Hej alla läsare! För en vecka sedan presenterade jag mig och ”mina omständigheter” här på bloggen. Och jag syftar på den delen om att leva som en minoritetsfinländare som kallas finlandssvensk. När jag petar mig bakåt i min släkt generation efter generation möter jag svenskspråkiga finländare så långt bakåt jag kommer, förutom när jag kommer till min morfar som var finskspråkig.
Jag växte upp i staden Åbo i sydvästra Finland, den stad som heter Turku på finska och som är Finlands tredje största stad. Åbo var tidigare Finlands huvudstad, och där grundades det första universitetet. Maktens språk var svenska – men längs med kusten fanns vanliga fiskare och bönder som levt sitt liv på svenska utan mer makt än vad fiskelyckan ger.
När jag gick i skolan på 1960-talet var vi svenskspråkiga ungefär 9 % av befolkningen, nu är det nere i drygt 5 %. Som svenskspråkig kunde jag ha ett liv som nästan enbart gick på svenska. Jag pratade svenska med min familj och släkt, jag gick i svensk skola, lånade svenska böcker på biblioteket, lyssnade på svensk radio, träffade mina svenskspråkiga vänner, scoutade i en svensk scoutkår, spelade teater i Åbo Amatörteaterförening på svenska, o.s.v. Men om jag skulle gå och handla ”till mjölkbutiken klockan fem” (som Mumintrollet i Vad tror du att det hände sen?) gällde det att kunna få fram sitt budskap på finska, precis som att fråga busschauffören var rätt hållplatsen var när man skulle till stallet, där ridläraren gav kommandon på finska och stallflickorna regerade på finska.
I ett skede när jag var 13-14 år gick det ett rykte om att ”Kuppisgänget” slog ner alla som talade svenska på stan. Om det var sant vet jag inte, men vi tyckte i alla fall att det gällde att vakta tungan ibland. Favorituttrycket att håna finlandssvenskarna med var ”svenskatalande bättre folket”, vilket förvånade oss medelklassungdomar som hade exakt likadana jeans och exakt likadan vindtygsjacka som alla i hela staden. På vilket sätt var vi ”bättre” än någon annan? Jo, vi fick äta upp att de styrandes språk för över tvåhundra år sedan var svenska, och så drogs vi alla över en och samma kam och stämplades som rikemansungar födda med silversked i mun. ”Stick hem till Sverige!” Men… jag kommer ju inte därifrån… (För att inte tala om att komma till Sverige och mötas med ”Vad bra svenska du pratar?” Tack. Det är ju mitt modersmål.)
Nåja, det här gick att leva med. Jag växte upp och lärde mig förstå att det mesta handlar om okunskap, och det var ju faktiskt en hel del som tyckte att vi var helt okej. Nu har vindarna vänt. Vi har fått ett nytt parti, som kallar sig Sannfinländare. En av deras främsta uppgifter är att tycka illa om all slags minoriteter. Droppen var för en vecka sedan när en assistent till en sannfinländsk riksdagsledamot raljerade i sin blogg att man skulle börja lägga armbindlar på folk med bilder på för att märka ut deras etnicitet, så polisen skulle slippa gå fram och fråga vad man tillhör (!). FRUKTANSVÄRT!! (Kort notis om händelsen här.)
Jag tycker det är så oförståeligt att någon bokstavligen kan hata mig p.g.a. att jag pratar svenska. Vad har jag gjort som är så illa så det berättigar andra att hata min person, min släkt, mitt arbete, mina rötter? Jag har inte valt det här. Och jag tänker definitivt inte välja bort det heller!
Jag vill berätta om min verklighet. Jag vill att andra också skall berätta om sin verklighet. Jag vill att så många som möjligt skall få höra så många personliga historier som möjligt för att inse att vi alla är precis likadana och precis unika. Berättelserna måste lockas och plockas fram. Berättelserna får inte tystna. Berättelserna måste beredas en plattform att få breda ut sig på. Berättelserna behöver få lyssnare. Och läsare. Som du. Nu.
P.S. Här är vårt eget förslag till vår armbindel.
Neppe Pettersson
Sagobygdens Blogg 