ned vid stamparns gråa grind,
där skall jag av kärlek giva
femton kyssar på din kind,
sedan skall vi åter rida
öster ut till Stränge ek,
där skola vi tillreda
denna kväll en lustig lek.

Breven viktes så att de blev tre eller fyrkantiga. Allra helst skulle de sedan överlämnas anonymt. Att klä ut sig till påskkäringar var ett sätt att minska risken att bli igenkänd men det var långt ifrån alla påskbrevskastare som var utklädda. I en uppteckning vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg berättar en värmländsk kvinna född 1849 om hur kastandet kunde gå till:

Så hade de påskbrev med sig, som de kastade i farstun. Med detsamma de hade kastat från sig påskbrevet slog de ett kraftigt slag i dörren eller i väggen. Ju större ”rammel” de kunde åstadkomma, ju bättre var det. När de hade väsnats ett slag, sprang de så mycket de orkade därifrån. Det var inte meningen att någon skulle få fatt dem. Men man sökte få fatt dem och förföljde dem långa stycken. Lyckades de, så blev det ju skämt och roligt.

Påskbrev finns fortfarande att köpa i många mataffärer. Numera delas de i regel ut av utklädda påskkäringar, ibland i skolan eller i samband med de påskparader som anordnas i många städer.  Medan påskkäringarna, som från början också var en västsvensk tradition, har spridit sig över hela Sverige förekommer påskbreven fortfarande framför allt i Västsverige. I andra delar av landet delar istället utklädda påskkäringar ut handgjorda påskkort.

Fredrik Skott

Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg
Institutet för språk och folkminnen
Vallgatan 22
411 16 Göteborg

Hemsida: www.sofi.se/folkminnen
Besök oss gärna på Facebook http://www.facebook.com/folkminnen

Fler påskbrev med bilder finner du om du söker på ”påskbrev” i vår blogg.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Ryggpåhängning

Vårt sätt att fira högtider omformas kontinuerligt – vi lägger till, tar bort och omformar dem ständigt utifrån våra värderingar och föreställningar. En påsktradition som idag, tror jag, knappast längre förekommer är seden att fästa utklippta pappershäxor eller häxattribut av typ, papper eller trä på varandras ryggar. Under 1800-talet var däremot seden vanligt förekommande i stora delar av Sverige. ”Påskatyg”, ”respass”, ”dymmelstrutar” eller ”blåkullapass” kunde föremålen kallas – oftast var det frågan om de klassiska häxattributen sopa, raka och smörjehorn. Hur det kunde gå till berättas i en bohuslänsk folkminnesuppteckning:

På påskafton brukade man roa sig med att fästa föremål på ryggen på varandra. Det var mest då ungdomarna voro samlade ”för att se på påskel’”, som detta skämt förekom. Man gjorde en liten strut, ett par cm lång, som man fyllde med ”feda”, gammal talg o.dyl.; denna strut skulle föreställa ”smörjehornet”. Från en kvast tog man även två små pinnar; dessa skulle föreställa ”kvasten” och ”rakan”. Dessa föremål, smörjehornet, kvasten och rakan, band man sedan ihop och därpå satte man en knappnål, böjd som en krok, i smörjehornet. Oftast fäste man även en liten papperslapp vid det hela, på vilken stod:

”Smörjan är liten, men smörjan är god,
smörjer du duktigt, så rider du fort,
så möter dig sällskap i Blåkulla port. ”

Flera olika parallella traditioner har förekommit, både i Sverige men också internationellt. Att hänga påsar aska på varandra finns till exempel belagt från bland annat Västmanland, Dalarna och Uppland. Från småländska Vimmerby berättas istället att köpmän på dymmelonsdagen brukade hänga pappersremsor, pappersstrutar eller till och med en fisk på ryggen på kunder – här går tankarna till Frankrike där det som aprilskämt förekommer att man fäster just utklippta pappersfiskar på varandras ryggar.  I Mera om oss barn i Bullerbyn skildrar Astrid Lindgren upptåget i senare tid:

På dymmelonsdagen kom Britta och Anna till mej tidigt på morgonen, för vi skulle göra dymmelonsdagspass, såna där som man sätter fast på ryggen på folk med en knappnål utan att dom vet om det. Vi klippte en hel massa av vitt papper som vi målade roliga gubbar på. På en del skrev vi ”Arg orangutang” och ”Varning för hunden” och sånt där.

Vilken funktion har då seden haft? I sin bok Gammaldags seder och bruk, först utgiven 1888, skriver Johannes Sundblad om traditionen att fästa häxattribut på varandras ryggar. Han skriver att det numera, alltså i slutet av 1800-talet, var en barnlek men att det tidigare också varit sätt ”att utmärka illa kända kvinnor vilka misstänktes kunna förgöra kreaturen, dra mjölken till sig med mera”. Men att helt lita på Sundblads uppgift är riskabelt och om det någonsin funnits mer allvarliga tankar bakom seden är de i vilket fall idag höljda i dunkel. Först och främst har det sannolikt alltid varit ett av påskens alla skämtsamma upptåg.

I folkminnesarkiven finns endast några få berättelser om traditionen på 1940-, 1950- och 1960-talen. Även om senare belägg saknas är det inte uteslutet att upptåget fortfarande förekommer. Kanske har du egna erfarenheter av seden?

Fredrik Skott
Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg
Institutet för språk och folkminnen
Vallgatan 22
411 16 Göteborg

Hemsida: www.sofi.se/folkminnen
Besök oss gärna på Facebookhttp://www.facebook.com/folkminnen

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Kungligt besök.

Häromdagen när jag öppnade köksdörren satt det en kung på trappan! Nej, det var inte Karl Gustav som kommit för att prata barnbarn över en kopp kaffe. Utan det var fåglarnas enhälligt valda kung, Kungsfågeln. Hur han hamnat på min trappa är en gåta, men han verkade lite omtumlad och jag lyfte upp honom och bar försiktigt in honom i värmen. Jag var ju inte förberedd på ett sådant celebert besök och hade således inget lämpligt att bjuda på. Men efter en stund piggnade han till och då bar jag ut honom i storskogen bakom mitt hus och satte honom i en gran där jag vet att kungsfåglar trivs bäst.

Som tack för hans visit kom han och sjöng för mig gömd inne i en lite mindre gran de närmaste dagarna efter vår träff och då förstod jag att han hade uppskattat min inbjudan.

Men varför kallas denna vår minsta av fåglar kungsfågel, kanske du undrar. Låt mig berätta sagan om hur fåglarna valde kung:

Det var nämligen så att för länge sedan så bestämde fåglarna att de också skulle ha en kung. Men vem skulle de välja? Då bestämde de att den som kunde flyga högst han skulle bli kung över dem alla.  Örnen, han såg sig som den självklara kandidaten och flög iväg högre och högre upp. Långt högre än alla de andra. När han nu svävade högt uppe bland molnen ropade han självsäkert: Jag är högst! Jag är kung!

Men då hördes plötsligt en svag stämma: Jag flyger högre! Jag är kung!

En liten fågel hade gömt sig i örnens fjäderdräkt och nu svävade den ovanför örnen. Då fick den namnet Kungsfågeln och det kallar vi den än idag.

Hilde Persson

1 kommentar

Under Att berätta

Nu blir det sommarläger igen

Berättarläger i Ljungby för dig som är intresserad av muntligt berättande 16/6 – 18/6 2012

 

 Vi vänder oss med denna inbjudan till alla ungdomar i åldern 13-20 år. Om du fascineras av berättande, sagor, fantasy och äventyr, så är detta verkligen något för dig. Under tre dagar kommer du få en unik möjlighet att prova på muntligt berättande och utveckla din förmåga att fängsla en lyssnarskara med berättelser. Har du berättat förut är det ett plus, men det är inget krav.

Vi kommer att bo tillsammans i Ljungby . Minst en gång om dagen besöker vi Ljungby Berättarfestival som pågår samtidigt. Där får du möjlighet att gratis lyssna till flera av världens bästa berättare. Några av festivalens artister kommer dessutom att besöka oss för att hålla workshops. 

Kostnad: 200kr I detta pris ingår kost och logi.

Medtag liggunderlag och sovsäck, Boka snarast, begränsat antal platser.

Anmälan och mer info:
mikael.thomasson@sagobygden.se
Mikael Thomasson Tel: 0737-826600

 

Lägret arrangeras av Berättarnätet i Kronoberg i samarbete med Berättarnätet Sverige och med stöd från ABF och Leader Linné

HJÄLP OSS ATT SPRIDA INFO OM LÄGRET. SKRIV UT OCH SPRID DENNA PDF-FIL

 

 

1 kommentar

Under Att berätta

Får vi lov…

… att bjuda upp till dans i Berättarskatten?

Bild: Vildhjärta

1 kommentar

Under Att berätta

Berättarskatten – The Movie

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet